Jag ska göra dig så lycklig

Jag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragde

Ragde skriver så vitt skilda böcker. Jag har läst barnböcker av henne och tyckt mycket om dem. Jag har läst trilogin Berlinerpopplarna - Eremitkräftorna - Vila på gröna ängar, om en familj i Norge där man lär känna och tycka om varenda familjemedlem (har du inte läst den här trilogin - gör det! Det blir till och med intressant att läsa om grisskötsel...). Jag har läst Arseniktornet om tre kvinnor i en generation som jag egentligen tyckte var ganska svårläst eftersom man liksom får historien baklänges, eller som en lök i olika lager. Och så har jag läst Nattönskningen som är en kärleksroman med massor av sex. Den kom som en käftsmäll när jag precis hade läst Arseniktornet.

Så jag var beredd på precis vad som helst när jag började på Jag ska göra dig så lycklig. Och ja, nu gör hon något helt nytt. Den här romanen är...om ett flerfamiljshus. Eller rättare sagt små ögonblicksbilder ur olika familjers liv där den gemensamma nämnaren är att de bor i samma flerfamiljshus i Norge 1965, och att deras liv hakar i varandra när de möts i trappuppgången eller på andra sätt stöter på varandra. Genom dessa ögonblicksbilder - varje familj får ungefär ett kapitel var i bokens första och längsta del - så beskriver Ragde så skickligt människorna i familjerna, deras liv, deras svagheter och avigsidor och goda sidor, drömmar och små förhoppningar. I bokens andra del får vi korta återknytningar med varje familj därför att en utomstående man i ett särskilt ärende kommer att besöka alla lägenheterna. I tredje och kortaste delen får vi så avslutande glimtar av dem allihop, ett slags hur-gick-det-sen.

Det är det barnlösa paret på bottenvåningen där frun till alla andra grannars förtret lägger en stor del av sitt liv på att skura trappuppgången, det är det unga paret mittöver dem på samma våning som precis har fått ett barn men där den unga mamman är djupt olycklig och alldeles beige. Det är den bullriga familjen på en trappa upp där frun också är hårfrisörska och tar emot kunder i sitt eget kök, det är den otäcka stämningen hos familjen Berg där fadern fullständigt tyranniserar resten av familjen som smyger runt i skräck. Det är lilla Nina som får sitta i timmar i trapphuset med nerkissade byxor. Hon bor högst upp med sin pappa. I lägenheten mitt emot bor ännu ett barnlöst par där han ständigt är bortrest och hon är enormt frustrerad och uttråkad och också så snygg att de flesta männen i huset drömmer om henne och kvinnorna har henne som skvallerobjekt.
Det finns ännu fler familjer i huset. I ingen enda familj jobbar kvinnan utanför hemmet (det närmaste vi kommer är hon med köks-frisersalongen). Där finns en eller annan försiktig fundering på att göra det, att söka jobb, men att det ju egentligen inte behövs för de klarar sig ändå på mannens lön. Tiden är som sagt 1960-tal och det känns märkligt främmande att läsa om, detta vardagsliv. Det är ju inte så väldigt länge sen - jag är själv född på 60-talet och det här kunde liksom ha handlat om mina föräldrar eller om mina svärföräldrar. Kvinnorna städar och städar och städar och skurar och putsar och dammar till förbannelse. Aldrig att det kan behövas städas så mycket - men på dagarna när mannen är på jobbet och barnen i skolan är det liksom det de gör. När de vilar bläddrar de i veckotidningar eller lyssnar på radio. En eller annan gör något annat - men ändå nyttigt som att sy kläder. De har inga fritidsintressen som tar dem iväg utanför huset eller ut i samhället. När mannen kommer hem så passas han upp på. Hon kokar kaffe och brer hans mackor och lyfter fram hans tofflor och ser till att middagen står på bordet klockan fem. Och vad de röker! Nästan varenda vuxen människa i det där huset röker. Inomhus. Mängder av cigaretter. Och så fimpar de gärna i diskvattnet eller annat fräscht. Det är OK tycks det, men ett dammkorn på soffan eller ett gruskorn i trappuppgången - det är katastrof.

Egentligen har boken ingen uttalad handling mer än att få inblick i olika människoliv och på så sätt tänka till över hur olika våra liv är och vad vi gör med dem. I bokens första del, när jag läser om de olika familjernas vardag, kan jag nästan bli fnoskig över alla skur- och diskbeskrivningar och omständiga middagsrätter som ska planeras och lagas till. Men lägg av! vill jag skrika till dem - det kan inte behövas städas så där mycket! Och får jag läsa om en enda toalettstädning till så skriker jag - men ju fler familjer jag får läsa om desto mer fokuserar jag på människorna än på detaljerna. En del familjer är riktigt otäckt att läsa om, men Ragde frossar inte i vidriga detaljer utan jag får själv läsa mellan raderna hur det är där i familjen egentligen och vad som händer när jag som läsare gått vidare till nästa lägenhet och nästa familj. Och när jag sedan läser bokens andra och tredje del så inser jag hur mycket jag har engagerat mig i alla personerna som bor i huset.

Detta är en mycket bra skildring av 60-talet. Förutom de ständigt städande och smörgåsbredande hemmafruarna och männen med Viktiga Arbeten att gå till så är det nyhetsrapportering från Vietnamkriget, kaffe ur tevekannor, någon som lyxigt nog har en frysbox och en annan som köper en dammsugare på avbetalning, det är tonårskillen som till sina föräldrars förtvivlan lyssnar på Beatles och Rolling Stones. Det är diskbänksrealism nästan in absurdum, men mitt i det och alla tidsmarkörer så tar människorna och deras liv plats. Så här var det känner jag, och trots att det också finns lycka och glädje i det där huset så är jag glad att jag har mitt vuxenliv nu, 2012. Min oäkta man får själv bre sina mackor och bona golv vet jag inte ens hur man gör, faktiskt.