Jamen jag VET att hon heter Härrmajånni

Alltså – det här med namn i böcker, och hur man uttalar dem. Eller kanske ännu mer skillnaden mellan hur man vid tyst läsning uppfattar namn i böckerna och hur man sedan måste förändra uppfattningen om namnet när det ska uttalas högt. Jag har problem med det.

Inte om jag läser hela boken på engelska, för då går tydligen min hjärna över i ”english mode” och jag tänker alla namnen rätt i huvudet. Men en bok på svenska, med engelska namn! Eller namn på andra språk också förstås.

Igår kväll hånskrattade mina barn åt mig när jag vid högläsning uttalade Rihanna som det stod istället för det korrekta Rajjänna (Meh! Mamma! Du fattar ju ingenting!!). Rihanna var förstås inte huvudperson i boken (det är en viss Pym Petterson), men hon omtalades (som sig själv, liksom). Och jag har nog bara läst hennes namn förut, i tidningar eller på Spotify eller så, men aldrig behövt säga det högt, bara läst det i huvudet. Läst det fel.

Men Rajjänna (ja, jag lär mig…) fick mig alltså att fundera på det där med namn i böcker. Det är precis som att min hjärna har svårt att tänka om från den första uppfattningen. Ta bara stackars Hermione i Harry Potter-böckerna som jag för mig själv läste som Hermione, uttalat på svenska precis som det stavas. Sen när filmerna kom fick jag höra talas om någon mystisk Härrmajånni. Det där kunde min hjärna inte riktigt ta in, så när jag läste böckerna högt för barnen så fick hon heta Hermione. På logisk svenska. Punkt slut. Barnen accepterade, för de hade ännu inte nått mamma-är-löjlig-och-pinsam-nivån i sina utvecklingar.

Tyvärr har då Hermione uttalat på svenska djuplagrat sig i den delen av min hjärna som troligen kallas ”så-här-har-vi-alltid-gjort-förr-hjärnan” (eller ”ostbågshjärnan”) så även om jag vet att tjejen heter Härrmajånni så tänker jag alltid på henne som Hermione.

Men riktiga problem får jag i min jobbvardag, när jag står inför stora grupper av barn och ungdomar och ska prata om böckerna jag läst hemma. Då uppstår alltid situationer som:

"…och om ni gillade boken om tvillingarna Thornthwaite (jo, det kan jag uttala, om än med möda) så tycker jag ni ska prova att läsa om familjen Considine. Eller…nja…de ska nog heta Kånnsidajn. Eller, det kanske är franskt….Kånnsidinn? Ja, ja, det är en familj som börjar på C som är drabbade av en förbannelse. Läs den!"

Fler än jag som har det så här?

(Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.)