Age of War

Tredje boken i förträffliga serien Legends of the First Empire av Michael J. Sullivan, och jag tycker bara mer och mer om den. (Här kan du läsa vad jag tyckte om bok 1, Age of Myth, och här kan du läsa vad jag tyckte om bok 2, Age of Swords) Berättelsen drar hela tiden iväg på oväntade vägar, och ju längre jag läser desto mer har jag att nyfiket undra över hur det ska lösas eller få sin förklaring. Något som är väldigt bra är detta: författaren Michel J. Sullivan har först skrivit klart hela serien om sex böcker och sedan tillåtit dem att publiceras. Detta har gjort (detta berättar han i de intressanta författarförord som inleder varje bok) att han när han skrivit klart de senare böckerna i storyn kunnat gå tillbaka och ändra de tidigare, lagt ut hints och ändrat detaljer eller lite större saker så att det pekar mot eller knyts ihop med slutet av storyn. Och det här märks när man läser - här antyds att karaktärer inte är de vi från början tror att de är, platser anas ha större betydelse så småningom, och när man sedan har läst hela serien (jag har ju redan gjort det nu när jag skriver) så kan man tänka tillbaka och se att den och den tråden påbörjades redan i bok 2 eller 1 eller vad det är, men att allt knyts ihop. Det är snyggt. 

Men Age of War, alltså. De som krigar är människorna (the Rhunes) mot de gudalika Fhrey. Människorna leds av olika klanhövdingar, och överhövding (eller keenig) är Persephone, tillsammans med en krigar-Fhrey som heter Nyphron (alltså, ja, han slåss mot sina egna, det är komplicerat och man vet varför om man läst bok 1 och 2). Och visst finns här krigsscener och stor dramatik (det handlar om belägring av en stad som borde vara ointaglig, men de som belägrar använder magi och de som försvarar... använder också magi. Så småningom.) men fokus i boken har faktiskt mer med relationer att göra, och om personers utveckling till att övervinna sig själva och göra saker de inte trodde att de kunde. Persephone, till exempel, som nu är en Ytterst Viktig Person Som Borde Göra Ärofulla Saker - hon tycker livet har blivit oändligt jobbigt och fullt av plikter, för en styrande person som hon måste med nödvändighet sitta instängd i viktiga möten hela dagarna. Hur blev det så? Och hur mycket måste hennes plikt och vilja att vara allt för sitt folk påverka hennes eget liv, vem hon ska leva med, gifta sig med och vara kär i? Hon får välja, och det är inte lätt. 
Och så har vi muskel-Raithe, gudadräparen från bok 1 som numera har en rätt tillbakadragen roll. Han borde få vara hjälte, men han släpps liksom inte ens in i staden och framför allt inte till den viktigaste byggnaden där Viktiga Krigsrådslagen sker. Frustrerad drar han runt och försöker göra sig nyttig ändå, men fasen alltså: helst skulle han bara vilja sticka från alltihop, bygga något trevligt hus i en skog full med vilt och nära floden och dela detta med kvinnan han är kär i. 
En annan karaktär som blir allt mer viktig och intressant för varje bok är krukmakaren Gifford. En grymt missbildad kropp som plågat honom sedan han föddes (och tog livet av hans mor vid förlossningen) och han har varit mobbad av byns befolkning i hela sitt liv. Ändå kämpar han på, och har stor talang för att göra vackra krukor och annan keramik. Nu får han lite oväntat träda in i en hjälteroll och göra något storslaget. 

Här finns så mycket bra att minnas, och många intressanta detaljer. Något som återkommer då och då är en viss dörr i the Fhreys huvudstad. Dörren finns i en vacker park i hjärtat av staden, och den har inte öppnats på hundratals år. Eller någonsin. Det går inte att öppna den, finns inget handtag eller lås. Utanför denna dörr sitter en äldre herre dag ut och dag in. Han väntar på att dörren ska öppnas. Vad är detta för dörr och var går den? Och vem är den luggslitne typen utanför? Jodå, vi kommer att få veta. Men först i slutet av serien...

Titel: Age of War
Serie: Legends of the First Empire #3
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2018
Förlag: Del Rey

Age of Swords

Bok 2 i den förträffliga serien Legends of the First Empire (här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth).

Människorna (som kallas Rhunes) har nu efter att på olika sätt bråkat om saken i bok 1 kommit fram till att gudarna (the Fhrey, och nej, de är inte gudar) kan dödas. The Fhrey har också insett att the Rhunes kan vara farliga trots att de är så ociviliserade att de mest liknar djur, och som hämnd för att människor dödat flera fhrey har de nu haft massaker på hundratals, eller kanske till och med tusentals, människor och bränt deras byar och länder. Allt detta leder ofelbart till krig i stor skala där människorna skulle kunna vinna eftersom de är så oändligt många fler än fhrey. Men... människorna har bara ytterst primitiva vapen, och primitiva allting annat också förresten. De har banne mig inte ens uppfunnit hjulet ännu. Men det gör de i den här boken. De uppfinner också i rask takt pilbågen, fickan, vagnar och lite annat smått och gott, inom loppet av några veckor (och jag blir lite trött, särskilt som det mestadels är en enda person som lyckas fundera ut dessa avsevärda förbättringar för mänskligheten).

Nå, människorna behöver vapen. Och de får veta att det finns ett annat folk söder om en rejäl havsvik, och att detta folk möjligen skulle kunna tänkas hjälpa dem med att tillverka vapen. Vapentillverkarna är småvuxna och vill helst bo under ett berg, kallar sig själva ett så långt och komplicerat namn så att ingen annan än de själva kan uttala det, så för enkelhetens skull börjar våra karaktärer att benämna dem "dwarfs". Och anledningen till att de skulle hjälpa människorna är att de sedan länge är fiender till the Fhrey (vars utseende, livsstil och högstående civilisation känns väldigt typiskt "alver" även om det ordet sällan används här).

Så nu far de personer som från och med denna boken är mesta huvudkaraktärerna (bl a Persephone, änka efter nyligen avlidne byhövdingen, Suri med vita vargen Minna, Arion (en Fhrey som i första boken ficks att förstå att människor inte bara är lite smartare än djur utan även kan utöva magi), Brin (historieberättare), Moya (uppkäftig kvinna som så småningom blir Persephones livvakt) samt Roan (händig kvinna som på kort tid uppfinner storslagna ting) över havet för att skaffa hem svärd. 

Det går inte som de tänkt sig. Alls. Dvärgarna är snåla och elaka. Och så hamnar de under det där berget (hej Moria) och möter en avgrundsande som varit fångad där i eviga tider (hej balrog). Och även om just det här mer än lovligt börjar lukta Midgård så är det trots allt en helt egen story och avslutningen blir inte heller som man tror.

Jag gillar fortfarande Sullivans sätt att berätta och helt få mig in i handlingen på bara några sidor. Och jag gillar att han låter de flesta karaktärerna vara ytterst starka kvinnor.

Titel: Age of Swords
Serie: Legends of the First Empire #2
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2017
Förlag: Del Rey

Skriv och bränn

Det här är inte en bok man läser - det här är en bok man mer gör själv. Inte heller är det en bok som när man är klar med den hamnar i bokhyllan - nej, tanken är att den ska brännas upp. Sida för sida, eftersom det som skrivs i den ska inte läsas av någon annan än den som skriver. 

Upplägget får mig lite att tänka på de här kompisböckerna som fanns när jag var liten, där man på ett uppslag skulle skriva in favoritfärg, favoritdjur, musik man gillar och annat sånt. Fast då var mallen att fylla i lika för varje uppslag, och så skulle ju såklart boken sparas av ägaren. Här är det listor av alla möjliga slag att fylla i om sig själv. Det kan vara topp-5-listor, men också rannsaka-dig-själv-listor av typen "något jag gör som jag önskar att jag kunde sluta med", "jag är trött på att höra...", "i hemlighet är jag bra på att...". Eller långa punktlistor att bocka av saker man gjort (i hemlighet eller helt öppet och vanligt). Eller en sida där man ska lista låtar som är "soundtrack i mitt liv". Eller framåtblickande listor typ vad jag ska göra om 1 vecka, vad jag ska göra om 1 år, vad jag ska göra om 5 år. 

Variationen är stor, och blandningen enorm - det är ju en hel bok med listor och frågor bara till den som äger boken, som då ska fylla i dem, tänka över sig själv och sitt liv, tänka framåt och bakåt och vara helt, helt ärlig. Eftersom sidorna och listorna och alltihop sedan ska brännas...

Tänkt som en skriva-av-sig-bok gillar jag formatet, och blir direkt sugen på att plocka fram en skön penna och fylla i listor om mig själv.

Men sen tänker jag att det här är en kul bok att använda på ett annat sätt än skaparen kanske har tänkt sig - att det inte bara är en bok för solitärt skriveri utan att den faktiskt kan vara väldigt social. Jag öppnade den nämligen i sällskap med min tjugoåriga dotter, och vi bläddrade tillsammans i den, fnissade över listor och frågor och började direkt förhöra varandra på "tänk snabbt-listorna" och kom då in på "vadå, har DU gjort det? när gjorde du det??" och började prata om saker vi inte vanligen pratar om dagligdags. Alltså, ja, svaren man skriver ska väl vara djupt hemliga - men om man dubbelanvänder boken och också har den till en slags kul starta-samtal-grej? Med bästa vännerna, eller valda listor på någon lära-känna-varandra-fest eller så? Det blir alltså som en slags sanning-eller-konsekvens fast i bokform.

En rolig bok, ett slags list-eldorado eller en lång, ytterst varierad intevju med en oerhört intressant person: du själv. Bränn boken sen - eller spara den till dig själv om tjugo år och läs vad du skrev.

Titel: Skriv och bränn
Författare: Sharon Jones
Originaltitel: Burn After Writing
Utg år: 2021
Förlag: Bazar

Age of Myth

Detta är första boken i den serie, och den värld, som jag tillbringat många veckor i nu. Författaren Michael J. Sullivan är en ny bekantskap för mig, och jag gillar verkligen det han skriver. Den här serien, The Legends of the First Empire, kommer förvisso först kronologiskt, men det var serien The Riyria Revelations Sullivan skrev först och det var den som gjorde att han blev känd. Den utspelar sig i samma värld, men flera tusen år senare. När jag läst om The Legends of the First Empire på nätet så har folk gillat den, men nästan alltid tyckt att "den är ju inte lika bra som Riyria-böckerna...". Så direkt efter att jag läst bok 6 i den här serien så kastade jag mig över Riyria-serien som jag alltså håller på med just nu.

Men i Age of Myth börjar alltså allting, och det börjar med att en människa har ihjäl en gud. Människan ifråga är en ung man som heter Raithe, och han är tillsammans med sin far på jakt för att skaffa hem kött till byn. Grejen är att de har tagit sig över på andra sidan floden - den förbjudna sidan av floden. Här får inte människorna vara, här får de inte jaga eller göra något alls för detta är mark som tillhör the Fhrey. Fhrey är odödliga, kan magi, är vackra, har en högtstående civilisation och ser på människor som barbarer, eller till och med som djur. Och människorna ser alltså på Fhrey som gudar, ouppnåeliga och farliga.

Och här kommer nu en Fhrey ridande precis när Raithes far håller på att ta ur hjorten de precis lyckats nedlägga med sitt primitiva spjut. Guden vill omgående utrota människorna som de skadedjur de är, men det helt oväntade händer att Raithe efter stor dramatik faktiskt lyckas döda den odödlige guden.

Detta är startpunkten för en kedja av händelser, stora förändringar för människorna, krig och elände men också fantastiska ting. Här i första boken lär vi så smått känna seriens olika karaktärer (och nej, Raithe kommer inte vara viktigaste personen även om han är med en hel del) bland annat min favorit: Suri, en ung tjej från skogen med ett komplicerat förhållande till tak och väggar, samt med en tam vit varg som ständig följeslagare. Vi kommer att få följa både människor och Fhrey (som ju inte är särskilt gudliga av sig även om en del av dem tycker att de gott kunde få bli det). Och läsningen flyter forsande på - det här är bra fantasy som snabbt drar läsaren in i en värld och tid långt, långt bort.

Titel: Age of Myth
Serie: Legends of the First Empire #1
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2016
Förlag: Del Rey Books

Irresistable

Mrs Sophia Armitage lärde känna de fyra Horsemen-herrarna (Horsemen of Apocalypse som de käckt kallades då det begav sig) under Napoleonkriget. Hon var då med ute i fält, inte som soldat utan som vidhängande officersfru som "followed the drum" och levde med armén. De fyra Horsemen var då goda vänner, och ett stöd i allt kaos. Nu är kriget slut, och Sophia är änka sedan hennes man dog en hjältedöd i slaget vid Waterloo. Hon lever ensam i London, på sin änkepension, och har ett fullt nöjaktigt liv om än inte så glamoröst eller spännande. Men senaste tiden har varit allt mer jobbig eftersom hon blir utsatt för utpressning och snart inte har pengar kvar att leva för.

Och nu träffar hon på de fyra herrarna Horsemen igen vid en promenad i parken. Två av dem är numera lyckligt gifta (del 1 och del 2 i den här trilogin) men de andra två är fortfarande ungkarlar (och dessutom rika, snygga, betitlade och allt möjligt bra). Nathaniel Gascoigne är en av dessa två, och Nathaniel är den som Sophia redan i Spanien i all hemlighet var mer än intresserad av. Men det förnekade hon till och med för sig själv eftersom hon ju var gift med mr Armitage.

Nathaniel är i London dels för att återigen få festa loss med gamla polarna, dels för att gifta bort sin yngsta syster och sin kusin för att äntligen, äntligen få vara i fred i lugn och maskulin ro på godset där hemma som i alla år varit proppfullt av mängder av systrar och mammor och kvinnliga släktingar. Stackars karl. För vad händer nu? Han blir kär i Sophia förstås. Och Sophia i honom. Och givetvis kommer allt detta sluta med att det blir en kvinna i hans hus, på hans gods och i hans liv. Men fram tills dess ska vi genomgå en mängd bekymmer, för det är så romance ska vara. Sophia är ju till att börja med bara "good old Sophie", kompisen från kriget som inte riktigt är en lady. Och Nathaniel vill absolut aldrig binda sig, gifta sig eller ha någon familj alls. Och så har vi den där slemme utpressaren som ställer till det på alla möjliga sätt. 

Jag gillar den här. Särskilt gillar jag kärlekshistoria nr 2 som försiggår i bakgrunden och handlar om Nathaniels kusin Lavinia som är en ung kvinna med mycket skinn på näsan och svar på tal på allt, och den fjärde Horsemen-killen, Eden, väldigt aristokratiskt överlägsen och välklädd och helt perplex när Lavinia käftar emot honom. Jag blir grymt irriterad på Sophia när hon envist stolt ska klara sig själv och inte avslöja sina problem med utpressaren för någon, för det ställer till det så för henne. Men ändå: stark kvinna som klarar sig själv i denna tidens London vilket jag gillar. 

Titel: Irresistable
Serie: The Horsemen Trilogy #3

Författare: Mary Balogh
Utg år: 2007
Förlag: Berkley

Return of the Thief

 

I höstas kom äntligen, äntligen sjätte och sista boken i serien Queen's Thief av Megan Whalen Turner! Femte boken kom 2017 och den tog sju år att skriva så tre år för denna var väl jämförelsevis raskt marscherat. (första boken i serien kom 1996...)

Om bok fyra och framför allt bok fem skrev jag att jag hade velat läsa mer om Eugenides och de andra i Attolia, Eddis och Sounis, få veta hur det gick för dem. Det får jag nu i Return of the Thief! Men författaren fortsätter (precis som hon gjort serien igenom) att leka med berättarperspektiven: här är det Pheris som berättar i jagform. Och Pheris är sonson till baron Erondites, en av Eugenides värsta fiender, så hur blir det? Perfekt, faktiskt! Det är så att baron Erondites egentligen inte vill kännas vid sitt barnbarn, eftersom Pheris är annorlunda. Hans kropp är deformerad, och han talar inte, och de allra flesta har därför idiotförklarat honom. Men Pheris har fått lära sig att det bästa sättet att hålla sig vid liv är att fortsätta låta andra tro att han är dum - i själva verket är han smart, och har olika matematiska problem som ett av sina främsta intressen. 

Nu blir Pheris borttvingad från sitt lugna, bortglömda men trygga liv i ett hus på landet, och ska som en slags gisslan leva i kungen av Attolias hushåll. Det är nu genom honom vi får se vad som händer där och de andra hoven, och hur kriget mot Mede-imperiet fortlöper. De tre pytteländerna Attolia, Eddis och Sounis vägrar ge sig för jätteimperiet Medes armé. Hur kan de det? Jo, de har numera Eugenides som överkung. Fast han fortfarande egentligen inte alls vill vara kung, fast han avskyr att behöva klä upp sig, fast han är helt odiplomatisk. Och vi får läsa om hur Pheris utvecklas från en helt avvaktande och misstänksam inställning till fullständig lojalitet och dyrkan av kungen Eugenides. Hur? Jo, för att Gen är Gen helt enkelt, en av mina absoluta favoritkaraktärer inom fantasy.

Slutet är tillfredsställande, alla trådar knyts ihop. Ändå är det detaljerna på vägen som gör att den här boken är så bra - tänk att det kan kännas magiskt när en person lär sig att läsa? Eller får någon att diskutera matematiska problem med? Eller får lära sig att rida, att kunna ta sig fram med en kropp som hela livet igenom varit ens fiende? Och så älskar jag att själv få klura ut vad som händer där vi inte får vara med - Megan Whalen Turner är en mästare på show not tell och skriver bara precis så mycket som behövs för att vi till exempel ska förstå hur bra äktenskapet mellan Gen och Irene är. 

Detta är en fantastisk serie, en av de bästa jag läst. Författaren har tagit många år på sig att skriva den men så är det också ett hantverk där varje ord betyder något, där läsaren måste vara med och tänka själv, där handlingen är oförutsägbar även för den som läst de tidigare fem böckerna och vet att den är oförutsägbar.

Av hela serien älskade jag bok 2 och 3 mest (The Queen of Attolia och The King of Attolia) (de är helt outstanding!) men denna avslutande bok 6 är bra, motsvarade förväntningarna och är ett fint avslut på serien.

Här kan du läsa vad jag skrev om tidigare delar:

1. The Thief (1996)
2. The Queen of Attolia (2000)
3. The King of Attolia (2006)
4. A Conspiracy of Kings (2010)
5. Thick as Thieves (2017)

Titel: Return of the Thief
Serie: Queen's Thief #6
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2020
Förlag: Greenwillow Books

Sagan om Isfolket 47: Är det någon där ute?

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Så har vi då nått till sista boken i serien, och med tanke på att Margit Sandemo skrev in sig själv i handlingen en stund i bok 43 (En glimt av ömhet) är det rätt oroväckande att hon nu pryder omslaget på den här. Lika oroande är det att titeln för mig anspelar på eventuellt liv i rymden, när jag tänker på den boken när Heike hade tankekommunikation med en hund som då skulle vara en slags representant för andra livsformer i universum som nu kom in och styrde upp lite på jorden, eller hur det nu var (bok 27 Synden har lång svans). 

Men det är rätt lugnt. Margit är med, men det är faktiskt i ett slags efterord som upptar halva boken. Här berättar hon hur hela bokserien kom till, och lite om sitt eget liv (och sina tidigare liv också, hon är intresserad av själavandring), och det är väl käckt men hade nog kunnat ges ut i en egen bok för dem som är intresserade. Och detta "är det någon därute" har inget med rymden att göra, utan mer om en saknad efter alla karaktärerna i isfolket hon ju umgåtts med i så många år. De känns så verkliga, så kanske de ändå finns på något sätt? Lite så känns det för mig som läsare också efter alla dessa böcker, inte att de skulle finnas på riktigt men den där vemodiga saknaden.

Vad händer i första halvan av boken, då? Tengel är ju besegrad och allt borde vara klart? Nja, först måste förstås Nataniel räddas, han kan ju inte ligga där i snön och frysa ihjäl. Alla ska få varandra och bli lyckliga par. Och så har Lucifer rätt långt gångna planer på att ta sig "upp" till jorden och ta över, eftersom han tror att världen då skulle bli en oändligt mycket bättre plats än vad den är nu. Det där får han lägga ner, visar det sig, och dra sig tillbaka till sina svarta salar och sin fru Saga. Och så får vi förstås vara med om en jättejättestor hejdå-till-alla-fest, för nu behöver ju inte heller de sedan länge döda isfolksättlingarna finnas kvar som hjälpare och coacher till de levande, eftersom onde Tengel är död. Så det är kramar och farväl, och den läsare som inte klarar av det här utan vill ha mer Heike, Villemo och Sol får väl helt enkelt börja om på bok 1 igen.

Titel: Är det någon där ute?
Serie: Sagan om Isfolket #47
Författare: Margit Sandemo