Förväntade jag mig, i alla fall. Och jag fick precis det jag ville. Fast i den här Morton-läsningen så var inte de gamla familjehemligheterna fullt så omstörtande som i En välbevarad hemlighet (läs här vad jag tyckte om den) som jag nog tyckte snäppet bättre om.
Man får läsa om Cassandra, som i nutid oväntat får ett hus i arv efter sin nyligen avlidna mormor Nell. Cassandra bor i Australien - men huset finns i Cornwall, England. Cassandra läser Nells efterlämnade anteckningar och förstår hur Nell försökt hitta gåtan om sitt eget ursprung.
Det är nämligen så att Nell som 21-åring fick veta att hennes föräldrar inte var hennes biologiska föräldrar, att de hittade henne som 4-årig flicka i hamnen efter att hon alldeles ensam rest från England till Australien på ett passagerarfartyg. När Nell hittas minns hon ingenting av sitt liv innan den där Australienresan. Hon minns inte sina föräldrar, var hon kommer ifrån eller ens vad hon heter.
Tillsammans med Nell och Cassandra förstår jag som läser mer och mer om vad som hände då för hundra år sedan - vad det var som till slut ledde till att en liten flicka övergavs ensam på ett skepp på väg till Australien. Man följer Cassandra i nutid, Nell för ungefär 30 år sedan när hon reste till Cornwall och köpte det där huset och så kusinerna Rose och Eliza på godset Blackhurst Manor under åren 1900-1913. Ibland blir jag lätt förvirrad av tidshoppen - särskilt mycket blandar jag ihop Cassandra och Nell som båda reser till England för att rota i det förflutna - men det gör faktiskt inget eftersom jag utan problem förstår och fascineras av berättelsens kärna: kusinerna då för hundra år sedan.
Här finns elaka människor, överbeskyddande mödrar, rosenkindade pigor och smugglargrottor. Här finns en alldeles underbar trädgård, gömd för omvärld och vind bakom en mur. (och ja, mrs Hodgson-Burnett är här på besök på Blackhurst manor, får höra talas om den hemliga trädgården och skriver väl sedan (får man anta) raskt en egen bok om den) Den trädgården skulle jag vilja ha! Rosor, blåregn, ett äppelträd att sitta under... fast någon annan hade gärna fått sköta den åt mig för den verkar omåttligt krånglig att komma till. Antingen måste man ta sig dit via en klassisk och svår busklabyrint, eller också måste man klättra uppför en brant och lång stig vid kusten.
Så, jag älskar miljön. Men familjehemligheten anar jag i stora drag vad den går ut på alldeles för tidigt i boken så den gör mig mest ledsen. Inte för att jag blir avskräckt att läsa fler böcker av Morton, nej! Jag kommer att läsa dem - fast om ett ganska bra tag. De liknar varandra ganska mycket.
Titel: Den glömda trädgården
Författare: Kate Morton
Orginaltitel: The Forgotten Garden
Översättning: Louise Thulin
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar