Den magiska kappan av Katarina Genar
Jag gillar Genars böcker väldigt mycket. De är korta och lättlästa men griper ändå tag och har något man minns i dem. I Pensionat Vidablicks gåta tycker jag om att läsa om det gamla pensionatets glasveranda, med porslinsskärvorna och katten som så uppenbarligen vill visa något. I En hemlig vän gillar jag det gamla huset (ja, hus igen) med dess olika invånare, och utsikten över gården och den lilla flickan som ensam sitter och gungar. I den här boken är det just den lysande röda kappan som jag tror kommer stanna kvar i minnet. Jag vill se den och känna på den.
I Genars böcker är det en speciell stämning. Man känner att vad som helst är möjligt, att gångna tider finns kvar i tingen och husen omkring oss och att man kan lyssna på gamla minnen om man bara stannar upp och lyssnar ordentligt. Visst anas spöken (som när huvudpersonen i inledningen på Den magiska kappan drömmer om en blek flicka hon möter i dimmigt mörker) - men det blir aldrig läskigt. Mer som ett sätt att se igenom tiden till gångna tider. Man blir mycket påmind om Maria Gripes böcker när man läser Katarina Genar. Det är lite av samma stämning. Men jag tycker att Genars böcker är mer lättillgängliga än Gripes.
Boken börjar med Livias 11-årsdag. Hennes familj har som tradition att fira Livia med ett "ljusbad". Hon fyller år i oktober. Det är tidigt på morgonen, och mörkt, och ljusbadet innebär att mamma och pappa har letat upp varendaste ljusstake, ljuslykta, ljusstump eller värmeljus de kan hitta och tänt dem i vardagsrummet. Där får Livia sin frukost och sina presenter. Jag själv som också fyller år i oktober tycker det låter som en alldeles underbar idé. Ljusbad! Det skulle man behöva lite oftare, tror jag.
I vilket fall som helst: en av presenterna är en röd kappa. Livia tycker den är jättefin, och tar den genast på sig för att prova. Den sitter perfekt, är mjuk och gosig och värmer skönt. Mamma har köpt den i en antikaffär, så det är någon annan som har haft den före Livia, men det tycker hon inte gör någonting alls. Fast det tycker hennes kompis Klara. Nämligen vill Klara prova den röda kappan på rasten i skolan för först tycker hon också att den är jättefin. Men på Klara sticks kappan, och sitter åt konstigt över ryggen och stramar över halsen. Konstigt - på Livia sitter den så skönt? Klara tror att det finns löss i kappan och tycker det är ganska läskigt att ha en begagnad kappa. Men Livia bryr sig inte om det.
När hon går hem från skolan så går hon över kyrkogården. Och utan att hon egentligen vet hur det går till så står hon plötsligt på en del av kyrkogården hon aldrig varit på förr. Och hon står framför en grav där det enligt gravstenen ligger en elvaårig flicka begravd. Hur hamnade hon här?
Parallellt med berättelsen om Livia så får vi läsa om Elin, som också är 11 år, men lever på 30-talet. Hon är svårt lungsjuk och får inte gå till skolan längre. Hon har precis fått en dagbok i födelsedagspresent av sin mor, och det är den dagboken vi får läsa ur. Elin är väldigt ensam om dagarna när mamman måste gå till fabriken och arbeta. Så hon ligger mest och funderar. Och hostar. Och tänker sig att bli författarinna när hon blir stor.
För vem? 9 - 15 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar