Det mörka tornet 3: De öde landen

Det mörka tornet 3: De öde landen av Stephen King

Den här boken är en direkt fortsättning på Det mörka tornet 2: De tre blir dragna (se här vad jag skrev om den). Jag utfärdar därför en

SPOILERVARNING!! för den som ännu inte läst Det mörka tornet 1 och 2 och tänker sig att göra det.

Rolands ka-tet börjar formas, Eddie och Susannah har blivit dragna från vår egen värld till Rolands och han håller på att utbilda dem till revolvermän. Ganska omgående träffar de tre på en gigantisk björn - Shardik. Han har drabbats av någon slags parasit i hjärnan som gjort honom bindgalen, och när han märker att det finns människor i hans skog ska han döda. Shardik är riktigt äcklig att läsa om - varje gång han nyser så sprutar det ut vita parasitmaskar ur nosen på honom. Eddie får en rejäl nysning på sig och får borsta bort maskar till och med ur ansiktet. Vidrigt! Och så beskriver King liksom i en bisats hur Shardik har något på huvudet som snurrar och gnisslar. Det där satte myror i huvudet på mig ända tills jag fattade vad det var. Och vad Shardik var. Jag älskar såna här äckelläskiga inslag som King är suverän på att beskriva (ja det kommer många fler fascinerande och rysframkallande saker i hela boken).

Men trots mötet med parasit-Shardik i början på boken så är handlingen i den här inte lika halsbrytande action-snabb som i Det mörka tornet 2.  I stället knyts allt det som hände i bok ett ihop med det som hände i bok två, jag får mer bakgrund och orsak till det som händer, mer sammanhang. Jag får också veta mer om Rolands värld och börjar få en aning om vad det är som driver honom till sökandet av Det svarta tornet. Men ju mer jag läser desto mer undrar jag över Roland själv. Han är inte direkt någon självklar figur (även om jag när jag läser om honom får en bild av Clint Eastwood i någon spagettiwestern framför mig). Det verkar ju som att Gilead inte finns längre och tydligen inte har funnits på länge. Hur gammal är Roland egentligen? Hur överlevde just han Gileads fall, och varför är det just han som söker Det svarta tornet? Jag tror och hoppas att jag får läsa mer om detta i kommande Svarta-tornet-delar.

Jag får också veta mer om ka och ka-tet och hur allt upprepas eller sker parallellt i flera världar. Ka-teten utökas under stor dramatik med en fjärde person. Här är det riktigt spännande att läsa men annars är det alltså inte lika högt tempo utan mer fundersamt. Jag gillar att läsa om miljön som nu mer tydligt är en postapokalyptisk värld, en värld många år efter en stor katastrof. Roland säger att världen har "gått vidare".

Sen har King en berättarteknik han ofta använder och som jag inte tycker om. I den här boken är den mycket tydlig. Det är när han i sina böcker låter någons barndomsminne, någon leksak eller kanske en efterhängsen barnramsa bli helt betydelsebärande och så småningom liksom styra handlingen eller vara det som utgör ett medel för att "besegra ondskan" på slutet. Jag kan tycka att det ibland känns väldigt krystat, ungefär som att författaren King haft skrivkramp och för att komma runt den hittat på en tillfällig lösning men sen byter han aldrig ut den tillfälliga lösningen mot en bättre idé. Jag inbillar mig kanske att han sitter där och grunnar över vad som kan besegra en ond gud och så råkar det ligga en nallebjörn på golvet vid skrivbordet. Aha! Vi låter björnen Brum-Brum ha det ultimata kram-kärleksvapnet som kan besegra den onde guden. Säger vi. Fast sen så låter han den tillfälliga lösningen bli kvar och det blir direkt fånigt. Tycker jag alltså. Riktiga exempel från hans böcker kan vara clowndockan i Det. Eller barnramsan i Tommyknockers. Eller som här i De öde landen: Eddies barndomsminne av ett ödehus som han och hans storebror besökte för att det sades spöka där. Huset återkommer nu, för att Eddie påminns om sitt barndomsminne men också för att det där huset nu i verkligheten visar sig vara något mycket värre än ett spökhus. Eller ännu mer typiskt: att Jake hittar en bilderbok om tuff-tufftåget Charlie och en gammal gåtbok och att dessa två barnböcker blir helt avgörande för handlingen i boken. Återigen ser jag framför mig en King med idétorka vid skrivbordet som råkar se två barnböcker som ligger bredvid. Liksom: barnböcker....hmmmm....ja de där spinner jag loss lite runt. Och så kommer han igång med skrivandet. Men inte sjutton plockar han bort tuff-tuff-tåget Charlie sen när han/den egentligen inte behövs längre i bokens handling. Nä, det blir krystat ibland, det där.

Men även om jag irriterar mig lite på "barnkammarlösnings-berättartekniken" så är det så mycket annat som är försonande. Som till exempel äckel-läskiga Shardik. Och alla de där andra sakerna/personerna Roland & Co träffar på som jag inte vill berätta om för att inte spoila. Men jag måste skriva om Oy.

Jag älskar lilla billy-bumlaren Oy.

Han är ett djur som inte finns i vår värld, som ser ut som något mellan en tvättbjörn och en hund, med en korkskruvsliknande svans och gyllenbruna ögon. Och så pratar han. Inte riktigt, utan mest det att han upprepar det sista ordet man har sagt till honom. Fast ju mer han får vara med i handlingen desto smartare blir han. Och modig. Och helt hjärtskärande lojal och gullig....och...jag vill ha! Så även om King trycker in femton barnböcker till i handlingen eller leksaker eller någon fånig barnramsa som kan besegra allt ont - så förlåter jag honom för att han också kommer på sådant som Oy.

Jag läser Det mörka tornet med lite uppehåll mellan böckerna - men nu vet jag banne mig inte om jag kan vänta så länge med del 4. För den här del 3 slutar mitt i handlingen, en riktig cliff-hanger som gör att jag snart måste läsa nästa del. Hur kan King bara göra så här? Fast han ber faktiskt om ursäkt i ett efterord och menar att han faktiskt inte själv hade riktigt koll på att storyn skulle sluta just där, eller hur den skulle fortsätta.

Tur att jag läser böckerna nu när hela serien är färdigskriven och jag direkt kan fortsätta med nästa bok om jag vill.