We Have Always Lived in the Castle

Detta är en underlig och annorlunda bok som jag tyckte mycket om att läsa. Men jag har lite problem att skriva om den märker jag. Det är så att det är det underliga och mystiska som gör själva boken, och skriver jag för mycket om handlingen och personerna så tror jag att jag förstör. I stället strör jag här lite skärvor ur boken:

•  Mary Katherine, eller Merricat. har spikat upp sin pappas anteckningsbok på ett träd, därför att det kommer att skydda henne och hennes storasyster Constance. När Merricat ser att boken har trillat ner från trädet är det ett dåligt tecken. Ett mycket dåligt tecken.
• Lånetiden för bibliotekets böcker som står i köket gick ut för fem månader sedan. Om Merricat hade vetat att de skulle behålla just de böckerna för alltid - hade hon valt andra böcker då?
• Folket i byn hatar familjen Blackwood. Eller vad som är kvar av familjen Blackwood. 
• Ett vackert och dyrbart inrett vardagsrum, med små porslinsfigurer från Dresden, stuckatur i taket, rokokomöbler med rosor på tyget, höga fönster som släpper in mycket ljus. Ett uppdukat tebord med sirliga tekoppar och hembakade småkakor.
• Samma vardagsrum i ruiner. Krossade fönster. Nedslitna gardiner. Revor i rosentyget. Sönderslagna tekoppar.
• Ett kassaskåp, troligen fyllt med oerhörda mängder pengar och värdesaker.
• Måndagar är städdagar. Tisdagar och fredagar går Merricat till byn för att handla mat och byta biblioteksböcker. Onsdagar går hon runt och kontrollerar sina säkerhetsanordningar. Schemat är mycket strikt.
• För sex år sedan satte sig en stor familj ned för att äta middag. Nu finns bara tre personer kvar av den familjen.
• På sex år har Constance inte lämnat Blackwoods ägor. Hon har aldrig gått längre bort från huset än till trädgårdslandet.
• Merricat får inte gå in i farbror Julians rum. Hon får inte heller servera bakverk eller hälla upp te, även om det är tillåtet för henne att räcka någon en fylld tekopp. Hon äter inte gärna när någon främmande ser på.

För mig är We Have Always Lived in the Castle en stämnings- och funderarbok. Hela tiden sitter jag och undrar varför? Jag vet inte om jag har fått särskilt många svar. Det är en underlig bok. Men jag gillar den.

Titel: We Have Always Lived in the Castle
Författare: Shirley Jackson
Utg år: första gången 1962. Den här upplagan 2006.
Köp den till exempel här eller här

Jag kunde inte hålla mig

Det var bara några dagar sedan jag avslutade A Feast for Crows och var frustrerad. Sen var tanken att jag skulle plöja några andra böcker som låg hemma i hyllan och skrek på mig. We Have Always Lived in the Castle klarade jag av (inlägg kommer snart), och en new-york-sex-romance snabbläste jag på en kväll...men sen kunde jag inte hålla mig längre. Jag var bara tvungen att kolla lite...vem berättar i första kapitlet på A Dance With Dragons? 

Det var en bra person. Någon jag längtat väldigt mycket efter. Och så bara var jag tvungen att läsa det. Och i nästa kapitel kom....!!! Och jag var bara tvungen att läsa lite till. Och ett kapitel till. Och ett till. Och det är bara att erkänna - jag är nu väldigt mycket igång med A Dance With Dragons och kommer inte att sluta förrän den är slut och jag får sälla mig till skarorna av människor som står och ylar utanför George R.R. Martins dörr och kräver att han blir färdig med nästa bok NU!!

Sorry, ni andra böcker som ligger och skriker i hyllan. Ja, Frostskymning, jag kommer snart till dig. Och Prodigy, du har väntat länge nu, din stackare. Och, ja just det, lilla skräckisen Hjärtlös av Petrus Dahlin som jag är så nyfiken på...äsch, den kan jag säkert klämma in någonstans mellan sidan 100 och 200 i Drakdansarboken. Jag är inte den som är den. Och framförallt är jag en jäkel på slalomläsning.

Gulle dej.

Carolinas fantasy tio-i-topp

Jag återpublicerar här ett inlägg jag skrev i början på året när jag fortfarande bloggade på LitteraturMagazinet. Jag har nämligen en tanke nu att jag ska ha lite listor här på bloggen. Den här fantasylistan är en start, men jag kommer inte att nöja mig med att ha den som tio-i-topp utan tänker glatt lägga till flera böcker på den så småningom. Bubblare just nu är Brandon Sanderson, men jag vill få läst åtminstone hela Mistborn-trilogin innan han läggs till.

OK - stilpoäng till den som ser från vilken bokframsida jag plockat den här detaljen :)

Så här skrev jag:

Mitt bokliga nyårslöfte gick i stort ut på att jag skulle låta mig själv återvända till fantasyläsandet så mycket jag kunde. Det har alltid varit min favoritgenre, och jag har plöjt ett antal gigantiska luntor genom åren. Senaste åren har jag av olika anledningar inte ägnat tillräckligt mycket tid åt mina älskade fantasytegelstenar men nu ska det bli ändring på det.

Så som en liten inledningsfanfar för alla kommande inlägg om andra världar, listiga trollkarlar, fantastiska svärd med egna namn, ohyggliga monster och ondskefulla härskare presenterar jag här en lista över de fantasyböcker jag tyckt om allra mest.
Jag kan ha missat någon – större delen av mitt läsliv har jag nämligen inte fört läsdagbok eller bloggat, och hur märkligt det än är så glömmer man bort mycket av det man läst. Även om det var aldrig så bra. Dessutom gjorde jag för några år sedan något oförlåtligt – jag rensade bokhyllorna därhemma rejält, och någon ond ande viskade då i mitt öra att ”de där fantasyböckerna är tjocka och tar förfärligt mycket plats. Du kommer aldrig att läsa om dem. Gör dig av med dem.” Jag skänkte bort dem. Långa fantastiska serier som var som goda vänner…åh! vad jag har ångrat mig sedan dess.
Så inlägget börjar med tio böcker/serier, och om det sedan poppar upp någon titel eller serie i huvudet som jag alltså glömt att jag har läst eller ägt eller så – ja, då kompletterar jag glatt i efterhand. Kommentera gärna nedan med egna favoriter som antingen då blir påminnelser för mig – eller blir lästips till mig.

1. J.R.R. Tolkien – The Lord of the Rings (The Fellowship of the Ring - The Two Towers - The Return of the King)
På svenska: Sagan om ringen/Härskarringen/Ringarnas herre (Sagan om ringen/Ringens brödraskap - Sagan om de två tornen/De två tornen - Sagan om konungens återkomst/Konungens återkomst)
Kommentarer överflödiga. Allting börjar här. Jag har läst om den så många gånger att jag har tappat räkningen. För mig ska det vara Åke Ohlmarks översättning, med just det typsnittet.

2. Anne Bishop – The Black Jewels Trilogy (Daughter of the Blood – Heir to the Shadows – Queen of the Darkness)
Jag BODDE i den här boken under ett par månaders tid. En fantastisk värld, där magi och världsordning och rangordning hanger på vilken färg på juvel ens person har. Miljön är lite ungefärligt helvetet, med karaktärer som Saetan, Daemon och Lucivar. Det är en alldeles fantastisk story, och dessutom har den mycket humor.

3. Robin Hobb – The Farseer Trilogy (Assassin’s Apprentice – Royal Assassin – Assassin’s Quest)
På svenska: Berättelsen om fjärrskådarna (Mördarens lärling – Vargbroder – Mördarens jakt del 1 och 2)
Om en oäkta son till en prins som blir utbildad till att bli kungens lönnmördare. Berättelsen växer och växer och blir till sist något helt oförglömligt. Författaren har sedan skrivit flera bokserier som utspelar sig i samma värld.

4. David Gemmell – The Rigante Series (Sword in the Storm – Midnight Falcon – Raven Heart - Stormrider)
På svenska: Riganterna (Stormsvärd – Midnattsfalken – Korphjärta – Stormryttaren)
Ett folk, Riganterna, blir hotade av ett krigiskt folk i ett annat land (Stone, påminner väldigt mycket om romarna). Jag älskar karaktärerna i den här, och drivkraften för att göra ”onda” saker, funderade mycket över vem som är ”ond” när jag läst den.

5. Margaret Weis & Tracy Hickman – The Death Gate Cycle (Dragon Wing – Elven Star – Fire Sea – Serpent Mage – The Hand of Chaos – Into the Labyrinth – The Seventh Gate)
De första fyra i serien finns på svenska: Dödens port (Drakvingar – Alvstjärna – Eldhav – Ormmagi)
Också en serie som växer enormt efter den första boken när man förstår hur komplex storyn är. Först börjar man lite enkelt läsa om Haplo som utforskar en värld och verkar avogt inställd till det mesta och med dåliga minnen från någon ”labyrint” han inte vill tillbaka till – men sedan förstår man att fem olika världar hänger ihop i en otroligt bra historia.

6. Robert Jordan – Wheel of Time (14 böcker som jag faktiskt inte orkar lista – första heter Eye of the World)
Finns på svenska, alla utom de sista tre böckerna som skrevs av Brandon Sanderson efter Jordans död. Varje engelsk bok blev på svenska två böcker.
Wheel of Time är lång. Och bra. Och oerhört komplex – en fantasyns såpopera med ett myller av karaktärer och intriger att hålla reda på.

7. George R.R. Martin – A Song of Ice and Fire (A Game of Thrones – A Clash of Kings – A Storm of Swords – A Feast for Crows – A Dance with Dragons)(sista två delarna är inte färdigskrivna än men planeras heta The Winds of Winter – A Dream of Spring)
På svenska: Sagan om is och eld (Kampen om järntronen – Kungarnas krig – Svärdets makt – Kråkornas fest – Drakarnas dans)
Och på tal om fantasy-såpopera så är väl detta huvudnumret. Triljoner människor som slåss, intrigerar, gullar med drakar, har sex och är rädda för vintern. Jag tror att det är fjärde säsongen som är igång snart i TV-serien. TV-serien är säkert helt OK, men själv läser jag alla gånger helst böckerna i stället.

8. Lynn Flewelling – The Tamir Triad (The Bone Doll’s Twin – Hidden Warrior – Oracle’s Queen)
Börjar med en liten pojke, Tobin, som bor i ett slott och brukar möta en liten spökpojke bara han kan se. Men givetvis förstår han inte vem han själv egentligen är och vem spökpojken är – svart magi och hela landets öde är inblandade och framför allt första boken i serien är en av de bästa fantasyböcker jag läst, ever.

9. Patrick Rothfuss – The Kingkiller Chronicle (The Name of the Wind – The Wise Man’s Fear – The Doors of Stone (som, obs, ej är färdigskriven än…längta längta längta “men skriv nu då, karl!!”))
På svenska: Berättelsen om kungadråparen (Vindens namn del 1 och 2 – En vis mans fruktan del 1 och 2)
Om allmänt begåvade Kvothe som är en jäkel på att slåss, spela luta, sjunga och göra bort sig och hamna i extremt krångliga situationer. Tegelstenarnas tegelsten – bok två kan man med fördel använda i hemmet som fotpall eller liknande.

10. Katherine Kerr – The Deverry Cycle (Daggerspell – Darkspell – Dawnspell: The Bristling Wood – Dragonspell: The Southern Sea)
På svenska: Legenden om Deverry (Silverdolken – Safirringen – Draktronen – Häxvargen)
(De fyra första böckerna i serien gillar jag väldigt mycket och de platsar på den här listan. Sen hände något, så böckerna om Deverry efter bok fyra är verkligen inte något vidare och jag tar inte upp dem i listningen ovan)
Det speciella med storyn i de fyra böckerna är reinkarnationstanken, men det finns väldigt mycket annat i Deverryvärlden som är bra.

Rogues! Villhavillhavillha

Men jösses - fick just nos på att den här boken kommer ut i juni:

Det är en novellsamling. Och bara kolla in vilka författare som är med och skriver den.
Kolla! In! Vilka! Författare!! säger jag bara...

Vill ha vill ha vill ha.

Det var på Patrick Rothfuss blogg jag läste om den. Och i samma inlägg avslöjar han att han själv egentligen tänkte skriva en novell om Auri och ha med i Rogues-boken, men att den novellen började leva sitt eget liv och bli för lång. Den fick i stället bli en egen bok, och den kommer ut i november eller så:

Vill ha vill ha vill ha.

Livet är fantastiskt.

Förskalv - Efterskalv

Jag håller ju på med ett eget upptäckande av romance-genren, på jakt efter evig lycka och välbehövlig verklighetsflykt. Än så länge har jag läst några historiska romance-böcker och gillat mer eller mindre. Nu ville jag prova något som jag trodde var contemporary romance, nämligen den här boken. Contemporary är den väl så det heter duga - miljön är New York, kontor, dyra kläder, taxiresor och karriärsliv inom typ-restaurang-världen-fast-jag-vet-inte-riktigt. Men romance? Nej, nej, det hade jag missuppfattat. Det är erotik. Och tyckte jag om? Njae...

Snabbläst var det. Förskalv/Efterskalv är två böcker utgivna i en volym, och varje bok är sisådär 150 sidor. Jag läste den på några timmar. Men förutom att jag tyckte det var rätt kul att läsa de erotiska partierna så var jag inte imponerad. Det tog för det första ett ganska bra antal sidor innan jag kunde komma över den styltiga översättningen från engelska till svenska. Ta bara en av inledningsmeningarna: "Det fanns två saker i livet jag kände så inför: mannen som jag idiotiskt nog blivit kär i, och den administrativa position som assistent jag sökte och snart skulle intervjuas för." Blöh! Men när jag väl hade kommit över de engelska meningsbyggnaderna rakt av översatta till svenska så kunde jag ändå inte lära känna personerna det handlade om. De var helt platta. Jag fick i detalj veta vad de hade på sig - men i övrigt stannade de bara kvar på pappret som namn.

Och storyn? Ungefär så här: kvinna i diffus-restaurangägardrivar-karriär stöter under ett möte på en man. För två år sedan träffades de en tid och hade bra sex. Sedan försvann han spårlöst ur hennes liv. Nu träffas de alltså igen, och han vill genast ha sex. Så det har de. Multipla orgasmer och långa sessioner. Hej och hå. Fast eftersom han försvann så drastiskt förra gången så känner hon att hon inte riktigt kan lita på att han ska stanna kvar denna gången.

Punkt.

Vi får inte reda på exakt vad det är som gör att de här två personerna tycker att de trots allt är de rätta för varandra, för det enda de tycks ha gemensamt är faktiskt att de gillar sex. Mycket sex. Multipla orgasmer. Långa sessioner. Osv.

Men jag vet exakt vad hon har för märke på skorna som hon sparkar av sig innan hon har sex med honom (Mycket sex. Multipla orgasmer. Långa..etc). Och jag vet vad det är för färg på skjortan han river av sig innan han kräver sex med henne. (Mycket sex. Multipla...etc)

Och får de varandra på slutet? Jamen, självklart.

Carolina och erotik i modern New York-miljö? Nej, tror jag håller mig till historisk romance, va? Fast...när jag var i tonåren läste jag mammas tantsnusk-böcker. Minns särskilt Scruples av Judith Krantz. Den gillade jag. Så om jag hittade något som den, så kanske...?

Titel: Förskalv ; Efterskalv
Författare: Sylvia Day
Orginaltitel: Afterburn ;  Aftershock
Översättning: Tove Hellbom
Utg år: 2014
Förlag: Förlaget Harlequin
Köp den till exempel här eller här

A Game of Thr....eller "Brienne rider i cirklar"

Jahaja. Jag har läst färdigt fjärde boken i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones): A Feast for Crows. Och precis som i mina förra Game of Thrones-inlägg om de tre första böckerna så utfärdar jag här en fet
SPOILERVARNING!
Jag skriver det här inlägget för dem som redan har läst A Feast for Crows och kommer att avslöja allt möjligt ur boken.

Eller egentligen var den där spoilervarningen ganska onödig. För vad är det jag ska avslöja? Det händer ju ingenting i den här boken. Det som får mig att läsa vidare är Martins förmåga att skapa intressanta karaktärer, och så det faktum att jag helt enkelt vill läsa hela serien och tror att nästa bok kommer att vara bättre. För den här är helt klart den svagaste boken i serien av dem jag läst. Martin skriver i ett kort efterord att boken han skrev blev alldeles för lång, och att han därför bestämde sig för att göra två böcker av den. I stället för att dela den efter halva den kronologiska tiden så valde han att dela upp den efter vad den handlade om. Alltså får vi i A Feast for Crows allra mest följa intrigerna i själva Westeros och King's Landing - och där är ju kriget mer eller mindre slut. Allt hände i A Storm of Swords (denna fantastiska bok) och nu känns alltihop mest som en fest där alla har gått hem.

Så jag har läst om hur Brienne leter efter Sansa Stark. Hon rider norrut. Hon rider österut. Hon rider västerut. Hon rider i regn. Hon rider i kyla. Hon står ut med x antal människor som tycker hon bör dra av sig rustningen och åka hem till pappa och bli bortgift. Och så rider hon lite till i regnet. Hennes listiga metod att hitta Sansa går ut på att rida runt och fråga alla människor efter "a highborn maid of three-and-ten, with a fair face and auburn hair". (om jag bara kunde ha fått 50 spänn för varje gång jag tvingades läsa just den meningen...). Brienne vet inte ens hur Sansa ser ut, och hennes letande går väl...(surprise)..sådär.

Och så har jag läst om hur Samwell Tarly åker båt. Länge gör han det. Jag har också läst säkert åttahundrafemtiotre gånger om hur Jaime Lannister saknar sin högra hand. Och så har jag läst om Cersei. Cersei har ju hela serien igenom varit en baddie (även om man kan förstå varför hon tänker och gör som hon gör tack vare Martins fina karaktärsbeskrivande där ingen är helt ond eller helt god). Men nu, sedan Joffrey och Tywin dött och allt i hela världen är hennes otäcke lillebror Tyrions fel så går hon totalt in i ett mörker som bara kan leda till en katastrof. Hon misstänker alla. Hon ser Tyrion överallt. Vem vet, han som är så liten kan mycket väl ha krupit in i väggen eller under golvet för att strax hoppa fram för att mörda både Cersei och hennes son Tommen? Hon litar inte på någon, och omger sig med ja-sägare till rådgivare som inte vågar ge henne de råd hon hade behövt. Alla som misshagar henne skickar hon ner till Qyburn (som är en synnerligen intressant och slemmig typ), och vad han gör med dem vill vi nog inte riktigt veta (eller, jo, det vill vi visst, men får nog lugna oss till någon senare bok). Och alla viktiga meddelanden hon som regent får från omvärlden anser hon som helt ointressanta så länge de inte handlar om att någon har fått tag på och huggit huvudet av Tyrion. 

Inte ens i slutet av boken hände det särskilt mycket. De två avslut som jag hade hoppats att få läsa (om Cersei och Brienne) - inte ens dem får jag. I stället får jag två cliffhangers. Som avslutas när då? Bok 6??

Men jag läste på, eftersom jag verkligen måste komma fram till nästa bok och få veta hur det går för dem jag gillar att läsa om. Daenerys och drakarna, till exempel. Och Jon Snow - där blev han Lord Commander i slutet av tredje boken och sen fick jag veta...inget. Och Bran, på väg till något helt mystiskt och övernaturligt väsen bortom muren. Vill veta! Och...

Var?
Är?
Tyrion????

Gah! Är så frustrerad.

Titel: A Feast for Crows
Serie: A Song of Ice and Fire, bok 4
Författare: George R.R. Martin 
Köp den till exempel här eller här

Om att få tårar i ögonen av en bok även efter 400 högläsningar...

Jag skriver i det närmaste aldrig om bilderböcker på min blogg (det finns det andra som gör väldigt bra). Men den här måste jag nu bara skriva om. Jag var nämligen uppe på vinden och hämtade den igår, och bara genom att snabbt bläddra igenom den så fick den mig att gråta. Igen.

Det var såhär: via Kattugglan hittade jag en fantastisk lista på The Barnes & Noble Book Blog: 99 Book Nerd Problems. Jag fnissade mig igenom listan och nickade igenkännande åt varje punkt, tills jag kom till punkt 35:

"35. 400 bedtime readings later, and Love You Forever still makes you weep."

Vad var Love You Forever för bok? Jag kände inte igen titeln, men blev nyfiken. Klickade på länken, och hittade bilderboken Love You Forever av Robert N. Munsch, illustrerad av Sheila McGraw.

Framsidan kände jag inte igen, men när jag bläddrade i bilduppslagen från boken så förstod jag. Den här boken äger jag! Fast i en svensk översättning, och med andra bilder. Och den här boken har jag läst väldigt, väldigt många gånger för mina barn. Och varendaste enda gång jag har läst den - så har jag börjat gråta. Den är så oerhört fin.

Det handlar om kärleken mellan föräldrar och barn. En mamma sjunger en sång medan hon vaggar sin nyfödde son i famnen:

I'll love you forever
I'll like you for always
As long as I'm living,
my baby you'll be

Och hon fortsätter att sjunga samma sång för honom när han växer och blir större. När han stökar till hela huset som tvååring, när han som åttaåring vägrar äta middagen och säger fula ord till mormor, när han som tonåring drar hem störiga kompisar och spelar hög musik (och mamman tycker att det ibland är som att leva på ett zoo) - på kvällen när pojken ska sova så sitter alltid mamman vid hans säng och sjunger den där sången.

Sedan flyttar pojken hemifrån (och det är här tårarna alltid kommer), och mamman blir gammal. Då är det pojken som kommer hem till henne, tar henne i sin famn och sjunger samma sång för henne. Och allra sist i boken så sjunger han sången för sitt eget nyfödda barn, en liten flicka.

Nu gick jag alltså upp på vinden och rotade fram Dig skall jag älska! som den heter på svenska. Det var ett tag sedan jag läste den för mina barn. De är tonåringar nu, och ja - ibland känns det som att jag själv lever på ett zoo. Men när kvällen kommer och de ligger i sina sängar så vill de fortfarande ha godnattkramar och vid-sängen-prat. Och hur stora de än är och hur mycket de än kommer att flytta hemifrån snart och leva sina egna liv - så kommer de alltid att vara mina små bebisar som jag älskar över allt annat.

Som sagt - jag grät igen när jag läste Dig skall jag älska! Den ska inte behöva ligga undanlagd på vinden längre. Jag skall sätta in den i bokhyllan i vardagsrummet, för snabbare än jag förstår kommer mina barn att vilja läsa den för sina barn.

Alla vi som går i väntans tider...

Det här klippte jag alldeles precis från facebook:

Det är ju så att jag går och väntar och väntar och väntar och väntar...(x sisådär 35) på fortsättningen om Kvothe. Tredje delen i "The Kingkiller Chronicle" ska heta The Doors of Stone men är inte färdig än.

Det verkar som att det är fler än jag som väntar. 35 min efter att Rothfuss lagt upp fotot på dörren in till sitt skrivrum hade alltså 1368 gillat inlägget, och alla kommentarerna går ungefär ut på att "håll tyst, karl, och skriv!"

Kan inte George R.R. Martin också lägga ut en bild på sin skrivarlya? Han skriver också på en hyfsat efterlängtad fortsättning...

Skönheten ger Odjuret svar på tal, och kärlek uppstår

When Beauty Tamed the Beast plockade jag upp på påskaftons eftermiddag. Skön stol i uterummet, öl och en skål med oliver byttes efter några timmar mot läsfåtöljen och lite senare mot sängen, och nästa morgon mot frukostbordet. Och påskdagens eftermiddag var den utläst. Åh, vilken fantastisk, underbar nöjesläsning! Och oj, vad jag behövde det!

Den här boken hade allt det jag längtar efter i en historical romance: miljön med ett slott vid havet (och en naturlig pool som havsvattnet fyller vid högvatten), vagnar med ättevapen målade på sidan, klänningar, hertigar, skandaler, en butler, en husföreståndarinna, lakejer, konversation vid samlingen innan middagen i matsalen...och, ja, kärlek förstås. Men det som gör den här boken lite bättre än alla andra är dialogerna. Och de något skruvade (eller vad jag ska säga) karaktärerna - butlern är till exempel inte en stelöverläppad (jamen försök översätta stiff upper lip själva då) mr Carson som vakar över traditioner, rutiner och moral - nej den här butlern ger rappa svar på tal och är himla rolig att läsa om, faktiskt. För att inte tala om Linnets moster och Piers mamma - härliga dramaqueens.

Linnet har gjort sig totalt omöjlig i Londonsocieteten fast hon egentligen inte har gjort något alls. Hon har flirtat med en prins, hon har på en bal haft på sig en så pass ryschig klänning att hon såg gravid ut - och så har hon en mamma med dåligt rykte. Hennes moster kläcker då planen att man ska fortsätta låtsas att Linnet är gravid och skandaliserad, och så gifta bort henne med någon som akut behöver en arvinge och kan tänka sig att i hemlighet adoptera någon annans barn (som ju då enligt ryktena faktiskt är son till en prins). När väl giftermålet är klart kan ju Linnet "förlora" barnet hon inte har och ändå vara säkert i hamn.

Och mostern finner en hertig vars son, earlen Piers Yelverton, behöver en fru med inbyggd arvinge. Piers har nämligen råkat ut för någon skada som gör att han inte är så arvinge-alstrande som han borde.

Redan i första kapitlen när man omväxlande får läsa om Linnet, som är smart, oblyg och definitivt kan ge svar på tal, och Piers, som muttrande går runt i sitt slott och skäller på allt och alla och berättar för sina patienter (han är läkare) att de kommer att dö och varför tjafsa så mycket om det, redan där känner jag att "oj, vad kul det kommer att bli när Linnet och Piers träffar varandra".

Och det blir det. Deras dialoger är den allra största behållningen med boken. Sen kommer deras kärlek, som ju uppstår ganska snart förstås, men eftersom detta är en romance så kan de inte fatta och/eller förklara varandra sin sanna och eviga kärlek förrän i slutet av boken. Det måste uppstå eller konstrueras hinder på vägen. Annars vore det inte en bra romance. Så hindren kommer. Men precis hela vägen boken igenom fram tills det rosenröda slutet så roas jag.

Det här tycker jag är kul: författaren, Eloisa James (på bilder av henne har hon inte glasögon), heter egentligen Mary Bly (dotter till poeten Robert Bly) och är professor i engelsk litteratur (och på bilder av henne har hon glasögon). Hon höll länge sitt författarskap som Eloisa James hemligt, men efter ett antal år "kom hon ut" som romance-författare inför sina fakultetskollegor. Dessa visade sig tydligen vara bara människor, de också, förlät henne hennes synder och fortsatte att låta henne vara en auktoritet på William Shakespeare. Om jag fattar det hela rätt.

I vilket fall som helst är When Beauty Tamed the Beast en titel i en serie fristående böcker som tar sig an sagor som Askungen, Rapunzel med flera, ruskar om dem och landar dem som historical romance. Kul! Men det bästa är att Eloisa James (hon utan glasögon) tydligen är otroligt produktiv, och att jag har väldigt många serier att plöja igenom när mitt behov av nöjesläsning måste tillfredsställas. Yej!

Titel: When Beauty Tamed the Beast
Serie: Fairy Tales, bok 2 (men de är fristående)
Författare: Eloisa James (utan glasögon)/Mary Bly (med glasögon)
Utg år: 2011
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här

Den helt oväntade tegelstenen

En av de finaste böckerna vi har på biblioteket där jag jobbar är den helt underbara Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius. 2008 vann den Augustpriset - och det var den så väl värd! Själv har jag läst om den ett antal gånger, och har bokpratat och lånat ut den många, många gånger till många, många barn. Vilka bilder! Vilken berättelse!!
(och har du inte läst den - så marsch iväg till biblioteket och låna den bums!)

Nu läste jag att Wegelius hade skrivit en uppföljare på Legenden om Sally Jones. Det skulle vara en mer renodlad textberättelse, fast ändå med Wegelius egna illustrationer. Sally Jones själv har fått tag på en gammal skrivmaskin, och ska berätta om sina resor och äventyr och om hur hennes vän "Chiefen" blir oskyldigt anklagad för mord.

"Wow"! tänkte jag förstås och beställde raskt boken Mördarens apa. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig för en slags bok - en vanlig hcg fast rikligt illustrerad, kanske?

Nu har den kommit och står på hyllan för precis nyuppackade böcker. Jag trodde först det var en vuxenbok som hamnat lite fel. För OJ vad överraskad jag blev!

Sally Jones berättelse är en tjock, tjock ungdomsbok - en lunta på över 600 sidor! Den är illustrerad, men på kanske var tionde sida eller så. En riktigt rejäl äventyrsroman - och väldigt, väldigt annorlunda från Legenden om Sally Jones.

Jag kan knappt vänta tills jag får släpa hem den och läsa.

And now for something completely different...

Jag är nu ungefär halvvägs i läsningen av A Feast for Crows, fjärde boken i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Det känns lite som att Brienne har ridit sig igenom halva Westeros utan att uppnå någonting whatsoever. Hon rider hit. Hon rider dit. Och så rider hon tillbaka. Och så lite åt det hållet och så åt andra hållet. Suck.

För att inte tala om Cersei. Hon rider inte. I stället ägnar hon dagarna åt att misstänka allt och alla och vara dum och elak och ha onda planer och reta sig på småsaker men avfärda stora och viktiga nyheter som ej relevanta. Jag stör mig till döds.

Fast - bara stundtals. Stör jag mig, alltså. För det mesta tycker jag det är bra och fantastisk läsning. Det kan bara bli lite mycket av ridandet och intrigerandet ibland. Så nu pausar jag A Feast for Crows och säger som John Cleese:



Det är i stället dags för lite romanceläsning, tycker jag. Romance känns som långt, väldigt långt, ifrån Game of Thrones. (Eller, nja, det förekommer ju sex på båda ställena.)

Hej påskafton! Hej sol! Hej slalomläsning! Hej solstol i trädgården!!

Den frånvarande Häxmästaren och ...hans kalsonger??

Lättläst fantasy behövs. De yngre barnen som ännu inte mäktar med de tjocka fantasy-luntorna med ett myller av intriger och personer att hålla reda på vill ändå så väldigt gärna läsa om drakar och svärd, monster och andra världar. Då är det bra att det ges ut böcker som den här.

Häxmästaren har såpass lite text att den nästan kan ses som en bilderbok (och ja, jag tycker det lämpar sig väl för högläsning också). Dock är inte texten så lättläst att de första nybörjarläsarna klarar den, utan mer de som kan läsa men inte orkar med en hel kapitelbok än.

Det är action redan från första sidan. Rand står på berget och ser ut över slätten och ser ett stort dammoln. Strax träffar han Ella som vet berätta att dammolnet är den onda drottning Krias soldater som av helt okänd anledning bränner ner alla byar i sin väg.

Rand och Ella springer till Rands by för att varna dem. Byn behöver Häxmästarens hjälp, och Rand och Ella skickas för att hämta denne Häxmästare. Vägen till Häxmästarens rangliga hus (ja, det på framsidan) är fullständigt proppad med ondsinta monster som ger begreppen "vakthund" och "ensligt läge" helt nya innebörder. När Rand och Ella till sist ändå når fram till Häxmästarens hus så är han inte hemma. Världens antiklimax. Och här slutar boken alltså i en elak cliffhanger vilket jag kan tycka är lite taskigt mot de läsare den här boken är tänkt för. Lite mer avslutning, kanske? Det är bara att hoppas att nästa bok kommer relativt snart.

Jag älskar illustrationerna på alla monster, dramatiska miljöer och elaka soldater. Men praktikern i mig håller på att fnissa ihjäl sig över det helt omöjliga i den krångliga resvägen till Häxmästarens hus. Visst - han själv transporterar sig säkert via något slags flygdjur. Men byborna? Enligt Rands farfar så får de beskydd av Häxmästaren i utbyte mot att de hjälper honom med praktiska saker som att laga hans trollkarlskåpa och tvätta hans kalsonger. Hur, o hur? tar sig byborna upp till herr Häxmästare för att hämta hans smutstvätt? Det gör de nog inte. Då uppstår genast bilden av en mäktig Häxmästare, flygandes på något otäckt vidunder, med en säck smutsiga underkläder i handen för vidare transport till byborna. Den bilden blir liksom...lite fel?

Praktikern i mig borde oftast hålla tyst och inte ifrågasätta.

Men - dessa kalsonger? De ska tvättas av byborna. Och när Rand och Ella kommer fram till Häxmästarens hus hittar de bara en "knotig vandringsstav och några trasiga kalsonger" (som är med på bild, klassiska med y-front och svenska kronan). Varför? Klart jag fattar blinkningen till barnen (kalsonger = kul). Men jag tror inte att det behöver stoppas in kalsonger i handling och bild för att få barnen att uppskatta ett riktigt äventyr. Kan inte kalsongerna få stanna kvar i Elak & Pucko-böckerna?


Titel: Häxmästaren
Serie: Häxmästaren, bok 1
Författare: Niklas Krog
Illustrationer: Johan Egerkrans
Utg år: 2013
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 8 - 10 år, och som högläsning från ca 5 år

Story of my life...

Den här bilden hittade jag hos en facebookvän, och har redan delat på mina facebooksidor - men jag kan inte hålla mig ifrån att publicera den här också. Den är bara så mycket...JAG.

(kanske t o m skulle ha den i sidhuvudet på bloggen??)

Mörkgrått, skrämmande...och förträffligt

En så ...typiskt dansk barnbok skulle jag vilja säga. Jag gillar danska barnböcker – de gullar definitivt inte med barnen. Och då är det alldeles särskilt de danska börja-läsa-böckerna och korta kapitelböckerna som den här jag tänker på. Jag läser, tycker om och har ett otal gånger lagt ifrån mig boken med frågan ”får man verkligen skriva så här för barn?” i huvudet. Och sen kommit fram till att det får man visst. Om barnen tycker om det, lånar och läser böckerna. Och det gör de!

Några exempel på danska barnböcker jag läst med fniss eller rysning och samtidigt ett höjt ögonbryn: böckerna om Vitello av Aakeson, böckerna om Hugo och Holger av Oscar K, och definitivt Farfar berättar om Zoltan av Østergaard.

Och den här kvalar alltså helt klart in i ligan får-man-skriva-så-här-för-barn? (och ja, det får man). Den skräms. Den har ett öppet slut. Den har fulsnygga bilder. Den är mörk, otäck och den är inte snäll mot huvudpersonen eller mot hans syskon. (definitivt inte mot lillasyster)

 Oskar gillar att trolla – alltså sådana trolleritricks man måste öva in framför spegeln i många timmar. Nu skulle han egentligen fått åka på en trolleriträff med några som kallar sig Magiska cirkeln hela påsken – men måste stanna hemma eftersom ingen kan skjutsa honom dit. Åh! livet är så orättvist och hans jobbiga nyfödda lillasyster bara skriker dagarna i ända.

Irriterat går han ut – och hittar i utkanten på samhället en liten affär som han aldrig sett förut. Det är en leksaksaffär som heter Mr Fisto. Och denne herr Fisto visar Oskar en näsduk som är magisk på riktigt. Vänder man den svarta sidan upp och lägger på saker så försvinner de. Även om man till exempel lägger den på sin egen mage så får man ett fyrkantigt hål där. Vänder man näsduken på andra sidan och lägger ovanpå det försvunna så kommer det tillbaka.

Oskar får köpa näsduken fast han inte har tillräckligt med pengar. Mr Fisto säger att det är tillräckligt, och att ”någon annan kommer att få betala det sista”.

Och, ja. Det blir precis så läskigt man skulle kunna tänka sig, det där med betalning. Och alltihop, faktiskt.

Och får man?

Ja. Det får man.

Titel: Puts väck!

Författare: Ellen Holmboe

Orginaltitel: Pist vaek

Översättning: Sofia Lindelöf

Illustrationer: Teddy Kristiansen

Utg år: 2014

Förlag: Berghs

Köp den till exempel här eller här

För vem? ca 8 - 12 år 

Morton - Den glömda trädgården

Kate Morton-dags: gamla familjehemligheter ska upp i ljuset och miljön ska vara så att man helst vill krypa in i boken.
Förväntade jag mig, i alla fall. Och jag fick precis det jag ville. Fast i den här Morton-läsningen så var inte de gamla familjehemligheterna fullt så omstörtande som i En välbevarad hemlighet (läs här vad jag tyckte om den) som jag nog tyckte snäppet bättre om.

Man får läsa om Cassandra, som i nutid oväntat får ett hus i arv efter sin nyligen avlidna mormor Nell. Cassandra bor i Australien - men huset finns i Cornwall, England. Cassandra läser Nells efterlämnade anteckningar och förstår hur Nell försökt hitta gåtan om sitt eget ursprung.

Det är nämligen så att Nell som 21-åring fick veta att hennes föräldrar inte var hennes biologiska föräldrar, att de hittade henne som 4-årig flicka i hamnen efter att hon alldeles ensam rest från England till Australien på ett passagerarfartyg. När Nell hittas minns hon ingenting av sitt liv innan den där Australienresan. Hon minns inte sina föräldrar, var hon kommer ifrån eller ens vad hon heter.

Tillsammans med Nell och Cassandra förstår jag som läser mer och mer om vad som hände då för hundra år sedan - vad det var som till slut ledde till att en liten flicka övergavs ensam på ett skepp på väg till Australien. Man följer Cassandra i nutid, Nell för ungefär 30 år sedan när hon reste till Cornwall och köpte det där huset och så kusinerna Rose och Eliza på godset Blackhurst Manor under åren 1900-1913. Ibland blir jag lätt förvirrad av tidshoppen - särskilt mycket blandar jag ihop Cassandra och Nell som båda reser till England för att rota i det förflutna - men det gör faktiskt inget eftersom jag utan problem förstår och fascineras av berättelsens kärna: kusinerna då för hundra år sedan.

Här finns elaka människor, överbeskyddande mödrar, rosenkindade pigor och smugglargrottor. Här finns en alldeles underbar trädgård, gömd för omvärld och vind bakom en mur. (och ja, mrs Hodgson-Burnett är här på besök på Blackhurst manor, får höra talas om den hemliga trädgården och skriver väl sedan (får man anta) raskt en egen bok om den) Den trädgården skulle jag vilja ha! Rosor, blåregn, ett äppelträd att sitta under... fast någon annan hade gärna fått sköta den åt mig för den verkar omåttligt krånglig att komma till. Antingen måste man ta sig dit via en klassisk och svår busklabyrint, eller också måste man klättra uppför en brant och lång stig vid kusten.

Så, jag älskar miljön. Men familjehemligheten anar jag i stora drag vad den går ut på alldeles för tidigt i boken så den gör mig mest ledsen. Inte för att jag blir avskräckt att läsa fler böcker av Morton, nej! Jag kommer att läsa dem - fast om ett ganska bra tag. De liknar varandra ganska mycket.

Titel: Den glömda trädgården
Författare: Kate Morton
Orginaltitel: The Forgotten Garden
Översättning: Louise Thulin
Köp den till exempel här eller här

Morton - En välbevarad hemlighet

Kate Morton hade jag läst en hel del om på bokbloggarna och förstått att ”hur kan du ha missat henne? Läs, människa, läs!” Feelgood, England, gamla familjehemligheter som uppdagas, kärlek...ja, vad väntade jag på?

Nu har jag läst min första Morton-bok och det blev En välbevarad hemlighet. Den var precis vad jag hoppades på. Jag sträckläste, myste, förfasade mig, anade men blev ändå överraskad i slutet. Och vad glad jag är för att jag har de andra Morton-böckerna kvar! Det som gör mig ännu gladare är att när jag läser om En välbevarad hemlighet på nätet så är det flera som skriver att de inte tycker detta är hennes bästa bok. Om inte den här är den bästa – hur bra är då inte de andra? Förväntan...

Alldeles när boken börjar sitter Laurel, 16, i trädkojan utanför huset där hon och hela hennes bullriga familj bor. Hon funderar över livet och tänker på tonåringars vis över hur helt annorlunda hon själv är än resten av familjen, på hur hon ska bli skådespelerska, på hur hon ska träffa killen hon är kär i senare på kvällen. Och så mitt i allt detta händer det något fruktansvärt. Hon blir vittne till ett mord som begås mitt framför ögonen på henne och hon förstår inte vad det är som händer eller varför.

Sedan hoppar berättelsen fram till nutid (trädkojesittandet skedde 1961). Laurel är nu drygt 60. Hennes mamma är döende. Och Laurel känner att hon bara måste få veta sanningen bakom det hon såg då när hon satt i trädkojan. Hon har aldrig fått veta varför det hände och känner att hon måste få veta innan mamman dör.

Men för att hon och läsaren ska få veta det måste berättelsen hoppa tillbaka till 1941, till London under blitzen. Dorothy Smitham, hon som senare ska bli Laurels mamma, bor i London, är kär i Jimmy, är vän med Vivien och drömmer om framgång och lycka. Berättandet växlar sedan mellan Dorothy då och Laurel nu, och bit för bit avslöjas vad som egentligen hände.

Det jag gillar så mycket är miljöerna (ja, det är krig och krigets vidrigheter är förstås påtagliga men här är de ändå mer som en färgrik kuliss än själva huvudsaken), kläderna, syskongnabbandet mellan Laurel och hennes fyra syskon, lillebror Gerry som är helt underbar, Dorothys snåle pappa, Dorothys arbetsgivare i London och mängder av andra minnesvärda karaktärer. Men allra mest gillar jag själva storyn – allt det där som händer och som inte alls är som man tror. Det är så himla bra gjort!
 
Vilken ska jag läsa härnäst? Den glömda trädgården?

Titel: En välbevarad hemlighet
Författare: Kate Morton
Orginaltitel: The Secret Keeper
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.