The Calculating Stars

Som jag har slitit med den här boken, och varit på väg att lägga ned, för att i nästa stund varit så fascinerad att jag knappt hunnit andas. Den är så ojämn. Delarna där det är bra är ohyggligt bra - medan vissa delar är så tråkiga att klockorna stannar. När jag läser runt om vad andra tyckt om boken (det finns många som tyckt till om den, den vann Nebula- och Hugo-priserna för bästa roman förra året) så är det lika spretande omdömen som boken i sig är ojämn - somliga tokhyllar, andra gäspar käkarna ur led.

Den klassas som science-fiction, men så långt ut i rymden är vi ännu inte utan hela boken utspelar sig i USA, på 1950-talet. Fast i en alternativ historieskrivning där en meteor i bokens början slår ner strax utanför USAs östkust, förintar hundratusentals människor och ett antal stora städer (bl a Washington DC) och sätter igång en galopperande växthuseffekt. Detta leder till att USA startar sitt rymdprogram redan på 1950-talet, med den desperata tanken att rymden måste koloniseras eftersom jorden kommer att bli obeboelig.

Huvudperson är Elma, matematiskt geni med doktorsgrad från universitet, dessutom utbildad pilot med många flygtimmar under andra världskriget. Hennes man är ledande ingenjör i rymdprogrammet och hon är en av kvinnorna där som jobbar som "computer", som alltså manuellt utför de räkneoperationer som behövs för raketuppskjutningarna, med hjälp av penna, rutat papper och räknesticka. (Jepp, precis som i filmen Hidden Figures/Dolda tillgångar som kom ungefär när författaren höll på att skriva den här boken tydligen)(och som jag ännu inte har sett, men ska se). Både Elma och hennes man är titulerade Dr York, men om man säger Dr York är det honom man menar, hon är oftast bara fru York.
Det är män som är astronauter i rymdprogrammet, som modigt bemannar alla raketer vid uppskjutningarna. Men Elma undrar: varför då? När hon har minst lika många flygtimmar som någon av dem? När hon har kunskapen i matte och fysik, och en hjärna som är skarpare än de flestas? Varför skulle inte hon kunna bli astronaut, hon också? Hur tänker de som bestämmer när de bara vill skicka män ut i rymden - om de ska kolonisera? Vet de inte hur barn blir till, eller? Men det här är alltså 1950-tal, och kvinnans plats är bakom mannen. Helst i hemmet. Helst dekorativ. Och Elma får slåss...

Det här låter som ett alldeles fantastiskt upplägg... och det är det. Allt det som handlar om meteoren, katastrofen, flygandet, tekniken, träningen av astronauter och framför allt: uppskjutningarna från raketbasen - allt det är så infernaliskt bra skrivet att jag knappt har läst bättre. Jag sitter i bokens början och fullständigt jublar när Elma skickligt flyger sig och sin man ut ur den där meteorkatastrofen, eller under vilken nedräkning-för-uppskjutning som helst i boken (ni vet, "T minus 40 seconds and counting...").
Men delarna mellan allt detta handlar om det där 50-talslivet, om hur Elma slåss mot sina egna nervösa besvär (hon får total ångest av att prata inför folk, eller att möta journalister, eller att framföra argument inför en grupp män som överlägset behandlar henne som "lilla vän" eller liknande, kvardröjande effekter och djupa sår efter hennes collegetid när hon var smartast trots att hon var yngst, och kvinna). Det låter inte som om det skulle vara tråkigt, jag vet, men det händer nästan ingenting mer än ältande i de där partierna och jag ledsnade så totalt på Elmas mage som återigen vred sig i kramp av oro, och det kräks på fler toaletter än vad som kan vara nyttigt för någon. Men sen blev det dags för teknik-action, och författaren glimrar och glänser i sitt skriv.

Ojämnt alltså. Jag vet inte vad jag totalt tycker. Jag vet ännu inte om jag ska läsa vidare om Elma och hennes gäng av lady astronauts (som de blir) i bok 2 som heter The Fated Sky. Det kan ju vara så att författaren skärpt till sitt skrivande till att bara bestå av det där fantastiska, och då måste jag ju läsa.


Titel: The Calculating Stars : A Lady Astronaut Novel
Författare: Mary Robinette Kowal
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Jakten på hwitrerna

Så efter att ha avslutat och gillat bok 1 i den här serien (Slaget om Salajak) fortsatte jag med bok 2, Jakten på hwitrerna. Och hwitrerna som jagas är dels de som överlevde slaget vid Salajak och gömde sig nere i grottgångarna under borgen Salajak, dels marhwitran Risti som lyckades rädda den nerdrogade prins Dhor fast samtidigt rasade ner i själva Jarmaland.

De som jagar är bröderna från Småland, som ska ha tag på Risti för att hämnas det hon gjorde med deras storebror. Jagar gör även en hord riddare och knektar eftersom... ja, det minns jag inte helt klart men tror de måste försäkra sig om att den där prinsen inte kommer undan. Och så har vi Lovisa, fogdedottern som jagar medelst lindorm.

Och så jagar de, och så jagar de, och så klättrar de och så faller de och så jagar de. De jagar ute på de branta klipporna. De jagar på isiga avsatser. De jagar i isrännor. De jagar inne i grottgångar. Och så klättrar de upp lite, jagar lite längre till höger på den där branten. Och så jagar de i Jarmaland, som tydligen börjar precis nedanför borgen Salajak, eller om det börjar lite längre ner, och möjligen är i vi i Jarmaland hela boken igenom och lika möjligen börjar själva Jarmland lite längre ner. Kartan på pärmens insida visar Jarmaland, och jag försöker många gånger kolla på den för att se var våra jägare och de jagade befinner sig, men blir inte klok på avstånd eller förhållanden eller nånting. Så de jagar vidare. Marhwitran Risti tar sig neråt, men den hon skyddar vill bara ha knark, så han smyger in i grottgångarna i stället, och så jagar han lite på egen hand där. Småländska bröderna jagar först tillsammans, sedan skiljs de åt, sedan hänger större brodern med de tuffa knektarna och den lille brodern hänger löst. Och så kommer det monster - men de klarar sig. Och så kommer det monster - men de klarar sig. Och så kommer det banne mig monster igen - men de klarar sig. Och så jagar de.

Hörni - om det inte riktigt har framgått av ovan skrivna så är jag lätt besviken på den här boken. Det jag gillade med den första boken - att det utspelade sig i Sverige på 1300-talet, och med en rätt komplex handling som lovade hemligheter och avslöjanden - det har försvunnit här. Man är hela tiden i Salajak/Jarmaland, vilket alltså har blivit till fantasymiljö vilken som helst, och som fantasy sett så är det här inte bra. Det är ett evigt zappande mellan olika berättarperspektiv och parallellhandlingar, tror vi har en 7-8 på gång samtidigt, och perspektiv växlar alltså för varje kapitel. Kapitlen är mycket korta, och slutar alla i en cliffhanger (hence: "och så kommer det monster - men de klarar sig" eftersom de i nästan samtliga fall är i total dödsfara i kapitelslutet men när vi 3-4 kapitel senare återvänder till just den situationen så har den löst sig liksom av sig självt). Jag hinner aldrig komma in i de olika handlingarna, känna något för de olika personerna, blandar ihop riddare och knektar och drivkrafter och vem som jagar vem.

Det jagas, alltså. Jag får inte många svar på mina varför, och de svar jag får är inte jätteupphetsande. Inte heller känner jag något större sug efter att fortsätta läsa den här serien när/om bok 3 och 4 kommer.


Titel: Jakten på hwitrerna
Serie: Krönikan om Jarmaland #2
Författare: Johan Theorin
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Ditt hjärta är mitt

När boken börjar är vi bortom sjukdomen - Marlowe har länge varit dödssjuk med medfött hjärtproblem men har fått ett nytt hjärta av en okänd donator. Operationen gick bra, och inga större komplikationer har tillstött, och nu ska Marlowe alltså börja skolan igen, och egentligen börja om sitt liv. Men hon har så länge varit "den hjärtsjuka tjejen som kanske ska dö och är väldigt synd om" så nu vet hon inte riktigt vem hon är längre. När hon bara är Marlowe, vem är hon då?

En sak att fundera över, som blir oerhört viktig för henne, är vems hjärta det är hon har i sin kropp. Vem är donatorn och vilket liv hade denne? Drömmar, tankar, fantasier? Marlowe vill gärna ha kontakt med donatorns familj, men det vill inte de och Marlowe får inte veta vilka de är. Hon söker ändå och får efter ett tag ett slags napp i en facebookgrupp - kanske hon har fått reda på vem donatorn är, och att denne hade en syster. Vågar hon själv ta kontakt med henne?

Utöver Marlowes funderingar över liv och hjärta blir hon kär. Ytterst olämpligt kär, så det tar ett tag innan hon erkänner att hon är det. Det är sonen till affärsinnehavaren intill Marlowes mammas affär, och det olämpliga i detta är: mamma är ytterligt strikt vegan som dessutom har starka åsikter om mycket annat som rör djurrätt, miljö, lämplig mat och också vem eller vilka Marlowe ska umgås med. Och Leo, grannpojken, är alltså son till slakteributikens ägare, och slakteributiken är ofta målet för Marlowes mammas många demonstrationer och aktioner för djurens rätt.

Jag gillar relationen mellan Marlowe och Leo, hur den utvecklas från bråk och gliringar till något helt annat. Annars är inte boken något jätte-wow för mig. Jag läser, det är OK, det är lite förutsägbart, det roar för stunden, men inte mer. Och så stör jag mig på Marlowes mammas kontrollbehov som verkligen är stort. Allt Marlowe äter, allt hon tycker, allt hon gör, vart hon går, vilka hon träffar. Marlowe försöker göra lite uppror mot detta mot slutet av boken (men hallå, hon är 18!) men jag kan inte se att det blir någon förändring ändå och det gör mig lite ledsen.


Titel: Ditt hjärta är mitt
Författare: Shivaun Plozza
Originaltitel: Tin heart
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2019
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Ensamma hemma

Anna-Klara är åtta, och har precis fått en ny bänkkompis i skolan: Herman. En dag är han tyst och orolig och pladdrar inte alls på om insekter som han annars brukar göra, och efter ett tag får Anna-Klara veta att han idag ska gå hem ensam efter fritids, och det är första gången. Han måste larma av själv där hemma, och vara ensam tills mamma kommer med flyget hem från Malmö. Kom med mig i stället! tycker Anna-Klara, så det gör han. Men hos Anna-Klara är det till och med mer kaos än det brukar - hon, mamma, Mikko, storebror Ville och lillasyster Lisen bor i en lägenhet som inte verkar särskilt stor. Och idag har storebror två kompisar med hem. De tre sitter och spelar TV-spel under mycket oväsen. Dessutom är lillasyster Lisen, som bara är en bebis, gnällig och kinkig och skriker och har sig. När hon dessutom kräks över hela diskbänken samtidigt som alla tonåringar och åttaåringar äter mellis vid köksbordet så tycker Anna-Klara att hon och Herman kanske kan gå hem till honom i stället?

Det gör de. Och det är helt annorlunda hemma hos Herman. Det är ett hus, ett stort hus, med soffor man sjunker in i, och med ismaskin i kylskåpet. Fast alltså ett hus helt tomt på föräldrar eller syskon. Mamma kommer inte fast det börjar bli middagsdags, och när det knorrar i Anna-Klaras och Hermans magar föreslår Anna-Klara att de två kan steka pannkakor på egen hand, för hon vet precis hur man gör. Jodå. Det gör de så att stekoset lägger sig i hela köket och brandlarmet går, golfklubbor svingas, katter flyr och lågor flammar.

Jag gillar det här, det är vardagsdramatik med mycket igenkänning både för barn i små, trånga lägenheter och barn i stora hus, för barn med väldigt närvarande och påträngande familjer och för barn med väldigt frånvarande familjer.

Titel: Ensamma hemma
Författare: Kajsa Gordan & Sofia Nordin
Illustrationer: Matilda Salmén
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år och som högläsning från ca 5 år.

Den fantastiska Ivan

Ivan får själv berätta om sitt liv, och det gör han rakt och utan krusiduller, och låter läsaren själv förstå och läsa mellan raderna hur hans liv är. Det är inte så där värst kul - han sover och äter mest. För vad ska han göra? Han sitter i en bur (eller han kallar det "sitt revir" större delen av boken) bestående av tre väggar av glas och en av betong fast den har ett målat vattenfall och lite djungelträd på sig. Tur det, kanske, för Ivan får aldrig någonsin gå ut ur sin bur. Han har suttit där i 27 år, alltså långt över 9000 dagar. 

Ivan föddes i frihet, och minns nog egentligen sin mamma, pappa, syster och de andra i flocken. Men det har gått lång tid, och han väljer att inte minnas. För vad skulle det göra för nytta? I stället gungar han lite i sin däckgunga, äter några bananer till och kastar lite bajsbollar mot glasrutan där människorna står och tittar på honom. Hans bur ligger nämligen i en slags galleria som också har cirkusföreställningar tre gånger om dagen, men Ivan är aldrig med på föreställningarna utan ska bara vara i sin bur så att folk kan ställa sig och titta på honom. Han tycker också om att rita (anser sig vara konstnär), och hans konst består av stilleben (alltså, kritteckningar av sådant han kan se i sitt revir, typ "banan", eller "banan", eller kanske "morot"). Och så har han två vänner: elefanten Stella i reviret intill och vildhunden Bob som sover på Ivans mage varje natt.

Jag tycker så väldigt mycket om Ivan, och jag tycker så väldigt mycket om sättet han berättar om sitt liv, och jag tycker också om det som händer efter att elefantungen Ruby kommer till gallerian. Det är mycket som är hemskt och sorgligt, men det blir bra till slut. Och det här gillar jag nog mest: Ivan har funnits på riktigt! Ivan var alltså en gorilla som satt i en bur i en galleria i 27 år innan han fick komma till en tydligen bra djurpark i Atlanta och där leva sina sista 15 år eller så - bilder och youtubeklipp finns på nätet. Sen har så klart författaren broderat ut det hela lite med elefantungen och annat, men det gör hon bra, tycker jag. Det här är en bra bok!


Titel: Den fantastiska Ivan
Författare: Katherine Applegate
Originaltitel: The One and Only Ivan
Översättning: Linda Skugge
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Slaget om Salajak

Det tog ett tag innan jag hittade till den här boken, och bok 2 i serien finns redan. Jag hoppas att även bok 3 snart är på gång (det ska bli 4) för det här gillar jag! Jag hade väl egentligen inga förväntningar alls på den när jag började, mer än fantasy-av-svensk-författare-som-tidigare-skrivit-deckare-för-vuxna och tänkte att det skulle handla om ett världsbygge att sätta sig in i som det brukar. Men jag blev överraskad alldeles när jag öppnade boken, och såg närmare på den obligatoriska fantasy-kartan: det är ju Sverige! Och på 1300-talet, såg jag när jag kollade närmare. Nämen? Kul!

Och i denna svenska 1300-talsmiljö (dessutom strax efter digerdöden med övergivna pestgårdar) finns riddare och nymodigheter som kanoner och krut - men också lindormar, feer, troll eller vittror. Eller hwitrer som de får heta. Och magi. Och bortom de jämtländska fjäll där borgen Salajak ligger så finns då det där Jarmaland som vi ännu så länge inte får veta så mycket mer om än att det är mörkt, djupt, förfärligt, kallt och säkert fullt av diverse ondskheter.

Hwitrerna kom en gång från Jarmaland, men bor nu i Salajak. Fast de nöjer sig inte med det utan tränger sig allt längre in i människornas land på jakt efter föda. Och det är människorna som är födan. Det finns hwitrer som går, hwitrer som gräver (efter silver) och hwitrer som flyger. Det finns dessutom hwitrer som sjunger och hwitrer som går på tunga droger, men det där får vi veta lite senare. Först får vi veta att människorna har fått nog av att bli uppätna - nu ska en krigshär samlas som ska tåga mot Salajak för att besegra de där vidriga hwitrerna en gång för alla. Och vi får, på väldigt typiskt fantasyvis, följa tre unga gossar när de lämnar bondgården i Småland för att nästla sig med den där krigshären trots att de är alldeles för ovuxna för det. Men det är ju så spännande med riddare och svärd och ära och allt det där.

Samtidigt får vi å andra sidan läsa om Risti, en marhwitra (den flygande sorten) som vaknar efter sin vinterdvala i borgen Salajak och är hungrig. Hon behöver föda, nu, och vill att de hundra hwiterkrigarna som skickats ut för att skaffa kött ska komma tillbaka med fyllda korgar. Och ju mer vi får läsa om Risti, hennes liv och vad hon drömmer om och är rädd för... ja, ju mer förstår vi att det här med vem som är ond eller god inte är helt lätt att bestämma. Och när jag läst boken slut och bokstavligen halkat ner i Jarmaland, så är jag väldigt sugen på att direkt fortsätta med bok 2: Jakten på hwitrerna. Återkommer snart om den, men sedan hittar jag ingen info alls om när bok 3 och 4 kan tänkas komma så det är rätt oroväckande.


Titel: Slaget om Salajak
Serie: Krönikan om Jarmaland
Författare: Johan Theorin
Utg år: 2018
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år (Förlag och klassificering på bibliotek föreslår Hcg/9-12 år för den här boken. Jag håller inte med, utan rekommenderar ca 11-16 i stället om det inte är väldigt duktiga läsare. Den är rätt svår att komma in i med ett flertal parallellhandlingar och perspektiv, och med ganska många personer att hålla reda på.)

Högläsningstips: Nelson Tigertass + Hemligheternas bok

Jag har läst två böcker, som är tänkta för barn 6-9 år (Hcf), och som jag tycker mycket om bägge två. De har bägge en bra och spännande story på lite olika vis - den ena i en påhittad värld där det också finns talande djur, den andra i vår värld men i större delen av boken i andra världskrigstid. Det som gör att jag skriver om bägge på en gång är detta: jag gillar dem, men tänker att de kan vara lite komplicerade att förstå för målgruppen 6-9 år om de ska läsa själva. Därför tror jag att de är alldeles utmärkta för högläsning, där en vuxen kan pausa läsandet och förklara lite, eller den vuxne och barnet tillsammans kan fundera över vad som händer. De är nämligen bägge så pass bra att många borde få uppleva äventyren i dem.

Nelson är sex, och när hans äventyr börjar sitter han ensam på en tågstation och väntar på att bli upphittad. Han vet vad regeln är: ett borttappat barn ska inte leta, barnet ska sitta still och vänta på att de vuxna letar upp honom. Men ingen kommer ju? Grejen är att den vuxne som hade hand om honom, hans morfar som han bott hos under sommaren, helt plötsligt inte fick tid att ha Nelson hos sig längre eftersom hans kärlek dök upp efter en längre utlandsvistelse. Så morfar bytte kläder, kammade håret och begav sig över till henne - men först dumpade han Nelson på tåget, som ett ekonomipaket med en adresslapp. Nu är Nelson alltså avlastad, men tågpersonalen hade inte tid att kolla upp om någon hämtade honom eftersom de hade en tidtabell att hålla.

Och snart lär han känna någon, någon som sitter i parken utanför stationen, spelar munspel och har en mugg märkt "Hungrig" framför sig. Det är Zamba, som inte känner sig hemma någonstans. Inte konstigt kanske, eftersom Zamba är en tiger (som inte längre hör hemma i djungeln men som inte heller blir särskilt accepterad hos människorna). Nelson är med Zamba, får höra om de farliga "skymmarna", träffar andra människor, får vänner, blir sviken, hamnar i fängelse (fast han bara är sex år) och får så småningom lära sig det som är det viktigaste i den här boken: Tänk själv och var snäll.

Det tog mig en stund att komma in i boken, och det var en del personer att hålla reda på, och en del märkliga ord - men när jag väl fastnade så fastnade jag rejält och tyckte alltså väldigt mycket om.

Titel: Nelson Tigertass
Författare: Lena Frölander-Ulf
Illustrationer: Lena Frölander-Ulf
Utg år: 2019
Förlag: Förlaget M
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 6-9 år

Fia är med sina föräldrar och sin alldeles nye lillebror i stugan vid havet. Men allt är fel. Bästisen Yasmin är inte på plats, och bebisen skriker och tar all uppmärksamhet där hemma. Så Fia går ner till bryggan - och hittar ett helt litet skepp där. På skeppet står en gammal man som försöker fånga upp en bok som trillat ner på bryggan med hjälp av en håv. Det ser krångligt ut, och Fia hjälper honom. Inte för att han verkar så himla glad för det. Tydligen är det så att han inte kan komma av båten, hur det nu kan komma sig? Fia är nyfiken, klättrar så småningom ombord och hittar den där boken igen, och läser i den. Fast det står ingen text i, sidorna är helt tomma. När hon lyfter blicken igen är skeppet till havs, den gamle mannen syns inte till och boken är också helt plötsligt borta. I stället är skeppet fullt av en besättning som är i arbete, men som inte verkar se Fia. Vad har hänt? Var är hon? Hur kom hon dit och hur ska hon komma hem igen?

Det är nu det blir klurigt (och bra). Hon är inte bara ute på havet - hon har också hamnat bakåt i tiden och det är 1945 och fortfarande krig i världen. Skeppet är på väg till Sydamerika. Så småningom lär hon känna skeppspojken, som också rest i tiden - men bara några månader. Grejen med honom är att han är son till skeppsredaren som äger skeppet, men har ställt till det så att nämnda skepp har brunnit upp och allt förstås är katastrof. När han läste hemligheternas bok (boken utan text) så förflyttades han på något magiskt sätt till skeppet i en parallell framtid där det inte bränts upp, men har glömt bort sitt eget namn och kan inte gå av skeppet. (Jepp, det är samma kille som Fia träffar i framtiden)

Det är tidsresornas vanliga paradoxer - men ett rasande spännande äventyr till havs också. Så jag gillar, men tänker att det är det där tidsresandet och vad det leder till som högläsaren och den som blir högläst för nog får prata lite mer om. Jag blir själv lätt snurrig i huvudet när jag ska få ihop bokens slut med bokens början... ändå är jag helt nöjd när boken är slut.

Titel: Hemligheternas bok
Författare: Maria Nygren
Illustrationer: Staffan Larsson
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible