När döden kom till Pemberley

När döden kom till Pemberley av P.D. James

Jag är en Jane Austen-tok. Jag har läst, och läst igen, allt Austen har skrivit. Jag är med i en Austen-bokcirkel, köper helt onödigt på mig fler utgåvor av Austen-böcker jag redan har bara för att de är fina på omslaget eller så, jag har sett Stolthet och fördom-serien med Jennifer Ehle och Colin Firth pinsamt många gånger...ja, ni fattar. Att P D James skriver en deckare som utspelar sig på Pemberley, med karaktärerna från Stolthet och fördom, åh - jag ville verkligen, verkligen tycka om den här boken. Jag läste för ett antal år sedan en annan bok som var en fortsättning på Stolthet och fördom, tror den hette Pemberley (Emma Tennant?). Den var rena katastrofen. Men nu tänkte jag att P D James var en så pass erfaren och känd författare att hon nog visste vad hon gjorde (jag har aldrig läst något av James innan så hur hennes stil är visste jag inte, förutom att hon skriver deckare).

Jag ville tycka om...men insåg efter kanske 50 sidor att det gjorde jag inte. Var fanns mina karaktärer från Stolthet och fördom? De här artiga, strikta, färglösa figurerna? Nej. Var fanns de lysande, intelligenta dialogerna? Bitande replikerna? Lizzies intelligens och vilja? Helt borta. De hade samma namn som dem i min älskade Stolthet och fördom och rörde sig i samma miljö - men det var absolut inte samma personer.

Så, OK, tänkte jag. P D James är ju faktiskt inte Jane Austen. Hon kan ju inte bara sätta sig ner och skriva som henne. Det kan väl kanske ingen, speciellt inte i nutid (i den här boken finns en slags önskan att förklara vissa tidstypiska fenomen, eller parkera in tidsmarkörer som Napoleonkriget eller första vattenklosetten, sånt som aldrig förekommer i en Austen-roman där miljön ju är hennes samtida). Men - James är deckarförfattare, tänkte jag. Jag struntar i karaktärerna och miljön och försöker läsa den som en deckare, helt enkelt. Det kan ju roa, det också.

Men den faller helt platt där med. Det är banne mig en av de tråkigaste och mest stillastående deckare jag läst någonsin. Mordgåtan och dess lösning kommer helt i bakgrunden - i stället får vi läsa om alla kringarrangemang i detalj så som var Wickham inkvarteras och hur vaktlösningen i hans rum har lösts, vem som bär liket från skogen och vem som håller facklan, vilken tjänare som följer med ut i skogen och hur kusken ska vänta med med hästarna och vem han sedan ska köra till och vem han ska rapportera till. Vad alla säger i förhöret (fast man redan har hört detta förut) och sedan vad alla säger i rättegången fast det var likadant som i förhöret. Hur förfärligt upprörande och jobbigt det hela är för mrs Darcy och mrs Bingley (fast de inte gör ett endaste praktiskt dugg egentligen och inte heller kände offret särskilt väl). Hur liket läggs i vapenrummet och hur detta är möblerat och beläget och vilken belysning det har och vilka som har tillgång till nyckeln. Hur Lydia tillbringar natten (Lydia har för övrigt förvandlats från en tanklös och naiv 16-åring till en vrålande hysterika). Tröttsam detalj efter tröttsam detalj - men absolut ingenting som för handlingen framåt och det känns som att vi begravs i detaljer bara för att dölja det faktum att här egentligen inte finns någon story.

Det blir överhuvudtaget aldrig spännande. Det absolut enda som fick mig att läsa hela boken är att vi ska diskutera den i min bokcirkel och jag ville veta vem som blev dömd för mordet för att kunna prata om boken då. Inte för att jag var nyfiken på vem det var - det kändes helt likgiltigt.

En fortsättning på Stolthet och fördom - nej! Man kan inte bara ta karaktärerna från en älskad roman och parkera dem i en ny roman, en slags vad-hände-sen, utan mål eller mening. Hur trevlig tanken än är så måste man ha en story, något som tar oss framåt och utvecklar karaktärerna. Här står de bara still, har bara namnet gemensamt med karaktärerna från Stolthet och fördom och ingenting utvecklas åt något håll alls. Dessutom - och detta är väldigt irriterande - görs en mängd återblickar till det som hände i Stolthet och fördom och det som hände i den boken diskuteras igen. Märkligt nog låter diskussionerna och återblickarna som ett samtal mellan främlingar som pratar om detta för första gången. Ta ett samtal mellan herr och fru Darcy där de artigt reder ut hur de kände det när Darcy gav Elizabeth det där brevet på Rosings. Snälla nån - detta ska utspela sig när de har varit gifta i sex år! Har de inte pratat med varandra alls före nu?
Varför ha med dessa återblickar på det som hände för sex år sedan överhuvudtaget? De för inte handlingen i den här boken framåt och de ger heller ingen djupare eller annan förklaring till det som hände då heller. De fyller bara ut och låter oss Austen-älskare ännu en gång återuppleva händelserna i Stolthet och fördom. Men då läser jag hellre om den och återupplever de underbara karaktärerna, humorn och de fantastiska dialogerna på första parkett och inte tamt återgivet av P D James!

En sak gillar jag faktiskt här: referenserna till andra Austen-romaner. Till exempel får vi veta att Wickham i en av alla sina misslyckade anställningar jobbat för Sir Walter Elliot, en av karaktärerna i Övertalning. Lydia försökte förföra sir Elliot och Wickham själv la an på hans dotter, tydligen. Eller att vi får höra mer om en viss välgärning som görs av personer från Emma: Mrs och Mr Knightley och Harriet Martin (född Smith).

Nä, ta alltså hellre och läs om Stolthet och fördom.