Bokbloggsjerka 27-30 juli - bäst och sämst

I veckans jerka frågar Annika vilken som är den bästa respektive sämsta boken jag har läst i år.
Det borde ju vara lätt att svara på...men jag vill trycka in flera stycken i "bäst"-facket och det får jag ju inte. Rothfuss böcker om Kvothe bloggade jag om i förra veckans jerka så det blir tjatigt att ta upp dem igen även om de var bra. Murakamis Vad jag talar om när jag talar om löpning är nog en av de böcker som betytt mest för mig den senaste tiden vad gäller liv och drömmar - men egentligen tyckte jag nog inte överdrivet mycket om den när jag läste den.
Så bästa boken får bli: En dag av David Nicholls som jag verkligen, verkligen tyckte om. Kände igen mig. Grät. Blev helt dyster när den tog slut. Love!

Sämsta boken är inte heller lätt att utse - jag har blivit rejält besviken flera gånger i år på böcker jag verkligen sett fram emot men som inte alls var så bra som jag hade trott. Men den enda boken jag faktiskt har dödskallemärkt i år är en börja-läsa-bok: Rosa på en onsdag av Iben Harboe. Det är inte ofta böcker är så dåliga så att jag vill sätta en varningstriangel på dem men det här är en sån. Svårbegripligare bok får man leta efter - och då är den ändå tänkt till barn som är sisådär 7-8 år! Här kan du läsa vad jag skrev om den i bloggen.

Kaninhjärta

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist
Jag ville tycka om den här boken. Jag hade läst vad andra skrivit om den och blev så sugen på att läsa den själv: tvillingar som är så lika och som alltid har varit med varandra och till och med från början talade ett eget språk, och som dessutom tillsammans är mediala. Att detta skulle bli en spökhistoria om en liten försvunnen flicka och att det var en hotande stämning om katastrof lockade mig väldigt.

Jag ville verkligen gilla, alltså. Men det gjorde jag inte. För det första så stör jag mig på huvudpersonerna, Mary och Anne. Mary är helt osympatisk - det bästa hon vet är att "knäcka" folk och hon är elak och otrevlig sida upp och sida ner. Hon mår själv dåligt och vill skada sig själv för att på något sätt få känna något - men jag förstår inte varför hon därför måste skada andra och vara elak mot alla. Visst, det är klart att man inte kan vara vänlig och snäll när man själv mår dåligt, men det spelar ingen roll - jag tycker inte om Mary och blir irriterad när jag läser om henne. Anne, berättaren, är inte alls som Mary. Hon är lycklig om hon får vara hemma i sitt rum och med sin mamma, med sina bilder och sina ord. Men Mary låter henne inte vara där utan tvingar med henne dit hon inte alls vill vara. Till fester där Mary försvinner med olika killar. Olovandes till Göteborg för att bo i pappans lägenhet när han är på semester. Till en park i närheten för att vara med människor Anne inte vill vara med. Hon drar hem en kille till den lilla ettan där de bor och har sex med honom och struntar totalt i att Anne tycker det är obehagligt och får låsa in sig på toaletten hela natten. Och det jag tycker är så jobbigt är att Anne ställer upp på det här. Fast hon inte vill. Gång på gång så gör hon som Mary vill. Jamen - säg ifrån! Säg nej! vill jag skrika! Det är ju mycket tvillingarnas förhållande till varandra som bokens kärna, och när man då inte tycker om att läsa om det förhållandet och tycker att Mary och Anne är osympatiska, ja då är det väldigt svårt att tycka om boken alls.

För det andra så stör jag mig på språket. Det är eget, och med många liknelser, och poetiskt - men jag har så svårt för när huvudsats efter huvudsats staplas efter varandra i hyperlånga meningar. Det känns som att jag inte kan andas efter ett tag.

För det tredje så blir det så tramsigt med den "super-mediala" gruppen som Mary och Anne en bit in i boken kommer med i. De sitter och klappar på en gosedjurskanin och får "känslor" och syner. Vad killarna egentligen gör i gruppen förstår jag inte. Förutom att de "tillför energi" till gruppen så att de lättare får kontakt med andarna, förstås. Andeseanser, medier och new-age-grejs är inte min grej och här blir det väldigt, väldigt mycket av det. Vilket för oss till det i boken som stör mig allra, allra mest:
Det blir så urbota tråkigt. Det går ju inte framåt - det ältas, och ältas, och ältas. Det som eventuellt var lite läskigt första gångerna (som när ett spöke "går in i Mary" och pratar, eller när Hanna får sina syner) blir efter femtonde, sextonde gången så uttjatat så jag bara blir trött. Det hade räckt med två eller tre seanser, tack så mycket. Det som ältas är huruvida Emilia som leder den super-über-mediala gruppen i seanserna gör det för sin egen vinnings skull eller för att hon verkligen vill hitta flickan eller om hon har en helt egen och ond agenda. Och om de borde fortsätta med vad de håller på med. Och om de borde göra det utan Emilia i så fall. Och om detta är vägen till elände och död för Mary. Och om Anne borde göra något åt det.
Förutom tvillingarnas förhållande till och känslor för varandra så är det centrala i boken det att en spökkvinna varnar Anne för att de ska slå in på fel väg för att då kommer Mary att dö. Detta får man veta redan i början på boken - och detta har jag efter att ha läst hela boken fortfarande svårt att förstå. Den felaktiga vägen är att de olovandes lånar pappans lägenhet i Göteborg när denne är på semester, och att de sedan kommer i kontakt med Emilia och mediala gruppen. Detta är vägen till katastrof, elände och ond bråd död, förstår jag. Men jag förstår faktiskt inte vad den försvunna flickan och det Mediala Sökandet efter henne har med profetian om Marys död för egen hand att göra. Egentligen. Mary berättar ju för Anne att hon velat ta livet av sig sedan hon var 11.

Nä, jag gillar alltså inte boken fast jag hade velat göra det. För mycket seans-trams, för långa meningar och alldeles för osympatiska personer sänker den. För att inte tala om en handling som går så segt framåt så att den ibland helt avstannar.

Bokbloggsjerka 20-23 juli: Ge ut boken, nu då!

Ny bokbloggsjerka! Denna veckan frågar Annika "Om du fick välja, vilka böcker skulle du vilja se publicerade redan IDAG och varför?"

Först tänkte jag att det är ju ingen bok som jag så där värst går och längtar efter. Jag har nog och övernog med alla de nya och nästan nya böcker jag redan har i min ska-läsa-hög. Men så kom jag på det - den där författaren vars blogg jag följer. Den där författaren som skriver nästan dagliga inlägg på Facebook och som verkar så trevlig i och för sig, men som jag bara i alla inlägg vill kommentera: Jamen snälla människa sluta med vad du håller på med just nu och gå och skriv mer om Kvothe!!!

Det är Patrick Rothfuss. Och jag vill att han ska bli färdig med nästa bok om Kvothe. Det är riktigt, riktigt bra fantasy. Jag läste The Name of the Wind och The Wise Man's Fear i snabb följd. Sträckläste dem och kände mig lätt förtvivlad när jag lämnade Kvothe på sitt värdshus utan att ha fått svar på ens hälften av frågorna jag hade om varför han egentligen var där och varför han inte längre verkade ha kvar sin magi. Kunde han ens spela luta längre? Eller sjunga? Stora, allvarliga frågor. Och jag måste, måste, måste snart ha nästa bok för att få svaren. Kom igen, Patrick, gå och skriv med dig!!

Läshögen påfylld. Igen.

Alltså - jag hade redan 18 böcker som ligger och väntar i ska-läsa-högen. Eller som en bokcirkelkompis uttryckte det: det där ser ju mer ut som ett hela-hösten-projekt än som ett semester-projekt.

Ändå. Ändå! kan jag inte låta bli att låna några fler böcker när jag ändå var på biblioteket för att bara byta första delen i Stephen Kings Det mörka tornet mot den andra delen. (Ja, vad gör bibliotekarien när hon har semester? Går på biblioteket. Fast inte det hon själv jobbar på, märk väl) Men så tog jag tredje delen av Det mörka tornet också för den ändå råkade finnas inne. Och så, alldeles strax intill, så stod fledgling av Octavia Butler och ropade på mig. Den var till och med halvt urdragen ur hyllan, faktiskt, så den var tänkt och reserverad till mig kändes det som. Nämligen så har jag läst Lingonhjärtas blogg och hon hyllar den här boken enormt och jag bara måste testa. Och så har jag också läst Granspiror och Silverviolers blogg och hittat ett tips på Skördedrottningen av Andreas Marklund. Och det verkar ju väldigt dumt att bara låta den stå kvar där på hyllan och se ledsen ut när jag nu ändå råkade se att den fanns inne. Eller hur?

Elvis är en familjeangelägenhet, helt enkelt. De här båda slets praktiskt taget ur händerna på mig när jag steg innanför dörren och så hade jag barnen nedsjunkna i soffa/fåtölj ett par timmar framåt fnissandes och rodnandes.

Bokmal + bokbloggar + bibliotek = ohämmad tillväxt av boktrave. Livet är underbart.

Ett hus utan speglar

Ett hus utan speglar av Mårten Sandén

Den här boken blev jag glatt överraskad av och tyckte mycket om. Det är en drömsk och lite filosofisk stämning som jag absolut inte väntat mig av Sandén. Har läst ganska många av hans Petrini-deckare men inte gillat dem så där värst, har också läst någon av hans ungdomsböcker (Anna D'Arc) utan att jubla ihjäl mig, tyckte absolut inte om Den femte systern på något enda vis och har inte öppnat någon Sandén-bok sedan dess. Men den här boken påminner om Maria Gripes böcker med overkligheter och oförklarligheter utan att det ändå känns konstigt eller fel. Klart man ska kunna gå in i en spegelversion av ett hus och där lära sig livsvisdomar och sanningar om sig själv? Det skulle också kunna vara spöklikt med ett stort ödsligt hus där någon ligger på sitt yttersta och med barn som försvinner och sedan kommer tillbaka väldigt förändrade - men det är inte spöklikt eller läskigt, det är nästan mer feel-good med den här känslan av tillrättaställande, läkning av själen och förståelse för oss människor och vår plats i historien och en liten del i ett långt släktled.

Thomasine är elva och hennes familj håller på att gå sönder. Det började med att hennes lillebror Martin dog. Nu bor hon och pappa i gammelfaster Henriettas hus och mamma bor kvar i lägenheten. Henrietta är väldigt gammal och ligger i en säng och väntar på döden. Pappans syskon och Thomasines kusiner bor också just nu i huset, men kusinerna är lite konstiga och de vuxna verkar mest vilja veta hur mycket pengar de kommer att få när gamla Henrietta dör.

Henriettas hus är enormt stort. Tre våningar med massor av rum: sällskapsytor, sovrum, rum för tjänstefolket, trappor och baktrappor och garderober. Men nu finns bara Henrietta kvar (ja, förutom de väntande och vårdande släktingarna förstås). Thomasine och kusinerna leker kurragömma i alla rummen (men Wilma gömmer sig för bra, Erland är bara elak och dum och Signe är för liten för att förstå sig på kurragömma). När Signe väl gömt sig dröjer det jättelänge innan hon kommer fram igen och sen berättar hon för Thomasine att hon "har lekt lite med någon". Det märkliga är att innan Signe gömde sig så var hon ett barn som nästan inte pratade alls - och när hon kommer tillbaka så pratar hon som alla andra barn. Vad hände? Vem har hon träffat?

Signe kommer mitt i natten och vill att Thomasine ska följa med dit hon gömde sig, för det är något hon vill visa. Hon drar med Thomasine till ett åttakantigt rum med många garderober. En av garderoberna har alltid varit låst men Signe fick nyckeln "av henne hon träffade". Så hon öppnar den och garderoben visar sig vara stor som ett litet rum och dessutom fullt med alla de speglar som annars är nedplockade i hela huset. Och nu får Thomasine också träffa den som Signe träffade förut - en liten flicka som heter Hetty och har sjömansklänning på sig. Hon bor i det hus de kommer ut i. Det ser ut som Henriettas hus men är spegelvänt och är inte ödsligt och obebott utan har fullt av möbler och speglar.

Som sagt - det kan låta lite spök-läskigt men det är det inte. Det är overkligt och oförklarligt men känns fullständigt rätt och riktigt. Och nästan förnuftigt. Och när man läst färdigt boken så vill man titta i gamla fotoalbum.

För vem? 9 - 14 år

Om sysslolösa författare...

Måste bara dela med mig av min dotters kommentar...
Jag belönar mig själv med att läsa en riktigt tjock fantasy nu - The Complete Lyonesse av Jack Vance. Det är en trilogi som ges ut i en enda utgåva, så den är stor, tung och tjock. Och den ville jag sätta mig med i soffan tillsammans med dottern, kuddar och filtar och mys. Hon skuffade undan min bok, höll i den, stönade, öppnade den och stönade ännu mer: Mamma - det är till och med liten text i den! Vad är det med den där författaren? Har han inget annat att göra, eller??

Döden på en blek häst

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Detta är andra boken om Maja Grå, och den skiljer sig ganska mycket från den första, Styggelsen (se här vad jag skrev om den). Styggelsen var ganska mycket två böcker, två historier där det som hände i den första delen mer eller mindre hemsökte Maja Grå som dök upp först i den andra delen. Döden på en blek häst är en, tät, berättelse som helt och hållet handlar om Maja Grå. Det drar mer åt deckarhistoria fast med mängder av övernaturliga inslag. Styggelsen var mer en "grymhetsstudie" som spillde över i hemsökelse och övernaturlighet. Jag har svårt att bestämma mig för vilken av böckerna jag gillar mest - den här är mer spännande medan den andra var smartare på något sätt. Maja själv får absolut mycket mer liv och djup i den här boken - första gången vi träffade henne var hon ganska otydlig. Hon såg sånt som inte andra såg, var mörkrädd och var ganska liknöjd med att jobba som städerska och i övrigt fick vi inte lära känna henne alls. Nu har Maja blivit en ung kvinna med hela livet framför sig, social, festsugen, väldigt begåvad i snabba små teckningar, en av de utvalda som får studera vid konstakademi i Oxford. Väldigt långt från liknöjd städerska i Skardala.

Det jag gillar allra, allra mest med den här boken är miljön: Oxford. Finns det någonstans jag skulle vilja leva ett tag så är det där. Jag vill inte bara komma dit som turist (fast, ja, jag hade inte tackat nej till en kort resa dit heller...) - en sån som Maja beskriver som får "stanna utanför" eftersom dörrarna till den riktigt riktiga Oxford-miljön bara öppnas för de utvalda. Och Maja är en utvald. Vi får följa henne in i det gamla, slitna, läskiga men ändå mysiga elevhemmet, in på obskyra klubbar, in på campus, in i matsalen där studenterna äter lunch, in i föreläsningssalen, in i ateljén där studenterna skapar konst. Det hänger gamla porträtt i hallarna, det är traditioner och gammalt, det är så väldigt engelskt. Hellberg får mig att se lokaler och miljöer utanför väldigt tydligt. Hon beskriver det så bra, tror det blir så där extra bra för att hon också beskriver hur det luktar. Då blir mitt intryck komplett.

Hit, till Oxford, kommer alltså Maja. Hon har fått ett stipendium och lyckats med konststycket att bli antagen till kursen narrativ illustration vid Mary Magdalene-institutet. Hon har dessutom fått boende på elevhemmet Mill Creek Manor. Redan direkt när hon anlänt på elevhemmet och tar sig en liten tupplur på sängen så kommer hennes mamma. Det är bara det att hennes mamma är död, nyligen brutalt mördad i Brighton där hon levt de senaste 10 åren. Så här är det hela boken igenom - när det borde vara lugnt och mysigt och avslappnat så kommer spökena. Och de är ohyggliga, beskrivna med vedervärdiga detaljer så vi ser dem framför oss. Att Maja fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk är ofattbart. Vid något tillfälle vaknar hon till och med av att det ligger någon hos henne i sängen och trycker ut henne mot väggen. Någon som dog för 20 år sen. Efter ett antal kapitel sitter man på helspänn, för minsta ljud eller känsla är på något sätt en förvarning om läskigheter på gång. Rinnande kranar i badrummet...krafsande ljud från listerna...en vindil som om ett fönster står öppet...en skugga i rummets hörn som är för djup...

Mordet på Majas mamma är centralt. Vi förstår snart att även Maja är i fara. Men det är inte bara det - det är också något som hände på Mill Creek Manor för 20 år sen. Då hade ett gäng elever fest, och de hade - för att vara lite tuffa och skojiga - snott dit en gammal glasflaska från ett museum. En flaska som sades innehålla anden från en häxa som fanns för länge sen. Att öppna flaskan skulle innebära otur, och den var iskall att ta i. Eleverna öppnar flaskan och dricker upp innehållet, varpå alla kvinnliga festdeltagare dör. Några direkt, några något dygn senare... Och Maja, med sina mediala förmågor, får träffa dem.

Titeln på boken syftar på olika saker. Vi får läsa redan i början av boken att Majas mammas mördare sitter på en vit karusellhäst och väntar på sitt offer på piren i Brighton. Men Döden på en blek häst är även ett konstverk av William Turner som Maja står och betraktar på Tate Britain - hon inte bara betraktar det utan blir mer eller mindre helt absorberad av det faktiskt. Jag var tvungen att leta upp den på nätet:

Death on a pale horse av J.M.W. Turner