Känslan av död

Jag gillade ju Ruth? Och Nelson?? Vad hände nu? För här sitter jag med en utläst bok om Ruth Galloway och kommissarie Harry Nelson och undrar varför jag inte tyckte om den. Känslan av död blev för mig ett enda sammelsurium av new age-grejs, galopphästar, trassliga äktenskap, knark och en historia som faller isär i alltför många delar.

Det börjar bra. En kista med kvarlevorna efter en medeltida biskop ska öppnas. Kistan står på ett dammigt och trist museum. När Ruth kommer dit (för hon ska förstås vara med vid kistöppningen, det handlar ju om gamla skelettdelar, eller hur?) så hittar hon dock museiintendenten liggandes död precis invid kistan. Han var pigg och frisk för någon timme sedan enligt rapport, men nu ligger han där död. Bredvid honom finns en sko, en orm, ett öppet fönster och en museumskatalog vars sidor fladdrar i vinddraget.

OK. Men sen? Sen dras det alltså in på tok för många variabler i det hela. Vi har en grupp aboriginer som vill återbörda museets samling av ben från gamla aboriginförfäder till Moder Jord på andra sidan jordklotet. Aboriginerna företräds främst av en Bob Woonunga, som både kan (givetvis) spela didgeridoo och uttala dödsförbannelser. Bob Woonunga är (förstås) kompis med Cathbad, Norfolks egen druid/schaman/vodoopräst/naturdoktor/drömtydare/precis-vad-som-helst-som-har-med-urgammal-tro-att-göra. Cathbad är nämligen (givetvis) insatt även i aboriginsk tro- och mytvärld och kan allt om drömtid, regnbågsormar och återbördandet av förfädernas ben. (Vilken allsidig kille han ändå är?)

Vi har också ett stort stall som tränar galopphästar, ägt av en lord och hans familj av schyssta och mindre schyssta familjemedlemmar. Vi har en militant djurrättsgrupp som gör sina åsikter hörda genom diverse (o så spännande, och man får ha svarta kläder på sig!) nattliga aktioner typ att skicka giftormar i brev till medarbetare på universitets naturvetenskapliga fakultet. Vi har ett stort problem med knarksmuggling som polisen inte verkar kunna lösa trots att Nelson har en tjallare han möter till exempel i herrbastun på exklusiva gym. Vi har Judy som inte vet om hon trivs i sitt äktenskap, vi har Nelson som inte vet om han trivs i sitt äktenskap, vi har Cathbad som dyker upp som gubben i lådan i precis varenda sammanhang man kan komma på. Och vi har Ruth Galloway, som är lite bekymrad över de där benen i ett rum på museet, men som mest orkar med att bekymra sig över dotterns ettårskalas, dotterns sovvanor, allmän bacillskräck, stressen att kunna hämta dottern i tid hos dagmamman, stressen över att man nog borde göra potatistryck och baka med trolldeg (för det gör alla riktiga föräldrar) och så Nelsons frånvaro/närvaro i hennes och dotterns liv.

Av allt detta blir det mest haspel och flimmer. Jag är inte ens intresserad av vem som gjorde det på slutet, för det finns så många olika det att jag blir helt trött.

När jag blev kär i Ruth Galloway så levde hon ensam i en liten stuga längst ute på saltängarna. Hon var en lugn och trygg yrkeskvinna, expert på gamla skelett, och hon tillbringade sina kvällar i ensamhet med att läsa böcker, titta på TV, dricka vin eller te och titta ut genom fönstren på ödsligheten utanför. Det var så långt ifrån mitt eget stressiga vardagsliv man kunde komma, och jag avundades henne allt det där.

Sen förändrades Ruths liv. Hon fick barn - och vips blev allt ett enda stresskaos, alldeles likt mitt eget med känslan av att aldrig riktigt kunna räcka till. Det som gjorde att jag gillade att läsa om Ruth så mycket, den där lugna friden, den försvann. Kvar blev bara det som jag redan har läst om i så många svenska deckarböcker, den där vardagsrealismen som måste med. Och, visst, det kunde jag kanske ta. Om själva deckargåtan hade varit spännande. Nu är den inte det, och när jag inte ens kan sucka av längtan efter Ruths eget liv så känner jag att det här bara blev ännu en medioker deckare i havet av alla andra mediokra deckare.

Ruth - jag tror att jag gör slut med dig.

Titel: Känslan av död
Författare: Elly Griffiths
Serie: Ruth Galloway, bok 4
Orginaltitel: A Room Full of Bones
Översättning: Gunilla Roos
Utg år: 2012
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här