Man får följa Jenny och hennes vänner när de ger sig ut på en välplanerad cykelsemester (bokade hotell, bokade restauranger, bokade hyrcyklar....det hela låter väldigt mysigt faktiskt och jag blir sugen på att göra samma resa, skåneboende och allt som jag är) på Österlen. Redan på tåget från Stockholm mot Skåne känner jag obehaget krypa i kroppen. Skulle detta vara fyra vänner som känner varandra utan och innan? Så pratar inte jag med mina vänner, i alla fall, med ett evigt bevakande av gester, uttalanden och minerade samtalsämnen. Det är mycket yta och glassiga uttalanden om liv som är ägnade att imponera. Blä.
Parallellt med reseberättelsen med "vännerna" får vi läsa om hur Jenny för mindre än ett år sedan tillträdde en ny tjänst som personal- och administrativ chef på sin gamla arbetsplats. I princip det första hon får göra är att på ett stormöte med hela personalen försöka tysta rykten om att hela företaget inom kort kommer att omorganiseras och då också dra ner på antalet anställda. När hon så med mycket snömos-prat och floskler tycker att hon har framfört ett lugnande besked om detta så slänger hon också in att det nu måste sparas på företaget, och att alla fredagsfikor, julklappar, påskägg, flextider, fruktkorgar, ansvarslöst hemtagande av kontorsmaterial samt onödigt köpande av fikabröd nu inte längre får förekomma.
Jag har jobbat på stora arbetsplatser med precis den miljön som Fredriksson beskriver här - och jag vet hur ett besked om borttagande av en enda av dessa sakerna mottas. Ingen fredagsfika? Folkstorm! Knutna nävar! Muttranden och morranden och allmänt missnöje. Och allt detta direkt efter ett mycket genomskinligt överslätande av rykten om uppsägningar? Katastrof.
Det är klart att de gamla arbetskamraterna vänder sig mot henne. Och alla andra också. Man skjuter ju budbäraren, eller hur?
Åh, jag far så illa av att läsa om Jenny på jobbet. Hon bär sig så klumpigt och oerfaret åt - och den som borde stödja henne i det här, hennes chef, är den som från början lägger på henne alla dessa smutsiga grejer han själv inte vågar leverera. Förutom det att han låter Jenny tvätta hans smutsiga byk lägger han på henne alldeles för mycket jobb (jämställdhetsplan? klar över helgen???) - och hon bara tar emot och tar emot och försöker klara ut det hela utan stöd eller tillräckligt med tid. Redan efter en vecka börjar hon knapra Novalucol som om det vore godis. Jag blir så arg. Säg nej! Sätt ner foten och förklara att "detta hinner jag inte med" eller att "detta måste du vara med mig i". Eller delegera! Jenny är så alldeles för duktig att jag får ont i magen.
Och när hon sedan (åtminstone till en början) tiger om det med sina bästa vänner? Nej. Jag fixar inte att läsa om detta. Relationsromaner är uppenbarligen ytterst sällan min grej. Inte heller är det min grej att läsa om arbetsplatser så är så alldeles för trovärdiga att de blir en karikatyr på en arbetsplats, med otäcka stereotyper och mardrömsstämning.
(och ja - man kan alltså läsa en halv bok till en bokcirkel och ändå ha massor att säga om den när den diskuteras)
Titel: Augustiresan
Författare: Anna Fredriksson
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar