måndag 29 oktober 2012

När döden kom till Pemberley

När döden kom till Pemberley av P.D. James

Jag är en Jane Austen-tok. Jag har läst, och läst igen, allt Austen har skrivit. Jag är med i en Austen-bokcirkel, köper helt onödigt på mig fler utgåvor av Austen-böcker jag redan har bara för att de är fina på omslaget eller så, jag har sett Stolthet och fördom-serien med Jennifer Ehle och Colin Firth pinsamt många gånger...ja, ni fattar. Att P D James skriver en deckare som utspelar sig på Pemberley, med karaktärerna från Stolthet och fördom, åh - jag ville verkligen, verkligen tycka om den här boken. Jag läste för ett antal år sedan en annan bok som var en fortsättning på Stolthet och fördom, tror den hette Pemberley (Emma Tennant?). Den var rena katastrofen. Men nu tänkte jag att P D James var en så pass erfaren och känd författare att hon nog visste vad hon gjorde (jag har aldrig läst något av James innan så hur hennes stil är visste jag inte, förutom att hon skriver deckare).

Jag ville tycka om...men insåg efter kanske 50 sidor att det gjorde jag inte. Var fanns mina karaktärer från Stolthet och fördom? De här artiga, strikta, färglösa figurerna? Nej. Var fanns de lysande, intelligenta dialogerna? Bitande replikerna? Lizzies intelligens och vilja? Helt borta. De hade samma namn som dem i min älskade Stolthet och fördom och rörde sig i samma miljö - men det var absolut inte samma personer.

Så, OK, tänkte jag. P D James är ju faktiskt inte Jane Austen. Hon kan ju inte bara sätta sig ner och skriva som henne. Det kan väl kanske ingen, speciellt inte i nutid (i den här boken finns en slags önskan att förklara vissa tidstypiska fenomen, eller parkera in tidsmarkörer som Napoleonkriget eller första vattenklosetten, sånt som aldrig förekommer i en Austen-roman där miljön ju är hennes samtida). Men - James är deckarförfattare, tänkte jag. Jag struntar i karaktärerna och miljön och försöker läsa den som en deckare, helt enkelt. Det kan ju roa, det också.

Men den faller helt platt där med. Det är banne mig en av de tråkigaste och mest stillastående deckare jag läst någonsin. Mordgåtan och dess lösning kommer helt i bakgrunden - i stället får vi läsa om alla kringarrangemang i detalj så som var Wickham inkvarteras och hur vaktlösningen i hans rum har lösts, vem som bär liket från skogen och vem som håller facklan, vilken tjänare som följer med ut i skogen och hur kusken ska vänta med med hästarna och vem han sedan ska köra till och vem han ska rapportera till. Vad alla säger i förhöret (fast man redan har hört detta förut) och sedan vad alla säger i rättegången fast det var likadant som i förhöret. Hur förfärligt upprörande och jobbigt det hela är för mrs Darcy och mrs Bingley (fast de inte gör ett endaste praktiskt dugg egentligen och inte heller kände offret särskilt väl). Hur liket läggs i vapenrummet och hur detta är möblerat och beläget och vilken belysning det har och vilka som har tillgång till nyckeln. Hur Lydia tillbringar natten (Lydia har för övrigt förvandlats från en tanklös och naiv 16-åring till en vrålande hysterika). Tröttsam detalj efter tröttsam detalj - men absolut ingenting som för handlingen framåt och det känns som att vi begravs i detaljer bara för att dölja det faktum att här egentligen inte finns någon story.

Det blir överhuvudtaget aldrig spännande. Det absolut enda som fick mig att läsa hela boken är att vi ska diskutera den i min bokcirkel och jag ville veta vem som blev dömd för mordet för att kunna prata om boken då. Inte för att jag var nyfiken på vem det var - det kändes helt likgiltigt.

En fortsättning på Stolthet och fördom - nej! Man kan inte bara ta karaktärerna från en älskad roman och parkera dem i en ny roman, en slags vad-hände-sen, utan mål eller mening. Hur trevlig tanken än är så måste man ha en story, något som tar oss framåt och utvecklar karaktärerna. Här står de bara still, har bara namnet gemensamt med karaktärerna från Stolthet och fördom och ingenting utvecklas åt något håll alls. Dessutom - och detta är väldigt irriterande - görs en mängd återblickar till det som hände i Stolthet och fördom och det som hände i den boken diskuteras igen. Märkligt nog låter diskussionerna och återblickarna som ett samtal mellan främlingar som pratar om detta för första gången. Ta ett samtal mellan herr och fru Darcy där de artigt reder ut hur de kände det när Darcy gav Elizabeth det där brevet på Rosings. Snälla nån - detta ska utspela sig när de har varit gifta i sex år! Har de inte pratat med varandra alls före nu?
Varför ha med dessa återblickar på det som hände för sex år sedan överhuvudtaget? De för inte handlingen i den här boken framåt och de ger heller ingen djupare eller annan förklaring till det som hände då heller. De fyller bara ut och låter oss Austen-älskare ännu en gång återuppleva händelserna i Stolthet och fördom. Men då läser jag hellre om den och återupplever de underbara karaktärerna, humorn och de fantastiska dialogerna på första parkett och inte tamt återgivet av P D James!

En sak gillar jag faktiskt här: referenserna till andra Austen-romaner. Till exempel får vi veta att Wickham i en av alla sina misslyckade anställningar jobbat för Sir Walter Elliot, en av karaktärerna i Övertalning. Lydia försökte förföra sir Elliot och Wickham själv la an på hans dotter, tydligen. Eller att vi får höra mer om en viss välgärning som görs av personer från Emma: Mrs och Mr Knightley och Harriet Martin (född Smith).

Nä, ta alltså hellre och läs om Stolthet och fördom.

13 kommentarer:

  1. Tack Carolina för din recension av boken. Fick se denna bok när jag skulle avbeställa en annan i bokklubben som jag är med i.Tokig även jag i Austens härliga böcker blev jag lite intresserad av "fortsättnings" bok av Stolthet och Fördom. Men nu kan jag spara dom pengarna och som du rekommenderar läsa Stolthet och Fördom igen, o igen, o igen. ;)

    SvaraRadera
  2. Ja, gör det! Det kan man ju göra hur många gånger som helst. Testa nya översättningen av Sundström om du inte gjort det redan! Fantastiskt fint omslag också, sånt man måste äga.

    SvaraRadera
  3. Jag har inte riktigt läst ut än, men har flera gånger reagerat på att språket känns klumpigt, och inte kunnat bestämma mig för om det är författaren eller översättaren som misslyckats...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske en kombo av författaren som försöker skriva à la Austen (men inte lyckas) och en översättare som gör det hela ännu värre? Jag har som sagt var inte läst ngt av James innan så jag vet inte hur hennes språk är annars.

      Radera
  4. Dessutom, ett himla tjat om kallt kött hela tiden...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha det har jag inte tänkt på. Äter de det eller är det Dennys kropp?

      Radera
    2. Poliserna som vaktar ska få det, folk i kyrkan åker hem till det... Det dyker upp både här och där!

      Radera
  5. Det är svårt att skriva uppföljare på Austens böcker. Jag försökte läsa Miss Mary Bennets självständighet, men gav upp. Den kunde inte alls mäta sig med Austen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte läst den men visst är det McCollough som har skrivit? Hon har ju ändå skrivit en del läsvärt genom åren. Men Austen är Austen och det verkar ju nästan omöjligt att skriva en uppföljning till henne som är godtagbar...

      Radera
  6. Jag kan rekommendera Longbourn av Jo Baker. Handlar om tjänstefolket i familjen Bennets hus och utspelar sig i samma period som Stolthet och fördom. Den är bra i språket men såklart med en helt annan stil, men eftersom det är andra kataktärer som är i fokus känns det bra, som att språket också bildar/är en del av karaktären. Riktigt uppfriskande med lite nya infallsvinklar på vissa delar av historien :) De skildringar som görs av Bennet-familjen känns trogna originalen men de är såklart även tjänstefolkets bild av dem som emellanåt är mindre smickrande. Det är dovare färger som målas, hårt och slitsamt. Den tidens liv som levdes av majoriteten. Men med minst lika mycket intriger och kärleksintriger som finfolket :) Läs!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh ja, klart jag har läst Longbourn! Det är nog en av de bästa böcker jag har läst i år, tror jag. Här kan du läsa vad jag skrev om den:

      http://carolinalandin.blogspot.se/2014/06/huset-longbourn.html

      Radera
    2. Läste din recension! :) Så fin och så sant det du skriver, jag instämmer till fullo! Blir lite sugen på att läsa om den... :) Jag är precis som du, läst om p&p så många gånger så jag snart bör kunna recitera den ;) och älskar den. Och Longbourn lyckas med konststycket att lyfta p&p! (historien, karaktärerna, miljön, lyfta in i ett sammanhang utan att vara skolboksmästrande mm) Jo, måste vara så att Austen är skildraren av den intellektuella delen av p&p-världen, medan Baker skildrar den sinnliga delen, alla dofter, ljud, känlan mot huden. Jajamen, bra är den!

      Radera
    3. Ja, så väldigt bra! Jag blir också sugen på att läsa om den nu. Och jag vill gärna läsa mer av Jo baker.

      Radera