Spoilervarning - om du inte har läst Kaostrilogin 1 & 2 och tänker dig att göra det - läs inte detta inlägg för det avslöjar en hel del om innehållet i dem!
Allra först: Den första boken i Kaostrilogin, Tystnaden i bruset, är en av de bästa böcker jag läst, tror jag. När jag väl hade kommit över förvåningen över det skrivna talspråket, och vant mig vid skiftningarna i typsnittet, så sögs jag in i storyn. Det som fångade mig mest var just detta med bruset. (det att alla mäns - inte kvinnors - och djurs tankar hörs högt och liksom visas som bilder, som en kombinerad radio- och TV-utsändning med ens innersta tankar och funderingar i full exponering fritt för alla att se och höra) Bruset var en oförutsedd effekt när människorna koloniserade den här planeten. Ett virus som männen inte kunde värja sig ifrån. Tanken svindlar: vad skulle hända om plötsligt alla mäns tankar hördes högt? Men inte kvinnornas? Kolonisatörerna startade olika bosättningar på planeten och alla hanterade det här med bruset på olika sätt. I ett samhälle bildades ett matriarkat. I ett annat levde kvinnor och män helt separata liv. Och i det samhälle vi lär känna har männen i stället löst det hela genom att ha ihjäl alla kvinnorna. Jag läste andlöst vidare om Todd och Viola och deras resa till Haven och ett dramatiskt slut där Viola var dödligt sårad och borgmästaren stod som en småleende erövrare över Haven.
Cirkeln och pilen, andra boken, var inte lika bra. Nu kände jag liksom redan till bruset, och utangerna, och miljön och samhället och nu stannade det hela upp och handlade mest bara om maktfördelningen och krigshandlingarna och ondskan som begicks i Haven. Alltså, fortfarande väldigt spännande men utan det extra djupet från första boken tyckte jag. Dock funderade jag mycket på det här med ondska, som nästan kan sägas vara trilogins centrala fråga. Vem är ond? Är det ondska att göra förfärliga handlingar när man tror att det är för något gott i slutänden? Att låta någon dö i en bombattack för att rädda hundratals andra genom detta? Todd, som ju är alltigenom God, gör faktiskt en hel del hemskt i andra boken. Är han fortfarande en God Person? Andra boken slutar mitt i kaos - det är fullskaligt krig mellan borgmästarens arméer och husmor Coyles terrorister och så dessutom är utangerna på marsch mot alla människorna som de nu äntligen ska göra upp med.
Så nu kom då tredje boken. Jag var ju tvungen att läsa den. Fast om jag inte hade tyckt så mycket om den första boken i trilogin så hade jag faktiskt inte tagit mig igenom den här. Men nu ville jag verkligen veta hur det skulle gå för alla inblandade så jag plöjde på. Men faktum är att den här boken tyckte jag egentligen inte så värst mycket om. Det är bara krig, krig, attentat och krig hela boken igenom.
Vi kastas direkt in i handlingen där bok 2 slutade. Tre arméer är på ingång mot Haven och redan i princip på bokens första sida är de igång och slåss med varandra med det ena vapnet värre än det andra. Det var ett bra tag sedan jag läste andra boken i trilogin och jag minns först ingenting om vem som är vem och som har gjort vad. Det ger sig allteftersom - men det gör inte kriget. Ibland blir det ett par timmars uppehåll och då diskuteras det om det här egentligen är ett bra sätt att nå den fred som alla vill ha, det här med att skrämma fienden till lydnad. Eller om man ska göra på ett annat sätt. Men så gör någon av motståndarna något oväntat - ytterligare någon attack eller hittar ytterligare något vapen eller något sätt att kväsa de andra - och så måste man förstås svara på detta.
Det är en allestädes närvarande diskussion om ondska som jag skrev ovan. Man kan också se det som en bild av världskrigen och det kalla kriget i vår egen värld - eskaleringar av våld, allt värre vapen och så till sist vapenstillestånd eftersom ett fortsatt krig skulle utplåna mänskligheten. De olika "lägren" i boken är skräckslagna för vad som händer och kommer att hända, och gör fredstrevare eftersom alla egentligen vill ha fred - men så kommer där alltid någon galen individ med en egen agenda som startar igång krigandet igen. Jag blir väldigt trött.
(Hela tiden när jag läser får jag knäppt nog den där repliken från Monty Pythons film i huvudet, den som är så vansinnigt överslätande när det handlar om mängder av döda: "let's not bicker and argue about who killed who...". Bara för att roa mig letade jag upp klippet på Youtube. Det är från The Quest for the Holy Grail:)
Berättarstilen är extremt mycket i nuet. Perspektivet växlar snabbt mellan Viola och Todd och i den här boken också en av utangerna. Allt som sker får man återgivet i korta ögonblicks"rapporter" eller vad jag ska säga av Viola och Todd och alltid när det är som mest dramatiskt så klipper perspektivet över till nästa berättare. Här är ett typiskt utdrag (s. 120):
"Och föremålet stannar inte...
Det stannar ta mig f-n inte...
Roterandet avtar inte ens...
Föremålet sätter eld på soldaterna som om dom vore tändstickor...
Och förgör alla i sin väg...
Och sveper in dom som står närmast i en klibbig, vit eld...
Och det flyger fortfarande...
Fortfarande lika snabbt som...
Och det ä på väg rakt mot mig...
På väg rakt mot mig och borgmästaren...
Och det finns ingenstans att fly...
"Viola!" vrålar jag..."
(och så klipp över till Viola)
Det är nästan som prosapoesi ibland. Våldsam sådan med mycket splatter. Och som sagt - det blir alldeles, alldeles för mycket. Jag önskar nästan att trilogin hade tagit slut efter bok 1.
För vem? 14 år och uppåt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar