Solstorm

Solstorm av Åsa Larsson

Jag har inte läst någon deckare på så länge att jag faktiskt inte vet när jag gjorde det senast. Men Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson har jag varit sugen på att läsa länge. Speciellt de senaste böckerna har jag hört mycket gott om. Men nu när jag äntligen tar mig an dem så vill jag börja från början med Solstorm.

Jag har ovanligt nog lyssnat på den här boken i stället för att läsa pappersboken som jag brukar (du kan läsa mer om min storögda förundran över detta faktum här). Det för med sig att jag när jag skriver om den nu inte kan gå tillbaka och kolla detaljer, utan skriver utifrån mitt allmänna intryck av boken.

Viktor Strandgård är död, brutalt mördad mitt på kyrkogången i Kraftkällans kyrka, Kristallkyrkan. Han är slagen i huvudet och knivhuggen, kroppen är överdrivet lemlästad. Han var Kraftkällans "affischnamn", killen som hade en nära-döden-upplevelse när han blev påkörd av en bil, men som överlevde. Påstod att han då varit i himmelen och predikade sen om sina upplevelser och sitt möte med Gud, har till och med skrivit en bok om det hela som säljer bra.
Sanna, Viktors syster, är den som hittar honom. Hon ringer till Rebecka Martinsson som numera bor i Stockholm men som också är uppvuxen i Kiruna och kände Viktor. Sanna behöver Rebecka - hon klarar inte av att möta polis och press själv, säger hon. Och Rebecka kommer, trots att hon egentligen inte vill. Det är många i Kiruna som hon inte vill träffa igen - personer som nu är framstående inom Kraftkällans kyrka. Samtidigt som vi läser om letandet på Viktors mördare får vi också Rebeckas egen historia.

Det är en helt OK deckare. Inte en av de mest spännande eller bästa jag läst, men OK. Jag gillar miljön, Kiruna, och det faktum att jag själv inte bor där med mörker och snö så många månader (jag bor ju själv i Skåne där snö förekommer i sparsamma mängder och ljuset återvänder ordentligt i mitten på februari). Jag gillar också vad jag uppfattar som ett kvinnligt perspektiv i den här boken. Vi har Rebecka Martinsson, jurist, vi har Anna-Maria Mella, polis. Vi har Sanna, systern till den mördade, vi får läsa om fruarna till pastorerna i frikyrkan och om hur deras liv ter sig när deras män jobbar över med Gud om kvällarna. Kvinnorna är de som ser till att livet fungerar, att vardagen hänger ihop och det är de som bär det tunga lasset på något vis. Männen verkar mest vara uppfyllda av sig själva och sin egen betydelse men är liksom inte viktiga när det gäller - författaren ser igenom dem och tar hål på deras uppblåsthet. Den underbart otäcke och pompöse Carl von Post, chefsåklagare, känns bara fånig och den vedervärdige Thomas Söderberg, Karismatisk Pastor, känns som en enda stor karikatyr på TV-pastorer. När det väl gäller så är det kvinnorna som betyder något. När en kvinna försvinner så tappar männen liksom mål och mening - ta till exempel Civing, grannen, som sedan frun gick bort har stängt av husdel efter husdel och nu bor i pannrummet tillsammans med hunden eftersom "det blir så lite att städa då".

Det jag kommer att minnas från den här boken är det märkliga och läskiga faktum att frikyrkan Kraftkällan (en sammanslagning av de tidigare frikyrkorna som fanns i Kiruna: Missionskyrkan, Pingstkyrkan och Baptistkyrkan) har fått en så stor och framträdande plats i samhället som den har. Att så många människor går på dess gudstjänster och skänker pengar till den, köper Viktors bok och går på hutlöst dyra "mirakelkonferenser". Att folk går med på allt detta prat om Gud, tungotal, förböner och välsignelser som ska bota sjukdomar. Jag är en total och fullkomlig ateist som inte tror på några gudar överhuvudtaget och jag blir ordentligt förbannad när jag läser om sånt som att man ska slänga alla mediciner och helst inte gå till läkare för någon gud liksom ska greja så att man blir frisk ändå. Eller att någon ung och normal människa säger nej till ett normalt liv för att han eller hon ska leva "satsa på ett liv i Guds tjänst" och därför inte ska utbilda sig eller ha något annat förhållande. Eller när någon högröstad ledartyp anser sig ha större kontakt med någon gud än alla andra och därför har rätten att bestämma vad som är bra eller dåligt i andra människors liv. Visst - det här är en bok, och dikt, men det kunde varit verklighet var som helst. Tänk bara på alla TV-pastorer i USA. Eller vilken makt kyrkan hade i våra liv för hundra år sen. Åh! vad jag blir arg.

Och därför är det väldigt skönt att få läsa om Anna-Maria Mella då och då. Hon är helt normal (ibland tror jag att hon är den enda vettiga personen i hela Kiruna). Trebarnsmor med fjärde barnet väldigt mycket på väg. Gravidkissnödig hela tiden. Tonårsson som vräker skorna och träningsväskan i hallen. Kärleksfull make (som ändå inte lyfter ner lådorna med julgranspynt i källaren eller som bara slänger äppelskalen i slasken i stället för att slänga dem direkt i soporna). Ingen gud så långt ögat når. Anna-Maria gillar jag. Hoppas hon får vara med mycket mer i seriens kommande böcker.