Jag heter inte Miriam

Det här var jag beredd på när jag började läsa Jag heter inte Miriam: att få läsa om vidrigheter och ofattbara saker i koncentrationsläger. Jag har läst om det i andra böcker, många gånger, och det är alltid lika gråvidrigt och hopplöst beklämmande hemskt. Att försöka förstå vad människor kan göra mot varandra. Att inte kunna förstå. Att förtvivla.

Och, som jag skrev i ett bävande inlägg innan läsningen, jag var beredd på att det skulle vara en jobbig bok att ta sig igenom.

Jo. Det var det. Det är verkligen ingen bok man glömmer bort. Men det som slog mig i magen med den var detta: att det även i helvetet finns olika grader. Att hur vidrigt och människoföraktande det än var i koncentrationslägren så fanns det olika nivåer. Och allra lägst där fanns romerna. De var hatade av alla, för alla vet ju hur zigenare är. 

Det är liksom OK att alla hoppar på, river och sliter i en flicka i en överfull boskapstågvagn när de upptäcker att hon står och håller i en bit bröd. För hon är ju en zigenare, och alla vet ju hur de är. Alltså har hon snott det där brödet och alltså är det OK om vi tar det ifrån henne. Det är fruktansvärt att tyskarna har utsett judarna till alla synders ursprung och alltings fel, det är vedervärdigt att homosexuella sätts i läger, att vanliga kriminella får långt värre straff än de kanske var värda...men zigenarna? Tja, alla vet ju hur de är. Inte konstigt att de sätts i läger, de också. De är ju liksom vana att bo ungefär så där redan, eller hur?

Det där. Det var det värsta med att läsa Jag heter inte Miriam. För jag visste det ju innan, egentligen. Men jag hade inte tagit det till mig. Och när sedan Miriam, nu med en stulen identitet som "judisk flicka av god familj" kommer till Sverige och får leva i trygghet. En livslång lögn, men ändå i trygghet. Då är den tryggheten helt avhängig just det att hon i hela sitt liv ljuger och aldrig, aldrig någonsin avslöjar att hon egentligen är född rom. För då förlorar hon det hon har. Kastas ut, både från familjen, tryggheten och det Nässjö som inte har haft krig sedan 1600-talet eller vad det nu är. Trots att hennes familj och närmaste har känt henne så länge så går det inte att avslöja att hon är rom, för då skulle hon plötsligt inte vara OK längre. Då är hon en sån där zigenare som alla vet att de inte går att lita på. 

När blev det så här? När, i hela hundratals år långa historien full med folkvandringar och krig blev det så här? Varför?

Det är ungefär så jag känner mig efter att jag har läst färdigt Jag heter inte Miriam. Jag är ett enda stort varför men har inga svar på någonting. Den lämnar en helt utan hopp, boken. För inte sjutton kan någon säga att så skulle vi aldrig göra nu? Eller hur? Se er omkring.

Titel: Jag heter inte Miriam
Författare: Majgull Axelsson
Utg år: 2014
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

Hur jag hinner läsa så mycket som jag gör??

Hur jag hinner läsa så många böcker? Det är frågan i veckans bokbloggsjerka hos Annika. Tja, det korta svaret torde vara att "böcker är mitt liv" - men jag kan utveckla det i femton punkter:

1. De där barnen, som en gång var rätt små och tenderade att vilja ha någon slags uppmärksamhet och engagemang när jag var mitt i någon tjock och bra bok - de har nu utvecklats till äkta tonåringar som helst tillbringar all sin tid med att vistas i sina rum bakom stängda dörrar. De har även tränats sedan barnsben i att "mamma läser, var är pappa?"

2. Oäkte maken behöver inte heller aktiveras och underhållas. Honom har jag sedan länge förlorat till datorn, skype och World of Tanks. Ibland skickar vi sms till varandra.

3. Det här med sömn skjuter jag ständigt upp till att göras ordentligt någon annan gång men just ikväll kan jag inte lägga mig riktigt än för jag "ska bara..." och "det bara några sidor kvar i kapitlet". Tyvärr brukar den där andra gången inträffa på fredagskvällar vid 20-tiden när jag nittionio gånger av hundra somnar som en gris i läsfåtöljen.

4. TV går bort i mitt liv. Helt och hållet, faktiskt. Inte heller ser jag på film.

5. Jag jobbar 75%.

6. Jag läser när jag äter frukost.

7. Jag läser när jag äter lunch.

8. Jag sitter kvar efter middagen och läser då med.

9. Jag lyssnar på ljudbok när jag springer...

10. ...och när jag tar en promenad.

11. Jag läser när jag sitter på toaletten.

12. Jag läser när jag ligger i badet.

13. Städning, pyssel, trädgårdsgrejs och pynt går också bort nästan helt och hållet i mitt liv. Försöker hålla kök och badrum rent från bakterier och grus borta från golvet - annars städas det inte hos oss.

14. Jag är en social katastrof och är sällan bortbjuden till någon, och kan därför sitta i min läsfåtölj och uggla även fredag- och lördagskvällar.

15. Ganska ofta händer det att jag läser fast jag borde göra något helt annat och viktigt. Så detta är nog det viktigaste: jag prioriterar alltid läsningen främst.

Ni ser mig framför er nu, va? En introvert, tystlåten typ i sin läsfåtölj, med en förstående familj i faggorna. En Carolina utan en bok i handen eller i sin omedelbara närhet är en förvirrad och olycklig Carolina.

JA. ÄVEN DU, SIR PRATCHETT

Det är med stor sorg jag läser att en av mina favoritförfattare, Terry Pratchett, är död.

Mannen som skapade Discworld. Mannen som skapade ett myller av fantastiska karaktärer och invecklade knasigheter. Mannen som gav Döden en nyfiken personlighet med knastertorr humor.

Tack, Sir Terry Pratchett!
(och kom ihåg att han aldrig kommer ihåg hur löparen flyttas)

Bild: Paul Kidby

En mycket kreativ tolkning av stridsscener

Jag fortsätter med min långa utflykt i Brandon Sanderson-världen i The Way of Kings, och har nu kommit ungefär en fjärdedel. Övriga livet vägrar att låta sig pausas och envisas med att störa med jobb, sömn och annat trams.

Det är en enorm och fantastisk värld, det där. Underbara detaljer som en natur som är anpassad efter ständiga hårda stormar, och som vid blåst eller vibrationer liksom drar sig in i sitt skal för att skydda sig. Därför finns det alltså gräsmattor där varje grässtrå drar sig ner i ett litet hål i marken när till exempel en vagn rullar förbi, så att vagnen rullar på kal mark men när den har passerat poppar gräset upp igen. Åh, vad jag älskar sånt!

Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan detta: Centralt i The Way of Kings pågår ett krig. Detta krigande görs i en miljö som består av någon slags klipplandskap av platåer med bråddjupa klyftor och stup i mellan. En av huvudpersonerna ingår i ett bridge crew, som bär mobila broar att lägga mellan de där platåerna så att själva armén kan förflytta sig. När jag läste om det här så hade jag svårt att se det framför mig, och tänkte att det kanske fanns någon annan Sanderson-läsare som hade varit kreativ och trevlig nog att göra fan-art av det. (det finns mängder och mängder av Sanderson-fan-art på nätet, och detta kan jag ägna hur mycket tid som helst åt att nörda ner mig i)

Jag hittade något. Inte fan-art som bilder. Nädå. Jag hittade någon som hade byggt stridsscenerna på de där platåerna, inklusive bärbara broar och allt...i LEGO!!

Applåder på det, va?

Bilderna är hämtade från zenoagency, och det är Rick Martin som har byggt legomodellerna. Klicka dig vidare på hans namn på sidan hittar du samtliga bilder av slaget gjorda i lego. Till och med giganto-monstret.

Jag ska nog göra en revidering av vad jag ägnar mitt eget liv åt.

Alla dessa ord som finns, eller som inte finns

Klart jag  hänger på Kulturkollos tisdagsutmaning den här veckan, eftersom den handlar om språk och framförallt ord, som jag aldrig upphör att fascineras av. Helena frågar oss efter två saker:

1. Vilket är världens vackraste (eller bästa, konstigaste, mest användbara...) ord?

Jag är en ordsamlare, som älskar att smaka på ord och välja mellan synonymer. Hittar jag något nytt ord försöker jag raskt stoppa in det i olika sammanhang. Skråpuk till exempel, som inte är så lätt att få in i något sammanhang alls, men kul. Jag har nog inget favoritord som jag kommer ihåg just nu i alla fall, men brukar kunna sitta och drömma över ord som ger mig fina associationer. Då har de ofta med naturen att göra. Sommarnatt till exempel. Då tänker jag alltid på den här bilden:

Junikväll av Anders Zorn

Eller glänta. Eller skymning. Eller klucka (som i små vågor i en insjö som kluckar mot bryggan).

Och ord som fascinerar mig helt enkelt i hur de ser ut. Ta ordet plötsligt som för mig känns som något oväntat och hastigt hela ordet. Men vad är det i det som gör det? Börja med första ledet: plöt
Inget spännande där, va? Nästan som något som luften gått ur. Men så: plöts  Det där s-et får det att lyfta. Och sen tar vi hela plötsligt som har rest från urkramad disktrasa till något spännande.

Ja, ja, nu svamlar jag, men det är sånt där som rör sig i Carolina-hjärnan.

2. Saknar du något ord i svenska språket? Uppfinn ett!

Jag uppfinner ständigt nya ord. Ungefär varje gång jag skriver något. Jag bänder språket till det som passar mig för stunden, böjer på orden åt olika håll, sätter ihop ord som egentligen inte har med varandra att göra, associerar... (och nej, om du undrar: skriver jag facktexter, jobbmail eller mötesprotokoll kan jag lugna mig och hålla mig strikt grammatiskt till det svenska språk jag ändå behärskar till fullo). Jag älskar det där! Och mina stackars barn får finna sig i att ständigt bli kallade för nya ord- och namnkombinationer som egentligen inte finns. Trollungefisbananpastej, till exempel (mycket smidigt). Men alldeles just nu kan jag inte uppfinna något nytt, eftersom jag liksom inte har behov av det.
Däremot kommer jag att tänka på ett blogginlägg jag skrev en gång där jag verkligen saknade de rätta orden. Det handlade om diverse mystiska maskiner som rullar fram längs med landsvägarna och gör mystiska saker. Reflex-pinne-skrubbar-maskinen till exempel.

Jakten på den perfekta luggen

Jag blev glatt överraskad över alla fina och roliga illustrationer i den här boken, och det är ju författaren Petrus Dahlin själv som har gjort dem! Och de är inte bara roliga illustrationer som passar fint till berättelsen - nej, en hel del av dem är dessutom en viktig del av berättelsen också.

Det är nämligen så att huvudpersonen Max är strulig på många sätt. (och det är därför han och hans familj har flyttat en hel del genom åren, för att ständigt "börja om på nytt" när Max återigen har testat att göra saker först och tänkt efter sedan. Som det här med att spränga den förra skolans avlopp...inte någon bra idé. Alls.) Men en grej är han riktigt duktig på, och det är att teckna. Så hans plan för att komma in i nya klassen och bli någon att räkna med på nya skolan är (förutom det där med att få till den perfekta luggen)(och heja! vilken perfekt titel på bok det där är!) är att först teckna karikatyrer på alla lärare för att så småningom visa dem för andra och få cred för det.

Jodå. Det går egentligen hur bra som helst, det där. Den lärare som är mycket roligare än alla andra att rita av är matteläraren Henry, som har en näsa som nog är rätt stor och dessutom med en skåra i. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur den egentligen ser ut, eftersom Max bilder redan från början ballar ur med en näsa som är gigantisk och formad som en rumpa, eller som något ännu värre. Lånar in en bild från boken:

Max bänkkamrat Frida får se bilden och håller på att dö av skratt. Sedan kräver hon att Max gör fler och fler bilder av matte-Henry, och det gör han, tills det hela går tämligen överstyr.

Roligt, alltså. Och då har jag ändå inte berättat om flyktmoppen, som ska användas för att ta Max ifrån denna eländiga skånska byhåla mitt ute på landet där det helt enkelt är omöjligt att bo. Eller jakten på den där perfekta luggen. Han kommer på hur den ska uppnås! Fast sättet är lååååångt jobbigare än att bara använda hårfön och gelé.

Det här, hörni, är en svensk variant på Dagbok för alla mina fans. Och behovet av just sådana böcker är, som alla som jobbar med barn och böcker vet, helt bottenlöst.

Titel: Jakten på den perfekta luggen
Författare: Petrus Dahlin
Illustrationer: Petrus Dahlin
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

En noga katalogiserad och värderad samling av...sista ord?

Helt matt av att ha tagit mig igenom Jag heter inte Miriam (rec kommer om några dagar när jag har hämtat mig lite) var jag helt enkelt tvungen att läsa något rejält fantasymässigt. Och länge, länge har den väntat i läsplattan, Brandon Sandersons hjärtebarn och stora storverk: The Way of Kings, första boken i The Stormlight Archive som tydligen kommer att bestå av fem mastodontdelar. The Way of Kings är på lite över tusen sidor så jag lär ha att göra ett tag framöver. Men oj, vad den redan är bra. Funderar på umgås med några lämpliga förkylningsdrabbade personer (de kryllar) och dra på mig något lagom jobbigt så att jag kan vara hemma någon vecka. Läsa! Läsa! Läsa!

Och bara det här. När själva boken efter inledning och prolog sätter igång så inleds varje kapitel med ett citat. Efter första står det att det är collected on the fifth day....osv, si och så många sekunder innan döden inträffade, och så vem det var som sa det. Detta verkar alltså vara utdrag ur en samling med olika personers sista uttalanden innan döden. Noga katalogiserade, daterade och utvärderade.

Eh...va? Vem skulle vilja ha en sådan samling? Och varför???

Van som jag är vid att alltid få svar på alla mystiska saker, alla lösa trådar hopknutna när jag läser Sanderson så tror jag alldeles säkert att jag kommer få svar på vad det här är för samling, och varför den är viktig.

Men bara idén...! Älskar den. (nämnde jag att jag är bibliotekarie? att samla, ordna och katalogisera saker är vår grej)

Jag delar med mig av tre bilder på inledningarna av några av de första kapitlen: