Warriors of the Storm

Förra boken om Uhtred, Den tomma tronen, stod ut lite mot de tidigare i serien där jag annars tyckte att varje bok tenderade att följa samma mönster, men att den var riktigt går-inte-att-släppa-bra. I Warriors of the Storm, den nionde i serien, är vi dock tillbaka i Uhtred-mönstret: ny formidabel fiende hotar det växande saxiska riket, blivande "Englaland", men Uhtred avvärjer hotet trots alla dumma präster som försöker stoppa honom. 

I den här boken heter den formidable fienden Ragnall Ivarson, kommer från Norge och har till sin hjälp också ett antal irländska legosoldater. Uhtred ska stoppa Ragnall och hans armé, men blir ifrågasatt av saxarna (både adel och prästerna) eftersom denne Ragnall är bror till en viss Sigtrygg Ivarsson. 

Och Sigtrygg? Jo, det var den norske Formidable Fiende som Uhtred i förra boken stack ut ena ögat på, men som hans dotter Stiorra blev stormkär i. Stiorra och Sigtrygg flydde till Irland, bor nu där och har fått barn. Så Sigtrygg är Uhtreds svärson. Och nu undrar såklart saxarna vems sida Uhtred står på, egentligen, norrmännens eller saxarnas? 

Intressant i allt detta är att det bland de irländska soldaterna finns familjemedlemmar till Finan, Uhtreds ständige vapendragare som funnits med i serien sedan de tidigaste böckerna. Man kunde tänka sig ett glatt återseende? Men nej. Absolut inte. Här finns en mörk historia som vi får veta mer om.

Mer krig, alltså. Fler sköldborgar, mer huggande med svärd och spjut, blod som rinner i lera och män som dunkar på sköldar med sina spjut och skriker hotelser mot fiendesidan. Jag skummar en del, faktiskt. Läser ändå vidare i serien eftersom... ja, jag måste ju slutföra? Och vill efter så många böcker verkligen veta om Uhtred någonsin återtar sitt Bebbanburg.

(och om det är någon som undrar över titelförvirringen här: jag växlar alltså mellan att läsa de engelska och svenska utgåvorna beroende på vilka jag får tag på)

Titel: Warriors of the Storm
Serie: Uhtred #9
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins

The Serpent Prince

Lucinda Craddock-Hayes bor i en liten by på landet, har bott där i hela sitt liv och är väl rätt förnöjd med det mesta för det är liksom så livet är. Hon kommer att gifta sig med byns präst bara han någonsin kommer till skott med friandet och inte bara tjatar om kyrkans takläckor på deras regelbundna veckoträffar. Och att drömma om ett liv utanför byn, eller till och med i avlägsna London flera mil bort... ja, det är och förblir en dröm.

Tror hon. Tills hon en dag på landsvägen hittar en död man. En naken död man. Och där kan han ju inte ligga, så trots att familjens mer än gnällige betjänt tycker att de bara ska låta eländet ligga så får kroppen följa med i vagnen. Eller... det visar sig att det inte är en kropp. Att mannen inte är död - bara medvetslös och väldigt skadad. 

Denne inte-så-jättedöde man visar sig vara viscount Simon Iddlesleigh. När han inte ligger hjälplös i en sjuksäng i en bortglömd by på landet så brukar han hänga med societeten i London, iförd utstuderat tjusiga kläder med brodyr och skor med röda klackar. Plus att han är en jäkel på värja. Men nu ligger han alltså utan något av det där, inte ens peruk alltså, i en säng och blir vårdad av en lantlig ängel som inte bryr sig ett dugg om att han är viscount eftersom hon först inte ens vet om det.

Jadå, så klart de blir kära i varandra.

Men Simon kan inte gifta sig med en sådan himmelsk och snäll själ, eftersom han själv bär på Oerhört Mörka Hemligheter. Han använder nämligen den där värjan, och har flera mäns liv på sitt samvete. Han är också jagad, och de som jagar honom hade alltså hunnit upp honom den där dagen när Lucinda hittade honom naken och blåslagen på vägen.

Ack.

Men vet ni: de får varandra ändå. Tråkige prästen i byn får se sig om efter en annan prästfru, och viscount Simon får hjälp att tas med sina Mörka Hemligheter. Så där som det ska vara.

En helt OK bok. Jag gillar Simon (som skymtat i tidigare böcker i Princes-trilogin), jag gillar Lucinda och jag gillar verkligen Lucindas buttre pappa. Och den där sure betjänten som inte ville bära med sig den inte-så-jättedöde Simon i bokens början? Han är verkligen fullkomligt hopplös, och jag älskar att läsa om honom. Hur det ens är möjligt att han år efter år får ha kvar sitt jobb i familjen begriper jag inte, men en underbar karaktär är det.

Titel: The Serpent Prince
Serie: Princes Trilogy #3
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2007
Förlag: Forever

Oathbreakers + Oathblood

Första boken i sviten om Tarma och Kethry (Vows and Honor) hette Oathbound och var mer något av samling berättelser som jag tyckte var väl OK men inte jättewow. Jag köpte Vows and Honor i en omnibusedition så nu läste jag vidare i bok 2, för det fick jag väl liksom göra nu när jag hade köpt alla tre på en gång. Men förväntningarna var inte jättehöga.

Men tänk - Oathbreakers gillade jag! Den var inte alls lika episodisk, och nu engagerade jag mig verkligen i Tarms och Kethrys äventyr.
Nu har det gått några år sedan senaste episoden i Oathbound och Tarma och Kethry har som professionella och erfarna mercenaries blivit anställda i ett kompani för legosoldater (åh, AVSKYR svenska ordet för mercenary) som heter Sunhawks. Kaptenen för dessa Sunhawks, Idra, är egentligen prinsessa i landet Rethwellan (grannar till Valdemar) men har avsagt sig sitt hovliga liv och sitt prinsessearv eftersom hon vill ägna sitt liv åt att vara betald soldat. Nu har hon rest hem till Rethwellan eftersom pappa kungen har dött och hennes två bröder bråkar om vem som ska efterträda honom på tronen. Och... sen har inget hörts av henne. 

Tarma och Kethry tar sig an den försvunna prinsessan/kaptenen/chefen Idra och reser till Rethwellan där de blir indragna i diverse trassel och äventyr. Och ja... det är alltså en himla bra story. De får till och med resa över till Valdemar och träffa en vitklädd Herald på sin vita Companion (och de tror först de träffar ett spöke eftersom det dessutom är snö på marken och allt är vitt..) Och Kethry blir kär. Alltså inte i den där herald-killen, utan i någon annan. Bra det, eftersom hon nu är tänkt att vara stammoder för Tarmas annars utrotade klan. (Tarma kan inte själv bli någon stammoder pga avtalet hon har med sin gudinna)(det är komplicerat).

Så rätt uppeldad av att jag ju faktiskt gillade att läsa om Tarma och Kethry så läste jag vidare i sista boken i omnibusen: Oathblood - men nu var vi tillbaka till de korta berättelserna, Oathblood är en novellsamling. Två av novellerna finns faktiskt fanns med som episoder redan i Oathbound. Men den första novellen i Oathblood är berättelsen om hur Tarma och Kethry först möttes, alltså den jag hade velat läsa innan jag läste Oathbound. Trist jag inte visste att den fanns med här! De flesta novellerna handlar sedan om fler episoder från tiden mellan de först träffades tills det att de går med i Sunhawks, medan den sista är en längre berättelse, en "novella" som utspelar sig mycket senare när Tarma och Kethry sedan länge har startat sin efterlängtade skola (kombinerad magi- och stridsskola) och Kethry har fem barn.
Lite kul är också att Mercedes Lackey skriver en liten inledning till varje novell: hur hon fick idén till just den berättelsen eller någon annan bakgrundsförklaring, lite behind-the-scenes som jag gillar.

Titel: Oathbreakers + Oathblood
Serie: Vows and Honor #2 och 3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1989 + 1998
Förlag: DAW

The Queen's Gambit

Beth Harmon är åtta år när hon lär sig spela schack. Hon bor då på ett barnhem, det är 50-tal, och en av barnhemmets dagliga rutiner är att alla barn står i kö för att få sin ranson av grönvita piller som gör dem lugnare och snällare. Beth, vars mamma precis dött i en bilolycka och som har svårt att sova på nätterna, lär sig snart att om hon sparar på tabletterna och tar dem flera på en gång så känns det skönt i själen och hon kan somna lättare. Det där behovet av att få lugn i kropp och själ är något hon kommer kämpa med i alla år, och en del av boken handlar om hennes kamp mot drogberoende i olika former.

Men mest handlar det då om schack. Då, när hon är åtta, har hon fått som uppdrag att gå ner i barnhemmets källare för att göra rent tavelsuddar (vilket nästan anses som en belöning att få göra). Där nere ser hon vaktmästaren, mr Shaibel, när han sitter vid en mjölkback och spelar schack mot sig själv. Hon ber honom (eller mer befaller) att han ska lära henne att spela, vilket han så småningom gör. Och det tar inte lång tid innan hon lär sig och visar sig fullständigt överlägsen. 

Hennes liv blir schack. Hon läser böcker om schack, om spelade schackpartier (och kan då i sitt huvud se dem spelas upp framför sig, precis som hon kan "återuppspela" alla egna och andras schackpartier i huvudet), om spelöppningar och alla mästare genom tiderna. Hon är med i allt större schackturneringar, vinner pengar och reser först över landet och sedan över världen. Ofta är hon yngst, och ofta är hon enda kvinnan. 

Det är fascinerande. Jag spelar inte schack - jag kan reglerna men har inte tålamod nog att koncentrerat sitta och logiskt tänka flera steg framåt - men här blir det ändå spännande, och mot slutet av boken kändes det som att jag också är en hejare på det där med schack eftersom jag kände igen termerna, varianterna och spelöppningarna.... Jag tyckte det var jobbigt att läsa om Beths drickande, tablettmissbruk och självdestruktiva beteende, men det var samtidigt en del av det som gjorde boken till intressant läsning. Efter ungefär halva boken hade jag dock ledsnat lite på alla schackbeskrivningar - det blir vääääldigt mycket schackbeskrivningar med termer och beteckningar på pjäser och pjäsdrag - så där skumläste jag en hel del. Men totalt gillade jag boken.

Och nej, jag har ännu inte sett tv-serien. Men jag ska. Någon gång. 

Titel: The Queen's Gambit
Författare: Walter Tevis
Originaltitel: The Queen's Gambit
Översättning: Nille Lindgren
Utg år: 2020 (den här utgåvan, original 1983)
Förlag: Modernista

My Beautiful Enemy

Jag läste The Hidden Blade, bok 1 i denna duologi och skriven som en prequel till My Beautiful Enemy, och gillade den väldigt mycket. Nu får jag träffa Ying-ying och Leighton igen när de möts i ett viktorianskt London. 

Före det mötet har vi fått läsa om hur Ying-ying (eller Catherine som hon kallar sig) på ett ytterst dramatiskt sätt har räddat livet på en Mrs Chase, ute på däcket på en båt i full storm. Har man läst The Hidden Blade så är man väl lite beredd på hennes sanslösa tekniker i slagsmål, annars kan jag tänka mig det blir en "oj, men...va? men det där går väl inte att göra"-upplevelse. 
Mrs Chase och hennes väninna Mrs Reynolds blir så tacksamma för Catherines hjälp att de mer eller mindre adopterar henne och introducerar henne in i sällskapslivet i London. Bra det, för Catherine har ett hemligt uppdrag där. En av dem hon får träffa är Mrs Chase dotter, som är lyckligt förlovad med en man. Och den mannen är då alltså en viss Leighton. Catherine och Leighton känner omedelbart igen varandra när de träffas - de har nämligen mötts förut, för åtta år sedan, i kinesiska Turkmenistan. Alltså inte det som hände i The Hidden Blade utan efter det. Och i Turkmenistan blev de kära i varandra, men saker hände som gjorde att de skiljdes - och inte bara skiljdes: Catherine tror att hon hade ihjäl Leighton. Men här är han nu, livs levande. Och i London. Och... förlovad med en annan kvinna. 

De låtsas inte som att de känner varandra - men oj, vilken spänning det är mellan dem. Vi får läsa om hur de inte kan låta bli varandra trots allt som hindrar - och varvat med det får vi återblickar till det som hände i Turkmenistan då för åtta år sedan. Hur de träffades då, hur de blev kära och vad det var som hände sen.

Miljöerna är fantastiska även i den här boken. Det är mer romance än i The Hidden Blade, men här är också så mycket annat. Böckerna knyts ihop (och ja, slutet i The Hidden Blade som jag tyckte så illa om var rätt så tvunget för att få den att stämma med det som händer i den här boken och karaktärernas utveckling i åren som gått sedan de blivit vuxna. 

Jag tycker mycket om den, och ska läsa mer av Sherry Thomas. 

Titel: My Beautiful Enemy
Serie: The Heart of Blade Duology #2
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2014
Förlag: Berkley

Den tomma tronen

De senaste två böckerna om Uhtred har känts mer trötta än de andra, och ungefär varit likadana (Uhtred gör dumma saker, förvisas, återvänder och räddar saxarna trots att de inte har vett att vara tacksamma), och jag påbörjade den här med viss tvekan. Men! Wow! Den är annorlunda, och den är en av de bästa böckerna hittills i serien! Vilken tur att jag fortsatte!

Till att börja med så är det inte Uhtred som börjar berätta. Visst, den börjar ungefär "mitt namn är Uhtred, min fars namn var också Uhtred, liksom hans far också hette Uhtred.." - men nu är det sonen till den Uhtred vi känner som berättar. Och att läsa om denne unge son (han är i tjugoårsåldern, impulsiv, äregirig och känner sig odödlig) är som att läsa om vår Uhtred när han i bokseriens begynnelse var i samma ålder.

Men vår vanlige Uhtred kommer snart tillbaka och tar över berättandet. Han är ju gammal nu, över 50, och vad värre är: han blev allvarligt sårad i slutet på förra boken, och detta sår plågar honom nu hela tiden. Han fick ett svärd i bröstet, överlevde men några revben spräcktes och en lunga punkterades. En medicinkunnig munk stack tydligen in ett vassrör i lungan "för att få ut det onda", och det kanske var en bra grej - men sen avslutade han det hela med att lägga i en rejäl laddning koskit i såret för att "det onda skulle fortsätta att hålla sig borta". Och nu har då Uhtred ett ständigt varande och värkande sår som luktar förfärligt och gör ont när han går, sitter, står, ligger, skrattar, hostar... och han känner sig väldigt långt från den tappre, odödlige krigarherre han normalt tycker att han är. Men hallå.... kanske sårets dåliga läkning har något med koskiten att göra? Men nej - enda vägen till läkning är självklar för Uhtred och andra kloka i hans omgivning: han måste söka upp det svärd som orsakade skadan. Det svärdet kan häva förbannelsen, menar han. 

Förutom denna mer än usla medicinska hantering av sårskador får vi läsa mer om Uhtreds nu vuxna barn, nämnde Uhtred och också hans dotter Stiorra. Jag gillar bägge mycket! Den tomma tronen i titeln är Mercias tron, för nu har dess förre herre Aethelred dött och intriger sätts igång för vem som ska sitta i tronen. Wessex kung, eller någon krigsherre, eller - det här är ju helt oerhört vid den här tiden som nu är tidigt 900-tal - Aethelreds fru, kung Alfreds dotter Aethelflaed. En kvinna!? Att styra över män? Ja då, en klok kvinna som vill se Mercia fritt från invaderande daner, och som faktiskt gör något åt det. Tidigare (hon har varit med i princip i hela bokserien, först som flicka men nu som medelålders bestämd kvinna med grå hårstrån i sitt blonda hår) har hon fått saker att hända liksom lite från kulisserna, som maka till Mercias herre, men nu träder hon fram och tar plats. Jag gillar henne väldigt mycket, och hon är absolut en av mina favoritkaraktärer i serien. Och det bästa: hon är en verklig, historisk person! Det fanns en lady of Mercia då i början av 900-talet, då när kvinnor verkligen inte hade något att säga till om och bara skulle lyda sin man och i övrigt inte göra något väsen av sig.

Vi får också läsa om en annan, verklig historisk person som här ännu bara är en åttaårig pojke: Aethelstan (ja, det kryllar av folk som heter något med Aeth... vilket är totalt förvirrande). Han är stursk och olydig och Uhtred gillar honom mycket, och försöker fostra honom mot stor självständighet och eget tänkande för han tänker att Aethelstan kommer att bli en stor kung.

Det var rask utläsning av den här boken, och nu ser jag fram emot nästa.

Titel: Den tomma tronen
Serie: Uhtred #8
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Empty Throne
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2016
Förlag: Bazar förlag

Den hedniske krigaren

Sjunde boken om Uhtred, och i den här började jag känna en viss "det här har jag läst förr"-känsla. Uhtred inleder med att göra sig avskydd och ivägkörd från sitt gods i Mercia - jo, för han blir skogstokig när hans äldste son mot Uhtreds vilja har bestämt sig för att bli präst. Så Uhtred anländer till prästvigningen och bär sig allmänt åt som ett svin, råkar ha ihjäl en abbot och frånsäger sig bekantskapen med sin son. Och när han återvänder till sitt gods har det blivit nerbränt. Vad göra? Ta med sig den handfull män som ännu är honom trogna och så äntligen dra iväg för att återta sitt arvegods Bebbanburg som stals från honom när han var barn. Det som är hans livsmål att göra. Nu är han över 50 år, och i denna värld och tid är det gammalt, så om Bebbanburg ska återtas får det banne mig ske nu.

Men.. nope. Det går inte bra. Alls. Så vår gode Uhtred drabbas av livsångest - vad ska han nu göra? Vart ska han ta vägen?

Han återvänder - som i de flesta tidigare böcker i serien - till de saxiska rikena för att återigen hjälpa dem (fast de inte vill ha honom) mot ännu en ondsint dansk härförare som ska kriga och förgöra. Den här gången heter dansken Knut, och han har via lögner och politiska ränker fått Mercia och Wessex att dra iväg och kriga någon annanstans medan han nu tänker sig ett snabbt och listigt övertagande av de saxiska länderna. Tur att Uhtred har lyckats se igenom hans lögner. Synd att Uhtred inte har någon armé och inte har något större hopp om att få hjälp av dem som ska skyddas eftersom de tycker han ska hålla sig borta och vara krigisk någon annanstans.

Inte någon av seriens bättre böcker, detta. Rätt OK, men inte mer.

Titel: Den hedniske krigaren
Serie: Uhtred #7
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Pagan Lord
Översättning: Leif Jacobsen

Utg år: 2014
Förlag: Bazar förlag