Kanuld på Mammutslätten

Kanulds pappa Grabonk sköter inte sina manliga plikter som borde bestå av manlig mammutjakt (eller manlig fågeljakt, eller manlig snöharejakt, eller manlig vad-som-helst-som-går-att-äta-jakt). Kanulds mamma Mums är djupt missnöjd med honom. Här går hon och väntar och hungrar och tvingas äta sallad och sånt tjafs bara för att hennes man inte fixar det där med jakten eftersom han i stället lägger all sin tid på fåniga uppfinningar. Annat är det med den extremt manlige mannen Bronko i grottan bredvid. Han går minsann på jakt, han. I den grottan bjuds på biff varje kväll, minsann. (Hur Kanulds familj kunnat överleva fram till nu framgår inte.)

Med roliga svartvita bilder får vi läsa om neandertalaren Kanulds familj och deras omöjliga vardag. Sucka över pappa Grabonks omöjliga uppfinningar (det finns förstås mycket kvar att uppfinna, men hur lätt är det när inte hjulet eller elektriciteten är uppfunna än tycker pappa Grabonk, man har ju ingenting att "jobba med") och undra över varför i herrans namn inte mamma Mums själv sticker ut och jagar lite om nu pappan är helt omöjlig att få ut på jakt. Men det är mycket som inte är uppfunnet på neandertaltiden - genusfrågor, till exempel. Inte heller minuter, eller semestrar, eller datorspel. Det roliga med den här boken är då detta att Kanulds familj använder de här orden i alla fall, typ "Jag står inte ut här en minut till, och jag struntar i om minuterna är uppfunna än eller ej". Eller så använder de orden utan att veta vad de betyder: "Du ser ut att vara trött som ett helt ålderdomshem." "Vad är ålderdomshem?" "Äsch, det är bara något man säger."

Det är en rolig idé. Ändå tycker jag inte särskilt mycket om boken (fast jag fnissar åt de där omöjliga uppfinningsparadoxerna).
För det första är det att handlingen i det närmste försvinner i alldeles för många små rolighetsepisoder. Det blir för plåttrigt, med mängder av uttänkta roligheter staplade på varandra utan driv framåt.
För det andra gillar jag inte språket. I de beskrivande texterna staplas huvudsatserna på varandra skilda med kommatecken i stället för att delas upp i korta fullständiga meningar. Det är fult och jobbigt att läsa och är väl i det närmaste en katastrof i en bok skriven för lågstadiebarn. Exempel (från första sidan):
"Borta vid horisonten ligger de blå bergen, ett av dem mullrar då och då och skickar upp en smal askpelare mot himlen, det är en vulkan och den heter Lilla Bomben."
Gah!
Dock består boken mest av dialog som är mer lättläst - men den är å andra sidan tråkigt kantad av "sade hon", "sade han", "frågade hon".
Allra värst är alla dessa svåra ord i texten. De är förstås med eftersom det ska vara roligt det där med att neandertalarna svänger sig med en vokabulär som inte finns än - men det blir så onödigt svårt för de osäkra läsarna. "Brödföda", "provocerande", "paradontit"...

Men jag tänker att den här skulle kunna funka som en rolig högläsningsbok. Då kommer man runt det där med att episoderna tar kål på handlingen (man läser ändå i småportioner), att det är långa meningar (högläsaren kan pausa vid kommatecknen) och de svåra orden kan då förklaras.

Titel: Kanuld på Mammutslätten
Författare: Cato Thau-Jensen
Illustrationer: Cato Thau-Jensen
Orginaltitel: Kanuld på Mammutsletten
Översättning: Barbro Lagergren
Utg år: 2014
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 8 - 10 år, eller högläsning från ca 6 år