måndag 1 oktober 2012

Det mörka tornet 3: De öde landen

Det mörka tornet 3: De öde landen av Stephen King

Den här boken är en direkt fortsättning på Det mörka tornet 2: De tre blir dragna (se här vad jag skrev om den). Jag utfärdar därför en

SPOILERVARNING!! för den som ännu inte läst Det mörka tornet 1 och 2 och tänker sig att göra det.

Rolands ka-tet börjar formas, Eddie och Susannah har blivit dragna från vår egen värld till Rolands och han håller på att utbilda dem till revolvermän. Ganska omgående träffar de tre på en gigantisk björn - Shardik. Han har drabbats av någon slags parasit i hjärnan som gjort honom bindgalen, och när han märker att det finns människor i hans skog ska han döda. Shardik är riktigt äcklig att läsa om - varje gång han nyser så sprutar det ut vita parasitmaskar ur nosen på honom. Eddie får en rejäl nysning på sig och får borsta bort maskar till och med ur ansiktet. Vidrigt! Och så beskriver King liksom i en bisats hur Shardik har något på huvudet som snurrar och gnisslar. Det där satte myror i huvudet på mig ända tills jag fattade vad det var. Och vad Shardik var. Jag älskar såna här äckelläskiga inslag som King är suverän på att beskriva (ja det kommer många fler fascinerande och rysframkallande saker i hela boken).

Men trots mötet med parasit-Shardik i början på boken så är handlingen i den här inte lika halsbrytande action-snabb som i Det mörka tornet 2.  I stället knyts allt det som hände i bok ett ihop med det som hände i bok två, jag får mer bakgrund och orsak till det som händer, mer sammanhang. Jag får också veta mer om Rolands värld och börjar få en aning om vad det är som driver honom till sökandet av Det svarta tornet. Men ju mer jag läser desto mer undrar jag över Roland själv. Han är inte direkt någon självklar figur (även om jag när jag läser om honom får en bild av Clint Eastwood i någon spagettiwestern framför mig). Det verkar ju som att Gilead inte finns längre och tydligen inte har funnits på länge. Hur gammal är Roland egentligen? Hur överlevde just han Gileads fall, och varför är det just han som söker Det svarta tornet? Jag tror och hoppas att jag får läsa mer om detta i kommande Svarta-tornet-delar.

Jag får också veta mer om ka och ka-tet och hur allt upprepas eller sker parallellt i flera världar. Ka-teten utökas under stor dramatik med en fjärde person. Här är det riktigt spännande att läsa men annars är det alltså inte lika högt tempo utan mer fundersamt. Jag gillar att läsa om miljön som nu mer tydligt är en postapokalyptisk värld, en värld många år efter en stor katastrof. Roland säger att världen har "gått vidare".

Sen har King en berättarteknik han ofta använder och som jag inte tycker om. I den här boken är den mycket tydlig. Det är när han i sina böcker låter någons barndomsminne, någon leksak eller kanske en efterhängsen barnramsa bli helt betydelsebärande och så småningom liksom styra handlingen eller vara det som utgör ett medel för att "besegra ondskan" på slutet. Jag kan tycka att det ibland känns väldigt krystat, ungefär som att författaren King haft skrivkramp och för att komma runt den hittat på en tillfällig lösning men sen byter han aldrig ut den tillfälliga lösningen mot en bättre idé. Jag inbillar mig kanske att han sitter där och grunnar över vad som kan besegra en ond gud och så råkar det ligga en nallebjörn på golvet vid skrivbordet. Aha! Vi låter björnen Brum-Brum ha det ultimata kram-kärleksvapnet som kan besegra den onde guden. Säger vi. Fast sen så låter han den tillfälliga lösningen bli kvar och det blir direkt fånigt. Tycker jag alltså. Riktiga exempel från hans böcker kan vara clowndockan i Det. Eller barnramsan i Tommyknockers. Eller som här i De öde landen: Eddies barndomsminne av ett ödehus som han och hans storebror besökte för att det sades spöka där. Huset återkommer nu, för att Eddie påminns om sitt barndomsminne men också för att det där huset nu i verkligheten visar sig vara något mycket värre än ett spökhus. Eller ännu mer typiskt: att Jake hittar en bilderbok om tuff-tufftåget Charlie och en gammal gåtbok och att dessa två barnböcker blir helt avgörande för handlingen i boken. Återigen ser jag framför mig en King med idétorka vid skrivbordet som råkar se två barnböcker som ligger bredvid. Liksom: barnböcker....hmmmm....ja de där spinner jag loss lite runt. Och så kommer han igång med skrivandet. Men inte sjutton plockar han bort tuff-tuff-tåget Charlie sen när han/den egentligen inte behövs längre i bokens handling. Nä, det blir krystat ibland, det där.

Men även om jag irriterar mig lite på "barnkammarlösnings-berättartekniken" så är det så mycket annat som är försonande. Som till exempel äckel-läskiga Shardik. Och alla de där andra sakerna/personerna Roland & Co träffar på som jag inte vill berätta om för att inte spoila. Men jag måste skriva om Oy.

Jag älskar lilla billy-bumlaren Oy.

Han är ett djur som inte finns i vår värld, som ser ut som något mellan en tvättbjörn och en hund, med en korkskruvsliknande svans och gyllenbruna ögon. Och så pratar han. Inte riktigt, utan mest det att han upprepar det sista ordet man har sagt till honom. Fast ju mer han får vara med i handlingen desto smartare blir han. Och modig. Och helt hjärtskärande lojal och gullig....och...jag vill ha! Så även om King trycker in femton barnböcker till i handlingen eller leksaker eller någon fånig barnramsa som kan besegra allt ont - så förlåter jag honom för att han också kommer på sådant som Oy.

Jag läser Det mörka tornet med lite uppehåll mellan böckerna - men nu vet jag banne mig inte om jag kan vänta så länge med del 4. För den här del 3 slutar mitt i handlingen, en riktig cliff-hanger som gör att jag snart måste läsa nästa del. Hur kan King bara göra så här? Fast han ber faktiskt om ursäkt i ett efterord och menar att han faktiskt inte själv hade riktigt koll på att storyn skulle sluta just där, eller hur den skulle fortsätta.

Tur att jag läser böckerna nu när hela serien är färdigskriven och jag direkt kan fortsätta med nästa bok om jag vill.

4 kommentarer:

  1. Jag tycker att detta är en de bättre böckerna i serien och jag uppskattar verkligen referenserna och användningen av barnböcker, ramsor etc Uppfattar det inte alls som skrivkramp utan som väldigt medvetet. Spökhuset är ju också en referens och flirt mot Edgar Allan Poes Huset Ushers undergång - en fantastisk novell. Jag gillar hur King använder sig av referenser till diverse författare, böcker och filmer. Hela serien är ju tex inspirerad av Robert Brownings diktverk Childe Roland to the Dark tower Came

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hrm jo jag kan erkänna att min fantasi springer iväg lite när jag tänker mig King vid skrivbordet desperat gripandes efter symboler att trycka in i sina böcker...men även om det är medvetet så har jag alltid tyckt att det blir för mycket, att det tar över. Det var det som på 80-talet fick mig att ledsna på hans böcker (tror det var just Tommyknockers som knäckte mig). Jag har inte läst mer än Gröna milen sen dess, och när det i denna boken blir ganska mycket användning av barnböcker etc så känner jag lite den gamla ledan komma tillbaka. Fast även jag tycker om när han använder sig av referenser till andra författare, böcker, filmer och musik inte minst (trummorna från en ZZ-top-låt...). Och att han använder sig av sina egna romanfigurer från andra böcker.

      Radera
  2. För det mesta så gillar jag Kings referenser både till höger och vänster, jag älskade att björnen hette Shardik som ju björnen hos Richard Adams hette också. I nästa bok vet jag att jag tyckte det blev för mycket Trollkarlen från Oz, men så blir han ju förlåten direkt, King, när han hittar på varelser som Oy :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, trollkarlen från Oz. Då får jag nog ta och läsa den så jag hänger med på referenserna. Har aldrig gjort det men mer och mer känt att det måste jag nog. Det är ganska ofta det förekommer referenser till Oz-böckerna i andra böcker och dom har liksom gått mig helt förbi.

      Radera