All the Crooked Saints

Jag tror jag har läst det mesta Maggie Stiefvater har skrivit, och tyckt mycket om. Det här är säkert när man öppnar en Stiefvater-bok: språket kommer att vara alldeles fantastiskt, och boken leverera hur många fina formuleringar och meningar som helst man egentligen vill skriva ner i en fin anteckningsbok eller så. Det kommer också att finnas magi på något sätt. För övrigt kan man inte vara säker på någonting alls.

All the Crooked Saints visste jag ingenting om, förutom ovanstående. Och jadå, språket är infernaliskt bra, och jadå, det finns magi, här i form av mirakel. Alltså den där sortens mirakel som utförs av helgon. Men vad den handlar om.... det tog det en lång, lång stund innan jag begrep.

I Colorados öken ligger Bicho Raro, och där bor familjen Soria, och de utför mirakel. Det finns alltid ett särskilt helgon hos dem som utför miraklen, men även de andra kan göra dem ifall det behövs. Miraklen utförs i två steg: först manifesteras den sökande pilgrimens inre mörker på ett fysiskt sätt, olika beroende på vad det handlar om (ens huvud förvandlas till ett coytehuvud, eller du och din tvillingsyster blir sammankedjade av en orm, eller det regnar alltid på dig samtidigt som du är täckt av stora fjärilar, eller så blir du helt enkelt fyra gånger så stor som en vanlig människa)(ja, ja, det är helt knäppt men det är Maggie Stiefvater). I andra steget ska pilgrimen liksom bota sig själv från sitt inre mörker/problem och då försvinner den fysiska manifestationen. Det här har pilgrimerna de senaste åren misslyckats med, alltså är Bicho Raro smockfullt av pilgrimer som är märkliga på alla möjliga sätt.
I centrum står kusinerna Daniel Soria (det är han som är helgonet just nu), Beatriz Soria och Joaquin Soria. Tillsammans driver de en piratradiostation. Och hit kommer Pete, inte som pilgrim utan för att han vill jobba i Bicho Raro och i utbyte få den lastbil som kusinerna har byggt sin radiostation i. Och så inträffar kärlek, och mörker, och god mat, och ömt vårdade frisyrer och en man som det växer mossa på och lite annat smått och gott.

Det man också vet när man tar sig an en Stiefvater-bok, och som jag glömde skriva i inledningen, det är att hon alldeles säkert kommer att balansera på gränsen mellan fantastiskt och urflippat konstigt. Ganska länge tyckte jag att den här boken mest gick över den gränsen och var för konstig även för mig, och att det var såååå många människor att hålla reda på, och jag fattade inte hur de där miraklen gick till eller varför folk bar sig så konstigt åt. Men jag kämpade på, och så småningom blev det bättre, jag lärde känna personerna, fick orsaker till varför de uppförde sig som de gjorde, fattade handlingen och började tycka om. Mot slutet var jag helt engagerad i Daniel, Beatrice och de andra, och hade fått läsa precis lika många fina och filosofiska meningar om livet och människorna som jag brukar få när jag läser Stiefvater.

Men det jag grubblar över är: hur kommer man ens på något sånt här? HUR?? Det är så himla knäppt att jag var tvungen att googla författaren, kolla på bilder och fundera över hur man ser ut och vem man är om man kommer på en handling där en piratsänd late-night-radioshow som spelar 60-talsmusik kan hänga ihop med mirakler av utflippade typen "får folks hårväxt så riklig att de lindar in sig i sitt eget skägg när de ska sova"? (Jadå, tro mig...) Och Maggie Stiefvater är 38, mörkhårig, ser helt normal ut, kan tydligen spela flera instrument och inledde sin karriär som tecknare. Jahaja. Men ett rikt inre liv har hon uppenbarligen. Undras vad hon hittar på härnäst? Själv ska jag snart läsa Call Down the Hawk som är en slags fortsättning på The Raven Cycle och handlar om Ronan.

(förresten, bara detta också: boken innehåller även någon som blir kär i en öken. Alltså, inte att han blir kär i någon medan han befinner sig i öknen. Nej, han blir kär i själva öknen. Och... kärleken blir besvarad.)

Titel: All the Crooked Saints
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2017
Förlag: Scholastic
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Det som lever under oss + Den som vaktar gården

Jag har läst två lättlästa ungdomsböcker av Kerstin Lundberg Hahn, som bägge är riktigt otäcka och bra på bara ca 60 sidor. Bägge har också rätt öppna slut vilket inte främjar nattsömnen alls. (jag ba: men... ska det inte lösas, det här? Nähä? Hallå?!)

Den som vaktar gården var den jag läste först, och den handlar om en gårdstomte. Som vi alla vet ska den där tomten vara rätt fridfull och diskret av sig, tassa runt i midvinternattens hårda köld och natta hästen och hönorna och allt det där, samt mumsa på gröt och vara glad. Och visst, vi vet också att om gårdens människor inte gör rätt, eller slarvar, så kan tomten bli arg. Men den här gårdstomten... den vill jag inte träffa på. Alls. Det är Linns farmors gård den bor på, och nu har farmor dött. De vuxna barnen med familj tar över, och dundrar in på gården fulla av rensningsiver och nytänk. Laga stalltaket? Nej, det är nog bättre vi river hela byggnaden. Det stora trädet som står och skymmer ljuset på gårdsplanen? ("tomtens träd", sade alltid farmor) Såga ner! Och så vidare. Tomten blir inte glad, och det kommer han med största tydlighet att visa sisådär i juletid. Hungrig är han också.

Det som lever under oss trodde jag (eftersom jag först läste om gårdstomten) skulle handla om de underjordiska, detta mystiska mytiska folk som fascinerat mig sedan jag var liten och läste om dem hos Astrid Lindgren. Men detta är något helt annat, och tar sitt ursprung i det som står i bokens prolog: att det 2017 ska ha hittats en gigantisk (130 ton tung och 250 meter lång) klump av fett och skräp i Londons kloaker. Full av bakterier, förstås, och bakterier är som alla vet levande ting. Om den där klumpen fick liv? Och tog sig upp genom kloaksystemen till våra vanliga avlopp, det i handfatet till exempel? Eller det i tvättstugan? Och du tror det är ett vanligt slemmigt stopp och med eller utan handskar sticker ner handen för att gräva loss det...? Jo. Ungefär så. Fast här är det en vaktmästare i ett vanligt hyreshusområde som är den som först råkar illa ut (upptäcks genom att hela tvättstugan är nedsölad av blod), och David som har sin första dag på nya sommarjobbet, som blir ett av vittnena till det som händer.


Titel: Det som lever under oss + Den som vaktar gården
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2019
Förlag: Nypon
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (Det som lever under oss) + här, här eller via Omnible (Den som vaktar gården)

Exit Strategy (The Murderbot Diaries)

Så kastade jag mig ivrigt över fjärde boken om Murderbot, helt lugn över att det sedan fanns en femte bok när jag var färdig med denna, för det hade jag sett i bibliotekskatalogen. Trodde jag - men jag hade sett fel. Ja, det kommer en femte bok om Murderbot, dessutom en fullängdsroman den här gången (yej!), men den ges ut först i maj. Posten i bibliotekskatalogen var en vi-kommer-att-beställa-boken-men-du-kan-redan-nu-sätta-dig-i-kö-katalogpost, och det hade jag ju inte sett. Så nu står jag i kö. Eller om jag köper den direkt till min Kindle då i maj, för separationsångesten från denne mördarmaskin blev mycket stor när Exit Strategy var färdigläst.

Murderbot har armarna fulla (bokstavligen, med memory clips inlagda under skinnet) av bevis för att GrayCris (bolaget som försöker tjäna pengar på allt möjligt man inte får tjäna pengar på) gjort saker de inte får på planeten Milu i förra boken. Bevisen är av den arten att Murderbot bestämmer sig för att ta dem direkt till Dr Mensah. Denne dr Mensah var med i första boken i serien, och hon är i teorin Murderbots ägare, fast hon säger att det inte är så det är, att Murderbot är fri att göra vad hen vill, att hon vill vara dess vän.

"Vän" är jobbigt. Murderbot vet inte riktigt vad man gör med konceptet "vän", om det kan funka för någon som är hälften maskin, hälften människa, och programmerad att mörda. Och att bli en "pet robot" som Miki i Rogue Protocol kommer inte på fråga. Så hela träffa-dr-Mensah-grejen är faktiskt riktigt jobbig och något Murderbot försökt undvika sedan de skildes - men nu är det de här bevisen som måste lämnas över.

Det tråkiga är att dr Mensah har försvunnit. GrayCris krävde att få träffa henne för att försöka göra någon typ av överenskommelse om hur man skulle gå vidare med anklagelserna mot företaget - och sedan dess är hon försvunnen. Hålls förstås fången av shady-shady-GrayCris, dessutom på deras egen högkvarters-rymdstation och dit lallar man inte bara in och fritar någon, även om man råkar vara en SecUnit a.k.a mördarmaskin. Nej, man måste ha en plan. (det som är det riktigt jobbiga i detta är att man återigen måste rädda en människa som hamnat i en farlig situation, och att man för att göra detta återigen måste samarbeta med andra människor, och det funkar ju aldrig så där himla bra)

Jahaja. Bara att sätta sig ned och vänta på att det ska bli maj, och släpp av Network Effect.

Titel: Exit Strategy
Serie: The Murderbot Diaries #4
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books/St Martins Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Rogue Protocol (The Murderbot Diaries)

Jag läser vidare om min favorit-"killing-machine" som helst vill sitta i lugn och ro med alla sina megabyte nedladdade media. Nu reser den i rymden igen, men ska till någon otillgänglig plats dit det inte funkade att åka med en obemannad rymdfarkost (och erbjuda lite mediafiler till styrroboten som ersättning). Nej, den här gången måste Murderbot åka tillsammans med människor, och själv låtsas vara en "augmented human", alltså människa med lite extra elektronisk utrustning, och då som en säkerhetskonsult. Bra där, tycker människorna ombord på skeppet, och låter Murderbot få jobba hårt med att styra upp och reda ut alla gräl de själva hamnar i. Dessa jobbiga människor, tycker Murderbot, kan de inte hålla sams en enda minut? Måste de bråka? Hur orkar de ens sätta igång ett bråk om sånt som Vem-Glömde-Omslagspappret-I-Vasken-Så-Det-Blev-Stopp-I-Avloppet?

Äntligen framme på plats vid planeten Milu ska Murderbot sätta igång med det den kom för: kolla om shady-business-bolaget Gray-Cris har byggt en terraforming-anläggning här men egentligen gjort det förbjudna: grävt efter kvarlämningar efter aliens? För om de gjort det vill Murderbot skaffa bevis för det. De där GrayCris börjar segla upp som riktiga Bad Guys som ligger bakom både det ena och det andra.

Men alltså - tror man att Murderbot ska få kolla efter bevis i lugn och ro? Nej! För det måste äntligen ner en grupp människor till den där anläggningen. och ja, OK, lättaste sättet att komma ner till planeten är ju att (i smyg) följa med dem i deras shuttle, men... de hamnar förstås omgående i fara. Eländiga människor till att alltid hamna i faror, de bär sig så oförsiktigt åt. Så nu måste Murderbot kasta sig in i en kamp mot enorma stridsrobotar, förrädiska människor och annat elände.

Den enda i människornas grupp som inledningsvis vet om att Murderbot följt med dem är deras mänskligt formade robot, Miki. Miki är hjärtesnäll och vill alla väl, och människorna är dess vänner säger den. Murderbot misstror såklart Miki och undrar vad den vill egentligen men får så småningom tänka om. Miki är hjärtesnäll och vill alla väl. En "pet-robot" som Murderbot hånfullt kallar den. En liten snäll husdjursrobot ägd av människor - aldrig att Murderbot ska bli en sån! Murderbot vill vara en person, inte människa och inte själlös maskin som bara gör det den är programmerad att göra. Men hur uppnå detta?


Titel: Rogue Protocol
Serie: The Murderbot Diaries #3
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Wall of Winnipeg and Me

Hos Sara på bloggen Bokhyllan i Pepparkakshuset har jag många gånger fått tips om böcker jag gillat, och när hon för en tid sedan var fullständigt lyrisk över en romance-författare som heter Mariana Zapata och läste ("inhalerade dem" skrev hon) flera av dem i rask följd - så var jag absolut tvungen att testa någon Zapata-bok, jag med. Lite skeptisk var jag - det är contemporary romance, det är väldigt amerikanskt, och den jag valde, The Wall of Winnipeg and Me handlar dessutom mycket om amerikansk fotboll. Många Carolina-brukar-inte-gilla-faktorer här, alltså. Dessutom är det en tjock bok för att vara romance, pappersboken är på 672 sidor!

Och jag satte igång, och fick läsa om Vanessa som sedan ett par år jobbat som personlig assistent åt en amerikansk fotbollsspelare, proffs, känd, rik, gigantisk (alltså, bokstavligen: ett muskelberg) och fullständigt absorberad av sin träning, sin kropp och sig själv. "Personlig assistent" som i "lagar all mat, tvättar kalsonger åt, svarar på hans mail, lägger upp bilder på hans facebooksida, har kontakt med manager och press, fixar allt praktiskt". Alltså: killen är skitsnygg och har en kropp som är fullständigt fantastisk - men är som en träningsmaskin som blir mer än irriterad när saker kommer ivägen för det som är viktigt för honom: att träna, att äta, att träna och att äta. Och att sova sina 10 timmar per natt. Och träna lite till.

Jag började läsa, och blev duktigt störd på denne jättebaby som inte ens kunde få ur sig ett "hej" när Vanessa kom till jobbet på morgonen, eller ett "tack" när hon lagade mat åt honom, utan bara med ständigt samma neutrala ansiktsuttryck krävde total passning. Lite bättre blev det när Vanessa raskt sa upp sig, och ägnade sig på heltid åt sin egen firma (grafisk design) och lät Aiden (som jättebabyn heter) ta hand om sina egna kläder, eller om nu managern lyckades anställa någon mamma/assistent åt honom. Fast... efter några veckor dyker Aiden upp hemma hos Vanessa. Han vill att hon ska komma tillbaka. Hon bara: nej. Han går, men återkommer, och när han återkommer så vill han att hon ska gifta sig med honom. Jo, för han behöver ett amerikanskt äktenskap för att få permanent uppehållstillstånd. Och de kan ju göra det på pappret? Inte vara gifta på riktigt? Och i fem år innan de skiljer sig? Om han dessutom betalar hennes gigantiska studieskulder (som hon trodde var hennes hemlighet)? Och Vanessa... säger ja.

Och det är här boken vänder, och jag omvärderar min uppfattning, och får en helt annan bild av Aiden än den där IQ-befriade jättebabyn. Det går inte på direkten. Det gör inte heller romansen mellan Aiden och Vanessa - nej, det kan vara en av de långsammaste romanser jag har läst, det tar nästan alla de där 672 sidorna innan de själva har fattat. Men, och det är det som är grejen, det är så fantastiskt bra skrivet. Jag älskar hur Vanessas (och min) uppfattning om Aiden förändras, och hur de bägge utvecklas. Det är små, små saker, och det fysiska handlar ofta bara att hålla om, vara nära, sitta nära varandra och kolla på film. Det låter inte rafflande, jag vet, men när Zapata skriver så blir det det. När jag hade kanske en tredjedel kvar av boken började jag redan få separationsångest, jag ville vara med Aiden och Vanessa för alltid, så bra kändes det.

Tack Sara Pepparkaka, för att du ännu en gång tipsat om en författare jag gillar. Jag ska absolut läsa mer av (allt) som Mariana Zapata har skrivit. Om det är lika bra som den här så har jag mycket att se fram emot!


Titel: The Wall of Winnipeg and Me
Författare: Mariana Zapata
Utg år: 2016
Förlag: Mariana Zapata
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Edward Rubikons mysterier: Kung Grimms hämnd

Det är problem på Grimsruds fästning: personalen har upptäckt en grav i fästningens krypta, men när de öppnade den började hela fästningen att skaka. Stenar föll ner från taket, räddningstjänsten larmades in och stängde hela fästningen till det retts ut om det är farligt att vistas i den eller ej, om den kanske till och med måste stängas?

I så fall blir Edward Rubikons pappa av med jobbet, och det får inte ske. Alltså måste Edward, och hans bäste vän Kasper, som så många gånger ta tag i det hela och lösa problemet på egen hand. Det är det de brukar göra - Grimsrud som ser så normalt ut vid en första anblick är egentligen helt nedlusat av monster, spöken och farligheter, och det är bara tack vare Edward och Kasper som det lugna livet kan gå vidare. Dessa två är nämligen spök- och monsterutrotare med gedigen erfarenhet och en stor arsenal av utrota-slika-jobbigheter-utrustnings-prylar.

Nu smyger de alltså upp till fästningen mitt i natten, och upptäcker givetvis att där finns spöken. Det finns stora spöken, små spöken, snälla spöken och förfärliga, urgamla spöken som vill ta över hela världen. Den sista sorten är då Kung Grimm Den Elake, som förstås var den som låg i den nyupptäckta graven. Nu har han tagit sig upp, och letar febrilt efter sin borttappade magiska spira - får han bara tag på den så ska spökarméer väckas och världen läggas under hans (döda) fötter. Kan Edward och Kasper stoppa honom? Till exempel med sin snygga andeslukare som har "plats för fyra små spöken, två medelstora eller ett stort spöke"? Nej - för andeslukaren råkar gå sönder. Oups. Vad händer nu?

Trots att det handlar om urgamla och elaka spöken med storhetsvansinne och dåligt humör så blir det här aldrig läskigt, bara roligt. Snabbt och lätt går det att läsa också - Edward Rubikons mysterier (som är en serie, så det lär komma fler översatta till svenska) är en bok som är typisk för många barnböcker just nu: den blandar vanlig text med grafik. Seriestrippar, eller stora illustrationer med pratbubblor, eller "infosidor" som exempelvis den packlista över vad Edward och Kasper tar med sig till fästningen, eller vanliga illustrationer i färg eller svartvitt. Jag tycker mycket om blandningen, och tror den lockar till läsning.

Något jag är nyfiken på men ännu inte fått svar på (men det kanske kommer) är varför Edward Rubikon är blekare än alla andra och envisas med att gå runt i jag-gissar-1700-tals-kläder. Alltså även hemma i köket och lite överallt. Eller så får jag bara godta att det är hans stil, att han gillar den, och att han inte vistas utomhus så mycket?

Titel: Kung Grimms hämnd
Serie: Edward Rubikons mysterier
Författare: Aleksander Kirkwood Brown
Illustrationer: Andreas Iversen
Originaltitel: Kong Grimms hevn
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-10 år

Ingen kommer undan

Sebbes och Connors klass ska på skolresa, och de har längtat länge efter den och allt som ska hända där.
Det som i stället händer är gubben på framsidan - en mer än märklig enstöring som på egen hand tänker sig bestraffa världen för dess synder, och han ska börja med de jobbiga ungarna. Särskilt dem som är dumma nog att ha lägerskola i stugbyn vid hans skog. De ska dö, allihop.

Detta inser Sebbe och Connor, eftersom de råkar förirra sig till gubbens stuga och får se alla hans förberedelser och planer. Men när de kommer till lägerplatsen är det ingen som tror på dem. I stället blir de utskällda och hemskickade.

Det där är inte så konstigt som det verkar, och det får man förklaringen till i läsningen fram tills gubben hoppar in i handlingen med sin aggressiva attityd. Jo, för Connor har problem med att få ihop sitt liv. Han har det jobbigt hemma, jobbigt i skolan, skolkar mycket och kommer på kant med de flesta. Särskilt vuxna. Men inte med Sebbe. Sebbe och Connor är vänner, och för Sebbe är Connor den ende som egentligen är riktigt OK att vara med. Hans föräldrar (särskilt pappa) vill dock inte att Sebbe ska vara med Connor pga dåligt sällskap och dåligt inflytande och dåligt allting.

Nu har det blivit så uselt att Connor som straff för sitt beteende inte får följa med på den där skolresan. Katastrof och orättvist, förstås, och därför åker han dit ändå. I smyg. Sebbe tar emot honom vid bussen, och det är när de ensamma går därifrån genom skogen mot lägerplatsen som de träffar på Mr Evil Gubbe Med Världsherraväldeplaner.

Det här är spännande läsning, och från strulpellarnas perspektiv. Och så klart måste jag nämna att boken är illustrerad. Lars Winnerbäck har bearbetat fotografier på ungdomar (modellerna är namngivna i slutet av boken) och jag tycker bilderna funkar otroligt bra med boken. Ett lyft!

Titel: Ingen kommer undan
Författare: Anna Knutsson & Ann-Christine Magnusson
Illustrationer: Lars Winnerbäck
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år