Janusstenen

Jag gillar verkligen att få träffa Ruth igen. Jag gillar hennes kunskap inom arkeologi, hennes oförmåga att shoppa (bara ha med sig en två storlekar för liten t-shirt hem efter flera timmars shoppande), hennes längtan hem från en fest till sin säng med svala påslakan och en god bok, hennes oelegans. Och jag gillar att få träffa Harry Nelson också – hans upplevelse av ett teaterbesök med en svårförståelig pjäs, hans fasta övertygelse om att alla arkeologer dricker cider och hans raseri över en trilskande dator. Ruth och Nelson är så mänskliga.

Och så väntar de barn. Efter en enda natt ihop. Och Nelson som är gift och allt. Men Ruth är lycklig för sitt barn och tänker behålla det och bli en ensamstående förälder (hennes frikyrkliga föräldrar blir helt fnoskiga när hon berättar det för dem). Barnaväntandet känns nästan viktigare än deckargåtan i den här boken – men det är precis som det ska vara. Personerna, miljöerna och de historiska kopplingarna är det som gör att jag gillar de här böckerna – inte deckarspänningen.

I förra boken, Flickan under jorden, (läs här vad jag skrev om den) fanns det kopplingar till järnåldern och dess riter. I Janusstenen handlar det om romersk mytologi, och utgrävningen av gamla romerska bosättningar. Ett barnskelett hittas under en tröskel till ett gammalt hus där det ska byggas nya lägenheter. Just det att skelettet ligger under en tröskel kan handla om att det är offrat till guden Janus, övergångarnas och portarnas gud, han med två ansikten. Men skelettet visar sig vara från nutid. Och det saknar huvud.

Lätt och snabbt läste jag ut Janusstenen. Och jag hade mycket trevligt på vägen. Snart är det dags för nästa bok om Ruth och Nelson – undras om det är dags för barnet att födas då?

Titel: Janusstenen
Serie: Ruth Galloway, bok 2
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: The Janus Stone
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2010
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.