The Just City (Thessaly 1)

Jag har börjat förstå att man kan förvänta sig precis vad som helst av författaren Jo Walton. Genrer och ramar och så-här-har-vi-alltid-gjort-förut är ingenting för henne, hon testar allt. Gärna samtidigt. Som i den här, The Just City. 

Apollon (ja, guden) vill förstå varför Daphne flyr honom och hellre blir till ett träd än att vara med honom. Så han bestämmer sig för att födas som människa ett tag. Athena ger honom ett fint förslag: då kan du ju komma och bo i The Just City, kan ju bli hur intressant so helst. The Just City är ett experiment hon har satt igång (så där som gudar kan göra när de har lite tid och lust över): hon skapar Platons Staten i vår värld. Eftersom hon inte vet om det kommer att funka så förlägger hon den till den ö i Medelhavet som vid en viss tidpunkt ska sjunka i ett vulkanutbrott (Atlantis-myten), och så en sisådär 200 år före det. . Till sin stad plockar hon genom tiden några hundra vuxna som ska vara lärare och handledare, och dessa kan alltså komma från antiken, från 1800-tal, från renässansen, från framtiden. Och ja, så slänger hon in lite robotar med artificiell intelligens från framtiden också, så att dessa kan sköta allt det trista jobbet i den där staden och på den där ön. Fixa mat och sånt.

Sedan köps/adopteras/skaffas tusentals barn in till denna stad - under en lång tidsperiod men Athena laborerar med tiden så att de alla anländer samtidigt till The Just City, och att de alla är tio år. För sedan ska de och lärarna leva så som Platon beskriver det i Staten. Träna sina kroppar och själar, lära sig filosofi och retorik och allt vad det är. Fler kända personer förflyttas in till The Just City, till exempel Sokrates. Och så har vi förstås Apollon som har kommit dit som ett av barnen (han har ju fötts som människa). Hur funkar Staten som experiment, då? Utvecklas människorna som det var tänkt?

Alltså. Hur kommer man ens på en sån här grej? Jag fascineras först, men ledsnar efter ungefär en tredjedel. Jag känner bara vagt till Platon, har aldrig läst filosofi, eller särskilt mycket av den här sortens klassiska kunskap, och då går mycket av diskussionerna och referenserna i den här boken mig över huvudet. Jag förstår i alla fall att utvecklingen av Athenas experiment inte kommer att gå som planerat, att gudarna griper in och tycker det är dumt, att hela rasket i stället flyttas till en annan planet och det blandas in utomjordingar i det hela också. Det verkar fullständigt utflippat och härligt helknas, men jag orkar inte följa med så långt. Jag gäspade käkarna ur led redan efter Sokrates tredje filosofiska diskussion med Simmea (som en av huvudpersonerna heter, ursprungligen från Egypten och sisådär 600 år fKr, och en av tioåringarna som vi får följa uppväxten av).

Och vad är det? Filosofi-fantasy-sci-fi-mytologi??

Det funkade inte för mig, men jag har läst annat av Jo Walton som jag har gillat mycket (till exempel de viktorianska drakarna i Tooth and Claw) och hon är produktiv så jag måste testa några andra böcker hon har skrivit också för att se vilka håll de går åt. Jag har två böcker hemma nu som verkar utspela sig i England 1949 fast i en alternativ historieskrivning där Tyskland vann andra världskriget, och ska tydligen vara någon typ av mordgåta.


Titel: The Just City
Serie: Thessaly #1
Författare: Jo Walton
Utg år: 2015
Förlag: Tor
Köp den till exempel här eller här

Min syster är ett spöke

Alldeles, alldeles underbar är den här diktsamlingen av Lena Sjöberg. Och jo, den är för barn, men även någon som känner sig hyfsat vuxen kan läsa och njuta av den. Någon som kommer ihåg hur det är att ligga i sängen och höra på hur ens föräldrar bråkar i rummet utanför. Någon som fascineras av att kunna hålla ett litet liv i sin hand, någon som har somnat i ens knä. Alla de som minns och känner hur det kändes att komma hem till mormor och morfar, den speciella lukten där (som fortfarande går att minnas). Alla som funderar på vad kärlek är och känns. Och sorg.

Här finns verkligen allt, i fina, underbara dikter.


Min favorit av alla är den här:

Jag är berget, jag är höken, jag är haren

Jag är berget, jag är höken, jag är haren.
Jag är ljungens blommor, jag är stjärnans stoft.
Jag är lodjuret på stumma skaren.
Jag är humlan, drunknad i pionens doft.

Jag är iskristall i kalla natten.
Jag är myrraträd och kolibri.
Jag är karpen i sitt mörka vatten.
Jag är lämmeltåg som drar förbi.

Allt det vackra, ofattbara
- regnskog, skogstjärn, glaciär -
vill jag värna, vörda, spara.
Jag är del i allt det här!

Tänk, bara tänk att någon annan kan fånga och skriva ner i ord den känsla jag har i hela mig de dagar jag är som allra lyckligast?!

Titel: Min syster är ett spöke och andra dikter
Författare: Lena Sjöberg
Illustrationer: Lena Sjöberg
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Notorious Pleasures (Maiden Lane 2)

Direkt efter att jag läst ut första boken (Wicked Intentions) i serien Maiden Lane av Elizabeth Hoyt så laddade jag ner bok 2 till min Kindle för vidare läsning. Sen... ja, sen gick det drygt fyra år medan jag roade mig med annat i genren (läs: Mary Balogh). Och serien Maiden Lane har nu vuxit till att bestå av tolv böcker (och lite extra-novellas). Kanske att jag läser vidare, men Notorious Pleasures, alltså andra boken i serien, var inget wow för mig.

De som ska bli kära i varandra träffas redan på sidan 1, när Lady Hero (alltså, namnet? Lady Hero? Jag störde mig boken igenom på det.) på en bal har gått in i ett rum för att rätta till något i sin klädsel. In kommer en man och en kvinna som raskt sätter igång med att ha högljutt sex med varandra. En naken ...eh.. aktiv rumpa är alltså det första vi och lady Hero får se av Lord Griffin Reading. Vad vi snart får veta mer om honom är att han bedriver ett av de destillerier av gin som får så många av Londons fattiga (kvarteren runt Maiden Lane) att supa ner sig i allt större misär.

Häradsbetäckare och ginfabrikör, alltså. Och så lady Hero, dotter och syster till hertigar, väluppfostrad och perfekt, och dessutom förlovad med markisen av Mandeville. Vad ska de två se hos varandra? Ingenting alls till att börja med. De avskyr varandra. Han kallar henne för "Lady Perfect" och hon kallar honom för "Lord Shameless". Men ganska raskt har vi haft en del kyssande, sex i vagn under färd och avslöjande av inre hemligheter och det visar sig att trots att Lord Griffin Reading verkar så usel så har han förstås ett hjärta av guld och är nu beredd att sluta ligga runt och bara vara med lady Hero. Och hon upptäcker att hennes trolovade markis är rätt så himla urtråkig, egentligen - karln läser ju inte ens grekiska dramer - och att livet med Griffin lovar lite mer rajtan tajtan. Till saken hör att lord Griffin och lord Thomas (Heros trolovade) är bröder. De har inte talat med varandra på många år pga att Griffin är usel och Thomas är god. Nu blir det alltså ändring på allt detta. Dessutom går det där jämra gindestilleriet bokstavligen upp i rök.


Titel: Notorious Pleasures
Serie: Maiden Lane #2
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2011
Förlag: Vision
Köp den till exempel här eller här

En lördag på bokmässan

Lördagen på bokmässan var för min del tänkt att börja med ett seminarium där Anders Hansen skulle prata om vad som finns i huvudet på skärmmänniskan - men när jag efter en alldeles för snabb cykeltur (genom ösregn) och ett ytterst listigt val av entré med nästan inga köer till väskkontroll anlände till seminariesalen 10.01... så var det fullsatt. 

Jahopp. Men en snabb koll i programmet hittade det här: att Anna Karin Palm alldeles strax skulle sitta i monter C03:42 (Axess) och prata i hela 30 minuter om Selma Lagerlöf. Ja!! Jag hittade dit, i tid, och fick till och med en sittplats, och fick sedan en stunds fördjupning i min litterära idol. Och så drabbades jag snart av en stor, stor längtan efter att läsa om några av (eller alla?) Selma Lagerlöfs böcker. Jag äger dem. De tar upp ett helt hyllplan i min bokhylla. Jag älskar dem.

Vad är väl Anders Hansens prat om hjärnor mot min Selma? Ibland är det nog meningen att saker ska gå fel så att de i stället sen kan bli mer rätt.

Det var kanske en kvinnornas dag, min mässdag igår? Förutom Selma så lyssnade jag på när Cecilia Gustavsson, Mian Lodalen, Mari Jungstedt, Anna Lindman och Nina Hemmingson pratade utifrån boken Vi måste prata om 50 om medelålder, frihet och attackerande tanter. Och lite senare upplevde jag Caitlin Moran (ja, hon är en naturkraft, hon upplevs snarare än lyssnas på) tillsammans med Parisa Amiri i seminariet Kärlek och vuxenblivande i britpopens tidevarv.

På väg till något annat seminarium passerade jag en episkt lång kö som jag snart förstod var till Thåström som satt och signerade sin nya bok Texter. Wow, Thåström! Kön hade jag ingen som helst lust att ställa mig i, men jag kollade i programmet vad han skulle medverka i som jag kanske kunde gå till... men insåg snabbt att det var den här signeringen som var hans enda programpunkt på mässan. Jahaja. Karln satt dessutom gömd bakom ett svart draperi, så att inte sådana som jag som bara var förbipasserande skulle kunna få någon gratis-titt utan att stå i den där jämra kön. Nåja, Sydsvenskan hade fotat honom och skrivit om signeringen, så jag fick se honom ändå. Och bli chockad: vad hände? Hur blev Thåström så gammal? Och givetvis följde den ännu mer chockerande uppenbarelsen - om han har blivit det, så måste ju även jag ha.... men nä. Nä nä. 

Och när vi är inne på historia: mitt sista seminarium för dagen handlade om folkvandringar genom tiderna, med Dick Harrison och Rakel Chukri: Människan har alltid varit på väg. Lite otippat att ett seminarium i Rum för historia skulle vara mässans roligaste för mig, men så var det. Särskilt det om vikingarnas kvinnor och vandalernas härkomst. 

Jag lyckades bevista ännu ett mingel med cava, bokbloggare, författare och trängsel innan min folkometer började blinka rött och jag tog mig hem till husbilens tysthet. I sällskap med en tjocktjock fantasybok av Robin Hobb (Fool's Assassin) och löjliga mängder godis tillbringade jag min lördagskväll. En mycket bra kväll.

En fredag på bokmässan

Fredagen kom inte igång riktigt för mig - jag blev stoppad av ett antal köer. Först kom jag inte ens in i själva huset (eller under tak - men jag var ju redan utrustad i (dyblöta) regnkläder så...) för just vid den här ingången var väskkontrollen utanför dörrarna. Och väskkontrollerarna var morgontidigt nitiska så det tog en stund. Ja, utom för den äldre mannen i hatt vars taxi stannade precis utanför ingången, och han efter att ha stigit ur liksom bara gick rätt in, mellan köer och väskundersökningsbord och allt. Han var säkert någon typ av kändis (jag har, som alla vet, noll koll på allt sådant).
Sedan vidtog köerna till garderoberna (lämna jacka, lämna kasse, diskutera varför även kassen kostar pengar att lämna in, plocka upp plånbok, hitta kortet, blippa det, vänta på kvitto, tacka nej till kvitto - alternativt starta diskussion om varför det inte går att betala med kontanter), och som fin avslutning på detta: köerna in till själva mässhallarna och avläsning av seminariekort eller entrébiljetter (ska jag hålla streckkoden så här? eller så här? vadå måste jag ha löst biljett? vadå kan jag inte bara mula in mitt utskrivna mail med bekräftelsen på vad jag köpt i själva streckkodsläsaren?).

Väl Inne I Fakking Mässhallarna, (nu i ombytta, torra kläder) insåg jag att det var helt kört att hinna till det seminarium om MIK och källkritik med Olof Sundin som jag hade tänkt gå på klockan 10. Bitter? Nädå, aldrig, inte jag. Tar livet med upphöjt jämnmod. Istället tänkte jag positivt att "ja, då kan jag ju gå runt här på mässgolvet en stund, passa på innan allmänheten släpps in vid 14.00 och det blir galenhets-trångt".

10.30 hade jag fått nog av det och var både folktrött och folkskygg. Jag lät Svenska kyrkan bjuda mig på kaffe och drog mig bortåt K-salarna för ett seminarium med Jan Guillou och Anne Holt. Men stoppades av en folkmassa redan bortom Globala torget, alltså långt nedanför rulltrapporna. Folkmassan visade sig vara en episkt lång, men oordnad, kö till just K-salarna. Oklart om alla dessa människor skulle på samma seminarium som jag, eller om det seminariet om metoo som var i grannsalen, eller om de alla ville se prinsessan Madeleine som tydligen skulle prata i den tredje K-salen. Oordnade, episka köer är inte min grej, så jag slank in i närliggande J2 för att lyssna på Flyktens mänskliga ansikte som jag också hade på min lista.

Så glad jag gjorde det! Här pratade Hae-jin Cho, Thord Eriksson och Dick Harrison modererade av Görrel Espelund om människor på flykt nu och genom tiderna. Och det här: samtalet fördes på engelska och koreanska, och vi i publiken hade alla hörlurar och sändare där vi kunde välja kanal. På ena kanalen simultantolkades allt som sades på koreanska direkt till engelska av en tolk, och på andra kanalen simultantolkades det engelska till koreanska av en annan tolk. Otroligt imponerande! Hon till vänster om mig började raskt anteckna i sitt block, och jag smygtittade lite och såg att hon ju skrev på koreanska, och då blev jag så fascinerad av det att jag för en stund tappade tråden i samtalet som fördes på scen.

Bäst idag var ändå seminariet om spel, Spelkunskap åt folket! som handlade om spel som en stor och viktig del av vår kultur och om hur det är långt kvar tills det tar den plats det borde göra i sammanhang som det här. Om föräldrar som kan peppa sina barn till fotbollstränande men som inte alls begriper när de tränar och tävlar i e-sport. Om spel som en social arena där du möter andra. Om forskning av spel och vad den riktar in sig på. Och mer... 45 minuter gick i det här fallet alldeles för fort.

Jag hann också med ett 45 minuters seminarium om att utveckla elevernas digitala kompetens där jag blev mer och mer fundersam över hur lärarna i panelen inte en enda gång, upprepar inte en enda gång nämnde samarbete med skolbibliotekarie som ett givet och naturligt sätt att arbeta med detta.

Och så var jag med vid minglet före  (bubbel nu igen) och prisutdelning för Årets bok 2019 som gick till Stina Jacksons Silvervägen. Jag har ännu inte läst den, så kände mig lite som en fuskare i sammanhanget.
Lika mycket fuskade jag i rollen som seriös seminariebesökare när jag gick på dagens sista seminarium vid 17.00, Varför gillar vi att bli lurade?, återigen om källkritik och MIK. Jack Werner modererade, men i panelen satt kloka människor som en professor i teoretisk filosofi, en forskare i didaktik, en psykolog och så VD för UR. Och samtalet gick omgående in på så teoretiska och begreppsfyllda nivåer att min hjärna, som redan när jag kom in i salen bestod av bubbel-mos, lade ner och checkade ut. Ibland vill man mer än man orkar, och nu satt jag i stället i 45 minuter och vegeterade. Men jag var i vilket fall som helst tvungen att stanna kvar på mässan till 18 eftersom vi sedan hade bokat in Glamorös Bokbloggarmiddag på Pinchos som jag gick på. Och åt alldeles för mycket mat. Och två efterrätter.

Bild: Anna-Lena Löf - #boblmaf på Årets bok-minglet

När jag kom hem till husbilen den här kvällen var jag så trött att jag inte ens orkade öppna telefonen för att kolla på pokemons. Nä, det blev sängen direkt.

Nu är det lördag, och bookfluencerfrukost, och fler seminarier. Om jag kommer iväg i tid. Regnet vräker ner. Jag återkommer med vidare rapporter!

En torsdag på bokmässan

Jag är på bokmässan i år - alla fyra dagarna! Och nu är det redan fredag morgon. Jag hade tänkt sätta mig igår kväll och göra ett sammanfattande inlägg över allt jag sett den första dagen, men när jag väl kommit "hem" till husbilen (ja, jag skippar hotell i år och myser i egen husbil) så var mitt skick och min mentala hälsa av den arten att det enda jag orkade sammanfatta var de pokemons jag också hade fångat under dagen. När jag suttit och fån-glott på dem i mobilen ett tag insåg jag att min intellektuella kapacitet var något låg så jag gick och lade mig.

Men hej! Nu så! Sömn och kaffe gör underverk!
Jag måste förstås börja med att skryta över att jag inte är någon vanlig mässbesökare i år. Nej, i år är jag utvald till och kallar mig bookfluencer. Det ni! Så nu ska jag bookfluenca er lite.

Eller, det ska jag kanske så lagom. Nämligen handlade större delen av min torsdag om ett av bokmässans teman i år: medievetenhet. MIK, medie- och informationskunnighet är något som är en stor del av min arbetsvardag. Bästa bilden jag såg på hela dagen igår var den från invigningsseminariet för temat: Krafttag för MIK där Amanda Lind och Jack Werner inledningstalade:

Det är så mycket som ryms i begreppet! Något som framkom både här och på andra seminarier jag var på (t ex MIK som motståndskraft för alla)  är: ja, det är självklart att barn och ungdomar ska ha med sig MIK-kompetens från skola och uppväxt (och hur gör vi då?) - men att det är kanske ännu viktigare att nå de som redan är vuxna och inte har lärt sig detta, eller de som är äldre och aldrig kommit med på det digitala tåget.

Det var inte bara MIK för mig - jag lyssnade också på ett seminarium där Kjell Bohlund, Lena Kåreland och Boel Westin modererade av Johanna Lindbäck pratade om hur Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Tove Jansson påverkat barnboken och barnboksutgivningen. Inte bara genom egen utgivning utan även i förläggar- och kritikerroller (Astrid och Lennart).

Och så satt jag och kände mig som en i ett stort vi i ett seminarium om Klimakteriet - en evolutionär succé, tätt följt av att sitta och känna "tänk om det där vore vi!" under prisutdelningen för Årets skolbibliotek 2019 (Alléskolan i Åtvidaberg) på seminariet Prisat vare skolbiblioteket!

Det var mer jag hann, och det var ännu mer jag INTE hann pga att jag ännu inte lärt mig den ädla konsten kloning. 14.00 valde jag mellan flera intressanta punkter när min kropp plötsligt blandade sig in i diskussionen. Den ansåg att den kanelbulle (för endast 30:-) den nyss fått inta inte alls räckte som fullvärdig lunch. Kroppen ba: "Du Går Och Äter Nu. Annars blir det konsekvenser." Så jag löd, och satt en timme tillsammans med en varmrökt lax som var väldigt trevlig. Och god.

Och så var det seminarier om barnboksläsning i framtiden, ännu mer MIK, och så var det helt plötsligt mingel i montrarna och bubbel i mitt glas. Och kvällen var fin, för då hade vi redaktionsmöte med Kulturkollo och bestämde oss för Stora Och Viktiga Ting samtidigt som en ung kulturkollo-rookie provade om hon kunde ge oss andra sin vattenflaska och få tillbaka den tvåhundratrettiotre gånger på raken. Det kunde hon. Så är det när man är drygt ett år.

Nu ska jag strax bege mig till bokmässans andra dag. Regnet öser ner ute och jag tänker bära klänning. Den praktiska konsekvensen av detta, regnbyxor och cykeltur i kombination vill ni inte veta mer om.

Gruvan

Ellen och hennes familj tillbringar sommaren på Utö i Stockholms skärgård, och Ellen har bestämt sig för att hon ska sova ensam ute i det gamla skjulet som finns i trädgården. Aldrig att du vågar, tycker hennes två storasyskon, du kommer bara att ligga och lyssna efter "Utöskräcken" och vänta på att han krafsar sig igenom väggen där du ligger heeeelt eeeensam...

Ellen vågar visst. Fast det är mörkt, det är det. Och det är svårt att tvinga sig själv att INTE tänka på Utöskräcken, särskilt när hon hör krafsanden på väggen. Eller i väggen? Kanske möss? När hon efter en mestadels sömnlös natt (men hon gick aldrig in!) ska kolla skjulets vägg om det kanske finns mushål där (eller någon gren som skrapat mot den) så hittar hon en öppning. Hon sträcker in handen, och hittar... inte musbajs eller så utan en bok. En dagbok, skriven för hand med snirklig handstil, av en Anton.

Ellen tycker inte läsning är särskilt upphetsande, eller lätt heller för den delen, men hon kämpar sig på egen hand igenom dagboken och får dela Antons vardag och liv som visar sig vara för väldigt länge sen. 1800-tal, och då när gruvdriften på Utö var igång och den självklara arbetsgivaren för Antons familj och många andra. Ellen läser lite i taget och blir djupt engagerad i Antons öde, och förstår att det finns en gammal hemlighet som aldrig avslöjats.

Jag tyckte mycket om Gruvan, om Ellen och hennes familj och kopplingen till Anton och hans liv. Och jag har fått en stor lust att åka till Utö och se ut över vattenfyllda gamla gruvhål. Jag älskar sånt, har dragit med mig familjen när jag känt att jag måste stå och fundera över gamla gruvhål i Bergslagen (de tittar 5 min, sen tycker de att det räcker, medan jag kan stå där och tänka länge...). Nu behöver jag alltså åka till Utö, tror jag.

Titel: Gruvan
Författare: Sara Lövestam
Utg år: 2018
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år