fredag 6 juli 2012

Halvdan Viking: Hövdingens bägare + Främlingens grav

Halvdan Viking: Främlingens grav av Martin Widmark

Halvdan Viking: Hövdingens bägare av Martin Widmark

Det har nu hunnit komma två böcker om Halvdan Viking av Martin Widmark och ska om jag förstår det rätt komma två till. Det är ganska lättlästa kapitelböcker med bilder på varje sida och med ett begränsat antal personer att hålla reda på (och de viktigaste finns med i persongalleriet i början på boken, precis som i LasseMaja-böckerna). Miljön är vikingatid, just när kristendomen är på intåg.
Det som sticker ut i de här böckerna är förstås miljön - det är spännande att läsa om vikingar. Det är också de fina svartvita bilderna - med hus och byar som de bör ha sett ut, med detaljer som runor och möbelutsmyckningar, med människorna som ofta är skäggiga, tandlösa och ganska fula, med tydliga ansiktsuttryck. Och framför allt är det nog språket som sticker ut. Det talas "på vikingavis", allvtså på det sätt som är vedertaget i historiska romaner typ Röde Orm. Alla svängar som kan tas ut tas ut och det blir mycket svordomar, förbannelser, mycket kiss och bajs (eller rännskita...), skrev och käftar. Ska det vara viking ska det vara grovt, känns det som. Klart ungarna älskar det här, lite rodnande skräckförtjusta kanske, men jag kan tycka att det blir några "klia sig mellan benen" (en kvinna som gör det, faktiskt) eller "leka på mjuka madrassen" (ja, "leka" är precis det man tror...) för mycket. Känner mig som sura gamla tanten, men jag begriper inte att det måste vara så mycket sånt här i en bok för barn på lågstadiet, hur mycket vikingatid det än är??

En annan sak som håller på att driva mig till vansinne när jag läser är Halvdans "skaldande". Sida upp och sida ner gör han snabba inpass med rimmade verspar som retar eller sammanfattar. Det är en kul idé, visst, och Mycket Tidstypisk, men det blir alldeles för mycket. Ganska många av rimmen är dessutom så urbota usla så jag blir helt trött.

Halvdan bor alltså i en vikingaby som är delad på mitten av en å och de båda halvorna är ständiga fiender. Vikingarna som bor i byn är riktiga karikatyrer på vikingar – åtminstone i ena halvan på byn, den som inte är kristnad. De super och svär och slåss, skriker och skrålar typ boken igenom, luktar illa och är argsinta. I andra by-halvan (fast här är de noga med att säga "stad" för det låter finare) är de kristnade, rentvättade och fisförnäma. Munkarna som kristnat dem bor i ett eget område. Fast de verkar onda allihop med dolska blickar och elaka planer.

I Hövdingens bägare blir hövdingen i Östbyn (råa-viking-byn), hans familj och främsta kämpar inbjudna till Västbyn (fisförnäma kristen-byn) på fest och tävlingar. By-halvorna har alltid avskytt och misstrott varandra så vad är baktanken med det här, tro? Hövdingen & Co (och Halvdan) åker ändå över till Västbyn - lite för att hövdingen är så säker på att vinna alla tävlingar och dessutom vill visa upp och skryta med sin bägare som är gjord av glas. Givetvis har hövdingen i Västbyn onda och elaka planer (munkarna har hjälpt honom i planeringen) men Halvdan och hans nyfunna vän Meia (från Västbyn) reder ut alltihop med ett antal skaldade rim på vägen.

I Främlingens grav har Meia försvunnit igen (jag trodde lite att serien skulle handla om Halvdan och Meia i varje bok). Viktigast för Halvdan nu är hans hund, Siri. Siri blir tillfångatagen av ett vikingagäng som ligger i sina båtar utanför Halvdans vikingaby. De här vikingarna (om möjligt ännu fulare och elakare än de som bor i byn) är på jakt efter det som finns i främlingens grav. Det berättas nämligen om att en främling kom till byn för många år sen, men att han försvann under natten. Bara hans huvud dök upp i ett fiskenät på morgonen. Huvudet, tillsammans med främlingens mystiska skrin, begravdes utanför byn. De främmande vikingarna leds av en hiskelig kvinna som heter Asta. Hon är elakare och fulare än alla de andra tillsammans och alla vikingarna är rädda för henne. Asta hänger Halvdans Siri i ett rep över vattnet och säger att om han inte kommer tillbaka innan solnedgången med skrinet och dessutom främlingens dödskalle - ja då dränker hon hunden.

Jo, på det hela taget är det rätt roligt, faktiskt. Det händer mycket, miljön är annorlunda och spännande, bilderna är fina. Jag tror det här går hem hos barnen (den första boken, Hövdingens bägare har ännu inte lånats så bra hos oss, men jag tror det kommer igång när barnen förstår att det är en serie - de älskar serier) och jag får väl helt enkelt leva med usla rim i mängd och skrev- och rännskite-humor.

För vem? 8 - 11 år (det är en Hcf-bok men jag tycker den passar nästan bättre till lite större barn)

2 kommentarer:

  1. Jag läste första delen med en läsgrupp i tvåan, den var alldeles för enkel men de älskade historien. Och jag med. Är väl lite barnslig...

    SvaraRadera
  2. Var den för enkel att ha i en läsgrupp eller för tvåor? Vad olika läsnivåerna är på olika skolor! Där jag jobbade först var barnen generellt längre fram i läsningen - där jag jobbar nu tycker jag att jag får sänka nivån och sänka nivån hela tiden. Den här är för svår för de flesta tvåorna på vår skola...

    SvaraRadera