Hela den här trilogin (Ancillary Justice - Ancillary Sword - Ancillary Mercy) är fantastisk, men av dessa tre var det den här sista boken jag blev minst wow-ig av. Jag var förstås tvungen att läsa den för att få reda på hur allt gick. Men vid det här laget kände jag ju redan till ett-rymdskepp-som-kan-sjunga-innehar-huvudrollen, imperiets-härskare-är-en-tusen-klon-som-är-i-krig-med-sig-själv och alla-i-radch-imperiet-kallas-för-hon grejerna, och det tillförs egentligen inget nytt. Det är bara så väldigt trevligt att fortsätta vara i Breqs värld och sällskap att jag trivdes på, liksom. (och har svårartad separationsångest nu när jag har läst ut trilogin)
Fast ett större men än inget-egentligt-nytt-tillförs är att jag inte är särskilt nöjd med slutet. Visst, alla trådar knyts ihop (sort of) men jag ville ha något mer storstilat slut tror jag. Något där hela rymden blev inblandat i ett häftigt tjo-blang. Nu blev det mest bara en liten vissen och fuktskadad häxpipas pfffffft...tjoff. Vill inte spoila för mycket, men kan säga så mycket som att jag gärna ville ha kommit ifrån den där rymdstationen någon himla gång. Faktiskt.
Jahapp. Vad gör jag nu? Läser om trilogin från början? För inget kan väl någonsin likna det här?
Titel: Ancillary Mercy
Serie: Imperial Radch #3
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2015
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar