Vad jag bar med mig från Foyles

Jag är i London, och idag var jag inne på Foyle's. Där blev jag förstås helt överväldigad av alla fantastiska böcker som jag ville köpa och läsa och äga och...

Men...den enda boken jag faktiskt köpte är nästan pinsam att erkänna vilken det var. Nämligen: När jag hör din röst av Stephenie Meyer. På svenska! Jag har en giltig ursäkt: den är inte till mig utan till nin dotter. Hon hade med sig en enda bok i bagaget hit, Om jag kunde drömma. Den blev hon (förstås) totalt absorberad av och hade läst ut efter tre dagar här (och då har vi ändå varit ute på äventyr större delen av dagarna), och sen hade hon inget att läsa. Detta är ju, som alla bokmalar vet, ett öde värre än döden, och när jag på Foyle's sprang på en liten hörna med böcker på svenska och hela Twilight-serien fanns där så förbarmade jag mig förstås över dottern och köpte del två.

Sen kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle köpa själv, så jag lät det hela bero. Jag fotade i stället alla böcker jag såg som jag blev sugen på och så skaffar jag fram dem hemma i stället. Lånar eller köper. Men jag ville inte glömma bort dem, därav alla foton. Vad blev jag sugen på då? Se själv!

Hilary Mantel - jag har läst om henne hos andra bokbloggare och blivit nyfiken, och här i London är hennes böcker överallt, skyltade i bokaffärerna och överst på topplistorna. Jag blir jättesugen!
 

Jag har läst några böcker av Winterson innan, både ungdoms- och vuxen, men inte blivit helt till mig. Men den här ska handla om häxor och häxprocesser och verkar riktigt bra.

Urban fantasy. Kan vara en usel Meyer-kopia, kan vara något riktigt bra. Måste testa. Detta är första boken av sex (The Mortal Instruments), och så finns serien The Infernal Devices där första boken heter Clockwork Angel.

Den här serien såg helt enkelt ut att vara något för mig. Jag vet inte så mycket om den mer än att det är high-fantasy, för YA.

Nu har jag läst så mycket om Cronin så att jag bara måste ge mig på honom snart.

Trio i trubbel-serien

Trio i trubbel av Thomas Halling:
Läskigt läge
Kuslig kväll
Ryslig resa
Skola i skräck
Skuggor i skogen
Något i natten

Jag har läst två av böckerna i Thomas Hallings serie om de tre syskonen Linus, Maja och Oskar, Trio i trubbel: Läskigt läge som tillsammans med Kuslig kväll kom först, och så nu den här senaste Något i natten. Jag både tycker om och inte tycker om dem.

Det jag tycker om är formatet och texten och språket. Böckerna är tunna och har luftigt text och många korta stycken. Thomas Halling är en mästare på att skriva lättläst text som ändå inte blir torftig.

Det jag tycker mindre om är att tempot blir väl högt. Perspektivet hoppar snabbt mellan Maja, Oskar och Linus och det är nästan svårt att hänga med i vem som gör var och blir jagad av vem. Det är också lite för många hot och fiender att hålla reda på. Jag menar - med den enkla texten och korta formatet signaleras ju att den här boken ska vara lättläst, och det barn som behöver lättlästa böcker kan ha svårt att förstå riktigt vad det är som händer i boken när det blir för många snabba klipp.

Och även om böckernas text (men kanske inte handlingen) är lättläst tycker jag inte att Trio i trubbel ska läsas av de yngre barnen. Halling tar nämligen ut svängarna och skräms riktigt ordentligt, med stor fantasi.
I Läskigt läge cyklar barnen hem från en sommardag på stranden och tar olovandes vägen om ett gammalt öde slott i skogen där det sägs spöka. Och det gör det ju förstås. Faktiskt är barnens egna föräldrar inblandade och står för en del av spökerierna - de som ska stå för tryggheten...
I Något i natten skräms inte föräldrarna men är i stället helt frånvarande så att barnen får rädda sig från hemskheterna själva. De traskar iväg till en kyrkogård mitt i natten för att de har sett en mystisk gravsten där på dagen och hört om att det ska pågå oroligheter där den senaste tiden. Här blir ett kaos av spökande präster, en varulv, vålnader och elaka människor som alla har en egen agenda för att ta kål på Linus, Maja eller Oskar.

De lite större barnen, från kanske tio år, verkar dock tycka att Hallings hemskheter är alldeles förträffliga. Trio i trubbel-böckerna lånas väldigt mycket på vårt bibliotek, dock inte av dem som vill ha lättläst utan mer av duktiga läsare som hänger med i den halsbrytande handlingen och som tycker om att bli skrämda ordentligt.

För vem? 10 - 14 år

När döden kom till Pemberley

När döden kom till Pemberley av P.D. James

Jag är en Jane Austen-tok. Jag har läst, och läst igen, allt Austen har skrivit. Jag är med i en Austen-bokcirkel, köper helt onödigt på mig fler utgåvor av Austen-böcker jag redan har bara för att de är fina på omslaget eller så, jag har sett Stolthet och fördom-serien med Jennifer Ehle och Colin Firth pinsamt många gånger...ja, ni fattar. Att P D James skriver en deckare som utspelar sig på Pemberley, med karaktärerna från Stolthet och fördom, åh - jag ville verkligen, verkligen tycka om den här boken. Jag läste för ett antal år sedan en annan bok som var en fortsättning på Stolthet och fördom, tror den hette Pemberley (Emma Tennant?). Den var rena katastrofen. Men nu tänkte jag att P D James var en så pass erfaren och känd författare att hon nog visste vad hon gjorde (jag har aldrig läst något av James innan så hur hennes stil är visste jag inte, förutom att hon skriver deckare).

Jag ville tycka om...men insåg efter kanske 50 sidor att det gjorde jag inte. Var fanns mina karaktärer från Stolthet och fördom? De här artiga, strikta, färglösa figurerna? Nej. Var fanns de lysande, intelligenta dialogerna? Bitande replikerna? Lizzies intelligens och vilja? Helt borta. De hade samma namn som dem i min älskade Stolthet och fördom och rörde sig i samma miljö - men det var absolut inte samma personer.

Så, OK, tänkte jag. P D James är ju faktiskt inte Jane Austen. Hon kan ju inte bara sätta sig ner och skriva som henne. Det kan väl kanske ingen, speciellt inte i nutid (i den här boken finns en slags önskan att förklara vissa tidstypiska fenomen, eller parkera in tidsmarkörer som Napoleonkriget eller första vattenklosetten, sånt som aldrig förekommer i en Austen-roman där miljön ju är hennes samtida). Men - James är deckarförfattare, tänkte jag. Jag struntar i karaktärerna och miljön och försöker läsa den som en deckare, helt enkelt. Det kan ju roa, det också.

Men den faller helt platt där med. Det är banne mig en av de tråkigaste och mest stillastående deckare jag läst någonsin. Mordgåtan och dess lösning kommer helt i bakgrunden - i stället får vi läsa om alla kringarrangemang i detalj så som var Wickham inkvarteras och hur vaktlösningen i hans rum har lösts, vem som bär liket från skogen och vem som håller facklan, vilken tjänare som följer med ut i skogen och hur kusken ska vänta med med hästarna och vem han sedan ska köra till och vem han ska rapportera till. Vad alla säger i förhöret (fast man redan har hört detta förut) och sedan vad alla säger i rättegången fast det var likadant som i förhöret. Hur förfärligt upprörande och jobbigt det hela är för mrs Darcy och mrs Bingley (fast de inte gör ett endaste praktiskt dugg egentligen och inte heller kände offret särskilt väl). Hur liket läggs i vapenrummet och hur detta är möblerat och beläget och vilken belysning det har och vilka som har tillgång till nyckeln. Hur Lydia tillbringar natten (Lydia har för övrigt förvandlats från en tanklös och naiv 16-åring till en vrålande hysterika). Tröttsam detalj efter tröttsam detalj - men absolut ingenting som för handlingen framåt och det känns som att vi begravs i detaljer bara för att dölja det faktum att här egentligen inte finns någon story.

Det blir överhuvudtaget aldrig spännande. Det absolut enda som fick mig att läsa hela boken är att vi ska diskutera den i min bokcirkel och jag ville veta vem som blev dömd för mordet för att kunna prata om boken då. Inte för att jag var nyfiken på vem det var - det kändes helt likgiltigt.

En fortsättning på Stolthet och fördom - nej! Man kan inte bara ta karaktärerna från en älskad roman och parkera dem i en ny roman, en slags vad-hände-sen, utan mål eller mening. Hur trevlig tanken än är så måste man ha en story, något som tar oss framåt och utvecklar karaktärerna. Här står de bara still, har bara namnet gemensamt med karaktärerna från Stolthet och fördom och ingenting utvecklas åt något håll alls. Dessutom - och detta är väldigt irriterande - görs en mängd återblickar till det som hände i Stolthet och fördom och det som hände i den boken diskuteras igen. Märkligt nog låter diskussionerna och återblickarna som ett samtal mellan främlingar som pratar om detta för första gången. Ta ett samtal mellan herr och fru Darcy där de artigt reder ut hur de kände det när Darcy gav Elizabeth det där brevet på Rosings. Snälla nån - detta ska utspela sig när de har varit gifta i sex år! Har de inte pratat med varandra alls före nu?
Varför ha med dessa återblickar på det som hände för sex år sedan överhuvudtaget? De för inte handlingen i den här boken framåt och de ger heller ingen djupare eller annan förklaring till det som hände då heller. De fyller bara ut och låter oss Austen-älskare ännu en gång återuppleva händelserna i Stolthet och fördom. Men då läser jag hellre om den och återupplever de underbara karaktärerna, humorn och de fantastiska dialogerna på första parkett och inte tamt återgivet av P D James!

En sak gillar jag faktiskt här: referenserna till andra Austen-romaner. Till exempel får vi veta att Wickham i en av alla sina misslyckade anställningar jobbat för Sir Walter Elliot, en av karaktärerna i Övertalning. Lydia försökte förföra sir Elliot och Wickham själv la an på hans dotter, tydligen. Eller att vi får höra mer om en viss välgärning som görs av personer från Emma: Mrs och Mr Knightley och Harriet Martin (född Smith).

Nä, ta alltså hellre och läs om Stolthet och fördom.

Reselektyr

När det här inlägget publiceras är jag och familjen på väg till London! Vi ska vara där en hel vecka och har så mycket på vill-göra-listan att vi nog hade behövt vara där i ett par månader för att hinna med allt.

Bokbloggen får vila, förutom några få schemalagda inlägg.

Hur full vill-göra-listan än är så måste jag förstås ha böcker med mig. Detta ligger i resväskan:

Bitter blue köpte jag i början på sommaren, och har egentligen varit väldigt sugen på att läsa ända sedan dess men inte haft tid. En halv gul sol har legat i ska-läsa-högen mycket längre än så. Jag vet inte hur länge. Nu är det dags.

Och skulle nu två böcker inte räcka (bok-älskarens ständiga dilemma - hur många böcker ska jag packa med? TÄNK om jag blir utan läsning...?) så råkar det finnas en eller annan intressant bokhandel i London. Som jag givetvis inte kan motstå att gå in i. Som jag givetvis inte kommer att gå ut ur utan att ha köpt med mig en eller annan bra bok. Så, nej, jag kommer inte att bli utan läsning.

Bokbloggsjerka 26 - 29 okt

Den här veckan frågar Annika i sin jerka: Betygssätter du böcker? Varför/varför inte?

Nä, jag betygsätter aldrig böcker. Har aldrig gjort det medan jag fört privata läsdagböcker och har aldrig gjort det i min bokblogg.

Det blir för fyrkantigt med betygssättning. När jag läser en bok, och sedan skriver om den, så fångas jag ofta av någon detalj i boken jag vill skriva om, eller en känsla, eller om stilen, eller av att någon karaktär i boken är spännande att läsa om eller att miljön är fin. Då skriver jag om det för att komma igång. Sen har slussporten liksom öppnats och det forsar ur mig en massa ord av bara farten (mina inlägg i bokbloggen brukar alltid bli väldigt långa). I allt det där jag skriver så är det oftast motsättningar. Detaljen eller känslan jag skrev om först och som jag kanske tyckte om kan försvinna i en massiv kritik av tråkig stillastående handling. Eller att jag förvisso gillar språket i en bok men sedan grottar ner mig i att inte tycka om huvudpersonerna. Det är faktiskt väldigt sällan jag hittar en bok där jag tycker om precis alla delar - precis som att jag sällan läser en bok där allting är dåligt.

Skulle jag sedan sitta och reda ut vilka av tycker om/tycker inte om-delarna som väger tyngst för att kunna betygsätta hade nog alla mina betyg blivit: 3,5. Och hur kul och givande hade det varit?

Böckerna om Cross-Vilmer

Vilmers första tävling av Susanne Bengtsson
Vilmer i hårdträning av Susanne Bengtsson

I samhället där vi bor spelar nästan alla barn fotboll. (utom mina barn, men det hör inte hit) Det är fotboll på längden och fotboll på tvären, och det lånas en hel del fotbollsböcker på biblioteket där jag jobbar. Men så finns det faktiskt några barn som går sin egen väg och håller på med annat. Några vill ha böcker om snowboard (fast vi bor i Skåne), många vill ha hästböcker, förstås, en hel del böcker om skateboard lånas också. Och så har vi några barn som hoppfullt genom åren har frågat efter "var böckerna om motocross står". Nej. Tyvärr. Vi har inga böcker om motocross. Någon enstaka faktabok på sin höjd, något stycke om motocross i en bok om motorsport kanske. Och absolut ingen skönlitterär bok, särskilt inte för barn.

Men, äntligen, förra året så kom det ut en bok om motocross, skriven för barn i låg- och mellanstadiet: Vilmers första tävling. Vi köpte in flera exemplar, och de har i princip varit ständigt utlånade sedan de kom. Äntligen något för de motorintresserade barnen! På rätt läs-svårighets-nivå!
Jag har läst (i Debutantbloggen) att författaren Susanne Bengtsson själv är mamma till två pojkar som kör motocross och att hon försökte hitta böcker som handlade om det till sina barn men inte lyckades. Hon kände att hon hade hittat sin nisch för att skriva barnböcker och skrev om Cross-Vilmer. Det märks att hon har upplevt "cross-vardagen" med tidiga morgnar, lera och krånglande motorcyklar som inte vill starta, om dyr utrustning och detaljer som en mamma som jag (mina barn är mer åt scouthållet) inte har en blekaste aning om. Det känns äkta. Det är relativt lättläst, med enkel, rak handling. Nyligen kom andra boken om Cross-Vilmer ut: Vilmer i hårdträning och jag hoppas att det kommer fler!

Vilmers första tävling handlar om hur Vilmer just blivit färdig med Guldhjälmsutbildningen han har gått tillsammans med sin pappa på motorklubben Eldflugornas MK. Den utbildningen måste man gå innan man får vara med och tävla i motocross. Nu äntligen är det dags för Vilmers första tävling! Men innan dess är det träningsdags, och vi får läsa om den träningen, om argsinta tanten i motorklubbens cafeteria, om hur det är att ärva storebrorsans avlagda cross-utrustning när en sån som Philip (om går på Vilmer skola) får alla prylar nya.

I Vilmer i hårdträning bekymrar sig den motocrosstokige Vilmer för att vintern brer ut sig framför honom. Vintern, då man inte kan köra cross. Och han, som har fått nya egna cross-kläder och allt. Säkert hinner han växa ur dem innan våren och de första tävlingarna kommer. Pappa lugnar honom och tycker att han kan bygga upp muskler genom att hjälpa till med att hugga julgranar i vinter i stället (pappas största inkomstkälla är nämligen julgransförsäljning). Julgranar! När det finns motocross, liksom! Julgranar blir det - men granarna ska huggas i närheten av den skog där endurotävlingen Novemberkåsan går. Enduro är inte cross, men det är motorcyklar och det är terräng och lera och  jobbigt och just Novemberkåsan är tydligen det tuffaste man kan göra inom motorsporten. Och Vilmer får vara med om det! (ja, inte köra själv, förstås...)

För vem? 8 - 14 år

Jag är en pojke med tur

Jag är en pojke med tur av Monica Zak

Detta är sjuttonårige Esmats sanna berättelse återberättad av Monica Zak. Det är en tunn bok, cirka 60 sidor (jag blev lite överraskad, när jag beställde den trodde jag den skulle vara ungefär lika omfattande som Alex Dogboy) och mycket lättläst med korta meningar. Vi får höra om Esmats liv, från de första minnena han har från det han var cirka 6 år och till nutid när han som 17 år genomgår sin första kärlekssorg. Det är väldigt rakt upp och ner berättat - ibland med lite upprepningar av sånt som redan berättats. Jag får känsla av att Zak i princip bara skrivit ner precis det Esmat berättat för henne men ändrat om i materialet så att det ska bli kronologiskt och då har det kommit med en del saker flera gånger. Så boken känns väl inte som ett språkligt eller litterärt mästerverk på något sätt.

Men - här är det inte den litterära kvaliteten som betyder mest. Det är historien som berättas, Esmats berättelse. Det var länge sen jag blev så pass berörd av något jag läste som jag blir av Esmats berättelse.

Esmat är ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Det finns ganska många sådana flyktingbarn här i Sverige (ja alla kommer ju inte från Afghanistan, förstås), och en hel del boende för just dessa. Jag har ett sådant boende kanske 2-3 km från där jag bor, och ser de här killarna (för det är nästan uteslutande killar) gående längs med landsvägen när de går till bussen. I början när de kom så funderade jag mycket på hur de kommit hit och vad de varit med om tidigare. Men sen blev jag liksom avtrubbad - det verkade komma så många ensamkommande flyktingbarn och min empati kunde på något sätt inte ta in alla. Därför var det nyttigt för mig att läsa den här boken. Det här är ett enda barns berättelse. Och alla de ensamkommande flyktingbarnen har en historia att berätta. En gruvlig och ofattbar historia för det mesta. Jag har fått tänka till och fått ordentligt perspektiv på min egen tillvaro.

Det som berörde mig mest i Esmats berättelse var hur han blev ensam. Och det blir han redan i början på boken, när han är kanske i 6-årsåldern. Hans ensamstående mamma tar honom och hans syster och några få ägodelar i påsar och flyr från hembyn. De ska ta sig till Kabul, för i hembyn som numera styrs av talibaner vågar hon inte vara kvar. Särskilt inte sedan en taliban helt sonika krävt att hon ska bli hans fru. Esmat har lite oklara minnen kring den här flykten, om orsakerna till varför de flydde och hur det egentligen var i byn - men det är ju inte så konstigt. Han var ju väldigt liten och har ingen han kan fråga om hur det var. Men han minns det här tydligt: mamman skyndar på honom och systern i bergen hela tiden. Han har ett par för stora gummistövlar på sig som sinkar honom. Den ena trillar av men han fortsätter ändå. När han kommer ikapp mamman så säger hon åt honom att återvända för att hitta stöveln igen. Stöveln hittar han. Men inte mamman. Förmodligen tar han fel stig när han ska gå tillbaka till mamman och systern. Men han hittar henne inte, utan sätter sig så småningom i en snödriva och gråter. Det är fler människor på flykt som passerar honom men ingen som stannar och frågar den ensamma 6-åringen vad det är som är fel. Han får sitta där och gråta. Han har aldrig sett sin mamma sedan dess.

Jag klarar inte av att läsa sånt här utan att börja gråta och tänka på mina egna barn när de var i 6-årsåldern. Snälla och rara men totalt hjälplösa ute i stora världen. Att tänka mig dem i en snödriva i ett land i krig, ensamma - ja där brister jag mitt itu. Jag fick verkligen ta ett par djupa andetag innan jag kunde återvända till boken och läsa resten av Esmats berättelse om hans liv i Kabul och senare flykt genom Europa till Sverige.

Detta är Esmats berättelse. Hur är alla de andras?

För vem? 12 år och uppåt

Solstorm

Solstorm av Åsa Larsson

Jag har inte läst någon deckare på så länge att jag faktiskt inte vet när jag gjorde det senast. Men Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson har jag varit sugen på att läsa länge. Speciellt de senaste böckerna har jag hört mycket gott om. Men nu när jag äntligen tar mig an dem så vill jag börja från början med Solstorm.

Jag har ovanligt nog lyssnat på den här boken i stället för att läsa pappersboken som jag brukar (du kan läsa mer om min storögda förundran över detta faktum här). Det för med sig att jag när jag skriver om den nu inte kan gå tillbaka och kolla detaljer, utan skriver utifrån mitt allmänna intryck av boken.

Viktor Strandgård är död, brutalt mördad mitt på kyrkogången i Kraftkällans kyrka, Kristallkyrkan. Han är slagen i huvudet och knivhuggen, kroppen är överdrivet lemlästad. Han var Kraftkällans "affischnamn", killen som hade en nära-döden-upplevelse när han blev påkörd av en bil, men som överlevde. Påstod att han då varit i himmelen och predikade sen om sina upplevelser och sitt möte med Gud, har till och med skrivit en bok om det hela som säljer bra.
Sanna, Viktors syster, är den som hittar honom. Hon ringer till Rebecka Martinsson som numera bor i Stockholm men som också är uppvuxen i Kiruna och kände Viktor. Sanna behöver Rebecka - hon klarar inte av att möta polis och press själv, säger hon. Och Rebecka kommer, trots att hon egentligen inte vill. Det är många i Kiruna som hon inte vill träffa igen - personer som nu är framstående inom Kraftkällans kyrka. Samtidigt som vi läser om letandet på Viktors mördare får vi också Rebeckas egen historia.

Det är en helt OK deckare. Inte en av de mest spännande eller bästa jag läst, men OK. Jag gillar miljön, Kiruna, och det faktum att jag själv inte bor där med mörker och snö så många månader (jag bor ju själv i Skåne där snö förekommer i sparsamma mängder och ljuset återvänder ordentligt i mitten på februari). Jag gillar också vad jag uppfattar som ett kvinnligt perspektiv i den här boken. Vi har Rebecka Martinsson, jurist, vi har Anna-Maria Mella, polis. Vi har Sanna, systern till den mördade, vi får läsa om fruarna till pastorerna i frikyrkan och om hur deras liv ter sig när deras män jobbar över med Gud om kvällarna. Kvinnorna är de som ser till att livet fungerar, att vardagen hänger ihop och det är de som bär det tunga lasset på något vis. Männen verkar mest vara uppfyllda av sig själva och sin egen betydelse men är liksom inte viktiga när det gäller - författaren ser igenom dem och tar hål på deras uppblåsthet. Den underbart otäcke och pompöse Carl von Post, chefsåklagare, känns bara fånig och den vedervärdige Thomas Söderberg, Karismatisk Pastor, känns som en enda stor karikatyr på TV-pastorer. När det väl gäller så är det kvinnorna som betyder något. När en kvinna försvinner så tappar männen liksom mål och mening - ta till exempel Civing, grannen, som sedan frun gick bort har stängt av husdel efter husdel och nu bor i pannrummet tillsammans med hunden eftersom "det blir så lite att städa då".

Det jag kommer att minnas från den här boken är det märkliga och läskiga faktum att frikyrkan Kraftkällan (en sammanslagning av de tidigare frikyrkorna som fanns i Kiruna: Missionskyrkan, Pingstkyrkan och Baptistkyrkan) har fått en så stor och framträdande plats i samhället som den har. Att så många människor går på dess gudstjänster och skänker pengar till den, köper Viktors bok och går på hutlöst dyra "mirakelkonferenser". Att folk går med på allt detta prat om Gud, tungotal, förböner och välsignelser som ska bota sjukdomar. Jag är en total och fullkomlig ateist som inte tror på några gudar överhuvudtaget och jag blir ordentligt förbannad när jag läser om sånt som att man ska slänga alla mediciner och helst inte gå till läkare för någon gud liksom ska greja så att man blir frisk ändå. Eller att någon ung och normal människa säger nej till ett normalt liv för att han eller hon ska leva "satsa på ett liv i Guds tjänst" och därför inte ska utbilda sig eller ha något annat förhållande. Eller när någon högröstad ledartyp anser sig ha större kontakt med någon gud än alla andra och därför har rätten att bestämma vad som är bra eller dåligt i andra människors liv. Visst - det här är en bok, och dikt, men det kunde varit verklighet var som helst. Tänk bara på alla TV-pastorer i USA. Eller vilken makt kyrkan hade i våra liv för hundra år sen. Åh! vad jag blir arg.

Och därför är det väldigt skönt att få läsa om Anna-Maria Mella då och då. Hon är helt normal (ibland tror jag att hon är den enda vettiga personen i hela Kiruna). Trebarnsmor med fjärde barnet väldigt mycket på väg. Gravidkissnödig hela tiden. Tonårsson som vräker skorna och träningsväskan i hallen. Kärleksfull make (som ändå inte lyfter ner lådorna med julgranspynt i källaren eller som bara slänger äppelskalen i slasken i stället för att slänga dem direkt i soporna). Ingen gud så långt ögat når. Anna-Maria gillar jag. Hoppas hon får vara med mycket mer i seriens kommande böcker.

Allan Zongo flyger i luften

Allan Zongo flyger i luften av Henrik Einspor

Andra boken om Allan Zongo. (Se här vad jag skrev om  Allan Zongo - killen från rymden)

"Allan kan förvandla sig. Och så kan han sända ut ett magiskt ljus genom fingrarna. Det gör mig lite nervös. Men han är inte så smart. Pappa har alltid sagt att det finns intelligent liv ute i rymden. Nu är han inte så säker längre."

Det här gillar jag. Torr humor i korta meningar och utflippade händelser. Roligt och intelligent - men ändå lättläst.

Och om du tycker att framidans bild är en rip-off från E.T. så ja, visst är den det. Men det finns mängder av referenser till alla klassiska SF-filmer i boken. Allan kan förvandla sig till andra saker som någon rymdvarelse kan som jag inte kommer ihåg vem det är (inte Alien väl?). Han kan radera människors minne som de i Men in Black kan. Han ser ut som E.T, inklusive det lysande fingret.

Max pappa försöker ju laga Allans havererade rymdskepp som ligger undangömt i ladan. Han har plockat sönder motorn och lagt alla delarna på golvet - men nu kan han inte få ihop den igen och ångrar lite att han plockade isär den. Det visar sig att en vital del saknas - en lysande manick som Max råkat få med sig till skolan och som har blivit beslagtagen av rektorn. Den där manicken måste nu Max och Allan försöka få tag på, så de beger sig iväg till skolan på kvällstid. Ni anar inte hur mycket man kan vara med om på en skola på kvällstid.

Den här boken är Hcg dvs mellanåldersbok, men mycket lättläst. Passar perfekt till dem som är kanske 9-12 år som har det lite svårt med läsningen men som ändå inte vill ha barnsliga böcker.

För vem? 8 - 12 år

Ljudbokshataren som numera...lyssnar på ljudböcker

Något unikt har hänt. Carolina har fått ändra uppfattning om något hon hade en stark åsikt om förut.

Nämligen har jag förut starkt ogillat att lyssna på ljudböcker. Absolut inte min grej. Jag, som vill kunna skum-läsa ibland när det är tråkigt eller hoppa tillbaka och läsa samma stycke flera gånger när det varit viktigt eller bra - jag har avskytt den där monotona rösten som mal fram boken i samma långsamma tempo hela tiden.

Men nu har jag lyssnat igenom min första ljudbok, och haft det helt förträffligt trevligt på vägen. Jag har redan laddat hem nästa bok till mobilen (jag använder mig av appen Storytel) och ser fram emot att börja lyssna på den.

!!!

Skillnaden är att jag inte längre försöker lyssna på ljudböcker i såna situationer när jag lika gärna kunde ha läst en bok - då är boken alltid att föredra. Jag kan inte heller lyssna på en ljudbok i bilen för jag har usel simultankapacitet och kan inte koncentrera mig på bok och bilkörning samtidigt. Men - jag kan lyssna på ljudbok när jag springer!

Jag springer väldigt mycket just nu - tränar för maraton nästa år och då krävs det många mil i veckan. Det blir lätt monotont och jag kände att jag började tröttna på mina spellistor i Spotify och pallade inte ägna massa tid åt att hämta hem ny musik. Så jag gav ljudboken en chans till - och det var helt fantastiskt.

Jag började med Solstorm av Åsa Larsson, och kilometrarna bara rann undan medan Rebecka Martinsson kavade runt uppe i snön i Kiruna och rotade i frikyrkan Kraftkällans hemligheter. Nu ska jag börja lyssna på Brobyggarna. Jag tänker bara lyssna på alla de där böckerna som jag aldrig annars hinner läsa, de som jag ser lånas ut mycket på biblioteken och ofta tänker att jag ska läsa när jag får tid någon gång men just nu måste jag läsa alladedärungdomsböckernaochbarnböckernaochfantasyböckernasomjaghellreläserändeckareochmodernaromaner...

Igår tog jag till och med en extra liten runda mot slutet i skogen för jag lyssnade på upplösningen i Solstorm och var bara tvungen att veta hur det gick. Mycket nyttig bi-effekt, det där.

Bokbloggsjerka 19 - 22 okt

Den här veckan frågar Annika i sin jerka: "Finns det någon bok/författare/karaktär som har inspirerat dig så pass mycket att du har bytt yrke, skaffat dig en ny hobby eller tagit ett kliv ut i det okända på annat sätt?"

Mitt svar är ja. Den här boken läste jag i våras:

Det är en livsfilosofisk och personlig bok av Murakami och liknar inte alls hans vanliga böcker (som jag också har läst en hel del av och gillat delvis). Murakami springer ungefär ett maratonlopp om året, och så springer han en timme varje dag för att hålla sig i form. Detta har han gjort sedan han var i trettioårsåldern och sadlade om från att vara en lönnfet, stressad barägare (eller café?) till att vara författare.

Jag läste - först för att jag tyckte han skrev så bra, men sedan blev jag allt mer fascinerad av hans beskrivningar av löparupplevelser. Han springer dagliga rundor på Hawaii. Han springer på vintern i Tokyo. Han är med i New York Marathon. Han springer på alldeles egen hand den klassiska maratonsträckan i Grekland, i augusti när det är tokvarmt (och jag skrattar på slutet när han till och med är arg på fåren som står och betar längs med vägen han springer - han är arg på allt). Han springer och springer, och trots att han är över 60 har han en kropp som en vältränad 30-åring.

Jag lämnade tillbaka boken. Och funderade på livet och mig själv. Visst, jag har tränat i många år - sprungit någon eller några gånger i veckan och varit på orienteringstävlingar på helgerna. Men jag älskar mat. Och godis. Och framförallt ostbågar. Och jag ville inte längre ha den smått överviktiga kroppen jag hade. Jag ville ha en löpares kropp, och så ville jag utmana mig själv till något att vara stolt över. Så, efter några veckors funderande så anmälde jag mig till Stockholms maraton 2013. Sen outade jag raskt detta på min andra blogg (här kan du läsa det) och på facebook så att så många människor som möjligt skulle veta vad jag gjort så att jag var tvungen att fullfölja det hela för att inte skämmas ihjäl...

Det där var i juni. Nu är det oktober och jag springer, och springer, och springer. Det har (klyscha-varning!) blivit ett behov. Det är fortfarande långt till juni och Stockholm maraton, och mycket kan hända innan dess som skador och annat trist. Men just nu springer jag ungefär 5 mil i veckan. Och har gått ner 7 kg och trivs redan mycket bättre med mig själv, min kropp och mitt liv.

(Sen skriver Murakami förstås också en hel del om skrivandet och om inspiration och sånt - det där tänker jag också mycket på men det är ämne för ett helt annat inlägg någon gång i framtiden)

Kung Neos lejon

Kung Neos lejon 1: Den magiska hjälmen av Jan Kjaer
Kung Neos lejon 2: Kampen om kronan av Jan Kjaer

Jan Kjaer skrev för några år sen serien Taynikma (i tio böcker), där han blandade text och mangainspirerade bilder med pratbubblor till att bli en actionfylld fantasy-historia. Bilderna för alltså berättelsen framåt lika mycket som texten. Taynikmaböckerna lånas fortfarande flitigt på vårt bibliotek och har varit ingången till att komma igång med läsningen på allvar för åtminstone tre killar med lässvårigheter jag känner till. Det är tre segrar...

Kung Neos Lejon är en ny serie i samma stil som Taynikma, men med ännu mindre text och fler bilder. En del av berättandet sker i bilderna men bilderna ger också stöd till texten. Handlingen är okomplicerad men ändå fylld med action. Längst bak i boken finns information till den vuxna om "lässystemet link" som Kjaer själv tagit fram: "link är ett lässystem för de barn som just lärt sig läsa och som kan läsa korta sammanhängande meningar. Systemet kännetecknas av det unika sambandet mellan text och bild, där illustrationerna ger ett maximalt stöd för läsupplevelsen."

Första delen har lånats och lästs hos oss en hel del redan, men de som läser den här sortens böcker vill gärna ha hela serien uppdukad framför sig och det har ju hittills bara funnits del ett att bjuda på. Nu har andra boken i serien kommit och jag hoppas att det kommer flera delar snart. Detta är perfekt att ge till de tröga läsarna som har svårt att hitta någon bok de tycker om - de där läsarna som egentligen fortfarande behöver böcker från börja-läsa-hyllan fast de nu går i kanske fyran och tycker såna böcker är på tok för barnsliga och pinsamma att läsa.

I Den magiska hjälmen får vi lära känna Mik som är soldat i kung Neos armé. Han drömmer om att få bli en av "kung Neos lejon" som är Kung Neos elittrupper. De bästa och tuffaste av de tuffa, alltså. Han är en duktig soldat, så boken börjar med att han äntligen har blivit kallad att göra det svåra inträdesprovet för att bli ett lejon. Tyvärr är det en kille till som ska göra provet - Bruto, Miks värsta fiende. Stor, brutal kille som ser ut att ha mer muskler än hjärna. Mik, Bruto och några till skickas ut för att få tag på en magisk hjälm - och lär sig på vägen att det ofta är smartare att tänka till än att slåss. De blir dessutom vänner. Och lejon, förstås.

I Kampen om kronan är Mik och Bruto kungens nyaste lejon. Det är stor oro i landet så alla soldater och lejon behövs - men kungen skickar ut Mik och Bruto på ett lätt uppdrag eftersom de är såna rookies. De ska bara ta fast ett gäng med tjuvar som härjar i en närliggande skog. Mik skäms inför de andra lejonen som retas och undrar om de tror att de kan klara att fånga några tjuvar, hahaha? Givetvis utvecklar sig detta till att bli det svåraste och farligaste uppdraget av dem alla. Mik är så uppretad att han gång på gång bara vill rusa fram och anfalla och visa hur modig han är - men muskulöse Bruto halar in honom och tycker de ska använda sina hjärnor i stället.

För vem? 8 - 14 år

Elliot hittar en farfar

Elliot hittar en farfar av Hillevi Wahl

En kort kapitelbok som passar dem som kommit igång med läsningen men som ännu inte vill läsa tjockare böcker. Texten är relativt lättläst med korta meningar. En del lite krångligare ord förekommer - men lite hänger det ihop med att huvudpersonen samlar på roliga ord och här till exempel får veta vad "ensilage" är. Det är lite småroligt att läsa - speciellt om Elliots alla märkliga uppfinningar så som linbana för kladdiga bestick som går från matbordslampan till diskhon, eller den extremt komplicerade snigelduschen som man har till att...tja, duscha sniglar. Så att man kan ta dem inomhus sen. Eller nåt.

När pappa sitter och hämtar sig med en kopp kaffe efter att ha gått rätt in i någon av Elliots tjuvfällor (tejp och grytlock ingår) så frågar Elliot om han också gjorde många uppfinningar när han var liten? Som hans pappa fastnade i? Nja, säger pappa då, jag hade ingen pappa när jag var liten. Han försvann. Detta funderar ju Elliot enormt mycket på. Hur kan en pappa bara försvinna? Och är det faktiskt så att Elliot har en egen farfar någonstans? Han har länge varit rätt avundsjuk på alla andras farfäder. Om det är som pappa säger att farfar har varit försvunnen i 33 år så är det väl dags att någon hittar honom, eller hur? Elliot börjar leta. Helst ska det vara någon farfar som gillar uppfinningar.

När jag som vuxen sitter och läser den här boken blir jag rätt förbannad. Men det är på det som berättas, det att Elliots farfar bara försvann när Elliots pappa bara var en liten bebis. Sen har han levt sitt eget liv i 33 år och undrat hur sonen hade det lite då och då men uppenbarligen inte hört av sig eller haft någon kontakt på hela tiden. Och så nu söker sonen upp fadern och presenterar två barnbarn som farfar inte hade en aning om att han hade. Och helt plötsligt är han världens bästa farfar som är snäll och trevlig mot Elliot och lillebror och är precis den farfar som Elliot önskar sig och en riktig hedersknyffel i allmänhet verkar det som. Varför kunde han inte varit det lite tidigare, undrar man? Men - den här boken är inte för vuxna. Den är för barn, och om hur Elliot som är avundsjuk på alla andras farfäder plötsligt hittar sin egen. Jag får svälja min ilska och läsa psykologiska vuxenböcker med djup och heta diskussioner i stället om jag vill irritera mig på försvunna pappor.

Och...vad i hela fridens namn heter "farfar" i plural?? Heter det farfäder? farfrar? Pappapappor?

För vem? 8 - 12 år

De brinnande knivarna

De brinnande knivarna (Kaostrilogin 3) av Patrick Ness

Spoilervarning - om du inte har läst Kaostrilogin 1 & 2 och tänker dig att göra det - läs inte detta inlägg för det avslöjar en hel del om innehållet i dem!

Allra först: Den första boken i Kaostrilogin, Tystnaden i bruset, är en av de bästa böcker jag läst, tror jag. När jag väl hade kommit över förvåningen över det skrivna talspråket, och vant mig vid skiftningarna i typsnittet, så sögs jag in i storyn. Det som fångade mig mest var just detta med bruset. (det att alla mäns - inte kvinnors - och djurs tankar hörs högt och liksom visas som bilder, som en kombinerad radio- och TV-utsändning med ens innersta tankar och funderingar i full exponering fritt för alla att se och höra) Bruset var en oförutsedd effekt när människorna koloniserade den här planeten. Ett virus som männen inte kunde värja sig ifrån. Tanken svindlar: vad skulle hända om plötsligt alla mäns tankar hördes högt? Men inte kvinnornas? Kolonisatörerna startade olika bosättningar på planeten och alla hanterade det här med bruset på olika sätt. I ett samhälle bildades ett matriarkat. I ett annat levde kvinnor och män helt separata liv. Och i det samhälle vi lär känna har männen i stället löst det hela genom att ha ihjäl alla kvinnorna. Jag läste andlöst vidare om Todd och Viola och deras resa till Haven och ett dramatiskt slut där Viola var dödligt sårad och borgmästaren stod som en småleende erövrare över Haven.

Cirkeln och pilen, andra boken, var inte lika bra. Nu kände jag liksom redan till bruset, och utangerna, och miljön och samhället och nu stannade det hela upp och handlade mest bara om maktfördelningen och krigshandlingarna och ondskan som begicks i Haven. Alltså, fortfarande väldigt spännande men utan det extra djupet från första boken tyckte jag. Dock funderade jag mycket på det här med ondska, som nästan kan sägas vara trilogins centrala fråga. Vem är ond? Är det ondska att göra förfärliga handlingar när man tror att det är för något gott i slutänden? Att låta någon dö i en bombattack för att rädda hundratals andra genom detta? Todd, som ju är alltigenom God, gör faktiskt en hel del hemskt i andra boken. Är han fortfarande en God Person? Andra boken slutar mitt i kaos - det är fullskaligt krig mellan borgmästarens arméer och husmor Coyles terrorister och så dessutom är utangerna på marsch mot alla människorna som de nu äntligen ska göra upp med.

Så nu kom då tredje boken. Jag var ju tvungen att läsa den. Fast om jag inte hade tyckt så mycket om den första boken i trilogin så hade jag faktiskt inte tagit mig igenom den här. Men nu ville jag verkligen veta hur det skulle gå för alla inblandade så jag plöjde på. Men faktum är att den här boken tyckte jag egentligen inte så värst mycket om. Det är bara krig, krig, attentat och krig hela boken igenom.

Vi kastas direkt in i handlingen där bok 2 slutade. Tre arméer är på ingång mot Haven och redan i princip på bokens första sida är de igång och slåss med varandra med det ena vapnet värre än det andra. Det var ett bra tag sedan jag läste andra boken i trilogin och jag minns först ingenting om vem som är vem och som har gjort vad. Det ger sig allteftersom - men det gör inte kriget. Ibland blir det ett par timmars uppehåll och då diskuteras det om det här egentligen är ett bra sätt att nå den fred som alla vill ha, det här med att skrämma fienden till lydnad. Eller om man ska göra på ett annat sätt. Men så gör någon av motståndarna något oväntat - ytterligare någon attack eller hittar ytterligare något vapen eller något sätt att kväsa de andra - och så måste man förstås svara på detta.

Det är en allestädes närvarande diskussion om ondska som jag skrev ovan. Man kan också se det som en bild av världskrigen och det kalla kriget i vår egen värld - eskaleringar av våld, allt värre vapen och så till sist vapenstillestånd eftersom ett fortsatt krig skulle utplåna mänskligheten. De olika "lägren" i boken är skräckslagna för vad som händer och kommer att hända, och gör fredstrevare eftersom alla egentligen vill ha fred - men så kommer där alltid någon galen individ med en egen agenda som startar igång krigandet igen. Jag blir väldigt trött.   

(Hela tiden när jag läser får jag knäppt nog den där repliken från Monty Pythons film i huvudet, den som är så vansinnigt överslätande när det handlar om mängder av döda: "let's not bicker and argue about who killed who...". Bara för att roa mig letade jag upp klippet på Youtube. Det är från The Quest for the Holy Grail:)



Berättarstilen är extremt mycket i nuet. Perspektivet växlar snabbt mellan Viola och Todd och i den här boken också en av utangerna. Allt som sker får man återgivet i korta ögonblicks"rapporter" eller vad jag ska säga av Viola och Todd och alltid när det är som mest dramatiskt så klipper perspektivet över till nästa berättare. Här är ett typiskt utdrag (s. 120):

"Och föremålet stannar inte...
Det stannar ta mig f-n inte...
Roterandet avtar inte ens...
Föremålet sätter eld på soldaterna som om dom vore tändstickor...
Och förgör alla i sin väg...
Och sveper in dom som står närmast i en klibbig, vit eld...
Och det flyger fortfarande...
Fortfarande lika snabbt som...
Och det ä på väg rakt mot mig...
På väg rakt mot mig och borgmästaren...
Och det finns ingenstans att fly...
"Viola!" vrålar jag..."

(och så klipp över till Viola)

Det är nästan som prosapoesi ibland. Våldsam sådan med mycket splatter. Och som sagt - det blir alldeles, alldeles för mycket. Jag önskar nästan att trilogin hade tagit slut efter bok 1.

För vem?  14 år och uppåt

Hugo får en hund + Hugo och Holger

Hugo får en hund av Oscar K.
Hugo och Holger av Oscar K.

Det här är börja läsa-böcker. Men jag tror inte de liknar några andra börja läsa-böcker jag har läst någonsin. Det finns tråkiga börja läsa-böcker, det finns bra och roliga och där barnen känner igen sig, det finns tokiga och galna böcker där barnen får läsa om riddarfotboll, om bråkiga jättar, om pappor som fastnar i biltvätten. Det finns böcker om pirater och böcker om djur. Väldigt många böcker om djur. En del har pyttelite och enkel text, en del har lite fler textrader per sida men ändå lättläst.

Och så finns det då börja läsa-böckerna om Hugo och Holger.

De ser inte ut som börja läsa-böcker inuti, för alla färger är liksom dova och gråtonade och beiga. Börja läsa-böcker brukar vara väldigt färgglada annars. Människorna här är ibland märkligt kantiga. Djuren också. Hugo själv ser ut som en liten mini-farbror - jag vet inte om han är en farbror eller ett barn. Egentligen.

Och texten...ja. Det är korta rader, det är det. Men det handlar liksom inte om sånt som börja läsa-böcker brukar handla om. Och det står inte om sånt som det brukar. Ta första sidan i Hugo får en hund: "Hugo såg inte så bra. Minus 32 på båda ögonen. Nästan blind. Han gick på allt. Bonk! Pang! Ka-dunk!" Eller i slutet på Hugo och Holger: " På vägen hem åt Hugo och Holger, typ 47 Pucko och 1001 varm-korvar. Med bröd."

Vad tycker jag då om det här brunmurriga grejset med konstig text? Jag ÄLSKAR det!!!

För det är en väldigt trevlig och gullig historia som berättas. För att det är så vansinnigt roligt. Och sjukt. Jag älskar sjuk humor. Jag bara hoppas att barnen gillar det här också.

I Hugo får en hund är det så att den väldigt, väldigt närsynte Hugo så gärna vill ha en hund för han känner sig ensam. Han går till Benny på "Glömda djur" där det finns sånt som en ordblind apa och en kanin vars mamma var död. Där finns även Holger. Det står ingenstans i texten att Holger är en elefant men det framgår ju med all önskvärd tydlighet av bilderna. När Hugo kommer in så prackar Benny direkt på honom Holger för det är ingen som ha velat ha honom, och Hugo ser ju ändå ingenting så han går liksom på att det är en hund. Han får även med sig en liten gul fågel som bor på Holger, men som aldrig nämns i texten. Fågeln kommer ofta med små kommentarer i pratbubblor i bilderna (och han ligger och läser Finnegans Wake i en bild...).

I Hugo och Holger har Holger bott hos Hugo ett tag, och det brukar hända mycket "lajbans" när de går ut och går. Hugo går ju på allting, och Holger följer efter honom i alla kringelikrokar han går i (som man får se i bilderna). Hugo kastar pinnar åt Holger som försöker fånga dem fast han är rätt klumpig. Så klumpig att människor omkring tycker ("men han är ju bara en valp", tycker Hugo...) att Hugo borde ta Holger till en hund-skola. Det är liksom ingen av människorna som reagerar på att Hugo går runt med en elefant i koppel. Skolan drivs av en tysk som säger "Guten morgen" till eleverna som förutom Holger består av en massa små hundar som har rosett i huvudet allihop. Holger tycker de ser fåniga ut. Och mot slutet springer Holger slalom mellan dem och han "trampade inte på en enda av de små hundarna. Eller, nästan inte." (obetalbar bild)

Får man ha små farbröder med minus 32 i närsynthet i börja läsa-böcker? Får man ha en tysk hund-tränare som säger Guten Morgen (och som senare i en pratbubbla i bilden klagar "Ach und Weh! när allt är kaos på hundskolan)? Får man ha en elefant som låtsas att han är en hund - och går i land med det - i börja läsa-böcker?

Ja, det får man!

Och det ska komma ytterligare en bok om Hugo och Holger: Hugo och Holger går i skolan

För vem? 7 - 10 år

Jag ska göra dig så lycklig

Jag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragde

Ragde skriver så vitt skilda böcker. Jag har läst barnböcker av henne och tyckt mycket om dem. Jag har läst trilogin Berlinerpopplarna - Eremitkräftorna - Vila på gröna ängar, om en familj i Norge där man lär känna och tycka om varenda familjemedlem (har du inte läst den här trilogin - gör det! Det blir till och med intressant att läsa om grisskötsel...). Jag har läst Arseniktornet om tre kvinnor i en generation som jag egentligen tyckte var ganska svårläst eftersom man liksom får historien baklänges, eller som en lök i olika lager. Och så har jag läst Nattönskningen som är en kärleksroman med massor av sex. Den kom som en käftsmäll när jag precis hade läst Arseniktornet.

Så jag var beredd på precis vad som helst när jag började på Jag ska göra dig så lycklig. Och ja, nu gör hon något helt nytt. Den här romanen är...om ett flerfamiljshus. Eller rättare sagt små ögonblicksbilder ur olika familjers liv där den gemensamma nämnaren är att de bor i samma flerfamiljshus i Norge 1965, och att deras liv hakar i varandra när de möts i trappuppgången eller på andra sätt stöter på varandra. Genom dessa ögonblicksbilder - varje familj får ungefär ett kapitel var i bokens första och längsta del - så beskriver Ragde så skickligt människorna i familjerna, deras liv, deras svagheter och avigsidor och goda sidor, drömmar och små förhoppningar. I bokens andra del får vi korta återknytningar med varje familj därför att en utomstående man i ett särskilt ärende kommer att besöka alla lägenheterna. I tredje och kortaste delen får vi så avslutande glimtar av dem allihop, ett slags hur-gick-det-sen.

Det är det barnlösa paret på bottenvåningen där frun till alla andra grannars förtret lägger en stor del av sitt liv på att skura trappuppgången, det är det unga paret mittöver dem på samma våning som precis har fått ett barn men där den unga mamman är djupt olycklig och alldeles beige. Det är den bullriga familjen på en trappa upp där frun också är hårfrisörska och tar emot kunder i sitt eget kök, det är den otäcka stämningen hos familjen Berg där fadern fullständigt tyranniserar resten av familjen som smyger runt i skräck. Det är lilla Nina som får sitta i timmar i trapphuset med nerkissade byxor. Hon bor högst upp med sin pappa. I lägenheten mitt emot bor ännu ett barnlöst par där han ständigt är bortrest och hon är enormt frustrerad och uttråkad och också så snygg att de flesta männen i huset drömmer om henne och kvinnorna har henne som skvallerobjekt.
Det finns ännu fler familjer i huset. I ingen enda familj jobbar kvinnan utanför hemmet (det närmaste vi kommer är hon med köks-frisersalongen). Där finns en eller annan försiktig fundering på att göra det, att söka jobb, men att det ju egentligen inte behövs för de klarar sig ändå på mannens lön. Tiden är som sagt 1960-tal och det känns märkligt främmande att läsa om, detta vardagsliv. Det är ju inte så väldigt länge sen - jag är själv född på 60-talet och det här kunde liksom ha handlat om mina föräldrar eller om mina svärföräldrar. Kvinnorna städar och städar och städar och skurar och putsar och dammar till förbannelse. Aldrig att det kan behövas städas så mycket - men på dagarna när mannen är på jobbet och barnen i skolan är det liksom det de gör. När de vilar bläddrar de i veckotidningar eller lyssnar på radio. En eller annan gör något annat - men ändå nyttigt som att sy kläder. De har inga fritidsintressen som tar dem iväg utanför huset eller ut i samhället. När mannen kommer hem så passas han upp på. Hon kokar kaffe och brer hans mackor och lyfter fram hans tofflor och ser till att middagen står på bordet klockan fem. Och vad de röker! Nästan varenda vuxen människa i det där huset röker. Inomhus. Mängder av cigaretter. Och så fimpar de gärna i diskvattnet eller annat fräscht. Det är OK tycks det, men ett dammkorn på soffan eller ett gruskorn i trappuppgången - det är katastrof.

Egentligen har boken ingen uttalad handling mer än att få inblick i olika människoliv och på så sätt tänka till över hur olika våra liv är och vad vi gör med dem. I bokens första del, när jag läser om de olika familjernas vardag, kan jag nästan bli fnoskig över alla skur- och diskbeskrivningar och omständiga middagsrätter som ska planeras och lagas till. Men lägg av! vill jag skrika till dem - det kan inte behövas städas så där mycket! Och får jag läsa om en enda toalettstädning till så skriker jag - men ju fler familjer jag får läsa om desto mer fokuserar jag på människorna än på detaljerna. En del familjer är riktigt otäckt att läsa om, men Ragde frossar inte i vidriga detaljer utan jag får själv läsa mellan raderna hur det är där i familjen egentligen och vad som händer när jag som läsare gått vidare till nästa lägenhet och nästa familj. Och när jag sedan läser bokens andra och tredje del så inser jag hur mycket jag har engagerat mig i alla personerna som bor i huset.

Detta är en mycket bra skildring av 60-talet. Förutom de ständigt städande och smörgåsbredande hemmafruarna och männen med Viktiga Arbeten att gå till så är det nyhetsrapportering från Vietnamkriget, kaffe ur tevekannor, någon som lyxigt nog har en frysbox och en annan som köper en dammsugare på avbetalning, det är tonårskillen som till sina föräldrars förtvivlan lyssnar på Beatles och Rolling Stones. Det är diskbänksrealism nästan in absurdum, men mitt i det och alla tidsmarkörer så tar människorna och deras liv plats. Så här var det känner jag, och trots att det också finns lycka och glädje i det där huset så är jag glad att jag har mitt vuxenliv nu, 2012. Min oäkta man får själv bre sina mackor och bona golv vet jag inte ens hur man gör, faktiskt.

Den eviga eldens magi, bok 1 och 2

Alex och Corinthia (Den eviga eldens magi bok 1) av Patrik Bergström
Eldmagikernas torn (Den eviga eldens magi bok 2) av Patrik Bergström

Det var med viss bävan jag började läsa om Alex och Corinthia. Det har kommit ganska mycket fantasy för barn de senaste åren och tyvärr har det kommit en hel del som inte alls har varit bra. Ofta är det alldeles för svårt för målgruppen, med långa meningar, svåra ord och för många personer med märkliga namn att hålla reda på. Jo Salmsons serier är lysande undantag. Men jag vill så gärna att det ska skrivas bra och lättläst fantasy för de yngre barnen, för det är ett enormt sug efter det åtminstone på skolan där jag jobbar. Så jag hoppades....

Och - äntligen! Här är något bra jag kan sätta i händerna på dem! Den här serien är tänkt för 9 år och uppåt och det är snäppet svårare än till exempel Tam tiggarpojken. Men böckerna har ändå begränsat omfång (ca 80 sidor), har ett relativt enkelt språk (men för den skull inte alls torftigt) och ett fåtal karaktärer. Och storyn är riktigt bra! Det är precis den sortens fantasy jag själv älskar, med barn som visar sig ha oanade och fantastiska krafter, som behövs i kampen mot de ständigt lika oförbätterliga onda varelserna.

Redan i inledningskapitlet till den första boken, Alex och Corinthia, sugs jag in i Eyrvandir av författarens smarta sätt presentera sin värld. Han låter "den värsta stormen i mannaminne" svepa in över först havsalverna, där fem eldmagiker vaktar över en diamant som lyser med ett vitt sken. Diamanten slocknar nästan av stormen, eldmagikerna ser skrämda ut och havsmonstren i havet börjar genast röra sig upp mot ytan. Men efter en kort stund vaknar elden i diamanten till igen och monstren sjunker återigen ner i mörkret. Stormen fortsätter till skogsalverna och den blåa diamanten, dvärgarna och den röda diamanten och så människorna och den gröna diamanten. Och på ett par korta sidor med handling som driver framåt har författaren beskrivit sin värld, de olika folkslagen som bor i den, vilka fiender de har att tampas mot och magi-systemet som råder i den här världen. Mycket smart och snyggt. Och i nästa kapitel når samma storm fram till den lilla byn Vildforne, där de föräldralösa syskonen Alex och Corinthia jobbar på ett värdshus där det just denna stormiga kväll kommer in en främling med en märklig stav i sin hand. Äventyret kan börja...

Alex och Corinthia har växt upp på värdshuset Smörblomman där värdshusvärden Bödvar har varit som deras far. Och han är något (i fantasyböcker) så ovanligt som en klok och snäll styvfar. Lagar god mat gör han också. Alex och Corinthia verkar trivas med livet, men den där främlingen som kommer in är Galder som är eldmagiker och han kommer att förändra deras liv för alltid. Nämligen råkar Alex ta på den gröna svagt lysande stenen som sitter högst uppe i hans stav, och stenen svarar med ett starkt grönt sken. Det uppdagas att Alex och Corinthia kan nå den eviga elden och alltså behöver gå i lära för att behärska dessa krafter. Tillsammans med Galder ger de sig av mot Nasheim, människornas stad (och givetvis kommer de att råka ut för både det ena och andra under färden).

I bok 2, Eldmagikernas torn har Alex och Corinthia befunnit sig i Nasheim ett par år som lärlingar i eldmagikernas torn. Redan i första boken anades det stora hotet mot deras värld - att skyddet som källdiamanterna (de där gröna, vita, röda och blå som stormen blåste över) upprätthåller över världen håller på att försvagas. Nu får vi veta mer om det, och att det börjar bli ett allvarligt problem. Jättar tar sig in i Eyrvandir och dvärgarna har problem med att hålla svartalverna borta från Muspelheim som är dvärgarnas under-berget-stad. Kan det möjligen vara så att det kommer att vara Alex och Corinthia som kommer att lösa det här så småningom....? Just nu har syskonen fullt sjå med att lära sig hantera sina egna krafter, men här i andra boken sätts de rätt ordentligt på prov när de måste leta reda på sin gamle vän dvärgen Regin Silverskägg. Jag ser med förtjusning fram mot att läsa hur Alex och Corinthias kunnande och krafter kommer att växa och att de till sist (ja, ja, jag har läst många fantasyböcker, jag) kommer att rädda hela Eyrvandir och alla som bor där och bli hjältar för evigt.

Detta är mycket traditionell fantasy, med magi, trollkarlar, alver, dvärgar som ständigt ska gräva efter mer guld och ädelstenar, drakar, jättar och svartalver som är onyanserat onda. Men det är bra, det är den miljön jag gillar och framförallt är det den som barnen frågar efter och förväntar sig. Det som är annorlunda med dessa är just enkelheten. Det är lätt att sätta sig in i hur saker och ting funkar och hur det ser ut, inga långa miljöbeskrivningar, inga komplicerade politiska intriger, inget som är onödigt komplicerat utan bara en bra handling med personer man tycker om. Svart och vitt. Spännande - och lättläst. Och något jag kommer att rekommendera alla dem som köar efter Beast Quest-böckerna och vill ha något "mer som det men inte så tjocka böcker".

För vem? 9 - 14 år

Tack till Lilla Piratförlaget för recensionsex!

Skördedrottningen

Skördedrottningen av Andreas Marklund

Den här var bitvis mycket bra och väldigt spännande men bitvis totalt stillastående - och slutet drog tyvärr ner hela boken i dyn.
Märkt som "skräckroman" på framsidan men jag tycker mer att det drar åt deckare, fast med övernaturliga inslag. Boken kom ut 2007 och finns inte längre att köpa på AdLibris/Bokus men åtminstone på biblioteket jag lånade den på fanns den i många exemplar.

Olof är en historiker, kanske i 30-årsåldern, som skriver på sin avhandling. I hela sitt liv har han varit som totalt uppslukad av krigshistoria. När han var yngre var det andra världskriget som gällde - han lånade mängder med böcker om andra världskriget och visste allt, alla slag, alla generaler, vapenslag och kodnamn. Men när han sedan började läsa historia vid universitetet i Uppsala fördjupade han sig i stället i stormaktstidens krigshistoria även om han fortfarande intresserar sig för andra världskriget. Hans farfar låg under andra världskriget i beredskap uppe i svenska fjällen, och där var han tydligen med om något mycket traumatiskt som han inte vill säga ett endaste ord om. Hur Olof än genom åren lirkade, och inte bara han utan hela familjen, så fick de aldrig veta vad farfar var med om vintern 1942.

Men parallellt med Olofs historia får vi läsa vad som hände då, januari 1942. Vi får träffa en svensk soldat som under ett vaktpass träffar en tysk som galen av skräck kommer springande från skogen och skriker att Die Erntekönigin ist hier. Tysken är skadad och dör senare. Den svenske soldaten rapporterar till sina befälhavare varpå en hemlig expedition med okänt syfte skickas upp i fjällen. Vi får läsa om den här expeditionen, vilka medlemmarna är och vad de får vara med om.

Olof får en dag med posten en CD från en gammal kurskamrat, Fabian. På CDn finns mängder av obegripligt material, som tidningsurklipp, utdrag ur journaler, gamla dokument - men ingen förklaring till vad det hela handlar om. Olof kontaktas av Carolina, som också var kurskamrat till honom och Fabian för 10 år sen. Hon har också fått en CD av Fabian, och dessutom vet hon att Fabian är försvunnen sedan några veckor tillbaka. Olof och Carolina börjar undersöka var han är med hjälp av det obegripliga innehållet på CDn, och under tiden de håller på med det händer det märkliga saker med Olof. Han upplever saker som han sedan själv inte vet om de har varit på riktigt eller bara inbillningar, och han möter flera gånger en väldigt gammal kvinna som verkar sjuk, och som verkar stirra på honom.

Ju mer Olof och Carolina undersöker Fabians efterlämnade material, och letar efter Fabian, desto mer underligheter upptäcker de. Det finns kopplingar tillbaka till 1940-talet och sånt som hände i Västerbotten då. Och vi som läsare följer parallellt den där hemliga krigsexpeditionen som allt kretsar kring. Det är farligt, det Olof och Carolina håller på med, för det finns någon eller några som tycker att det som hänt borde förbli bortglömt. Och frågan är om vissa saker egentligen är historia - eller om det är något som fortfarande pågår nu, här, idag.

Bitvis är det som sagt väldigt, väldigt bra och spännande. Allra bäst blir det när man får läsa om det som utspelar sig på 1940-talet. Det är också här det blir som otäckast med en stämning av något hotande ont som lurat i fjällen sedan urminnes tider. Men bitvis är boken helt stillastående och direkt tråkig. Det är när Olof arbetar med sin historiska forskning - vi får läsa om alla detaljer i hans avhandlingsarbete, vilka källor han anger, nästan uppbyggnad, syfte och frågeställningar i hans doktorsavhandling och så invävt i detta hur han på sitt kunniga historiker-vis letar efter ledtrådar i Fabian-materialet. Det blir alldeles, alldeles för mycket av akademiskt prat och akademiska rutiner och det tillför inte boken någonting whatsoever utom det att ge autenticitet till att Olof verkligen är forskare i historia. Det är faktiskt så att bokens författare själv är disputerad historiker och jag kan förstå att han låter sitt yrkeskunnande bära iväg med sig - men här blir det på tok för mycket.

Och så var det då slutet, som drog ner boken i dyn helt och hållet. Jag vill inte skriva vad som händer, förstås, för det spoilar allt för den som vill läsa boken (ja, den är läsvärd, om man hoppar arkivdykandet och förlåter slutet) - men slutet blir alltför oförklarligt och jag är inte säker på vad som verkligen händer och vad som är någon slags dröm eller hallucination. Det är väl också OK om det inte vore för att det är alltför många trådar i boken som inte knyts ihop. Jag väntar hela boken på att få förklaringar till det som verkar som högt uppsatta konspirationer - men får aldrig veta hur det hänger ihop egentligen tycker jag. I stället får jag en verkligt utflippad avslutning som inte är skrämmande utan mer psykotisk. Tror jag.

Het

Het av Anderberg-Strollo, Ardelius, Bjärbo m fl (novellsamling)

Jag har så svårt att säga något om den här. Jag blir helt överlycklig över idén att tio svenska ungdomsförfattare gör en bok tillsammans, och tycker det är riktigt spännande när det handlar om erotik för ungdomar. Så när jag fick boken i handen satte jag ivrigt igång med läsningen.

Lisa Bjärbo har skrivit första novellen i boken: "Fyrtio minuter eller En jävla evighet". Den är helt fantastisk. Kort, tät, och hon har precis fångat det där lyckopirret som finns när man är nykär, när hela övriga världen egentligen borde ta en paus för att de två som är nykära inte har tid med annat än varandra just nu. Huvudpersonerna sitter bredvid varandra på mattelektionen - men matte är ungefär det sista i världen de kan tänka på just nu. De vill ha varandra. Nu. De skickar lappar till varandra - men det är inget smaskigt de skriver på dem egentligen, mer att de längtar, och så att de bestämmer att träffas efter lektionen för att göra det som de nästan inte står ut med att inte få göra Precis Just Nu. Det här är en novell man blir lycklig och pirrig av att läsa.

Så läser jag direkt vidare, och nästa novell, "Paris Surprise" av Jenny Jägerfeld är lite längre. Helt OK, men inte lika lyckopirrig. En tjej blir attraherad av sin killkompis fast hon tror att han är omöjligt område. Här blir det mer pang-på-rödbetan-beskrivningar av det som sker och jag känner mig inte riktigt med här. Lika osäker som tjejen är på det som händer, lika lite kan jag som läsare låta mig bäras med - vill han verkligen? Hur länge ska de hålla på innan han inte vill vara med mer?

Dumt nog läser jag nästa novell direkt efter den andra. Jag borde ha lärt mig att man helst ska läsa en novellsamling lite då och då - det blir lätt lite för mäktigt, lite för tätt annars. Och ja, det blir det nu. Jag känner att nä, inte mer, det här blir lite för mycket. Tredje novellen är "Sexualundervisning" av Manne Forssberg, och jag tycker inte om den. Inte för att det handlar om sex lärare/elev utan i stället för att den mest känns som någons privata sex-fantasi. Någon tonårselev som drömmer om att ha sex med sin snygga biologilärare, och kanske skriver om det och lägger upp på nätet på nån sajt med typ "läsarnas egna sex-berättelser". För tonårskillen får träda fram med sin längtan och sina tankar - men den stackars biologiläraren känns mest som ett kringvandrande kön som vi inte får veta så mycket mer om än att hon tager vad hon haver, ungefär.

Sen har jag liksom tappat lusten. Lite för sent lät jag boken vila ett par veckor, men när jag återkom så var det fortfarande övermäktigt, för mycket koncentration på just sexet. Pirret var borta. Jag tror att jag vill ha erotik mer inbäddat i en längre historia, så att jag får lära känna personerna mer, eller så att det blir en del av något annat och större. Här hinner jag inte bygga upp någon förväntning innan det blir sex i olika varianter fast med unga människor i huvudrollerna och jag blir inte engagerad. Visst, det är en bok med erotiska noveller. Det ska handla om sex och inte om kärlek. Men jag saknar kärleken ändå.

Som jag skrev först känner jag att jag har svårt att skriva vad jag tycker om den här boken - jag är nog inte riktigt färdig med den. Nämligen får jag erkänna att jag absolut inte ägnade de sista novellerna i boken den uppmärksamhet de kanske borde ha haft - men jag tänker återvända senare och läsa om dem med mycket längre mellanrum. Åsa Anderberg-Strollos novell "Använd det ofta och flitigt..." läste jag såpass mycket av att jag blev förvånad av det som hände (där finns en twist...) - men sen har jag mest läst en bit här och en bit där och känt att "inte mer nu".

Kommer förhoppningsvis att uppdatera det här inlägget senare, alltså.

För vem? 14 år och uppåt

Tror du på spöken?

Tror du på spöken? av Daniel Zimakoff

Detta är en mycket lättläst bok fast det är en Hcg (mellanåldersbok). Det är korta meningar, kanske 15-20 rader på varje sida. Många illustrationer i färg och med lite serietidningskänsla. En perfekt bok att sätta i händerna på de där eleverna som haft det motigt med läsningen men som ändå inte längre vill gå och leta efter böcker i börja-läsa-hyllan.

Oskar är med sin familj och sin bästa kompis Emil på semester, med husvagn på en campingplats precis intill ett slott (och uppenbarligen vid havet eftersom killarna på dagen badar och fångar krabbor). Tjejen i campingkiosken (som konstigt nog ligger inne på slottet) berättar för killarna att det spökar i slottet när det är fullmåne. Då går det tydligen omkring en spökflicka som ylar och gråter. Hon dog för länge sedan genom att trilla ut genom slottstornets fönster. Det märkliga är att tjejen (spökflickan alltså) tydligen är väldigt förtjust i äppelpaj och om man ger henne lite äppelpaj så slutar hon spöka. Säger (tonårs)tjejen i campingkiosken med ett mycket tydligt men outtalat "törs ni....?". Nästa natt är det fullmåne och givetvis drar killarna till slottet när det blivit mörkt. En liten skål med äppelpaj har de med sig också.

Jag gillar den här boken som trots det korta och lättlästa formatet får till en bra och spännande story. Zimakoff har även skrivit Tror du på ufon? som också handlar om Emil och Oskar när de sover i husvagnen och det på natten landar ett ufo precis utanför. (se här vad jag skrev om den) Precis som i den boken så är slutet i den här lite öppet. Vad är det egentligen killarna får vara med om? Har de träffat ett spöke eller inte? Det är nämligen inte helt självklart.

För vem? 9 - 14 år

Böckerna om Vitello

Vitello träffar Gud av Kim Fupz Aakeson
Vitello hittar en pappa
Vitello får en vän
Vitello vill ha en hund
Vitello vill bli rik

Det har nyligen kommit ännu en bok om Vitello, Vitello träffar Gud, och den är en mycket typisk Vitello-bok som jag gillar mycket. Vitello träffar först en hund, och sedan hundens tillhörande husse: en gammal gubbe med stort vitt skägg. Vitello känner bara till två män med stort vitt skägg - den ene är Gud och den andre är Jultomten. Just den här mannen sitter på en parkbänk med en starköl i näven. När Vitello frågar honom om han är jultomten eller Gud så säger gubben att han faktiskt är Gud. ("fast jag känner tomten väl. Han är en av mina bästa vänner. Vi brukar spela Fia med knuff när det inte är december")

Vitello har en lång pratstund med Gud och framför sin önskan att hans frånvarande far någon gång kunde dyka upp till middagen och äta spagetti med smör och riven ost med honom och mamsen. Men Gud säger att det går inte, för han behöver Vitellos pappa själv. Vitellos pappa är nämligen, enligt Gud, en av hans bästa änglar. Vitello går ifrån pratstunden med Gud på gott humör och med växande självkänsla. Hans pappa är en ängel! Det är därför han inte har tid med Vitello!

Som jag skrev är detta en mycket typisk Vitello-bok, och det är den därför att den egentligen inte är riktigt rumsren men ändå så väldigt rolig och så det att det finns djup i den och något att tänka på efter läsningen. (med inte riktigt rumsren menar jag att Vitello inte är någon väluppfostrad liten gosse direkt - nej, han svär och gör ganska ofta saker man inte bör göra. Typ bita brevbäraren i benet, försöka skaffa vänner genom att muta dem med godis, eller som här: sitta och prata med en a-lagare. Eller det får man väl egentligen. Men det är ju det där med "inte prata med främmande människor..." och just gubben på bänken med starköl i näven är nog väldigt mycket en av de där "främmande människorna" tyvärr).

I Vitello hittar en pappa (min favorit) får man veta att "Vitellos pappa såg man inte mycket av. Faktiskt aldrig. Han var nämligen en usling. - Din far är en usling, så nu vet du det, brukade Mamsen säga. - När jag blir stor ska jag också bli en usling, sa Vitello. Och gå omkring med kniv. - Glöm det! sa Mamsen". Grannkillarna har en pappa som brukar stå och tvätta bilen och vissla samtidigt, och en sån pappa vill Vitello också ha. Så han ger sig ut och letar. Han hittar ganska snabbt en man som står framför sin läckra bil och både pratar i mobiltelefon och svär. Han verkar bra, tycker Vitello och frågar om han vill vara hans pappa.

I Vitello får en vän kör Mamsen ut Vitello från TV-soffan för att han ska leka med sina kompisar. "Det gör barn. Barn leker med sina kompisar." säger Mamsen innan hon blir helt upptagen med att sjunga och dansa omkring i tofflorna till en låt på radion. Problemet är att Vitello inte har några kompisar. Men det är ju som sagt bara att köpa en stor påse godis så har man fullt med kompisar på nolltid. Fast då måste man ha pengar. Det har inte Vitello, så han måste börja där.

Sen finns det Vitello vill ha en hund där Vitello vill ha en hund (Glöm det! säger Mamsen) men i stället får bli en hund själv och stå och skälla på grannarna och kissa bakom bilen. Vitello vill bli rik handlar om när Vitello och hans kompisar ska tjäna en miljon för att de har sett en kille på TV som gjort det och talat om precis hur han gjort det. (Det finns även en Vitello-bok som heter Vitello får en puss men den kan man inte köpa eller låna på bibliotek för den delades enbart ut i Läsrörelsen 2010 på McDonalds.) Det finns fler Vitello-böcker på danska som ännu inte är översatta till svenska.

Vitello-böckerna är inte särskilt lättlästa (fast det står "Börja läsa" på framsidan). Det är långa meningar och en hel del svåra ord. Ofta är det en hel sida full med text, och så bild på nästa sida. Men de är tunna, cirka 30 sidor per bok. Jag tycker därför att de passar bäst för de barn som har kommit igång bra med läsningen men inte har tålamod att ta sig igenom en normaltjock kapitelbok. De passar också utmärkt till högläsning för lite större barn, från kanske 6-7 år.

För vem? 8 - 12 år, högläsning 6 - 9 år.

Annanstans - Skuggorna

Annanstans - Skuggorna av Jacqueline West

Del två i serien Annanstans har redan kommit ut (den heter Förtrollad) och när jag läste om den så undrade jag varför jag inte hade läst Skuggorna som är den första boken i serien. Så jag lånade raskt hem den för testläsning. Och visst - den här serien gillar jag och kommer absolut att fortsätta med nästa bok. Det är ett riktigt äventyr, och magi i en vanlig nutidsflickas egentligen vardagliga värld (men hennes föräldrar är rätt utflippade så helt vanligt blir det inte). Passar bra att sätta i händerna på de barn som gärna letar böcker i fantasy-hyllan, och den passar utmärkt till högläsning tycker jag.

Olive har precis flyttat in med sina föräldrar i ett stort och gammalt hus. Den som bodde där innan dog utan släktingar, så i köpet ingick alla möbler och alla saker. Det finns alltså hur mycket som helst att gå runt och upptäcka i huset, och det är det Olive gör om dagarna. Hon verkar inte gå i skolan, så det är nog sommarlov eller så. Föräldrarna jobbar - en del hemifrån och en del på universitetet. Och vilka föräldrar sen! Mycket hängivna matematiker, båda två, och blir helt bekymrade över att deras enda barn inte verkar vara något mattesnille, direkt. De själva är tydligen något slags forskare inom matematik och sitter och hittar på egna algoritmer om dagarna. Eller vad nu matematiker gör.

Runt om i hela huset hänger det oljemålningar på väggarna. Den som hänger utanför Olives rum föreställer en by i skymningen och Olive tycker att det är något hotande över den. Hon och mamma försöker ta ner den för att hänga någon annanstans, men det går inte. Tavlan sitter fast. Alla tavlorna sitter fast. I någon annan tavla ser Olive för någon sekund något röra sig, men tänker sen att det är inbillning.

Ända tills hon av en händelse tittar på en av tavlorna medan hon har ett par gamla glasögon på sig som hon hittat i en byrå. Då får tavlan liv. Träden rör sig i vinden, molnen far över himlen. Och när Olive lutar sig mot tavlan så kan hon titta in i den. Inte bara det - hela hon kan ta sig in i tavlan och gå vidare in i världen som den föreställer. I den första tavlan hon går in i träffar hon Morton. Och blir snart förföljd av skuggor, Skuggorna i bokens titel.

Det här är det som fascinerar mig mest med hela den här boken, det att Olive kan gå in och ut ur tavlor. En väldigt lockande tanke, men lite läskig också. Tänk om man skulle bli kvar! Jag gillar också de tre katterna Olive träffar i huset. Det är mycket speciella katter, vill jag lova. Stora, med helt egen vilja, mycket olika sinsemellan. Och magiska. Sen gillar jag den mystiska stämningen som byggs upp, när Olive börjar förstå hur tavlorna och katterna och husets historia och tidigare invånare hänger ihop. Lite stökigt och hoppigt blir det mot slutet av boken när allt liksom har uppdagats och actionspäckad handling tar över mystiken. Men det är OK för jag gillar den större delen av boken så mycket. Den är också mycket roligt skriven. Olive är ganska mycket en anti-hjälte som är klumpig och tappar saker, slår sönder saker av misstag, gör alla misstag som går att göra - men är samtidigt nyfiken och rätt kvicktänkt och det är väldigt roligt att läsa hennes samtal med katterna. Älskar också att läsa om matematikerföräldrarna som romantiskt minns tillbaka när de träffades över ett tryckfel i en matematisk facktidning, eller när de inte tar "en slev bönor" till middagen utan "48 bönor".

Huset är som sagt stort, med många tavlor, och jag vill läsa mer om det och få höra om fler tavlor som Olive går in i. Och det får jag förhoppningsvis i nästa bok.

För vem? 9 - 14 år

Bokbloggsjerka 5 - 8 oktober

Den här veckan frågar Annika i sin jerka:

Läser du facklitteratur ibland och vad är det i så fall som intresserar dig?

Mitt första svar är: nej, aldrig. Visst finns det många intressanta fackböcker på biblioteket som lockar, men jag har helt enkelt aldrig tid att läsa dem. Men så kom jag på det här med uppslagsverk. Givetvis sitter jag inte och läser alla 25 banden i mitt uppslagsverk här hemma, eller smyger in på kafferasten bland referenslitteraturen på jobbet (biblioteket) för att vrål-läsa NE. Men jag älskar att gå och slå upp något i ett uppslagsverk, och fastna där en stund. Det är lite som att surfa på nätet, fast föregångaren till det, då. Man läser det man ville ta reda på mer om. Och så ser man en intressant bild på motstående sida och läser om det. Och så i slutet på den artikeln står några hänvisningar till närliggande ämnen och så slår man upp dem. Och vips har det liksom gått minst en halvtimme och man har blivit ännu visare och klokare än man var innan. Jag älskar uppslagsverk. Stora, tunga, böcker med många bilder. (ja, ja, det finns på nätet, och ja, jag fastnar där också, men inte med samma tillfredsställande fysiska kunskapskänsla tror jag).

Jag plockar fram dem när barnen hemma frågar om något också. Förvisso himlar de med ögonen när mossiga morsan kommer dragandes med gamla uppslagsböcker - men sen fastnar även de i allt vetande och alla intressanta fakta.

Senast idag drog jag fram en del i NE, när jag hade bokprat för en grupp treor faktiskt. Vi pratade om Boken om bovar av Ulf Sindt, och i den står det att läsa om Lasse i Gatan. Jag berättade att han ju funnits på riktigt, och att han kallades "LasseMaja" och barnen bara "nähä?? som "riktiga" LasseMaja?" jag: "det var Lasse i Gatan som var "riktiga" LasseMaja, vänta ska ni få se i uppslagsboken" och eftersom vi praktiskt nog har bokpraten inne i rummet där referensböckerna står så, tada! artikel om LasseMaja i NE.

OK, då. Svaret på frågan är att jag ju faktiskt läser fackböcker? Men inte från pärm till pärm. Och jag prackar gärna på min nyvunna kunskap på försvarslösa barn.