Detta är sjuttonårige Esmats sanna berättelse återberättad av Monica Zak. Det är en tunn bok, cirka 60 sidor (jag blev lite överraskad, när jag beställde den trodde jag den skulle vara ungefär lika omfattande som Alex Dogboy) och mycket lättläst med korta meningar. Vi får höra om Esmats liv, från de första minnena han har från det han var cirka 6 år och till nutid när han som 17 år genomgår sin första kärlekssorg. Det är väldigt rakt upp och ner berättat - ibland med lite upprepningar av sånt som redan berättats. Jag får känsla av att Zak i princip bara skrivit ner precis det Esmat berättat för henne men ändrat om i materialet så att det ska bli kronologiskt och då har det kommit med en del saker flera gånger. Så boken känns väl inte som ett språkligt eller litterärt mästerverk på något sätt.
Men - här är det inte den litterära kvaliteten som betyder mest. Det är historien som berättas, Esmats berättelse. Det var länge sen jag blev så pass berörd av något jag läste som jag blir av Esmats berättelse.
Esmat är ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Det finns ganska många sådana flyktingbarn här i Sverige (ja alla kommer ju inte från Afghanistan, förstås), och en hel del boende för just dessa. Jag har ett sådant boende kanske 2-3 km från där jag bor, och ser de här killarna (för det är nästan uteslutande killar) gående längs med landsvägen när de går till bussen. I början när de kom så funderade jag mycket på hur de kommit hit och vad de varit med om tidigare. Men sen blev jag liksom avtrubbad - det verkade komma så många ensamkommande flyktingbarn och min empati kunde på något sätt inte ta in alla. Därför var det nyttigt för mig att läsa den här boken. Det här är ett enda barns berättelse. Och alla de ensamkommande flyktingbarnen har en historia att berätta. En gruvlig och ofattbar historia för det mesta. Jag har fått tänka till och fått ordentligt perspektiv på min egen tillvaro.
Det som berörde mig mest i Esmats berättelse var hur han blev ensam. Och det blir han redan i början på boken, när han är kanske i 6-årsåldern. Hans ensamstående mamma tar honom och hans syster och några få ägodelar i påsar och flyr från hembyn. De ska ta sig till Kabul, för i hembyn som numera styrs av talibaner vågar hon inte vara kvar. Särskilt inte sedan en taliban helt sonika krävt att hon ska bli hans fru. Esmat har lite oklara minnen kring den här flykten, om orsakerna till varför de flydde och hur det egentligen var i byn - men det är ju inte så konstigt. Han var ju väldigt liten och har ingen han kan fråga om hur det var. Men han minns det här tydligt: mamman skyndar på honom och systern i bergen hela tiden. Han har ett par för stora gummistövlar på sig som sinkar honom. Den ena trillar av men han fortsätter ändå. När han kommer ikapp mamman så säger hon åt honom att återvända för att hitta stöveln igen. Stöveln hittar han. Men inte mamman. Förmodligen tar han fel stig när han ska gå tillbaka till mamman och systern. Men han hittar henne inte, utan sätter sig så småningom i en snödriva och gråter. Det är fler människor på flykt som passerar honom men ingen som stannar och frågar den ensamma 6-åringen vad det är som är fel. Han får sitta där och gråta. Han har aldrig sett sin mamma sedan dess.
Jag klarar inte av att läsa sånt här utan att börja gråta och tänka på mina egna barn när de var i 6-årsåldern. Snälla och rara men totalt hjälplösa ute i stora världen. Att tänka mig dem i en snödriva i ett land i krig, ensamma - ja där brister jag mitt itu. Jag fick verkligen ta ett par djupa andetag innan jag kunde återvända till boken och läsa resten av Esmats berättelse om hans liv i Kabul och senare flykt genom Europa till Sverige.
Detta är Esmats berättelse. Hur är alla de andras?
För vem? 12 år och uppåt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar