Thornhill

Thornhill var förut ett barnhem men är nu stängt sedan länge. Huset står kvar, förfallet i en igenvuxen stor trädgård, med murar och taggtråd runt om, helt otillgängligt, dystert och hotande.

Vi får läsa om Mary, som bodde på Thornhill på 1980-talet, och om Ella som i nutid flyttar in i ett hus intill det nedlagda Thornhill.

Marys berättande sker genom dagboksutdrag, och redan i det första förstår vi att hennes liv inte är bra. Hon har haft det lugnt en tid, men nu har "Hon" kommit tillbaka, och Mary är så fruktansvärt rädd för att allt ska börja igen. Vem "Hon" är och vad det är som ska börja igen förstår vi så småningom. Och Mary gör rätt i att vara rädd, för vi läsare förstår också redan från början att det inte går bra för Mary.
Hon är annorlunda, och har aldrig varit en i kompisgänget bland flickorna på barnhemmet. Hon pratar inte. Hon är inte fysiskt stum, utan det är "självvald" stumhet som de vuxna i hennes närhet pratar om det som, och att hon ju borde skärpa till sig så att hennes liv blev lite lättare. Hon kan prata, det är bara det att orden sällan vill komma ut. Och är det något som skär i hjärtat när man läser den här boken så är det hur lite de vuxna står på Marys sida.

Ellas berättelse, som växlar med Marys i vartannat kapitel, får vi helt i svartvita bilder. Det gör att boken är ganska tjock, för det krävs en hel del bildserier (det är helsidesbilder, inte "serierutor") för att berätta vad som händer med henne. Ella och hennes pappa flyttar in i ett grannhus till Thornhill, och Ella ser ut genom sitt fönster på det igenbommade huset och den vildvuxna trädgården - och hon ser en flicka där. Vem är det som är inne i en avspärrad trädgård? Ella klurar ut sätt att ta sig in på det förbjudna området, och letar efter flickan utan att hitta henne. Vad hon i stället hittar är spår efter henne: dockor i rätt så risigt skick. Dessa tar hon med sig, lagar och gör fina igen.
Vad man också förstår är att Ella är ett mycket ensamt barn. Pappa är nästan aldrig hemma, och mamman är inte kvar i deras liv (men saknad). Det framgår inte var hon är, om hon lever eller ej.

Det här är så snyggt gjort! Och jag tycker mycket om berättelsen också, hur dåtid och nutid kopplas ihop. För mig är det absolut inte en skräckbok även om det alldeles tydligt finns ett spöke med - det otäcka här är barnens ensamhet och utsatthet vilket i och för sig är nog så otäckt att läsa om. Men bra läsning!

Titel: Thornhill
Författare: Pam Smy
Illustrationer: Pam Smy
Originaltitel: Thornhill
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år

Knäckarbanketten

Detta är en fullständigt underbar högläsningsbok, och jag bara önskar att man kunde dra tillbaka tiden ett par år så att mina egna barn fortfarande satt i soffan med mig varje kväll för högläsningsstunden så vi kunde njutit av den här tillsammans. Men de är nu 19 och 21 och vi får inte ens plats i soffan tillsammans längre. Men! Det finns ju andra barn! Hela världen är full av barn att högläsa för, och jag önskar att så många som möjligt får lyssna på Knäckarbanketten. Eller att de läser den på egen hand. Den är en pärla och en fröjd!

För länge sedan ("när alla kartor såg annorlunda ut") fanns en stad som styrdes av två hertigar. Dessa var tvillingar, men ingen magisk tvillingtvåsamhet här inte, eller vänskap bortom döden. Nej, nej - dessa tvillingar avskydde varandra redan innan de föddes, och i hela sina liv har de bråkat. Och så har de tävlat om vem som är bäst och störst och rikast och mest imponerande. Staden har de delat på mitten, slottet likaså, och så styr de varsin halva.

Nu ska den ene hertigen, Ludbert, ha en riktigt stor fest för att fira att hans giganto-skryt-trädgårdsanläggning är klar. Hundratals nya rätter ska serveras varje dag (och köksmästaren de la Sauce är lätt stressad, det är han) de tre dagar och nätter festen varar. Givetvis ska alla förnäma och viktiga personer bjudas in till denna knäckarbankett som ska bli störst och bäst -och göra den andre hertigen, Odert, grön av avundsjuka. Odert håller mycket riktigt på att implodera av ilska, särskilt som hans eget skrytbygge (att bygga ut sin halva av slottet med hundra rum till) inte är färdigt än. Så han lurar in sig själv på festen, förklär sig listigt med hjälp av en lösmustasch (varpå ingen känner igen honom...) till en av gästerna, och så börjar han sprida ryktet om en rätt som verkligen borde finnas på knäckarbankettens meny: "kalabalikaladåben". Denna rätt ska innehålla tårar av en biskopsfisk, fjäll från en basilisk och hjärtat från en mantikora, och är förstås helt omöjlig att laga till. Hehe, tänker då Herr Listig Lösmustasch, nu gör min tvillingbror bort sig och hela knäckarbanketten blir ett fiasko.

Men här ska inte knäckas någon knäckarbankett. Kalabalikaladåben ska tillagas, kosta vad det kosta vill. En trupp soldater skickas ut för att skaffa de omöjliga ingredienserna, och med sig tar de en liten kökspojke vid namn Amund. Han ska vara lockbete åt mantikoran som tydligen älskar att äta barn. Tyvärr går soldaterna åt redan första natten, och sedan är det upp till Amund att alldeles ensam, och på sagors vis, dra ut i världen och fixa underverk.

Om det inte framgick av inledningen, så älskar jag det här. Berättelsen, de överraskande vändningarna, monstren och de andra varelserna (de vildsinta hararna...!), överdådigheten, humorn, språket och orden. Och inte minst illustrationerna som finns överallt, både svartvita och helsides i färg. Jag vill ha mer, fler, många sagor av Bergmark Elfgren tillsammans med Maxén!

Titel: Knäckarbanketten
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Illustrationer: Emil Maxén
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, och som högläsning från ca 5 år

Courting Julia

Jag behövde läsa Mary Balogh, och letade mig bakåt i hennes tidigare utgivning. Courting Julia är första av tre romaner i en serie, Sullivan. Och vi får läsa om Julia Maynard, som är föräldralös sedan många år men som vuxit upp på det gods hennes styvmor föddes på. Styvmorfar är earlen av Beaconswood, och de två står varandra nära trots att de egentligen inte är släkt.

Nu ligger gamle earlen för döden, och han vill att Julia ska hitta make och äktenskap och trygghet här i livet (hon har ingen egen förmögenhet) så att han själv kan dö i lugn och ro. Han kommer på En Smart Lösning, kallar till sig sin advokat, skriver om sitt testamente, och avlider sedan omgående.
Till testamentsuppläsningen kommer alla släktingar, alltså Julias "styv-släktingar", ett myller av olika kusiner och mostrar och morbröder i olika storlekar och av olika sinnelag. Gamle earlens Smart Lösning På Julias Problem är denna: även om alla rikedomar, titeln och de flesta godsen går till den nye earlen Daniel så återstår ett gods, det finaste och det Julia bor på. Det går till den av de fem manliga kusinerna som inom en månad har uppvaktat Julia så bra att hon tackat ja till äktenskap. Friaren får alltså godset och en fru på köpet. Julia har inget att säga till om (fast hon kan förstås säga nej till alla fem, men då får hon flytta och börja jobba som guvernant eller nåt) och nu börjar alltså en månads courting of Julia där fyra av de fem kusinerna uppvaktar så det står härliga till. Den femte kusinen är nye earlen, Daniel, som minsann inte tänker uppvakta Julia. I stället skäller han på henne så fort hon gör något fel - och det gör hon ofta. Hon rider i herrsadel, hon badar nästan naken (bara EN klänning på sig, herregud) och hon rider alldeles för fort. Och Julia tycker han är tröttsam.

Och efter två veckor har de blivit kära i varandra. Jo, för det bor en rätt trevlig kille nedtryckt bakom den korrekte earlfasaden. Och Julia är ju en sådan frisk fläkt.

Det här är inte någon av Baloghs bättre romaner. Jag blir tokig på earlen Daniels kontrollbehov och gnällande, och Julia själv är bara för äppelkindat munter, och vän med alla, och daggfriskt pigg, och jodå, givetvis är hon även morgonpigg. Och godtrogen. Och jag gillar verkligen inte alls den-som-uppvaktar-henne-bäst-på-fyra-veckor-får-godset-med-henne-på-köpet-upplägget.

Det finns en av de där uppvaktande styv-kusinerna som är det svarta fåret i skocken. Han är fruktansvärt skuldsatt och har fodringsägare efter sig, gillar att spela högt och ligger tydligen runt inne i London pga är snygg och kan få vem han vill ha. Han behöver gifta sig med Julia bara för att kunna betala av en del av skulderna - men givetvis är det inte han som får henne. Det intressanta är att nästa bok i den här lilla serien är hans bok. Tydligen ska han fly sina fordringsägare och hamna i Brighton, och där bli kär i någon ung kvinna som är förlamad i benen tror jag. Jag återkommer.


Titel: Courting Julia
Serie: Sullivan #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1993
Förlag: Signet
Köp den till exempel här eller via Omnible

Mardrömssällskapet

Mardrömssällskapet samlas ett par gånger varje år för att berätta historier för varandra och andra som kommer för att lyssna. Så småningom förstår man mer och mer vilken sorts medlemmar det där sällskapet har, men först får vi helt enkelt hänga med dem på en av deras träffar. De hasar, trippar eller staplar sig den här gången till ett sjukhus. Ett gammalt, slitet sjukhus som har börjat få dåligt rykte - tydligen dör det fler patienter här än vad som är riktigt rimligt.

Här får vi tillsammans med de andra som samlats höra historien om dockan Nelly som vill leka, "Nelly är snäll" - men har man läst spökhistorier förr där det finns dockor med så vet man att no way att du är snäll, docka. Du är ond och vidrig och ingen vuxen kommer att tro på barnet när det berättar. Och mycket riktigt - så är det här också.
Vi får också läsa en hyfsat vidrig berättelse om kryp som invaderar kroppen och äter upp en inifrån, en annan om att bli tagen av Nattmannen om man blir inlåst på en mörk plats, och en om urgamla träd med ondskefulla avsikter, och så till sist då storyn om sjukhuset. Alltså det sjukhus där Mardrömssällskapet har samlats, och vad det är som gör att de kommit just dit (de träffas alltid på hemsökta platser får vi veta).

Bra skräck, och jag tycker om samlingar som knyts ihop av ramberättelser.

Titel: Mardrömssällskapet
Författare: Lena Ollmark
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år (förlaget föreslår 6-9 år men det tycker jag absolut inte. Den är dels rätt komplicerad med ramberättelsestrukturen, dels för otäck för de yngre barnen, även om det är högläsning)

The Adventures of Fafhrd and the Gray Mouser

The Adventures of Fafhrd and the Gray Mouser volume 1 är tre novellsamlingar i en utgåva och innehåller Swords and Deviltry, Swords Against Death och Swords in the Mist. 

Jag kände inte till vare sig författaren Fritz Leiber eller barbaren Fafhrd eller trollkarlslärlingen-gone-bad/skurken The Gray Mouser före jag snubblade över den här samlingen. Det skulle tydligen handla om "sword-and-sorcery"-klassiker. Jag satte igång att läsa de första novellerna i Swords and Devltry... och det var som att läsa Terry Pratchetts Discworld-böcker. Karaktärerna, miljön, staden (som heter Lankhmar, jämför med Ankh-Morpork hos Pratchett), tjuvarnas gille och mördarnas gille, det överdrivet högtidliga språket ibland när det pratas gudar, världsbygge och gamla legender, för att sedan raskt bryta språkbruket med en dialog som verkligen är... ja down-to-earth. Särskilt påminner det om de första Discworld-böckerna, The Colour of Magic och The Light Fantastic där jag tycker mig minnas en barbar som dyker upp också.

Grejen är att Fritz Leiber skrev de här novellerna på 60- och 70-talen - men The Colour of Magic kom 1983. Så absolut att Pratchett måste ha inspirerats av Leiber i början men sedan dragit iväg åt sitt eget Pratchettska underbara håll. Men gillar man att läsa Pratchett måste man förstås testa att läsa Leiber. Vad jag förstår finns det sju novellsamlingar om Fafhrd och the Gray Mouser, och detta är alltså bara tre av dem.

I första Swords and Deviltry finns först en novell där vi lär känna Fafhrd, "a barbarian from the Cold Waste north even of the Eight Cities and the Trollstep Mountains", en stark ung man som tror på det rätta och goda, som vill ut i världen och se stora städer, läsa böcker, uppleva saker. Men ännu så länge bor han hemma hos sin mamma. Mamma är dock en mäktig ishäxa (typ) och vill ha kvar sonen hemma, och att sonen ska gifta sig med en yngre, ordentlig ishäxa i klanen och alstra små ishäxor och arbetsamma gossar för att säkra klanens fortväxt. När nu Fafhrd faktiskt bryter sig loss och sticker från byn (det är rätt dramatiskt och innefattar också en helt annan kvinna av mycket tvivelaktig -enligt mamma - börd) så blir mamma arg. Väldigt arg. Och hon är ju (typ) ishäxa, så det är dumt när hon blir arg.
I nästa novell får vi läsa om hur the Gray Mouser ger upp trollkarlslärling-grejen och testar svart magi och att stjäla andra människors saker för att själv slippa jobba. Även här är en ung kvinna inblandad, helt förutom onda människors svek. (fast ingen mamma den här gången).
Den tredje novellen heter Ill-Met in Lankhmar och vann både Nebula och Hugo-priserna när den kom. Här kommer då Fafhrd och the Gray Mouser till Lankhmar och träffar varandra, super sig fulla och påbörjar därefter listigt nog en hämndaktion mot tjuvarnas gilles högkvarter, fast de har druckit så mycket att de knappt kan gå. Jodå, smart. Det går inte bra, det gör det inte.

I nästa novellsamling och vidare är Fafhrd och the Gray Mouser kompanjoner och ute på äventyr. Jag gillar att läsa om dem, men märker att precis som när jag läser Pratchett så är de bäst i småportioner med pauser emellan. Väldigt roligt, med många finurliga detaljer och ett myller av fantastiska karaktärer och konstiga mysterier, men inte mer än en bok i taget. Eller novell - de är rätt långa.

Titel: The Adventures of Fafhrd and the Gray Mouser vol. 1
Författare: Fritz Leiber
Utg år: 2017 (den här samlingsutgåvan), original Swords and Deviltry 1970, Swords Against Death 1970, Swords in the Mist (1968)
Förlag: Open Road Media Sci-Fi & Fantasy (den här samlingsutgåvan)
Köp den till exempel här, eller via Omnible

Husets hjärta

Signe och Ninni ska gå skogspromenad med chokladtermos och allt (det är en nybliven vänskap som ska vårdas). Men de har inte hunnit långt när de blir överraskade av åska och störtregn, och inser att de får ta sig tillbaka för att söka skydd inomhus. Första huset de kommer till är Det Klassiskt Läskiga Ödehuset som alla vet att man ska undvika. Alla utom Signe då, eftersom hon är nyinflyttad och inte begriper bättre. Och ett fönster står ju öppet på ovanvåningen, och det ser ut som att det lyser en lampa därinne? What could possibly go wrong? De öppnar ytterdörren - som är olåst - och går in. Sedan kommer de inte ut igen.

Nä, för nu är dörren låst. Ingen verkar hemma, fast det finns tända stearinljus överallt och det kommer skrapande ljud från ovanvåningen. Det luktar sopor, och ingen täckning finns på mobilerna när de försöker nå föräldrar. Skräckstämningen höjs krypigt, och dessutom blir tjejerna allt mer sömniga fast det inte finns någon som helst anledning till det. Det är huset som är det läskiga i den här berättelsen, och det är alltså husets hjärta som måste förstöras.

Det här är en ganska lättläst (inte så lång även om det finns en del svåra ord) skräckbok med många illustrationer som i hög grad medverkar till stämning och spänning. Illustrationerna är svartvita - ända tills det där hjärtat upptäcks då det även kommer rött med i bilderna, och blir så snyggt. Bra, spännande och lättillgängligt även för de ovilliga läsarna tror jag.


Titel: Husets hjärta
Författare: Mårten Melin
Illustrationer: Mattias Olsson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

White Sand vol. 1-3

Jag känner fortfarande ett starkt behov av att äga alla böcker min favoritförfattare (eller husgud) Brandon Sanderson skriver - och karln är ju produktiv så det börjar bli ett helt litet Sanderson-bibliotek här hemma. Senaste tillskottet gav jag mig själv över jullovet: de tre volymerna i White Sand. 

White Sand är om jag förstår det rätt Brandon Sandersons första färdiga manus i Cosmere-universumet, men länge förblev det outgivet som bok. Han har alltid en sida på sin hemsida brandonsanderson.com med aktuella projekt, och där låg White Sand som något som skulle tas tag i, bara inte just nu, ungefär från det att jag började titta in på hans sida. Men så helt plötsligt rasslade det till, och White Sand skulle bearbetas och ges ut i grafisk form.

Nu finns alltså alla tre volymerna utgivna. Det är Rik Hoskin som bearbetat Sandersons manus för alla tre, men illustratör byttes i slutet på volym 2, så sista kapitlet där är i helt annorlunda stil (och inte jättesnygg). Volym 3 har illustrerats av ytterligare en illustratör,

vars stil jag gillar även om jag nog gillar Julius Gopez' (han i början) alla detaljer mest.

Storyn är väldigt Sandersonsk: vi har en märklig värld/planet vars ena halva alltid befinner sig i dagsljus och stekande sol, och alltså har mycket ökenlandskap. Den andra halvan (som vi inte får läsa mycket om här) befinner sig då alltså alltid i mörker. Människor och kulturer skiljer sig markant åt mellan de bägge halvorna - på solsidan finns magi, på skuggsidan finns det mycket mer avancerad teknologi, som vapen och maskiner. Magin på solsidan består ungefär i att kunna använda sig av den vita sandens inneboende energi, att få band av den att lyfta, forma sig, attackera, och för magikern att använda sig av för förflyttning och annat. Det är inte helt klart för mig, eftersom detta är bildberättande och jag inte får Sandersons beskrivningar av magisystemet jag annars får när han skriver. Å andra sidan är det kul att se effekterna av magin i bild.

Huvudperson är Kenton, som vuxit upp med sandmagikerna, son till deras högste ledare. Problemet är att han inte har någon särskild fallenhet för magi. Om han anstränger sig till sitt yttersta kan han frammana ett band av levande sand - de med stark magi kan hantera sisådär tjugo samtidigt. Alltså har han hela sin lärotid fått komma på andra sätt att klara uppgifter och problem. Han har till exempel lärt sig stridstekniker av vanliga soldater, men också att anamma lite andra, nyfiknare och öppnare tankesätt.

Nu utplånas (alltså i början av första boken så det är ingen jättespoiler) större delen av magisamfundet i en massaker. Kentons pappa dör, och Kenton blir ledare för de få magiker som finns kvar. Före dess håller han på att dö i den där massakern, men blir oväntat räddad av en (och det här känns så himla konstigt när de dyker upp) lärd kvinna från mörka sidan av planeten, en forskare som heter Khriss och hennes kollegor som också är forskare. Detta teoretiska forskargäng hänger nu med i resten av serien och har viktiga roller. Och när de dyker upp och räddar Kenton så förflyttas dessutom miljön från öknen in till en stor stad, och nu blir det mycket politik inblandat i storyn också. De styrande vill nämligen lägga ner hela magikersamfundet nu när de ändå har blivit så få, och de har kostat så mycket pengar genom alla år utan att ge så mycket tillbaka (för de är nämligen så mycket finare än alla andra för de kan magi). Kenton måste nu övertyga de olika styrande partierna om att de ska rösta för att magikerna ska fortsätta finnas, samtidigt som han letar efter de skyldiga för den där inledande massakern. Samtidigt har Khriss och forskargänget en egen agenda, och lika samtidigt härjar någon typ av kriminell liga i den där staden.

Det är väldigt komplext, och många trådar att hålla reda på, precis som det brukar när Sanderson skriver. Och precis som det brukar är det många hemligheter och vändningar på vägen. Hade detta varit en vanlig textbok hade den alldeles säkert varit ännu en Sandersonsk tegelsten med 700+ sidor för att få med allt på ett bra sätt. Nu blir det mycket komprimerat eftersom allt detta berättas i bild, med ytterst få beskrivande förklaringsrutor och mest dialog och action. Det är väldigt bra och spännande, det är det. Men jag kan sakna att få det där djupet i berättandet, de mer uttömmande förklaringarna på det som sker, på magin och världen och vad som driver Khriss och ganska mycket annat, som jag hade fått om det här hade varit en vanlig textbok. Fast å andra sidan igen - hade det inte blivit grafisk roman av det hela hade White Sand fortfarande legat som ett projekt-att-ta-tag-i på Sandersons hemsida. Nu har jag ju fått storyn, i alla fall.


Titel: White Sand vol. 1-3
Författare: Brandon Sanderson (manus), Rik Hoskin (manusbearbetning)
Illustratörer: Julius M. Gopez (vol. 1, vol 2 kap 1-5), Julius Otha (vol. 2 kap 6), Fritz Casas (vol. 3)
Utg år: 2016-2019
Förlag: Dynamite Entertainments
Köp den kolla inköpsställen via Omnible vol 1, vol 2 och vol 3