Den vita kaninens fru

Jag packade just upp ett paket nya böcker på biblioteket där jag jobbar (och ja, det är det roligaste av allt). Bland annat (Siri Sponts nya! Salmsons nya!!) en bonke bilderböcker. Och jag vet att jag tjatar om att "jag har valt bort att skriva om bilderböcker på min blogg" och så gör jag det ändå med jämna mellanrum för att jag inte kan låta bli. Det här är ett typiskt sånt fall där jag inte kan låta bli, för OJ vilken pärla som låg bland de nya böckerna.

Missa inte den här!!!

Den är alldeles fantastisk! Den handlar alltså om frun till den vita kaninen i Alice i Underlandet - alltså han som alltid är så sen och kollar på klockan. Och den innehåller mängder med referenser till Alice i Underlandet, förstås. Men allra mest handlar det om själva kaninfrun och hennes stressiga liv som småbarnsförälder. Varje bild är ett fullständigt underbart kaos av grejer som händer i det kaninska hemmet. Små detaljer, roligheter och stora katastrofer (Alice fot som tränger sig in i huset precis under dammsugningen). Boken är dessutom ganska rejält tilltagen i formatet så bilderna är stora. Man kan sitta och kolla hur länge som helst på varje bild. Själva texten är ganska kort - fru kanin sitter och skriver i sin dagbok om sitt liv som inte riktigt har blivit vad hon drömde om när hon var ung. Hon bara lagar mat, sköter om hemmet och ser efter barnen. Och mannen bara springer runt och har det stressigt på jobbet - ibland undrar hon om han ens ser henne längre.

Men bilderna...åh, jag blir helt lyrisk. Ta bara det fantastiska uppslaget över etthundra (!) olika sätt att tillaga morot som mamma kanin vill locka äldsta dottern att äta något med: nr 79 "R2-D2-morot", nr 13 "Snickarlåda med morot", eller nr 44 "Morotsswiss". Eller bilderna på det nya och jobbiga husdjuret som är en katt. En Cheshire-katt. "Det är möjligt att den kommer från Cheshire, Hampshire, Yorkshire eller Zouloushire, men jag vill ändå inte att den går omkring med sina smutsiga tassar här."

Eller ni vet den där mystiska larven i Alice-filmen? Som sitter vid en svamp och blåser rökringar och frågar "vem ärrrr duuuuu?" Han har en fru. Med papiljotter i huvudet. Som lutar huvudet ut från köksfönstret och ilsket skriker på sin man. Tvätten (tröjor med många hål för larv-fötterna) hänger ut från ett annat fönster.

Nu får jag sluta. Men måste säga en gång till: MISSA INTE den här boken!!!

Titel: Den vita kaninens fru
Författare och illustratör: Gilles Bachelet
Orginaltitel: Madame le lapin blanc
Översättning: Tove Edling och Carina Gabrielsson Edling
Utg år: 2013
Förlag: ABC forlag
Köp den till exempel här eller här

Stål-Stella superhjälte

Stål-Stella bor i Dockvik, alldeles vid Skuleberget vid Höga kusten. Dockvik finns inte på riktigt, men Skuleberget finns och Höga kusten finns och jag blir alldeles sugen på att åka dit när jag läst den här boken. Det var nog inte det som var meningen, kanske, men det är så det är för mig. Meningen är nog att jag ska tycka det är spännande att läsa om Stål-Stella, och att det ska vara kul att hon är en tjej-superhjälte. Och visst, det tycker jag. Fast inte riktigt lika mycket som jag kanske hade trott att jag skulle göra. Jag läste nyligen Ellen, Sorken och hemligheten av Maria Frensborg och tyckte mycket om den (läs här vad jag skrev), och jag ville att den här skulle vara lite mer som den - underfundig och småfnissig. Men här blir det mer deckarmysterier, och jag gillar det inte lika mycket som Ellen-böckerna. Fast det är fortfarande helt OK.

Stella bor alltså i Dockvik, där hon framlever sina dagar med vanligt tolvåringsliv (äsch - jag vet inte om hon är tolv, men det känns som om hon är det) som att gå i skolan, hänga med bästisen Gustav, klättra i träd eller klättra på Skuleberget och så längta efter att saker och ting ska hända. Det händer verkligen inte mycket i Dockvik. Så när det i den första boken, Den ruttna hämnden, plötsligt har varit inbrott på ICA så blir det fullt pådrag i byn. Förvisso har tjuven inte ens tagit pengarna i kassan utan bara alla surströmmingsburkarna i affären - ändå sätter polisen igång världens utredning med analys av blodspår, avspärrning av brottsplatsen och allt. Byns invånare hänger nyfiket kring affären och hoppas få en glimt av blodfläckarna tjuven lämnade efter sig (skar sig på fönstret). Och Stella känner att det vore trevligt och spännande att bli detektiv. Eller kanske superhjälte. Hon älskar superhjältar.

Och superhjälte blir hon faktiskt! Någon dag efter inbrottet på ICA får hon syn på en tant som går ur en bil vid en parkeringsplats. Tanten ler åt henne, går in i bilen igen och kör därifrån. Innan hon kör vevar hon ner bilrutan lite, och ropar "hej då, Stål-Stella!" till Stella som inte fattar någonting. När tanten kört iväg så står det en plastpåse kvar där bilen stod. Stella tar den med sig och öppnar när hon kommer hem. I påsen ligger en bok, och superhjälte-trikåer. Stella blir Stål-Stella, och har tagit över superhjälte-jobbet för Dockvikstrakten från Stål-Stina som alltså numera har gått i pension.

Och Stål-Stella hjälper till att lösa fallet med den stulna surströmmingen. Det är inte så svårt, för skurken står helt öppet med sin telefon och bestämmer nästa inbrottsträff med sin kumpan medan Stella står och lyssnar. (typ "lördag klockan tio, vi ses utanför ICA, du tar med hammaren och jag tar med handskarna och väskan") Sen går han därifrån med orden "kom nu, Gullan" (som är hunden), "här blir inga brott gjorda". Världens fiffigaste inbrottstjuv alltså... Men Stål-Stella tar bruk av sina superkrafter som hon faktiskt får när hon har dräkten på sig, och sätter dit skurkarna så att det stänker om det.

I den andra boken, Den smutsiga kuppen, känner jag nästan att jag har förflyttats till  min barndoms 70-talsböcker, eller TV-serier. Här kommer Greenpeace skepp The Rainbow Warrior inseglande till Dockvik, och det pratas miljöräddning och naturvård, Östersjönedsmutsning och oljeutsläpp. Dessutom får vi veta att träslöjdsmagistern är ordförande i Vänsterpartiet och fiskar röster till det från konkurrenterna Miljöpartiet, och både Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Greenpeace blir indragna i deckargåtan där någon har tagit alla vänsterskor bland annat. Jag vet inte, jag. Jag gillar nog här-blir-inga-brott-gjorda-tjuven mer.

Men absolut är Stål-Stella ett roligt alternativ till alla LasseMaja-böcker. Eller varför inte till Megakillenböckerna?

Titel: Den ruttna hämnden + Den smutsiga kuppen
Serie: Stål-Stella superhjälte
Författare: Maria Frensborg
Illustratör: Ingrid Flygare
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här

Bokbloggsjerka 7-10 juni

Den här veckan frågar Annika i sin jerka:

Hur ”genrebunden” är du? Det vill säga vad förväntar du dig av en bok som är kategoriserad i en viss genre?

Jag är inte helt konsekvent, och därför är väl svaret "nej, jag är inte särskilt genrebunden". Det är klart att jag vill ha kärlek i romantikböcker, spänning i thrillers, en erfaren och desillusionerad kommissarie i polisromaner och en lust att själv gissa vem som "gjorde det" i en klassisk pusseldeckare. Men är det något som kan få mig att tröttna på genrer eller böcker så är det när de blir alltför förutsägbara. Så jag vill ha de förväntade inslagen - men jag vill ha så mycket utöver det. Och så vill jag gärna bli överraskad. Jag vill att någon vänder uppochned på begreppen.

Åsa Larssons deckare, t ex. Hon vänder väl inte uppochned på begreppen, men hon gör så mycket mer av personerna, miljöerna, livsberättelserna så att själva deckeriet inte alls blir det viktiga.

Eller en av mina favorit-genrer: fantasy. Där förväntar jag mig ett antal saker:

• det ska utspela sig i en annan värld (det kallas ibland "high fantasy" och utmärks av att det absolut inte är någon från vår egen värld som på något sätt transporteras iväg till någon annanstans). En värld med en egen och komplicerad historia sedan tusentals år tillbaka.
• det ska finnas kartor över den här världen i början eller slutet på boken
• det ska finnas magi på något sätt
• det ska finnas varelser som inte finns på riktigt. Drakar, goblins, trädmänniskor
• det ska vara lite medeltidsstuk över det hela. Värdshus, lägereldar, svärd/yxor som vapen, hästar som fortskaffningsmedel

Men skriver man en bok som följer punkterna ovan helt regelmässigt så blir det ofta en tråkig fantasy. Det som gör en fantasybok bra i mina ögon är när författaren gör något nytt och annorlunda av de givna förutsättningarna. Ett annorlunda och spännande magi-system, till exempel. Eller berättelsen sedd från the-bad-guy's ögon. Eller alla vanliga inslag men så skrivet med en stor portion humor.

Men konsekvent är jag inte. Och hur kul det än är med överraskningar, så märker jag ändå att jag tydligen är genre-bunden i de fall när jag blir besviken på en bok för att den inte alls var det som den utgav sig för att vara. När en fantasy egentligen är någon slags dammig militärhistorisk avhandling. När jag inte ens får lite lyckopirr av en romantisk bok. När en thriller blir mer politik och tekniska termer.

Efter ett långt svamlande inlägg blir alltså mitt svar egentligen ett enda stort VET INTE.

Flickan under jorden

Jag gillar Ruth. Och jag gillar den här boken. Inte så mycket som jag hade hoppats, men jag gillar den helt OK. Och allra mest är det för att jag gillar att läsa om Ruth. Ganska direkt känner jag mig som hemma hos henne, och på något sätt i sättet som texten är skriven på. Något får mig att trivas, och så vill jag gärna ha det när jag läser en bok.

Ruth är arkeolog. Undervisar i arkeologi på universitetet i Norfolk, och bor i en liten stuga mitt ute på de ödsliga saltängarna där det mesta av bokens handling avgörs. Hon har föreläsningar, läser artiklar, läser böcker, klappar sina katter, klär sig helst i svart och vågar inte ställa sig på vågen för att vågen förmodligen säger det den brukar säga: du väger för mycket. Och hon är en person som verkar helt osannolik att bli indragen i en mordutredning. Men det blir hon. En dag står en man utanför hennes arbetsrum på institutionen och hon ser direkt att han inte hör hemma på universitetet. Han ser liksom för farlig ut. Det är Nelson, och han är kriminalkommissarie. Man har hittat ett skelett ute på saltängarna, och han behöver Ruths expertis för att avgöra om skelettet är nutida eller inte. Det är det inte - benen härrör sig från järnåldern. Ett antal tusen år fel för att kunna vara skelettet efter den flicka som försvann från trakten för tio år sen, och som Nelson lett utredningen för att finna.
Ruth återgår raskt till sitt saltängs-klappa katt-lyssna på mammas tjat i telefonen-föreläsningsförberedelser-medelålders-akademiker-liv. Men Nelson hör av sig igen, för nu är det ett barn till som är försvunnet, och han behöver Ruths hjälp om mytologi och sånt. Det har nämligen kommit ganska många brev där någon som kanske är mördaren antyder var flickan är (eller flickorna som det ju handlar om nu). Och Ruth blir helt indragen i det hela. Med hela sitt saltängs- och arkeologliv.

Jag trivdes som allra bäst i början på boken, när Ruths liv var tämligen normal och händelselöst. När mordgåtan började ta över och det började misstänkas hit och hotas dit - ja då tappar jag faktiskt lite intresset. Det är nog lite mig det är fel på snarare än boken, för en deckare bör ju kretsa kring en mordgåta? Men jag vill ha mer av personerna. Mer om Ruth, och för all del mer om Nelson. Men de försvinner in i allt det andra. Och tyvärr tycker jag inte att mordgåtan är spännande nog för att fånga mig. Eländigt nog var det också så att jag mycket tidigt fick en aning om att "aha! det där tror jag är mördaren!". Sedan hände det fler saker som fick mig ännu mer säker på min sak. Och så....i slutet så hade jag rätt. Det var den jag trodde. Och så vill jag INTE ha det i en deckare. Jag vill bli överraskad.

Men jag vill ha mer av Ruth. Av myter och spår efter människor som levde för tusentals år sedan. Jag har en känsla av att senare böcker om Ruth kanske har mer av det jag vill ha, och mer komplicerade mordgåtor. Så jag fortsätter definitivt att läsa serien.

Titel: Flickan under jorden
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: The Crossing Places
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: Minotaur
Utg år: 2009
Köp den till exempel här eller här

Läsfunderingar 7 - urgamla ruiner

Jag läser just nu två böcker som väl egentligen är totalt olika: Spinnsidan av Cedervall och Flickan under jorden av Griffiths. Men i bägge böckerna förekommer det mer eller mindre ruiner, eller spår, av människor som levde för mycket länge sedan. Hervor trampar rätt ut i den gotländska skogen och sitter och dricker sitt morgonkaffe där när hon får en syn. Platsen där hon sitter är nu ingen skog - det är en samling hus, och hon ser människor röra sig mellan husen. Hon förstår att det är minnen från platsen hon sitter på, fast det hände för flera hundra år sedan. Människorna har sedan länge övergivit stället och nu är det alltså mitt i skogen. Ruth å sin sida är ju överlycklig över att hitta pålar som är nedstuckna i saltängarna vid havet - pålar som visar att det gick en slags väg här för tretusen år sen eller så. Och hon hittar offerplatser och vallar sen den tiden.

Detta - att hitta spår av människorna som levde för så länge sen - fascinerar mig något oerhört. Hittar jag själv någon gammal husruin i skogen kan jag bli stående i funderingar där löjligt länge. Hur var det då? Hur såg det ut då,  när inte skogen hade täckt allting? Eller när jag står vid någon gammal kyrkoruin i Visby. Eller uppe på Stenshuvud där det ska ha funnits en försvarsborg av något slag för riktigt länge sen. Eller när jag går in i Kungagraven i Kivik som är en enorm hög av sten som folk från andra trakter burit dit en och en (om jag minns det rätt från faktatexterna). Varför gjorde de det? Säkert lika självklart för dem som raketerna på nyårsafton för oss nu, men tänk att det kan falla i glömska?

Ett hus. För länge sen.

Kungagraven i Kivik

Just Spinnsidan lyssnar jag på när jag springer. Och i skogen där jag ofta springer finns det över ett ganska stort område mängder av jordvallar, eller övervuxna murar, som anas under alla gamla löv som ligger på marken. Där finns små och stora kullar. Området ligger vid en sjö, och jag tänker att här var det ett viktigt område förr. Här bodde många människor. Här fanns hus, stenmurar, handelsplatser...Jag bara önskar jag kunde få en liten kort glimt av hur det var.

Nu bärs jag iväg och börjar (som alltid) skriva för långt igen, men: Det här är något jag älskar när det förekommer i fantasy. Vi har en annan värld, och i den anas förekomsten av tidigare civilisationer som glömts bort. Ruiner, bortglömda vägar, berättelser som blivit till barnsagor eller visor. Sagan om ringen är proppfull med sånt. Wheel of Time också. I svenska Ondvinter kan urgamla vägar väckas till liv av dem som är av blodet, likaså offerringar från förr.

Jag kanske har valt helt fel jobb. Jag kanske skulle ha blivit arkeolog i stället?

 

 

Lord of Chaos

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Lord of Chaos är sjätte boken om Rand & Co. Och helt ärligt så är den himla händelselös. Rand sitter och suckar över livet i Caemlyn och han sitter och suckar över livet i Cairhien (han har ju kommit på hur man gör en portal, så han skulle kunna fara runt i världen en hel del. Men han hoppar från Caemlyn till Cairhien. Från Cairhien till Caemlyn. Upprepa XX gånger.) Han träffar Aes Sedaier som försöker vara stöddiga mot honom, och till sist dessutom stoppar in honom i en låda och bär iväg med honom mot Tar Valon för att liksom ha en tam Draken Återfödd i en hörna där. Eller nåt. Han hoppar med jämna mellanrum också iväg till Bondgården och kollar på när Mazrim Taim lär upp män som kan använda kraften till rena dödsmaskinerna. Han verkar inte gilla vare sig Taim eller dödsmaskinerna. Han vill ge tronen i Andor och Cairhien till Elayne som inte vill ta emot den ("för den är redan min, faktiskt, så du kan inte ge den till mig, dumma karl"). Och så fajtas han med Lews Therin. Lews Therin är ju den ursprungliga Draken, mannen som orsakade Världsfallet för sisådär 3000 år sen. Och Rand är Draken Återfödd. Alltså är det rätt logiskt att Rand kan höra på Lews Therins röst inuti sitt eget huvud. Problemet är bara att Lews Therin inte riktigt kan gå med på att att han egentligen är död, att han bara är en röst i någon annans huvud. Lews Therin vill vara med och bestämma. Döda lite folk som han inte gillar. Och Rand, den dummingen, låter honom inte göra det. Så det pågår lite interna strider i Rands huvud. Inte konstigt då kanske att han boken igenom sitter på tronerna i Caemlyn och Cairhien och funderar över livet.

Morgase, Elaynes mamma och tillika egentligen drottning av Andor, tråkar runt i Amadicia hos de läskigt rentvättade vitrockarna och är bara tråkig. Alla tror hon är död, alla tror att det är Rand som haft ihjäl henne och så går hon bara runt där och är mjäkig. Gäspar käken ur led när jag läser om henne. Nynaeve och Elayne trampar bara runt i Salidar och gnisslar tänder över att Salidar-Aes Sedaierna inte får tummarna loss. De vill ju ut och leta Väderskål! Det enda som är lite fräckt är att Egwene blir utsedd till Amyrlintronande. Och att hon är tänkt att vara någon slags marionett till Aes Sedaierna är klart - men vad man förstår är att hon tänker ta över tyglarna mer än de väntar sig. Jag väntar mig storheter här. Och ja just det ja - Nynaeve lyckas hela den släckte Logain. Och även Siuan Sanche och Leane. Logain vill jag läsa mer om. Min (som i sig själv är i princip lika tråkig att läsa om som Morgase) har ju sett tecken i hans aura som berättar att han kommer att bli något stort och mäktigt.
Och på tal om stort och mäktigt - Mat får inte alls briljera i den här boken. Han bara sitter och tjurar, tycker jag. Och så får han dessutom lämna Röda Handen åt sitt eget öde och i stället baby-sitta Nynaeve och Elayne när de äntligen får komma iväg för att leta Väderskål. Han ska ju vara general och lägga upp listiga planer för fältslag och sånt!

Helt sammantaget så är den här boken alltså SEEEEEEG. Fast jag har redan lånat hem nästa bok A Crown of Swords och är sugen på att börja med den. Det är så att jag tror att den var den sista jag läste då när jag läste serien första gången, och att jag sedan ska ha gjort själva omläsningen. Sedan är det otrampad jord i Rand-land för mig. Äntligen.

Titel: Lord of Chaos (bok 6 i Wheel of Time)
Titel i svensk översättning: Fursten av kaos + Svarta tornet
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här eller här

Ett tungt erkännande

Jag har blivit utmanad av Janina på Bläddra! Bläddra! att visa upp mina tegelstenar... Och jag får ju glatt erkänna att jag är en sån där som blir lycklig av tjocka böcker. Vilka löften, liksom!

Utmaningen går ut på att visa 5 tegelstenar i min hylla som jag har läst, och 2 som jag inte läst. Några extremt tjocka tegelstenar har jag som är av typen Jane Austens samlade verk och Shakespeares samlade verk som jag har köpt bara för att jag inte kunde låta bli att äga såna praktgrejer. Men de får inte vara med här. Det får däremot de här:

5 tegelstenar jag har läst:



Anne Bishop - The Black Jewel Trilogy (1204 s) - en av de bästa fantasy-trilogier jag har läst. Någonsin.

J.R.R. Tolkien - Härskarringen (1222 s) - en fantastiskt vacker utgåva med hela trilogin, med illustrationer av Alan Lee. (de illustrationerna man tydligen utgick från när filmerna gjordes)

Lars Widding - Karolinersviten (992 s)

Vikram Seth - En lämplig ung man (1239 florstunna s)

Patrick Rothfuss - The Wise Man's Fear (994 s) - bok två om Kvothe där bok ett heter The Name of the Wind och också är lite tegelstens-wannabee.

2 tegelstenar jag inte har läst:

James Joyce - Odysseus (746 s) - någon gång ska jag. Någon mycket regnig sommar.

Jack Vance - The Complete Lyonesse (1000 s) - en fantasytrilogi där jag faktiskt har tagit mig igenom bok 1, men det tog sådan väldig möda och jag blev inte helt begeistrad så bok 2 och bok 3 får vänta. Ganska länge troligen.

Själv utmanar jag Annas bokblogg och TinaO. Show me your tegelstens!