söndag 19 oktober 2014

Utklädd till superhjälte

Idag har Fiktiviteter Superhjältesöndag - klart jag vill vara med på den och skriva ett inlägg om min absoluta favoritsuperhjälte.

Eller - det är ju det han inte är, egentligen. Superhjälte med superhjältekrafter. Min superhjälte är en helt vanlig kille som helt enkelt varit tvungen att träna upp sig ordentligt eftersom han inte haft så mycket annat val än att bli superhjälte - han har nämligen ärvt jobbet av farsan.

Jag pratar förstås om Fantomen - mannen i blå trikåer. Mannen vars ansikte inte får visas. Mannen som inte kan dö. Mannen som det finns ett otal djungelordspråk och myter kring. Bengalis folk tror ju att killen är odödlig ("Den vandrande vålnaden") och har superkrafter ("när Fantomen rör sig står blixten stilla) - men egentligen är det alltså en plikttrogen man som har klätt ut sig till superhjälte.

När jag fortfarande bodde hemma (nu pratar vi början på 80-talet) vägrade jag läsa svartvita, tråkiga serier. Stålmannen med sin lock i pannan och sitt flygande med utsträckta armar gick helt bort och de flesta andra superhjälte- och agentserier också. Min lillebror prenumererade på Fantomentidningen men de var ju också svartvita och därför per definition tråkiga.

Tills det kom en dag när jag av uttråkning/bokbrist/hot/minnsinte tvingades läsa en av de där trista trikåtidningarna. Det råkade vara ett specialnummer, som handlade om den första Fantomen - hur han blev överfallen av pirater och tog en ed på att alltid bekämpa ondska. Hmmm. Intressant, ju. Lite historia också. Jag plockade upp flera nummer, och fattade hela grejen med från-far-till-son-ärvandet av yrket Fantomen. Och sedan var jag helt fast i hela Fantomengrejen.


Allra mest gillar jag att läsa om olika historiska episoder - alltså när Fantomen knallar in i sitt superduperhemliga arkiv och hämtar en av sina förfäders krönikor, och sedan har högläsning för Guran eller Kit eller sina barn eller vem det nu är som är nyfiken.


Jag gillar mystiken - myterna som den att man aldrig får se Fantomens ansikte i bild. Det får bara hans fru Diana och hans barn göra (men varför, liksom? han är ju dock en helt vanlig kille??) För övrigt kan det bli lite väl mycket familjeliv med den moderne Fantomen, med bröllopsnummer och tvillingfödslar och skola och allt vad det är. Fantomen ska liksom sitta och kura i sin Dödskallegrotta och vara mystisk. Nu bor han i ett trädhus och har ett livspussel, han som alla andra.

Och så älskar jag djungelordspråken. Alltid har vi roat oss med att förvränga dem på olika sätt hemma ("När Fantomen rör sig sitter alla andra stilla" eller "Du hittar aldrig dina nycklar - de hittar dig"..).
Här är alla ursprungliga tolv:
  • Att vakna i mörkret och se Fantomen - en fasa för onda män
  • Den som ser Fantomen utan mask dör en fasansfull död
  • Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man
  • Du hittar aldrig Fantomen - han hittar dig
  • Då Fantomen frågar svarar man
  • Då Fantomen rör sig står blixten stilla
  • Fantomens röst isar blodet
  • Fantomen har tio tigrars styrka
  • Fantomen har tusen ögon och tusen öron
  • Fantomen smyger tystare än djungelkatten
  • Fantomen är hård mot de hårda
  • Sikta aldrig på Fantomen


Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra




10 kommentarer:

  1. Vad kul, jag tänkte ta Fantomen eftersom han är den första superhjältefavoriten även för mig. Men jag valde en annan synvinkel. Men du får det ju att låta sjukt intressant igen. Se om jag kan börja prenumerera igen, åt barnen naturligtvis...

    SvaraRadera
  2. Och jag som aldrig gillat Fantomen, han låter ju superintressant när du skriver om honom! Jag tror min motvilja bottnar i att jag bara läst lite här och lite där och aldrig fått grepp om själva myten. Och kanske det där svartvit-motståndet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Plocka upp en av Fantomen "Krönika" - tydligen finns det en underserie av tidningarna som heter (hette?) bara det. Min kära oäkte make har precis upplyst mig om att vi har en låda sådana kröniketidningar på vinden. Här ska läsas svartvitt igen!

      Radera
  3. Jag har aldrig haft någon närmare relation till Fantomen, men han måste ändå ha gjort avtryck för jag kände igen flera av djungelordspråken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog dem man minns mest med honom. Dem, trikåerna och dödskallegrottan?

      Radera
  4. Det är någonting som har hänt på sistone, det där med att alla (även superhjältar) tydligen måste tvingas in i heterosexuell tvåsamhet... Jag gillar det inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du rätt i, har inte tänkt på det så mycket förutom just när det gäller Fantomen.

      Radera
  5. Fantomen är ju så intressant av flera orsaker - om inte annat för att han är så ofantligt mycket mer populär här än i sitt ursprungsland (USA alltså, inte Bengali...). Här har ju Fantomen ett enormt genomslag, medan om man skulle fråga slumpvis utvald tjomme på stan i USA vem "The Phantom" är så skulle man inte riktigt få samma svar.

    Och teckningsstilen - till skillnad från de stora amerikanska superhjälteförlagen så skulle väl aldrig nån få för sig att göra en Fantomen i mangaversion? Nej, här är vi traditionalister, och jag tror att det är en stor del av charmen med Fantomen också. En Fantomentidning ser ut ungefär som den gjorde när man var liten - en Proustsk madeleinekaka i lila trikåer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ungefär - men är inte Fantomentidningen färglagd nuförtiden? För mig är Fantomen svartvit för att vara alldeles som han borde. Och lila - jag vet att det är det riktiga men för mig är Fantomen babyblå, med randiga kalsonger utanpå. Himla snyggt :)

      Radera