Läsfunderingar 4 - stereotyper

Just nu läser jag en tjock fantasybok (Wheel of Time del halvvägs av tusen eller så) och har precis avslutat en ganska klichéfylld deckare (Fladdermusmannen). Nu är väl just den sortens böcker mer fyllda av stereotyper än andra. Men...

Varför är det alltid de onda och elaka som har "flyende haka"? Eller "tätt sittande ögon"? Har någon tunt hår så är det heller ingen att lita på. För att inte tala om när någon är under medellängd. Kort kille med flyende haka, tättsittande ögon och tunt hår - be warned!

Däremot kan du helt slappna av om den du möter har "brusigt rött skägg", "stora händer" och "ett bullrigt skratt". Då är det en godmodig och trevlig person du har framför dig. Kan absolut litas på. (utom Jussi i Bröderna Lejonhjärta, men det är ju det som är så överraskande med honom).

Helt tillfreds och trygg kan du vara när du träffar någon som är lång, med stolt hållning, klar blick och gärna ett smittande skratt. Har hen sångröst också så är världens problem så gott som lösta och den där med flyende haka kan lika gärna gå och gömma sig.

Fladdermusmannen

Jag har nu ganska länge haft vaga planer på att läsa "den där Nesbø". Ända sedan min sambo fullständigt begravde sig i hela serien om Harry Hole, och för en gångs skull tyckte att även jag faktiskt verkligen borde läsa dem, för de var så "riktigt riktigt bra". Annars brukar han i tyst stillhet plöja sina thrillers utan större kommentarer - vi har oftast helt olika boksmak. Men Nesbø var en viktig del av en människas kulturella själsliv, tydligen. Okej. Men det finns ju så många böcker här i världen som jag tror är viktiga för mitt kulturella själsliv, och som hela tiden har hamnat före Nesbø i läs-köordningen.

Nu har jag äntligen tagit tag i Nesbø och Harry Hole. Av två anledningar. Den ena är att jag just avslutade ännu en högläsning av en Doktor Proktor-bok, Nesbøs bokserie för barn. Och att jag tyckte så mycket om språket och humorn och de oväntade vändningarna i den (precis som i alla Doktor Proktor-böcker. Här kan du läsa vad jag tyckte om Doktor Proktor och den stora guldkuppen.) att jag kände att jag bara måste se hur Nesbø skriver när han skriver för vuxna. Visst, jag fattar att en deckare för vuxna liksom inte innehåller anakondor i Oslos kloaksystem eller hemliga agenter i Secret Garden - men en hjärna som kommer på sånt måste ju komma på bra deckarintriger och intressanta karaktärer?
Den andra anledningen är att jag behövde något nytt att lyssna på när jag springer. Och jag har insett att jag behöver spännande handling när jag lyssnar på böcker, annars flyter tankarna iväg på annat. En deckare, alltså. Lite mördare att ängslas över när jag springer på öde skogsvägar...

Och första boken om Harry Hole är Fladdermusmannen. Vad jag visste redan innan är att det definitivt inte anses som en av de bättre böckerna i serien. Men jag ville läsa om Harry från början. Jag kände mig alltså ganska förlåtande redan innan jag börjat lyssna och tänkte att "gillar jag inte den här så måste jag ändå ge killarna (Jo och Harry) en chans till".

Och det var nog bra att jag tänkte så. För Fladdermusmannen är ingen kioskvältare, precis. En ganska slätstruken deckare med hårda cyniska män som redan sett allt och varit med om allt (tror att Harry själv är runt 30 eller så...). Harry Hole reser till Sydney för att vara med i utredningen av mordet på en ung norska. Tanken är väl egentligen att han ska vara med i utkanten av utredningen och mest hålla med om allt och göra det han blir tillsagd. Men det håller bara i några sidor, sen gör Harry lite som han vill i alla fall.

Och ganska snart fattar man att det inte bara är den norska, unga och blonda Ingrid Holte som blivit mördad av just den här mördaren. Tydligen har denne hållit på i många år och haft ihjäl blonda kvinnor medelst strypning till höger och vänster utan att blivit stoppad det minsta. Och mordutredningen trasslar till sig. Som mordutredningar i böcker tenderar att göra. Men jag blir aldrig riktigt engagerad i själva mordgåtan. Dels blir jag aldrig intresserad av henne som mördats, eller kretsarna som undersöks för att hitta mer kunskap om vem som kan vara mördaren. Dels dras tempot hela tiden ner av all denna fakta om Australien, om Sydney, om aboriginernas historia, om straffångarna och Australiens moderna historia, och av alla dessa aboriginmyter och legender som återberättas. Det känns som att Nesbö har gjort noggrann research och till varje pris liksom måste dra nytta av den i boken och redovisa allt och trycka in allt i berättandet.

Däremot blir jag rätt intresserad av Harry Hole själv. Han är inte särskilt sympatisk. För det första har han gjort något oförlåtligt för ett par år sedan när han jobbade som polis i Oslo. För det andra bär han sig dumt åt. Jag vill inte att huvudpersonen i en deckare ska bära sig dumt åt. Jag vill att hen ska vara översmart och alltid ha en bra plan för det hen gör. Ingen vanlig mänsklighet här inte, jag vill imponeras. Men jag blir absolut inte imponerad när Harry Hole traskar in på en bar i ett typiskt skumraskkvarter, och av barägaren blir visad på ett gäng med stora karlar som sitter i ett hörn och ser läskiga och sura ut. Enligt barägaren kan de möjligen sitta inne med information, men man ska helst hålla sig ifrån dem. Varpå Harry listigt nog går fram till dem och 1. frågar direkt om de vet vem N.N. är (N.N. är den just då i fallet huvudmisstänkte. En farlig man). 2. när de säger att "nej, har aldrig hört talas om honom" säger att "men vad sitter ni och pratar om då? För det kan ju aldrig handla om förbjudna saker som knark och sånt, eller hur?" Varpå de stora och läskiga karlarna givetvis känner sig lätt hotade och reser på sig och ska lära Harry veta hut. Och 3. Harry ger en av dem på käften. Han är ensam och de är fyra. Nu tänker jag att "nu har han säkert en hemlig plan här. Något ess i bakfickan eller något annat lurt han kommer att besegra dessa män med". Men nä! Han har ingenting att komma med, och de slår ner honom. Så vill jag inte ha det i en deckare.

Super gör han också. Inte från början, då dricker han förnuftigt nog bara grapefruktjuice. Men sen, i mitten på boken, då är det inte roligt att läsa när Harry har fått världens alkoholist-återfall och askalas-full krälar runt i rännstenen på Sydneys gator. Fast ändå lyckas han samtidigt träffa en hel del människor som ger honom den information deckarfallet behöver för att rulla vidare. Och det är väldigt bra beskrivet exakt hur Harry krälar i rännstenen och hur mörkt och jobbigt allt är.

Så - deckaren kvalar knappt in som "läsvärd". Men Harry Hole är en karaktär som är värd att läsa om. Fast han inte är trevlig. Och jag kommer att läsa fler böcker om honom - eftersom jag är rädd om mitt kulturella själsliv.

Författare: Jo Nesbø
Titel: Fladdermusmannen
Serie: Harry Hole 1
Orginaltitel: Flaggermusmannen
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - Uppläsare: Pontus Gårdinger
Förlag: Piratförlaget
Köp till exempel här eller här

Bokbloggsjerka 17-20 maj

Den här veckan frågar Annika i sin jerka:

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Faktiskt så köper jag nuförtiden ytterst sällan böcker. Jag bär ju hem dem gratis från biblioteket där jag jobbar i stället. (men bokhyllorna där hemma blir ändå fullare och fullare för min käre sambo tycker att böcker absolut måste ägas. Vi har inte samma boksmak så våra bokhyllor håller på att sprängas av böcker om Starka Oövervinnerliga Män Som Räddar Världen Från Lömska Hot)(men det där var ju en parentes). Köper jag ändå böcker nuförtiden så är det ofta fantasy. Sån fantasy som inte är så lätt att få tag på annars (och mer om det i förra veckans bokbloggsjerka där jag skrev om fantasy på engelska).

Men passande nog har jag ändå för en gångs skull klickat hem en bok just den här veckan. Fast inte till mig själv - den är en present till en mig mycket närstående liten tjej som det senaste året har fått totalt bak-fnatt: Baka, baka liten chokladkaka av Fiona Patchett. Hon älskar choklad också, den där tjejen, så jag tror mig vinna många popularitetspoäng här.

Läsfunderingar 3 - civilklädsel

Att springa i skogen och lyssna på Fladdermusmannen får mig också att tänka på det här med hur himla erfarna och världsvana de är i böcker. Ta bara det här absolut självklara att Man Känner Igen En Civilklädd Polis. Det spelar ingen roll vad de har på sig eller hur de ser ut. En hyfsat normal karaktär i en bok känner alltid igen de där civilklädda poliserna. Och givetvis också de Civilklädda Polisbilarna. Eller nej, de är ju inte civilklädda. Utan saknar väl bara blåvit färg och texten polis. Ändå känns de igen.

Ja men, hurdå?? Egentligen?? Har de något hemligt handtecken? Speciellt örhänge? Polismässig frisyr?? Jag vet inte hur många människor jag mött på i mitt liv, men inte sjutton vet jag om jag har mött någon civilklädd polis. För att inte tala om bilarna. Hur vet jag om Volvon jag möter är en vanlig sketen volvo som ägs av någon på gatan intill min. Eller om den är full med Civilklädda Poliser? Bil som bil, liksom. Jag känner ju inte ens igen människor jag faktiskt känner när vi möter varandra körandes i våra bilar.

Jag skulle nog bli en usel huvudrollsinnehavare i en normal deckare. Inte ser jag på folk om de är knarkare heller. Eller prostituerade. Det gör de ju annars direkt i böckerna. Jag hade behövt skurkar i randiga tröjor och med mask över ögonen för att fatta vad det handlar om.

Läsfunderingar 2 - middagsskildringar

Sprang i skogen och lyssnade på Fladdermusmannen. De gick på restaurang. Faktiskt var det så att de i just den här boken fick vänta en stund på att servitören skulle dyka upp, men jag började tänka på alla dessa middagsskildringar i böcker som jag alltid blir så irriterad på. När det gås på restaurang och äts middag i böcker så
1. lyckas de alltid hitta en trevlig restaurang med utsikt över havet/precis i city/pittoreska omgivningar. Och inte nog med det - ett ledigt bord nära fönstret hittar de också.
2. äter de en trerätters middag på ungefär 2 minuter. Jo, för de hinner kanske säga två meningar var och läppja lite på vinet under tiden, och så pang! så kommer maten in. Så tar de en tugga (och ja, maten är alltid beskriven i detalj så att jag som läser måste gå och öppna en påse ostbågar eller nåt), växlar ett par meningar till och så pang! kommer kaffet in. En mening till, kanske, så lämnar de restaurangen. OK, OK, att vi inte som läsare vill läsa om varenda jämrans tugga de tar och vad det smakar, men kan man inte få en liten uppfattning om att det faktiskt passerar lite tid mellan beställandet - ätandet - avtågandet? Jag förundras varje gång jag läser. Och irriteras.

Så där är det minsann inte i min verklighet. När jag (vi) är ute och reser så
1. hittar vi aldrig de där små charmiga ställena med vettiga priser och god mat och utsikt över någon fin vy. De ställen vi hittar är fullpackade med folk, för dyra, för äckliga (hela familjen utom jag är extremt fåniga med maten), eller helt enkelt stängda när vi kommer (för reser man med barn är magarna hungriga vid kanske sex på kvällen och då är det ofta vilotid på restaurangerna. Eller förberedelsetid kanske.) Alltså hamnar vi alltså löjligt ofta på McD & kollegor. Som ju ser exakt likadana ut i Paris, Säffle och Wien.
2. hinner åtminstone jag avhandla större delen av världens problem i allmänhet och mina egna i synnerhet innan maten ens är i närheten av att komma in på bordet. Speciellt om det äts med familj. Hungrig familj med låg blodsockerhalt. Aldrig att det endast yttras några två meningar var då, nej det undras alltid över om köket stängt och gått hem, eller om de struntar i oss för att vi är fula och har glasögon, eller att vi har billiga skor eller nåt.

Oj vad jag brer ut mig. Men kolla själv nästa gång du läser om att några äter middag tillsammans i en bok. Hur lång tid förflyter det??

Läsfunderingar 1 - vaddådå?

Vad gäller läsning och böcker har jag ju med åren insett att jag är en extremt nördig person. All tid som jag inte tvingas vara på jobbet eller göra andra typiska måste-saker (äta, sova, rensa ogräs, uppfostra barn) vill jag ju helst tillbringa läsandes en bok. Jag är ju som väl är inte ensam om detta - vi är många extremt läs-nördiga personer här i världen, och en av bokbloggosfärens stora uppenbarelser för mig det senaste året är HUR många...

Men. Alla de där stunderna när jag tvingas göra något annat än att läsa - då tänker jag förstås ofta på det jag läser. Eller något det jag läser associerar till. Eller böcker jag vill läsa. Kroppen gör en sak och hjärnan befinner sig någon helt annan stans. Det är jag alldeles säkert inte ensam om det heller.

Vad jag nu tänkt på ett tag är att det kanske hade varit kul att skriva ner de här funderingarna i min bokblogg. Det är ju absolut inga recensioner. Det har heller inget nyhetsvärde. Ej heller är det förnuftigt, pretentiöst eller klokt. Det är tvärtom troligen väldigt personligt. Ytligt? Roligt? Meningslöst babbel? Igenkänning för andra??? Jag testar ett par gånger så får vi se om jag tycker det är kul.

Here goes:

Sitter på jobbet och läser BJT-häftet och försöker bestämma vilka böcker som ska köpas in (till biblioteket där jag jobbar, och läser förtjust att det ska komma en fortsättning på Skuggan av Petrus Dahlin i serien The World of Voodoo. Fortsättningen heter Samlingen och ska komma i augusti. Mmmm...visst gillade jag Skuggan rätt mycket när jag läste den? Om den där mystiska tjejen som flytt från Västafrika. Akvariet som sprack. Den lyxiga villan ute i skärgården. Vad var det tjejen flydde ifrån? Var det inte något som hände på stranden? Någon läskig kille med ett vidrigt sår över halsen? Nej men vänta, det är ju inte den boken, det är ju Little Bee! Den handlar ju också om en ung tjej som flyr från faror och ofattbara grymheter i Västafrika. Och i både Skuggan och Little Bee är tjejerna fullständigt övertygade om att de fortfarande är förföljda. Fast därefter upphör ju alla likheter böckerna emellan... Men det känns som att min eventuella lust att någon gång åka till Västafrika är helt minimal. Voodoo och läskiga sår.

Att läsa Robert Jordans Wheel of Time-serie är inte en läsupplevelse utan mer som ett flera månader långt tillstånd, har jag insett. Jag är helt inne i den världen, och fjorton tjocka böcker varav jag fortfarande har nio framför mig lovar att jag kan fortsätta att grotta in mig ett tag till. Jag går och längtar till att få fortsätta läsa, vill bara hem och läsa läsa läsa. Andra böcker kan just nu i mitt liv locka men känns mest som irriterande avbrott i WoT-läsningen.

Det simmar runt en massa deckarserier som jag är nyfiken på just nu. Känns aldrig som att jag har tid att läsa deckare annars, men nu knackar de på. Blir nog kanske en deckar-sommar? Först i kön står den här Elly Griffiths med sina böcker om Ruth Galloway. Tror att det är något helt i min smak. Jag skulle kunna låna hem någon för att testa. Men det står ju en härlig mur av Wheel of time där hemma och vägrar släppa igenom något annat, så det är dumt att försöka. En sak i taget. Sommaren är lång.

Ambrose den förskräcklige

Eva Ibbotson dog 2010, och häromåret läste jag (och tyckte mycket om) det som jag trodde var hennes sista bok, En hund och hans pojke. Men så kom nu den här boken, Ambrose den förskräcklige. På baksidan står det att Ibbotsons familj efter hennes död fann den som ett obearbetat manus som redigerades ocoh gavs ut. Faktiskt blev jag lite skeptisk. Det finns rätt många utgivna böcker av Ibbotson (och jag har tyckt om de flesta). Kanske det finns en anledning till varför den här inte gavs ut? Hon kanske tyckte det saknades något? Eller hon och förlaget var inte överens om att den var tillräckligt bra? Hela tiden när jag läser så fortsätter jag fundera över vad det är som är helt "Ibbotskt" och vad som är inredigerat av någon annan. Jag tycker nämligen att boken är ojämn. Vissa delar älskar jag - det är som att småfnissigt få läsa om Den stora spökräddningen igen. Andra delar gillar jag inte alls. Är det verkligen Ibbotson som har skrivit alltihop? Och är det egentligen viktigt för mig? (tydligen...)

Början av boken gillade jag till exempel inte alls. Vi har en ung tjej, lady Agatha, på expedition med sin far i Himalaya någonstans, som blir kidnappad av en yeti. En yeti-pappa visar det sig, som behöver någon som kan ta hand om hans tre yeti-barn eftersom yeti-mamman dött. (ja, att hämta dit en människokvinna känns verkligen som det naturliga valet...?) Lady Agatha känner Den Naturliga Moderligheten brusa i sig och stannar i yeti-familjens hemliga dal eftersom de små yeti-bebisarna ju Behöver En Moders Ömma Vård. OK, OK. Jag stör mig, men ännu bara lite. Värre blir det när nu lady Agatha i stället för att anamma "the yeti way of life" (prata yetiska, äta vegetariskt yeti-käk, bli lite halv-yeti själv à la Tarzan eller så) i stället raskt lär alla yetisarna att prata engelska. Inte nog med det - därefter uppfostrar hon dem att vara artiga, be om förlåt, säga please, be bordsbön innan maten, inte peta näsan, sjunga en psalm innan de somnar och i allmänhet alla fina och viktiga vanor från civilisationen (läs England) som yetifamiljen troligen har klarat sig utmärkt utan i hela sin historia innan Agatha kom dit.
Parallellt med detta får vi läsa om syskonen Con och Ellen som följt med sin pappa kökschefen till ett hotell i Himalaya (deras mamma är död sedan två år). Båda syskonen studerar flitigt, men på fritiden tar Con på sig piccolouniformen och hjälper till på hotellet medan storasyster Ellen är så huslig av sig så att hon helst hjälper till med städningen. Det är ju så att hon trivs bäst när hon gör något som hon och hennes mamma brukade göra tillsammans.
Vad gnäller jag över början på boken för nu då? Jo, det är de här cementerade könsrollerna och det här missionärsstuket som får mig att vända taggarna utåt och störa mig på allt jag läser, även om jag förnuftigt förstår att det hela bara ska vara knasigt och roligt. Så när Con (han lyckas hitta yetinas gömda dal och träffa Agatha) och Agatha tänker ut sin enormt fiffiga plan så är jag så taggig att jag tycker planen är det urfånigaste jag läst och att det här obearbetade oredigerade manuset kunde legat kvar i Ibbotsons dödsbo för evigt tack så mycket.
Problemet är nämligen att Agatha och Con är rädda för att människorna ska upptäcka yeti-familjens gömda dal, sätta yetisarna på något otäckt zoo eller skjuta dem för att göra tjusiga yeti-pälsar av dem. Förvisso har ingen människa ens varit i närheten av att lyckas klättra över bergen som omger den gömda dalen (Con hittade dit genom en gömd jak-tunnel). Men man vet aldrig. Därför bör yeti-familjen flyttas. Var, var? Antarktis? Atlantis? Månen??? Nej. Till Farley Towers. Lady Agathas familjegods i England. För där är det ju så fint och avskilt, nämligen. (åtminstone då när lady Agatha var ung för 100 år sen)

Aha. Smart. Ja, där kommer en hel yetifamilj verkligen att kunna leva undangömt.

Men trots min vid det här laget enormt taggiga frustration så läste jag vidare ("det ska vara kul och knasigt, Carolina, det ska vara kul och knasigt..."). Och när familjen yeti äntligen kommer iväg på resan mot England - ja då kommer den Eva Ibbotson jag känner till fram och förvandlar det fåniga till roligt och fnissigt. Språket dansar, yeti-familjen blir roliga karaktärer, den medföljande jaken Hubert (Ambroses husdjur) hittar vad han tror är hans pappa (en tjur på en tjurfäktningsarena i Spanien), sällskapet hjälper fem odugliga sanktbernhards-hundar att rädda ett barn i nöd i Alperna...jag förlåter allt och alla och jublar.

Ända tills boken ska avslutas. Slutet på boken är nämligen i mitt tycke lika töntigt och störande som början på boken - fast på ett annat vis. Jag ska förstås inte avslöja vad som händer, men återigen tycker jag att det där manuset kunde legat kvar i den dammiga skrivbordslådan. Man ska inte publicera något som inte är färdigt och när den enda som kunde gjort det helt färdigt är död. Inte om det blir så ojämnt som det här. Fast jag vet ju inte egentligen. Kanske att det ändå var Eva Ibbotson själv som skrev alltihop? Det är fortfarande ojämnt.

För vem? 9 - 12 år, eller som högläsning från ca 7 år.

Titel: Ambrose den förskräcklige
Författare: Eva Ibbotson
Originaltitel: The Abominables
Förlag: Berghs
Antal sidor: 196
Köp den till exempel här eller här