Michelle Pavers nya serie ska bestå av fem böcker varav detta är den första. Miljön är fortfarande historisk men i stället för stenålder och jägar/samlartid så är det nu bronsålder och det som senare blir Grekland.
Första meningen i boken lyder så här: "Pilen hade svart skaft och styrfjädrarna var gjorda av kråkfjädrar, men pilspetsen kunde Hylas inte se, eftersom den satt begravd i hans arm." Den här meningen anger ganska tydligt tonen för hela boken: detaljrikedom ända in i vilken fågel som fått ge ifrån sig fjädrarna till pilen, vapen, action, fara samt ett rätt kyligt iakttagande av Hylas av sina egna skador.
Hylas är vad som kallas för "en utstött". Han är inte född i någon by utan han och hans syster hittades sittandes på en björnfäll ute bland bergen. Tradition och religion styr hårt i det bronsålderssamhälle Paver beskriver, och traditionen bestämmer att är man född utanför en by så får man framleva sitt liv utanför byn. Ingen by-gemenskap eller by-trygghet erbjuds. Är det fara å färde så är det de utstötta som ryker först. Inget konstigt med det. Man kan möjligen ha dem till att vakta byns getter, men i övrigt får de klara sig själva. Även om det råkar vara barn, alltså. Så Hylas och hans syster gör just det: klarar sig själva. Men när boken börjar så har svartklädda soldater med bronsrustning, bronsvapen och aska utsmetat i ansiktena anfallit Hylas och Issas läger av någon outgrundlig anledning. De har huggit ihjäl Hylas älskade hund Stick. Issa har sprungit iväg och gömt sig och Hylas bara hoppas att hon är i säkerhet medan han själv flyr för sitt liv för dessa soldater. När han flyr får han se kroppen av en annan getaherde, en annan utstött, som soldaterna har haft ihjäl. Varför? När han gömmer sig så får han höra att det bara är han själv kvar av de utstötta (Issa räknar de inte eftersom hon är en flicka) och att det är viktigt att få tag på honom. Han förstår ingenting. Varför är soldaterna ute efter att döda alla utstötta?
Med hjälp av sin bäste vän Telamon lyckas Hylas fly iväg från soldaterna. Han hittar en båt och driver iväg ut till havs, till ännu fler faror. Precis innan han lyckats stjäla den där båten så har han träffat på Pira, en flicka i hans egen ålder som absolut inte är en utstött. Tvärtom verkar hon vara rik och betydelsefull. Hon befinner sig på stranden med mängder av soldater och någon som helt tydligt är en överprästinna av något slag. Prästinnan är Piras mor. Pira ska giftas bort mot sin vilja med hövdingens son i Hylas land. Detta vet inte Hylas om, inte heller att den Pira ska giftas bort med är hans bästa vän, Telamon. Pira rymmer också, också med båt, och hon och Hylas möts efter diverse äventyr på Fenfolkets ö där de båda är strandsatta. Det är ju inte så att de direkt gillar varandra när de möts där på stranden, kan jag säga. Men de blir tvungna att börja samarbeta vare sig de vill eller inte - för det är inte klokt vad många faror de utsätts för på den där ön. Ännu fler soldater. Onda andar. Jordbävningar...
Det jag tycker om med den här boken är miljöbeskrivningarna. Det är fascinerande med en skildring av bronsålderssamhället - det ligger så mycket närmare vår egen tid än stenåldern, men ändå är det så mycket man inte vet om det. Paver skriver om minoisk kultur, om mat (otroligt vad mycket rått och läskigt de sätter i sig), boende, religion, sjöfart så att det känns som att så här kunde det nog ha varit. Hon lyckas också få fram det här hur självklart och starkt människorna tror på sina gudar och de ritualer som är självklara för dem (alltid offra en liten del av det de äter, till exempel, även om det är mycket ont om mat). Precis som i Vargbröder-böckerna så drar det åt fantasy-hållet just därför att människorna så starkt tror på andarna och det som är övernaturligt så att de ser det framför sig. Fast den här boken skiljer sig från Vargbröder i det att det här inte finns med några andar eller någon magi på riktigt så att säga. I Vargbröder hände det faktiskt, det som människorna trodde på, huvudpersonerna mötte diverse övernaturliga ting. Men här läser vi bara om det som Hylas och Pira är rädda för, så rädda att det för dem blir verkligt. Men De Vredgade som de vid ett tillfälle är så rädda för (De Vredgade är en slags hämndgudar) är bara fåglar som samlas. Jordbävningen är bara en jordbävning. Den "blå elden" är bara ett ljusfenomen i vattnet. Så Bronsdolken är egentligen inte alls fantasy, utan i stället en historisk berättelse med mycket bra miljöbeskrivning.
Det jag inte gillar så mycket (men som jag kan tänka mig att barnen tycker är helt OK) är att handlingen helt tar över. Det är action, action, action från första sidan, och stoppar liksom aldrig upp för någon andningspaus och eftertanke. Jag skulle vilja veta mer om de där detaljerna Paver är så bra på att beskriva. Visst, de finns här, hur maten tillreds, hur Hylas bygger en koja, hur Piras klänning ser ut - men det blir för mycket fly/gömma sig/nästan dö/fly igen/nästan drunkna/slåss/bli jagad/slåss mot övermäktiga soldater/fly och gömma sig igen.....
Och så har vi då Silver. Silver är en delfin, och delfiner var viktiga symboler i den minoiska kulturen som Pira tillhör så jag kan förstå att Paver väljer att ha med en delfin i handlingen. Men jag känner att Silver blir en slags intryckt vargbroder-efterföljare. Vargen var så viktig i Vargbröder-serien, och hade ett särskilt uttryckssätt som var roligt att läsa - så han var liksom tvungen att vara med här också. Men som delfin, då. Hylas blir alltså kompis med Silver, som på olika sätt hoppar in i handlingen men som inte är särskilt avgörande för berättelsen. Han tänker och pratar "på delfinvis" och det är egentligen lika kul att läsa som "vargtänkandet" - men det känns ändå som att han är intryckt bara för att det måste vara ett intelligent djur med i Pavers böcker vare sig det behövs eller inte.
En intressant karaktär är Telamon, Hylas vän. Han vill vara vän med Hylas men ändå lojal mot sin familj, som också råkar vara släkt med Hylas fiender. Telamon vill stå på allas sida men blir mest sedd som att den som sviker. Det är inte lätt för honom.
Mindre intressant är soldaternas (Kråkornas) ledare Kratos. Kratos är bara onyanserat ond. Han njuter liksom av att ha ihjäl hundar och slå små barn och verkar tycka att kriga och döda är det som ger livet mening. Något annat får vi inte veta om honom.
På det hela taget gillar jag boken - det är spännande, och fascinerande miljö. Men miljön kunde gott ha fått bre ut sig mer och handlingen varit något mindre jaga-action-betonad.
För vem? 9-15 år
har också läst denna bok. Jag kan hålla med om, att det var mycket av handlingen som var att fly. Men den får ändå 5 av 5 av mig i betyg.
SvaraRadera// Anna