Artificial Condition (The Murderbot Diaries)

Andra boken/novellan om Murderbot tar vid precis där bok 1, All Systems Red, slutade: Murderbot har erbjudits en slags fristad och möjlighet att själv få bestämma hur dess liv ska vara. Men den här tillvaron verkar oroande full av människor som vill vara Murderbots vänner, och det där är jobbigt att hantera. Ska man behöva möta blicken på dem och prata med dem? Vara med dem om dagarna? Umgås...?

Tack, men nej tack, säger Murderbot ungefär i ett meddelande till Snälla-Människorna-Eventuellt-Vänner, och drar iväg till en annan rymdstation för att därifrån anonymt kunna ta sig ombord på ett robotstyrt rymdskepp med destination långt bort. Mååånga dagars och veckors resa, och åh, så skönt eftersom Murderbot har massvis med ny media nedladdad som väntar. Mängder av avsnitt av nya serier, massor av böcker och filmer...

Eller - destinationen är egentligen inte bara "långt bort" - planen är att ta sig till den planet och den gruva där det massmord skedde som Murderbot tydligen var inblandad i. Eller helt ansvarig för. Detta är oklart, eftersom minnena därifrån är delvis raderade. Och det är just eftersom det är så oklart som Murderbot vill åka dit för att se om platsen kan trigga fler minnen.

Rymdskeppet som av en tillfällighet blir det Murderbot hoppar på är obemannat, och styrs av AI. Efter en viss tvekan släpper den ombord Murderbot (som erbjuder att dela med sig av alla sina nedladdade nöjesmediafiler). Och denna AI är helt underbar att läsa om och faktiskt det som fick mig att gå ifrån "gillar den här serien skarpt" till "älskar den här serien hämningslöst". För det första: att den namnges (av Murderbot) till ART. ART står för Asshole Research Transport, och ja, det finns flera anledningar till "asshole"-delen av namnet. För det andra: att ART ganska överraskande lever sig in så totalt i Murderbots tv-serier att den får dra sig undan och "run some diagnostics" ett tag, särskilt när det är viktiga karaktärer i serierna som dör eller så.

Men "asshole" eller inte - Murderbot får hjälp av ART som följer med på den där expeditionen djupt nere i gruvan. (hur detta "följer med" går till är mystiskt och tekniskt komplicerat, obegripligt och väldigt, väldigt sci-fi)(men hallå?! rymdskepps styrsystem rider med i huvudet på en hälften maskin-hälften människa-konstruktion...?) (och det är sånt här som gör att jag älskar sci-fi av precis samma anledning som jag älskar fantasy: allt är möjligt och vad som helst kan hända)
SecUnit-specialkunskaper används, sanningar hittas, nödvändiga avkortningar av Murderbots armar och ben görs samtidigt som dess hårväxt blir kraftigare, och så småningom kan äntligen fler avsnitt i tv-serierna avnjutas i lugn och ro på nästa rymdfärd in i nästa bok. Och jag följer förstås med - det är inte bara underhållande att vara med Murderbot, utan nu börjar det anas en större, sammanhängande story bakom alltihop också som jag vill veta mer om.

Titel: Artificial Condition
Serie: The Murderbot Diaries #2
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor/St Martin's Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Monsterallergi

Jag läste de första fyra delarna i serien Monsterallergi i ett svep, och kollade sen upp hur många delar det kunde tänkas bli, och om jag snart skulle få veta hur det slutar med alltihop. Men... haha... jag insåg raskt att det kan jag glömma. Monsterallergi är en italiensk serie som vad jag förstår finns i många säsonger, och de här böckerna är bara allra första början på alltihop. Hoppas förstås att Hegas fortsätter med utgivningen av dem länge - men tänk om jag hade kunnat ha en sisådär 40-50 album att läsa igenom på en gång nu? Det hade jag velat.

Ja, ni fattar att jag gillar det här. Mycket! Här finns monster, rätt komplicerade, skruvade och ibland totalt utflippade äventyr och mysterier, men här finns också fint om vänskap eller om att vara ensam och inte ha några vänner (och till och med vara mobbad). Och så finns här humor, massvis av humor!

Alltihop börjar med att Elena Potatis (jepp, hon heter Potatis i efternamn) flyttar in i den gamla stadsdelen Oldmill. Hon får direkt veta av ett par jobbiga tvillingtjejer (som lägger sig i allt) att killen i grannhuset, Zick, ska man inte umgås med. Han är knäpp på riktigt, allergisk mot typ allt, och tror sig dessutom se och kunna prata med monster. Stor varningsskylt på honom, alltså. Varpå Elena raskt stegar över till sagda grannhus och knackar på dörren - "knäpp på riktigt" är vad hon gillar. Hon tar sin katt, Prassel, med sig för att den ska bli vän med Zicks ytterst fina nakenkatt (jag älskar den här karaktären mer än vad som kan vara rimligt och hyser stora planer på att skaffa ett eget exemplar) - men nakenkatten lyfter högfärdigt på nosen och sopar till Prassel med tassen. Med klorna utfällda. Och Zick? Han stänger igen dörren mitt i ansiktet på Elena.

Det kunde alltså börjat bättre med den där vänskapen. Men sedan försvinner Prassel spårlöst. Andra katter också. Och mysteriet och äventyret är igång. Och så småningom får Elena komma in till Zick (det är alltså han som bor i titelns "monsterhus") och hon frågar honom om de där monstren andra säger att han ser. Han spelar med, och berättar roligt om hur det ligger monster i bokhyllan, står slemmiga monster bakom soffan, sitter ett glupskt monster och tuggar på hans joggingskor, och så vidare, och de skrattar tillsammans åt hans fantasi. När Elena sedan går hem - så får man se hur det egentligen är. Och då är det ju så att alla de där monstren Zick beskrev finns på riktigt. Fast det är bara Zick som kan se dem (och prata med dem). Han kan se spöken också, och pratar dagligen med sina morföräldrar trots att de är döda sedan länge.

Detta är alltså början på första boken som i sig är början på många, många episoder av denna utmärkta serie. Bra att den ges ut på svenska, och jag (och många med mig, serien är redan otroligt populär på skolorna här där jag jobbar) väntar alltså ivrigt på fler delar.

Titel: Monsterhuset + De osårbaras pyramid + Mysteriet med Magnacat + Den svävande staden
Serie: Monsterallergi #1-4
Författare/Illustrationer: Katja Centomo, Francesco Artibani, Alessandro Barbucci, Barbara Canepa
Översättning: Ida Andersen
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-15 år

All Systems Red (The Murderbot Diaries)

Jag älskar sci-fi där en AI av något slag får ha en av huvudrollerna, eller ännu bättre om AIn själv berättar - så det var klart jag var tvungen att läsa The Murderbot Diaries när jag väl upptäckte att de fanns. De är korta böcker (ca 160-170 sidor), mer "novellas" som hänger ihop, och jag läser dem i en rasande följd. Jag har nu när jag skriver detta redan läst tredje boken och har fjärde liggande, för jag har inte kunnat släppa dem.

För jadå, det var kärlek direkt. Denne Murderbot och egentligen vandrande dödsmaskin - den är så jag. (ja, jo, förutom själva dödsmaskineriet då) Vi har alltså en hälften maskin-hälften människa-konstruktion som är skapad för att skydda människor i olika situationer, och som för att kunna göra det är utrustad med inbyggda vapen och snabba datorsystem gjorda för att koppla upp sig mot kringliggande datorsystem (typ rymdstationers säkerhetssystem) för att kunna ge bättre service och skydd. Dessa SecUnit, som Murderbot alltså är en av, ser ut som människor utanpå (tänk en Terminator) fast har oftast täckande rustning och ogenomskinligt glas framför ansiktet (som på framsidans illustration) och de uppfattas absolut som maskiner och inte som något mänskligt. Reser de med rymdskepp så är det i typ bagageutrymmet med annat material. Och de är fullständigt livsfarliga.

Murderbot, då? Murderbot har hackat sitt eget system och tagit kontroll över sig själv, men det är när boken börjar fortfarande en hemlighet som inte får avslöjas för då skulle människorna omgående tömma dess minne, byta ut processorn och formatera hårddisken. En "SecUnit gone rogue" är helt omöjlig och får inte finnas.

Jahaja. Vad gör då Murderbot med sin egenhändigt hackade nyvunna frihet över sig själv? Mördar loss bland alla jobbiga människor? Nej! Hen (som helt saknar "sexual parts") använder sitt nya diskutrymme till att ladda ner böcker, tv-serier och film:

I could have become a mass murderer after I hacked my governor module, but then I realized I could access the combined feed of entertainment channels carried on the company satellites. It had been well over 35,000 hours or so since then, with still not much murdering, but probably, I don’t know, a little under 35,000 hours of movies, serials, books, plays, and music consumed. As a heartless killing machine, I was a terrible failure.

Så, ja, den ägnar sig åt det, om den själv får välja. Fast för att inte människorna ska misstänka att den är "fri" så tar den fortfarande jobb som SecUnit och vaktar människorna medan dessa tar prover på grus och växter och allt vad det nu kan vara. Murderbot har inte riktigt koll på vilken planet den är på (för kartor tar onödig plats i systemet och är väl inte så himla viktiga) eller vilka människornas uppgifter är (så länge den själv kan kolla ytterligare några avsnitt i sina favoritserier).

Tills den blir inblandad i det som händer på planeten ifråga. Och tills människorna börjar inse att Murderbot har känslor trots att den är en maskin. Då blir allt mer komplicerat. Dels för att Murderbot håller på att bli förintad ett flertal gånger (och även om delarna kan lagas så gör det ont och är jobbigt), dels för att Murderbot är väldigt, väldigt introvert och klarar det där med social interaktion mycket dåligt. (eller som den själv uttrycker det: bara av att tänka på att sitta i ett rum och umgås med människor en längre stund så går dess kapacitet ner till 86% eller lägre)

Jepp, jag kan relatera. Och jag tycker så väldigt mycket om att läsa om hur denne Murderbot bara vill sitta där i sin ensamhet och kolla på film - men som ideligen måste rädda folk som försätter sig i idiotiskt farliga situationer.


Titel: All Systems Red
Serie: The Murderbot Diaries #1
Författare: Martha Wells
Utg år: 2017
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Witchboy

Witchboy är serier för ungefär samma målgrupp som Amulett, alltså ungefär 8 år och uppåt. Och de är väldigt bra, jag slukade totalt! Det finns två i serien utgivna på svenska, och en tredje är på gång i år så den längtar jag mycket efter.

Det är Aster som är Witchboy, och han tillhör en stor familj där alla använder magi. (det finns ett släktträd på insidan av pärmen, med många familjemedlemmar att hålla reda på, och jag hade lite problem i början och tänker att det kan ställa till det för målgruppen också - men det var bara i början för sedan tar storyn över)
Grejen är att det finns två olika sorters magi: männen är hamnbytare, och väljer/blir utvalda till ett särskilt djur redan när de är pojkar, och så kan de sedan förvandla sig till det djuret. Djurformen används till att försvara familjen och människorna mot demoner och andra faror.
Kvinnorna använder trollformelsmagi, lite mer så där jag tänker mig magi, med att få saker att växa, läka sår och sjukdomar, förbannelser och att öppna dörrlås och mängder av annat.

Aster har ännu inte funnit "sitt" djur och har inte lyckas förvandla sig fast han är flera år äldre än när det normalt brukar hända. Alla kusinerna är redan hamnbytare, och det är en del tjat från dem och familjen att han ska träna och koncentrera sig. Men... Aster är bara intresserad av kvinnornas magi. Han smyger sig till att lyssna på lektionerna som tjejkusinerna får, och så tränar han i skymundan på de där trollformlerna. Han kan göra dem, fast det inte borde funka, och fast det är förbjudet.

I första boken händer nu främst två saker: Aster får en vän i "vanliga" människornas samhälle, en väldigt tuff och utåtriktad tjej som kallas Charlie. Och så är det flera av killkusinerna som försvinner helt spårlöst när de är i sin djurform. Vad har hänt dem?
I andra boken börjar det en ny tjej på Charlies skola, och Charlie blir vän med henne. Det är tydligt att den här nya tjejen har en hel del med sig i bagaget, att hon drar sig undan sällskap och vänskap och har svårt att lita på någon. Asters släktingar anar att hon kan vara en häxa, en sådan som dem fast utan att ha fått växa upp med en familjs stöd och med bara sig själv att lära sig hantera sin magi.

Det som är så bra med de här böckerna är att de förutom att vara lättlästa, fina och ha en väldigt spännande story med överraskande vändningar får in så många bra teman (utan att det någonsin blir sökt): familj och familjerelationer, vänskap, utsatta barn, ensamhet, könsroller... Riktigt, riktigt bra serier!



Titel: Witchboy + Witchboy - Den hemliga häxan
Författare: Molly Knox Ostertag
Illustrationer: Molly Knox Ostertag
Originaltitel: Witchboy + Witchboy - The Hidden Witch
Översättning: Marie Helleday Ekwurtzel
Utg år: 2018 + 2019
Förlag: Hegas
Köp till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Max och miniriddarna

Detta är en väldigt lyckad blandning av text och seriestrippar, en grafisk riddarroman. Det går snabbt att läsa och det är väldigt roligt. Och är det någon bok som kvalar in som "i samma stil som dagbok-för-alla-mina-fans" så är det denna. Fast den är bättre.

Max måste åka runt på vägarna med sin morbror som är trubadur. En usel trubadur, måste sägas, som aldrig drar någon publik så de har nästan inget att äta och vagnen de åker och bor i är inget lyxhotell direkt. Och som Max så insiktsfullt påpekar: detta är dessutom medeltiden, så bekvämligheter som asfalterade vägar, vattentoaletter och tandborstar har inte ens uppfunnits än, så livet på vägarna är hårt, hungrigt och tråkigt.

Det blir ändring när de kommer till kungariket Mysanien och dess huvudstad. Det borde blivit bättre, för så som morbror Torulf minns det (han är född och uppvuxen i Mysanien) var det en trevlig stad med snälla och gästfria människor, fint styrda av kung Konrad den snälle. Men de har inte hunnit vara i staden många boksidor förrän morbror Torulf har tagits till fånga och Max jagas av soldater för misstänkt lösdriveri, och folk i allmänhet verkar ha en helt annan attityd till besökare, trubadurer och allting. Vad har hänt? Jo - snälle kung Konrad har dött och efterträtts av sin bror, kung Ryslig. Kung Ryslig tror på fängelse, disciplin och halshuggning, och hans undersåtar verkar stödja honom helt och fullt.

Som väl är hittar Max andra barn att bli vän med, och tillsammans med en trollkarl (som bokstavligen dyker upp från tomma intet)(och vars trollspö har sett bättre dagar)(det har förresten trollkarlen också) utvecklar de en ytterst listig plan för att ta sig in i slottet och befria morbror Torulf. Den går mest ut på att... eh... gå in och... improvisera? Jonglera? I vilket fall som helst är detta bara början på äventyret som sedan vandrar vidare i fantasy- och sagoland.

Roligt, ja, på så många sätt! Ta bara det här med att berättelsen driver med det faktum att det är medeltid, och de som lever i den vet vad det är som inte är uppfunnet ännu och saknar det de aldrig har haft. I andra böcker funkar det här greppet ibland, ibland inte, men här är det väldigt bra gjort och mycket roligt. Ta till exempel en bild i slutet där två barn jublande slår ihop händerna, och där kommentaren är ungefär "såg ni det där? Vi uppfann just high-five, och vi ansträngde oss inte ens". (jag vill inte visa bilden pga att den spoilar handlingen)

Eller bilderna, som är enkla, lite kantiga och fulsnygga och funkar fantastiskt med den lite lakoniska berättarstilen. Särskilt har jag suttit och fnissat över hur djuren ritas. Alla tar sig fram i stelbent passgång. (alltså, när benen på samma sida lyfts samtidigt) När hästarna också närmast ser ut som en blandning av krokodiler och Skogaholmslimpor i ansiktets mul-parti så blir det bara.... hehe, ja. Fult. Men snyggt. (och undantag: när hästarna springer sitt fortaste? Då överger de passgången för total haren-skuttar-snabbt-stil)

Lägger vi till detta en berättelse som överraskar en hel del längs med vägen, och som ifrågasätter könsroller och tänkande som så-här-har-vi-alltid-gjort, så kan det bara bli bra.


Titel: Max & miniriddarna
Författare: Lincoln Peirce
Illustrationer:  Lincoln Peirce
Originaltitel: Max & the Midknights
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Inte som du

Här har killar och tjejer bytt plats i roller och maktstruktur, och de första kapitlen ägnar jag åt att fundera över tydligt det blir att det inte är så här det brukar vara. Vi befinner oss i en liten norrländsk stad där sporterna i ishallen står i centrum, och där huvudpersonerna går på gymnasiet. Men: de som får de bästa träningstiderna i ishallen, de som har de fräscha, renoverade omklädningsrummen med egna skåp och tvättmaskin, de som drar in alla sponsorpengarna därför att det är till deras tävlingar publiken kommer - det är tjejernas konståkningslag. Killarna får sedan hålla på med sin stökiga hockey bäst de vill, på träningstiderna som blir över tidiga morgnar och sena kvällar, de får kånka hem de tunga hockeytrunkarna och tvätta träningskläderna hemma, och när duscharna i deras omklädningsrum pajar får de byta om på läktaren och inte duscha alls. Spelar roll, de är ju ändå bara de där bröliga hockeykillarna ingen tar på allvar ändå.

Vincent är en av hockeykillarna, som tränar hårt men som ändå pluggar som en galning för att få så högt betyg som möjligt för att kunna bli något. (Om tjejerna är duktiga på konståkning behöver de inte plugga så mycket pga kommer ändå att ro hem något lämpligt proffskontrakt och kunna leva på det) Han går på en fest och råkar dricka lite för mycket och blir indragen i ett rum med Amanda, fast han och alla andra vet hur hon är. Men hon är ju så snygg och hon vill ju? Så han blir av med oskulden, och nästa dag blir han så lycklig när hon faktiskt svarar på hans snap. De chattar en stund, och det slutar med att han skickar iväg en nakenbild på sig själv efter att ha blivit övertalad (och upphetsad). Vad han inte vet är att Amanda sitter med sitt tjejgäng på andra sidan, och de sprider bilden över hela skolan.

Mitt i det helvetet får Vincent extra träningstid sent en vardag - och det råkar också Ester ha fått. Ester är konståkningslagets stora stjärna, och den som alla killar är mer eller mindre kära i, den ouppnåeliga. (och med en mamma som är kändis, f.d. konståkningsproffs och numera kommunens starka kvinna som sitter i kommunstyrelsen och den som har makten över typ ishall och annat) Ester och Vincent tränar på halva isen var, men börjar snart prata med varandra och plugga ihop några kvällar. Och mer. Men det får vara i hemlighet, för det går ju inte att bli sedd med en av hockeykillarna, särskilt inte med slampige Vincent.

Det är bra gjort, det här med byte av maktstrukturer och könsroller - genomgående och trovärdigt och jag gillar det. Men efter de första kapitlen är det faktiskt mer kärleksstoryn mellan Ester och Vincent jag gillar och som får mig att sluka hela boken i ett nafs. Så på det hela taget är det en bok jag tycker många ska läsa: bra tankeexperiment, saker att diskutera och fundera vidare över, men också bra läsning för läsglädjens egen skull.


Titel: Inte som du
Författare: Johanna Schreiber & Ida Ömalm Ronvall
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 13-18 år

Den hemliga resan

Ni vet Taubevisan Där byggdes ett skepp uti Norden; Albertina, så var det skeppets namn... (ja, den där med "pumpa läns!"). Den här boken är om det skeppet. Huvudperson är Albertina, den Albertina skeppet enligt boken döptes efter, dotter till den kapten Albertsson som seglade skeppet Albertina på dess sista och enda resa. Och Albertina är den enda överlevande från den resan, eftersom det var en resa som "inte var hennes", och som hon aldrig skulle varit med på egentligen. Men det var hon.

Vi är någonstans förr-i-tiden, oklart när men jag gissar på 150 år sen? Albertina bor med pappa sjökaptenen som gått i land och inte gjort några resor sedan Albertinas mamma dog i ett skeppsbrott. Då var Albertina 2 år gammal. Nu är hon 9 år, och det är bara hon och pappa.
På kvällarna är de ofta på krogen Gryningen, det är där sjömännen finns. Pappa dricker inte mycket, men tycker om att vara med dem, och Albertina får sitta med och höra alla historier från sjön, resor som gjorts, äventyr som upplevts, och om alla de väsen som finns till havs. Skeppsrået, sjöjungfrur, sjöormen och andra.

En kväll kommer en främling till krogen, och Albertina märker hur hennes pappa stelnar till i hela kroppen när han kommer in. Och det konstiga är att det liksom inte går att se ansiktet på den där främlingen, eller att det inte verkar vara någon annan i lokalen som lägger märke till honom. Främlingen pratar med pappa ett tag, och när han gått därifrån får Albertina veta att det handlar om ett skepp. Kapten Albertsson ska segla främlingens skepp, fast han varit ifrån sjön så många år, och Albertina ska under tiden bo hos faster. Det vill hon inte. Hon vill följa med! Hur skulle hon kunna vara utan pappa så länge?
Så - hon smiter med på resan. Gömmer sig i en av livbåtarna, och träffar ganska omgående på det där skeppsrået som normalt aldrig visar sig för besättningen. Det ser ut som en arg liten farbror, som förvisso ger Albertina mat, men som skäller på henne för att hon är ombord på skeppet överhuvudtaget. För det är inte hennes resa, det här, får hon veta.

Riktigt fin och spännande berättelse som jag gillar mycket. Och trots att här finns läskigheter med som Havsvandraren (förebådar olyckor) och spöken så blir det inte otäckt. Det är mer annat, lite sorg men mest frid och försoning.

Titel: Den hemliga resan
Författare: Lowe Aspviken
Illustrationer: Peter Bergting
Utg år: 2019
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, eller som högläsning från ca 6 år