F.d elak lord möter f.d blyg stammande arvtagerska och vi får...ett framgångsrikt spelhus??

Med stor förväntan på underhållning öppnade jag  Devil in Winter. Historisk romance! Här skulle mysas, läsas om klänningar, slott och cyniska hertigar och slutligen oändlig lycka!

Jag har plöjt en hel del romantik (även om det nu var ett ganska bra tag sen)(om man nu inte räknar min ganska nyliga genomläsning om Isfolket) och hade rattat in förväntningarna romance-inställning. Genustänk? Mycket lågt ställda förväntningar. (Hey - det ska vara trygga mansbröst och darrande handlingsförlamade små kvinnor med stora ögon i den här sortens böcker) Trovärdighet? Eeeh...nej. Action? Nej, inte det heller. Jag ville roas, mysa och fly verkligheten för ett par timmar.

Vi har här en lord med ett oerhört skamfilat rykte. Sebastian St.Vincent har gjort så hemska saker fram till nu att alla ärbara människor i princip kryllar ihop ögonbrynen av skräck och indignation så fort hans namn yttras. Man Umgås Inte med en sån som St.Vincent. Vi har också här en ung kvinna som tydligen har haft det svårt att ta sig in på äktenskapsmarknaden eftersom hon 1. är blyg 2. stammar och 3. hennes pappa är av tvivelaktig börd (även om hennes mamma är av gott blod). Evangeline, eller Evie, inleder boken med att tvärt emot hela sin natur stega in i hemske hemske lord Sebastians hus och fråga honom om han vill gifta sig med henne. Hon har nämligen gott om pengar (snart, eftersom hennes rike far, han med den tvivelaktiga börden, ligger på sin dödsbädd på det tvivelaktiga spelhus som han äger) och vill fly från sin überdominanta familj. Lorden har ont om pengar eftersom hans pappa är usel på det här med ekonomi (och tycker att en sådan sak som att ha hela skogen utanför slottets ägor upplyst hela nätterna känns som en bra idé, ifall han skulle få för sig att ta en nattlig promenad). Lorden tackar ja till Evies frieri.

Planen är att de ska göra en resa till Gretna Green i Skottland nu på studs, gifta sig, legalisera bröllopet (ja, sex, sex sex alltså), resa tillbaka och fortsätta sina liv på varsitt håll. Han ska sätta sprätt på hennes pengar och hon ska...ja, det framgår egentligen inte men i alla fall ska hon göra vad det nu är hon ska göra långt borta från den där überdominanta familjen. Jo, förresten: först tänker hon sig att sitta på ett deltagande sätt invid sin tvivelaktige faders tvivelaktiga dödsbädd. Hon har nämligen inte tillåtits besöka sin far på mycket länge eftersom han är rätt...tvivelaktig. Typ.

När bröllopet är genomfört och legaliserat (sex, sex, sex!!) ska lord St. Vincent och Evangeline aldrig mer bry sig om varandra. Han ska inte ha med henne att göra eftersom hon 1. är blyg, 2. stammar och 3. har en tvivelaktig...ja ni fattar. Hon ska inte ha med honom att göra eftersom han är en skurk som ligger med alla Londons kvinnor och hon definitivt inte tänker vara en i den långa raden.

Som alla fattar blir det null och intet av detta. De kärar ner sig i varandra. Tyvärr redan ungefär på sidan 2, vilket gör att det blir ganska null och intet av spänningen i den här romanen. De får varandra alldeles för fort! OK - de förklarar inte varandra sin kärlek förrän på någon av de sista sidorna, men att de är kära i varandra begriper vem som helst som läser om den där långa resan till Gretna Green. Hon är så vek, så trött, så frusen, så eländig, så...svag. (redan efter 4 km eller så) Han är så trygg, så snäll, så omhändertagande, så organiserande, så värmande (och tänk - lord St. Vincent fryser aldrig under hela resan. Inte heller blir han trött eller gnällig). Gulligull och fnuttifnutt. Sen gifter de sig och sen legaliserar de så att det står härliga till och sedan kunde väl i princip boken ha avslutats för mycket mer än så händer det inte.

Jo, visst, det reses hinder för kärlek. Det är en grundförutsättning för en romantisk bok. Men det blir liksom aldrig någon reda med de där hindren - de är mest av arten "kan vi inte ha lite sex i alla fall, jag är så sugen? "Nej. Har jag sagt nej så har jag." "Men lite, då?" "OK, då." eller att det dyker upp ett antal ondskefulla personer som vill göra livet surt för lord och lady St. Vincent. Ta livet av dem eller så.

Trots att det inte hände så våldsamt mycket mer efter själva inledningen och bröllopet så läste jag ändå raskt ut boken. Jag var på ett mycket förlåtande humör och kände att jag hittade annat att roas av än handlingen (eller icke-handlingen) och karaktärsutvecklingen (eller frånvaron av den). Ta det här med diverse halsbrytande inkonsekvenser som jag kunde fnissa åt. Till exempel det här med att lord Sebastian på ett föraktfullt vis förklarar att han aldrig skulle få för sig att sköta någon slags arbete. Nej, det passar inte honom som har en helt annan livsstil att sköta och aldrig kan tänka sig att stiga upp före lunch. Varpå han tre sidor senare tar över det där tvivelaktiga spelhuset den tvivelaktige fadern lämnar efter sig efter sin död (som för övrigt sagt är raskt avklarad - Evie behöver bara sitta och badda hans panna i tolv timmar eller nåt sånt). Han inte bara tar över det - han lyfter det ur förfallet, renoverar det, ser över ekonomin och de anställda och gör allt på ett oerhört effektivt, kraftfullt och slå-sig-för-bröstet-duktigt sätt. Helt förvånansvärt med tanke på att karln aldrig har arbetat en dag förut i sitt liv.

Jag undrade en hel del över denne lord Sebastian som skulle vara så hemsk, så elak, så depraverad och otrevlig. Jag fick inte ihop det. När var han det, liksom? För han är ju en omtänksam herre med tryggt bröst att luta sitt lilla uttröttade huvud mot redan på inledningssidorna. Och han blir bara mer och mer trygg och snäll ju längre man läser. En riktig hedersknyffel som är så effektiv att han fixar till spelhusets finanser samtidigt som han ger sin fru multipla orgasmer så där lite i förbifarten.

Jo. Det visade sig när jag hade läst boken att den är nummer 3 i en serie. Och att lord Sebastian i de två föregående böckerna tydligen varit den ultimata skurken. Aha! Hela serien heter Wallflower Series och skulle förstås ha lästs i ordning. Det förklarar även andra saker: Evies två lyckligt gifta väninnor som trånande slingrar sig kring sina beundransvärda makar - de är Wallflower #1 och #2 som blivit bortgifta i #1 Secrets of a Summer Night och #2 It Happened One Autumn. Listig som jag är räknar jag ut att den tredje väninnan, Wallflower #4, kommer att hitta kärleken i #4 Scandal in Spring. Och så fick jag förklaringen till att den här bokens titel äntligen var tvunget att heta något med "winter" för det hade annars liksom ingenting att göra med någonting när jag läste. (Inte heller begrep jag omslagsbilden - lantligt hus i vinterlandskap. Det kanske var något de körde förbi på vägen till Gretna Green? Annars utspelar sig hela boken i London, på ett och samma jämra spelhus.)

Ska jag läsa de andra delarna i Wallflower Series? Alltså, nej. Det finns så oerhört många författare i den här genren som jag inte har provat, så jag söker vidare för att hitta någon som skriver med mer....nerv? Jag vet inte - slutet i en romantisk bok ska ju vara givet, men jag vill ha lite andlös spänning på vägen och tårar i ögonen när paret ifråga äntligen får varandra. Här blev det mest..."Tvivelaktig spelklubb kommer på fötter" eller "De får varandra, de får varandra, de får varandra". Och så vill jag i en romantisk bok få veta varför de blir kära i varandra. Vad säger hon som får honom på fall? Vad gör han som får henne att inse att just han är den ende och rätte? Här sätter de sig i en kall vagn, drar till Skottland, har sex och blir bums kära. Trots att hon är 1. blyg, 2. stammar (fast det slutar hon med när hon har fått luta sig mot lord Sebastians bröst en stund) 3. har en tvivelaktig börd, och trots att lord Sebastian är tvivelaktig hela han.

(och, nej, korta blogginlägg är inte min grej...)

Titel: Devil in Winter
Serie: Ja, tydligen :) Wallflower Series, bok 3
Författare: Lisa Kleypas
Köp den till exempel här eller här

Finaste paketet

Så himla kul att hitta en bok i brevlådan som jag inte beställt men som jag ändå hade tänkt läsa. 

Och så fint inslagen! I blått silkespapper, med en svart korp ( måste det väl vara?) klistrad utanpå. 

Tack B. Wahlströms, jag blev jätteglad!

Och bergen svarade

Jag har lyssnat mig igenom Och bergen svarade som ljudbok. Björn Granath gör en alldeles förträfflig inläsning - men ändå är jag inte alldeles förtjust i boken. Det är nog mest mitt eget fel, tror jag, så jag kommer inte att klaga särskilt mycket i det här inlägget.

Nämligen har jag lyssnat på den under en alldeles för utdragen period. Det var av olika anledningar inte särskilt många lyssningstillfällen för mig - kanske ett per vecka, och det passade inte den här boken som jag nu i efterhand mycket hellre hade läst som pappersbok och i ett enda svep.

Mitt största problem är att det inte känns som att jag har läst någon roman. Snarare att jag har läst ett antal noveller. Och bergen svarade är inte en sammanhängande berättelse. Man får läsa om ett antal olika personers levnadsöden där alla har någon anknytning till Afghanistan, och till en familj som för ungefär sjuttio år sedan bodde i den lilla (fiktiva) staden Chadbagh. Det är ofta mycket fascinerande levnadsöden och Hosseini får verkligen miljöer och karaktärer att stiga fram ur texten och bli levande. Men jag hade nog väntat mig att få läsa ännu en Flyga drake eller Tusen strålande solar  och känner mig trots de fina levnadsbeskrivningarna i den här boken rätt besviken.

Anledningen till att jag hellre hade läst boken i pappersformat och i ett svep är att den nu kändes väldigt långsam. Det är absolut inte en bok som borde varit actionfylld - men jag upptäckte att jag lätt började tänka på annat under lyssnandet. Tankar som boken gav upphov till, tankar om livet och om hur märkliga våra levnadsöden kan bli, om hur stor skillnad det är att växa upp och leva i olika länder och vår olika förutsättningar för lycka och överlevnad. Men tänkandet gjorde mig alltför okoncentrerad på uppläsningen som ju fortsatte även om min hjärna inte hängde med. Det är lite det som brukar vara mitt problem med ljudböcker - det ges inte paus och tid för eftertanke som man ju kan skjuta in när som helst i läsandet av en pappersbok. Det är därför jag helst lyssnar på überspännande deckare när jag springer, men jag ville nu testa något annat. Men det är bara att återvända till deckargenren igen för mitt ljudbokslyssnande, för det är tydligen det enda jag klarar av.

Av de olika levnadsödena som finns i boken blir jag nog mest fascinerad av Thalias. En mycket begåvad flicka, som älskar mekanik och "forskning", som plockar isär saker för att se hur de fungerar och som kan bygga ett solur eller en kamera bara genom att göra de rätta beräkningarna. Men en flicka som också i femårsåldern fått halva ansiktet bortbitet av en hund och därefter alltid anpassar sitt liv efter sitt förstörda ansikte.
Mr Wadati är också intressant, den rike mannen i Kabul som ett helt liv är kär i någon han aldrig kan få.

Det är långsamt. Det är vackert. Det är fascinerande och intressant. Men det var inte riktigt vad jag ville ha. Åtminstone inte ljudboksformen.

Titel: Och bergen svarade
Författare: Khaled Hosseini
Orginaltitel: And the Mountains Echoed
Översättning: Rose-Marie Nilsson
Ljudbok - uppläsare: Björn Granath
Utg år: 2013
Köp den till exempel här eller här

Jag har haft en tuff vecka. Jag behöver det här.

Jag, som nästan aldrig köper böcker, har på kort tid packat upp två bokpaket med böcker jag köpt och ska frossa i inom det närmaste. Det ena var ett paket med fantasy. Och nu idag packade jag upp det här:

Ja, det syns ju på bilden: det är dags för romance!

När jag var i tonåren och tjugoårsåldern plöjde jag alla Barbara Cartlands romaner. Det kan säkert handla om över hundra stycken - hon var en mycket produktiv dam. Jag älskade dem! Det finns ingenting så njutbart som att dyka ner i en lord-slott-regency-vackra klänningar-ladies-enda rätta kärleken-story ett par timmar.

Sen har det gått alldeles för många år utan den sortens läsning i mitt liv. Nu ska jag råda bot på detta! Och för att kunna orientera mig i den ocean av böcker som romance-genren utgör så gick jag givetvis till Simona Ahrnstedts hemsida (och ja, jag har läst alla hennes böcker och tycker mycket om dem). Där läste jag om hennes favoritböcker inom sub-genren historisk romance (jag tror nämligen att det är i den delen av oceanen jag simmar allra helst) och sen var det bara att lyckligt beställa hem.

Elizabeth Hoyt/Wicked Intentions (första boken i Maiden Lane-serien)
Tessa Dare/A Night to Surrender
Lisa Kleypas/Devil in Winter
Joanna Bourne/The Spymaster's Lady
Eloisa James/When Beauty Tamed the Beast

Jag har andra böcker på gång som jag läser, men dem tänker jag ikväll lägga åt sidan. För alldeles precis nu när jag har publicerat det här inlägget ska jag knata ner till läsfåtöljen, hälla upp ett stort glas Staropramen och ha en skål med....oliver till det (ostbågarna har tyvärr fått utgå ur mitt liv nu för en period av strikt måste-för-h-e-gå-ner-lite-inför-maraton-i-september-diet). Jag tänker börja med Lisa Kleypas Devil in Winter. Den börjar så här:

"As Sebastian, Lord St.Vincent, stared at the young woman who had just barged her way into his London residence, it occurred to him that he might have tried to abduct the wrong heiress last week at Stony Cross Park."

Aaaaaaahhhh.....!

Jag är bibliotekarie och alltså givetvis intresserad av porslinsmålning, kaninhoppning och karolingisk arkitektur

1.
Medelålders man kommer fram till lånedisken på biblioteket och frågar efter böcker om enskilt avlopp och olika avloppshanteringar (typ trekammarbrunn, filtrering via markbädd, eget reningsverk eller whatnot). Jag hämtar någon bok från hyllan och beställer några andra titlar från andra bibliotek. Den medelålders mannen kastar sig in i en längre utläggning om de olika avloppshanteringarnas för- och nackdelar och frågar mig om mina åsikter i det hela. Jag står ju bevisligen med en bok om avlopp i handen ("har du läst den?" "nej, det har jag inte") och borde kunna uttala mig om markbäddars fördelar kontra septitankars enkelhet att installera?

2.
Kvinna i skolans personal kommer för att hämta en hög med faktaböcker om ADHD och andra diagnoser. Hon bläddrar igenom högen, hummar över titlarna och frågar mig om jag har läst dem? ("nej") "Det här är ju så intressant och det finns så mycket skrivet" varpå hon en längre stund fördjupar sig i ämnet i allmänhet och hennes egna erfarenheter av barn med diagnoser i synnerhet.

3.
Äldre kvinna kommer in på biblioteket och frågar var vi har "böckerna" om en speciell svensk idéhistoriker (tror jag att han var) på 1700-talet. Snabb koll visar att vi inte har någon hel bok om denne person men att man kan hitta info om honom i olika lexikon och handböcker samt att det finns en bok om honom jag kan beställa hit från ett närliggande bibliotek. Hon blir ganska upprörd över det faktum att 1. det finns så  litet skrivet om honom och 2. vi inte direkt kan ge henne en hög med böcker att bära med sig hem utan att hon får återvända efter några dagar för en bok.
När hon sedan återvänder, trots allt glad över att kunna få  hem den fjärrlånade boken, förhör hon sig om vad jag tycker om den idéhistoriske personen ifråga och hans verk/åsikter/etc. (fast jag har trots en alldeles för lång universitetsutbildning aldrig hört talas om karln) "Du kanske har läst boken?" (som vi just fjärrlånat hit) "Nej, jag har inte läst boken".

4.
Yngre man frågar efter boken "Ved" av Lars Mytting. Den finns inne. Jag hämtar den. Och bereder mig förstås på en djupare diskussion om vedeldandets för- och nackdelar. Den kommer. Och frågan också: "Har du också läst boken?"

Den här listan kan göras mycket, mycket lång. Och jag är medveten om att jag låter som en synnerligen sur bibliotekstant nu - men jag stör mig på detta. Jag är bibliotekarie. Jag är duktig på att hitta och förmedla information och material. Detta innebär inte automatiskt att jag också är intresserad av just den informationen och innehållet i materialet. Bara för att jag har lyckats hitta fyra böcker om kaninhoppning innebär det inte att jag tänker skaffa kanin och sätta igång med kaninhoppning pronto. Bara för att jag snabbt kan hitta bra information på nätet om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it... så innebär det inte att jag har lust eller tid eller ork att ge mig in i en längre diskussion om fonder/auktioner/beskärning av äppelträd/name it...

Och det här med "om jag har läst boken?" De små barnen tror att alla böckerna på biblioteket är MINA och att det är jag själv som har skrivit dem. De lite större barnen är fullständigt övertygade om att även om jag inte har skrivit alla böckerna så har jag väl åtminstone läst dem alla. De flesta högstadiebarnen vet att jag läser mycket, och är imponerade av hur många böcker jag har läst. De har nu ändå sedan länge förstått att jag inte kan ha läst alla böckerna på biblioteket.
Hur kan det då finnas så  många vuxna människor som nästan tar för givet att jag har läst stora delar av vårt fackboksbestånd?

Törnrosens nyckel - en gnistrande vacker vinterbild

Törnrosens nyckel är en ganska tjock mellanåldersbok som (alldeles precis som det står på bokens baksida) känns som en slags blandning av Narnia - Häxen och lejonet och Guldkompassen. Här är vinter, här är talande djur, här är resande mellan världar, mystisk teknik och det rids till och med på en björn. (hej Iorek Byrnison!)

Lin får ett mystiskt paket med posten, adresserat till ”Törnros”. Det är vad hon kallar sig själv i sina fantasilekar – ingen annan känner till det namnet. Så vem kan ha skickat paketet?
Inuti ligger en nyckel som visar sig kunna öppna en gömd port i källaren till huset där Lin bor. När hon går igenom porten kommer hon till en annan värld, till Sylver.

 I Sylver är det vinter, och det ställer till med ganska stora problem för Lin som när hon kommer genom porten bara är klädd i pyjamas, kofta och tofflor. Men hon tänker inte så mycket på det först, för precis när hon landar i snön så möter hon Rufus. Sin älskade Rufus, hennes tama sork som dog för några månader sedan och ligger begravd under törnrosbusken i Lins trädgård. Här är han! Inte så liten längre att han får plats i hennes koftficka där han brukade ligga – nej, nu är han minst lika stor som Lin och går på två ben och pratar.

I Sylver finns Älsklingsdjuren – barnens älskade husdjur som dött. Men Sylver hotas av en katastrof – det är därför Lin har blivit kallad dit. Hon är Törnrosen, den som ska rädda hela Sylver. Allra först måste hon hitta Isvan, den försvunne snöprinsen. Och hon måste hitta honom direkt, nu i kväll för sedan är det försent.

Och så sladdar äventyret igång. Rent bokstavligt, faktiskt, för Rufus och Lin sätter sig på en kälke högt uppe på ett berg och åker en hisnande färd ner i Sylverdalen där de med en krasch landar utanför en stuga där den läskige Skördaren finns.

Jag kan se det hela framför mig väldigt väl. Tone Almhjells språk lyfter fram allting med detaljer och känsla – jag kan känna lukten av stjärnmjöden, se de snötäckta gatorna, kälken, den rostiga grinden till Vinterfyrstarnas palats, själva törnrosens nyckel med dess taggar. Men jag är inte oreserverat förtjust i boken. På något sätt kommer jag liksom inte riktigt in i berättelsen och har svårt att engagera mig i det som händer eller i karaktärerna. Jag har svårt att sätta fingret på vad det riktigt är som gör att jag står utanför – men genom stora delar av boken känns det mer som att jag sitter och tittar på en oerhört vacker kuliss men inte som att jag är med om ett stort äventyr. Kanske är det för att det händer lite för mycket? Att det zappas lite för snabbt från det ena till det andra? Kanske att jag inte riktigt får sätta mig in i vad det är som hotar Sylvervärlden innan Lin måste sätta igång med räddningsaktionen? Jag hade velat att hon skulle få besöka fler ställen i staden Sylveros, och få lära känna fler personer innan hon med andan i halsen ska börja sin jakt på snöprinsen.

Men det här är Tone Almhjells debutbok. Kanske hon har velat få in lite för mycket i den. Jag tänker och hoppas att hon fortsätter skriva, att hon lyckas använda sitt skimrande språk till en mer renskalad berättelse.

Titel: Törnrosens nyckel
Författare: Tone Almhjell
Orginaltitel: The Twistrose Key
Översättning: Nina Östlund
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9 - 15 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

A Storm of Swords: spoilerfritt eller spoilerfyllt. Välj själv.

Så här är det: Jag har efter x antal veckor läst ut tredje boken i A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Nu skulle jag vilja vara duktig och skriva ett präktigt och trevligt inlägg om det utan att spoila handlingen. Här kommer det:

1. Det dör många personer. Man kanske inte riktigt väntade sig att just de skulle dö, faktiskt.
2. Det är väldigt spännande.

Så. Men den delen av mig som inte är fullt så duktig har en enorm lust att skriva så väldigt mycket mer, för dem som också har läst boken. Jag vill spoila. Jag måste spoila. 

Så du som inte har läst A Storm of Swords men har tänkt göra det - LÄS INTE VIDARE. 

Du som följer tv-serien Game of Thrones - LÄS INTE VIDARE. (eftersom säsong 3 bara täcker drygt halva A Storm of Swords)

- SPOILERVARNING-

Nu är ni banne mig varnade med både fetstilt text, kursiverad text och versaler. Nu kör vi.

Jag undrar om inte A Storm of Swords faktiskt är bästa boken hittills i serien. Första boken är fantastisk - men i all sin komplexitet och med sitt höga tempo så är den ändå en inledning där man får lära känna alla och förstå att precis vad som helst kan hända och precis vem som helst kan dö. Andra boken fördjupar: intrigerna, krigen, karaktärerna och framförallt anledningarna till att karaktärerna handlar som de gör. Men i bok tre fullständigt exploderar allting. 

Hotet i norden, det som jag i mina förra två inlägg om GoT tjatade om att alla borde göra något åt i stället för att bråka med varandra? Det exploderar. Hela boken inleds med att the Night Watch's krigshorn ljuder med tre långa signaler. Tre signaler har inte hörts på många hundratals år. Tre signaler betyder att The Others anfaller. Och de svarta bröderna dör som flugor - utom "fege" Samwell som lyckas komma undan, lyckas ha ihjäl en av the Other genom att peta på honom med en kniv av dragonglass, flyr, flyr och räddas av någon som rider på en älg, är svartklädd och har iskalla händer. Denne "någon" vill jag verkligen läsa mer om. Bran försvinner med denna varelse mot slutet av boken också. 

Och det här kungakrigandet? Ja, det tar liksom slut. Inte för att någon vinner över alla de andra, precis. Nä, det tar slut eftersom kungarna tar slut. Martin tar livet av dem, en efter en. Ett av de mest tillfredsställande kapitlen i boken handlar om när vedervärdige Joffrey dör mitt under det att han är som allra vidrigast. Yes! kände jag (troligen ondskefullt) där jag satt i min läsfåtölj. (trist är dock att hela världen tror att det är min favvo Tyrion som ligger bakom Joff's död). Mindre tillfredsställande är the Red Wedding. Jösses - Martin tar livet av både Robb och Catelyn! Under ett bröllop! Och jag som trodde att det skulle bli lite ordning i norden nu. Tji fick jag.

(det mest tillfredsställande i absolut hela boken??? Det är precis i slutet. Det är när man får veta att Tywin Lannister inte skiter guld.)(mmwuuuaaahahahahaha....) 

Och konstellationerna av personer. Det blir så bra! Jaime, som får ha ett av berättarperspektiven här, reser ihop med Brienne av Tarth. Jaime, som visar sig inte bara vara guldlockig och elak utan som också har motiv till allt det han gjort och som nu har seglat upp till att bli en av mina favoritkaraktärer. Arya och Sandor Clegane! Hon, som vill ta livet av honom och han som vill använda henne till att få tillbaka sina förlorade prispengar och kunna göra sig fri från Lannisters och sin bror (eller åtminstone är det vad jag tror att han vill). Arya, som jag trodde också strök med där vid the Red Wedding men som visade sig ha klarat sig och som nu kanske till och med är på väg till Jaqen H'ghar, med Needle i sin hand. Yej! Danaerys och Ser Barristan Selmy...Catelyn och Thoros av Myr... Catelyns kapitel har verkligen inte varit mina favoriter, men en zombie-Catelyn på jakt efter hämnd? Det är något helt annat, det...

Allt händer. På en gång. I alla berättarperspektiven. Och redan från början vet man att precis vad som helst kan hända, så det är aldrig några döda partier någonstans. Jon? Han kommer att bli en av the Wildlings...nej! han kommer att bli nye ledaren av the Wildlings? nej, han blir dödad men lever vidare i Snow...Nej?! Han blir kär, slår sig ner i ett hus i Frostfangs, får små söta rödhåriga barn med Ygritte och har en tam mammut i trädgården...Nej. Han rymmer från Wildlings, och tar sig tillbaka till Night Watch och blir hjälte? Nej...han blir tagen för förräderi och inslängd att ruttna i en cell. Nej. Han rymmer söderut och tar över Winterfell och blir nya kungen i Norden? Nej. Han slår ihop sig med Bran och söker efter den treögda kråkan? Nej. Han blir beordrad av kung Stannis (som dyker upp som en deus ex machina i norden och slår ner the wildlings) att gifta sig, slå sig ner på Winterfell och bränna upp gudaskogen och se till att det blir lite ordning i klassen. Nej. Han blir trots sin ungdom ny befälhavare över the Night Watch? Nej. Eller, jo! So far, i alla fall.
Och detta är ändå bara Jons historia. Tyrions är om möjligt ännu mer oförutsägbar. Och Aryas. Och Sansas. Och Brans. Och...

Jag älskar de här böckerna.

Fast de tar en evinnerlig tid att läsa.

Titel: A Storm of Swords

Serie: A Song of Ice and Fire, bok 3

Författare: George R. R. Martin

Köp den till exempel här eller här

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 - A Game of Thrones

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 - A Clash of Kings

Bokprat: standardvarianterna

Jag jobbar som skolbibliotekarie på en F-9-skola. Det allra viktigaste i mitt arbete är för mig det läsfrämjande, och det gör jag främst genom att ha regelbundna bokprat med alla elever. (lugnande information: ja, jag har också informationssökningsundervisning, och allt annat skolbibliotekariskt som man kan tänka sig). Skolan är tvåparallellig, och jag har bokprat med alla klasser ca 4-5 gånger per termin (något färre med 8or och 9or). Detta innebär att jag har ungefär 100 bokprat om året, och har hunnit uppleva ett antal olika sorters bokprat sedan jag började jobba som skolbibliotekarie.

Jag älskar att ha bokprat! Att få stå sisådär 30-40 minuter och oavbruten stå och prata om böcker, och visa upp bilder ur böcker och läsa korta stycken högt ur böcker, inför en klass med barn som lyssnar - det är något alldeles fantastiskt. Jag som förr i tiden hade total skräck inför att tala inför människor har helt förändrats i detta. Jag pratar om något jag älskar och känner till: böcker och läsning, och jag njuter av att få göra det inför en grupp människor som lyssnar på det jag säger.

Och sen! Sen när jag har pratat färdigt, och frågar vilka som vill låna någon av böckerna, och det viftas med händer och ropas jag! jag! jag vill låna DEN! Det är en enorm boost för självförtroendet (de har lyssnat på MIG och inspirerats) och lycka (de vill LÄSA). Då känns det enormt skönt och kul att jobba som skolbibliotekarie och man får energi till ytterligare hundra bokprat eller så.

Men visst. Alla bokprat är inte hellyckade. Det finns olika sorter. Här kommer nu en lista över Standardvarianterna av bokprat:

1. Det lyckade bokpratet
   Det jag beskrev ovan. Alla barnen lyssnar andäktigt. Alla viftar med uppsträckta händer och vill låna, låna, låna! Alla böcker jag tagit med mig lånas ut, och det blir kö på många av dem som flera vill låna. Lycka!
2. Det inte fullt så lyckade bokpratet
   Ungarna lyssnar, men vrider på sig mot slutet av pratandet (hur många böcker har du kvar nu?) Det lånas spridda böcker men huvuddelen av barnen rusar i stället ut i biblioteket för att låna andra böcker än dem jag pratade om.
3. Det förbjudna bokpratet
   Jag pratar om ett antal böcker i olika svårighetsgrader (vi har åldersintegrerade klasser). Läraren, som för en gångs skull är med klassen till bokpratet (hon brukar annars föredra att göra andra saker när klassen är i biblioteket), förklarar för barnen att "det här var fina böcker, men de är allihop för svåra för er. Ni får inte låna någon av dem." 
   (sann, upplevd situation. Ingen ego-boost, kan jag berätta. Arbetslusten sjönk till ungefär 0 i flera dagar framåt)
4. Bokpratet för de ointresserade
   Bokpraten för högstadieklasserna brukar gå till så här: Man pratar inför en till synes helt ointresserad klass som låtsas sova på bänklocken, som fipplar med mobiler, som fnissar med kompisen, som stönar och suckar och bara ser ut som ett enda stort "amen palla...". Ingen lånar någon endaste bok. Just då i alla fall. Men sen...sen kommer de in till biblioteket på rasten, eller efter skolan (vi är folkbibliotek också) och lånar böckerna jag pratat om fast i smyg. 
5. Det inställa bokpratet
   - Oj...var det idag?
   - Oj...nämen det går inte nu, vi har så mycket vi måste hinna med i matten (som ju är viktigare).
   - Oj...alla sexor ska på teaterbesök i dag - är det ingen som har berättat det för dig?
6. Det gigantiska bokpratet
   Närmast "event"bokpratet, när hela idrottshallen eller matsalen är fylld med elever och jag, eller jag tillsammans med andra skolbibliotekarier i kommunen, håller bokprat för alla på en gång. Typ till Sommarboken, eller till Bokjuryn. Det är vid den här sortens bokprat man får applåder efteråt (!!). Eller kommer med i tidningen (ja, det har jag faktiskt), inklusive bild på Carolina viftande med bok i näven.
7. Det privata bokpratet
   - Carolina...jag har ingenting att läsa. Kan du inte tipsa mig om någon bra bok? (klart jag kan!! lägger ner det jag gör för tillfället och följer med på privat bokpratsturné bland bokhyllorna)
8. Det avbrutna bokpratet
   Hög med bra böcker ligger på plats. Inlånade extraex av böckerna på plats. Klassen på plats framför mig. Pratet igång, allt känns bra, barnen lyssnar...
   Då går det eländiga brandlarmet. Alla rusar ut. Bokpratet känns helt plötsligt som en övergiven festlokal av något slag. Det är bara att sucka, lägga ner och bege sig ut med alla andra på skolgården tills larmet avblåsts (ja, för 99 av 100 är det falsklarm eller övning).

Vilken himla tur att Bokprat variant 1 eller 1 lite blandat med variant 2 är det absolut vanligaste.

Lättläst för mellanstadiet: böckerna om Emil 11

Lättlästa böcker för barn på mellanstadiet behövs. Jag tänker på böcker som passar de barn som fortfarande har det väldigt svårt med läsningen, men som tycker att det känns jobbigt att fortfarande gå till hyllan med börja läsa-böcker när kompisarna läser tjockare böcker utan bilder. Och visst finns det lättare kapitelböcker (Hcf) de klarar av - men jag blir så glad när det kommer böcker som både är lättlästa men ändå vänder sig till barnen på mellanstadiet med ämnen som inte är för barnsliga.

Som den nya serien om "Emil 11" av Thomas Halling (från Nypon förlag som ju specialiserar sig på lättlästa böcker för alla åldrar). Jag har läst de två första böckerna i serien, och gillar.

I Skolfotot sitter Emil och bästisen Zoran och tittar i den alldeles nya fotokatalogen. Och det är tjejerna de tittar på. Zoran tittar särskilt på Lina, som det visar sig att han är ihop med, och kan nu inte Emil bli ihop med Linas bästis? Det vore ju så praktiskt. Om om nu inte bästisen passar så kan han väl fråga chans på Karro? Hon är ju också snygg. Emil tycker det hela är lite pinsamt, men vill inte säga som det är till Zoran - att han redan är kär i någon annan men inte vågar fråga chans på henne.

I Hemlig hamster har vi ett par (som vanligt) oförstående föräldrar som inte begriper att Emil faktiskt behöver ett husdjur. Mamma är tydligen allergisk, men pappas argument är ungefär att "jag hade minsann inget husdjur när jag var liten". Och vilken elvaåring köper det? Inte Emil, i alla fall. Han vill ha ett husdjur. Helst en hamster. Helst den lilla vita hamsterungen som finns i djuraffären där Emil brukar hänga efter skolan.
Så Emil tar saken i egna händer och köper en hamster ändå. Inte den lilla vita. Nej, han letar upp någon skum privat hamsterförsäljare på blocket och köper hamster, bur och hela kittet för trehundra kronor och smugglar sedan in det på sitt rum. Väl där kommer han på att det här med att ha en hemlig hamster kanske inte funkar? (nej, säger den här mamman som läser, dina föräldrar kommer garanterat att upptäcka den ungefär inom fem minuter efter det att de kommit hem från jobbet) Ledsamt nog är det lite av en runt-hörnet-garanti för den här hamstern Emil har köpt via Blocket, för morgonen efter köpet ligger hamstern stendöd i sin bur. Tragedi och elände.

Kärlekslängtan och insmugglade hamstrar, mellis med bästisen och åtta rostade mackor var före innebandyträningen, skolfotobetraktande, gråt och fnissiga telefonsamtal från flickor...det är en bra vardagsblandning och inte det minsta barnsligt. Ändå mycket lättläst. Bra!

(Tredje boken om Emil 11 heter Bara bråk)

Titel: Skolfotot + Hemlig hamster
Serie: Emil 11
Författare: Thomas Halling
Illustrationer: Kenneth Andersson
Utg år: 2013 + 2013
Förlag: Nypon förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8 - 12 år

Bokpratsplanering pågår

Det här är ett nedslag i en skolbibliotekarievardag. Det brukar förstås ligga en hel del bokhögar på mitt skrivbord på jobbet - men idag kändes det som att de var fler än någonsin och jag blev helt tvungen att föreviga dem.

Så här ser min vardag alltså ut precis just nu:

Carolinas lair

Jag är nämligen mitt uppe i planeringen av fem bokprat nästa vecka. Fyra av klasserna kommer om ungefär sex veckor få ett författarbesök av Thomas Halling (yej!!) och förstås passar jag nu på att prata om så många Hallingböcker jag kan och har lyckas få ihop. Vidare har vi en hög med böcker jag ska prata med en tredjeklass om i morgon, och förutom alla dessa högarna ska jag dessutom plocka ihop ett gäng böcker jag ska prata med en niondeklass om. Önskemålet där är skönlitteratur om andra världskriget, och böcker i gränslandet ungdom/vuxna.

Visst är ni avundsjuka på mitt jobb? Visst??!

Nu ska det läsas Brandon Sanderson

Ända sedan jag läste de tre avslutande böckerna i Wheel of Time, de som inte Robert Jordan själv skrev (eftersom han hade ett rätt giltigt skäl - han var död) har jag varit sugen på att läsa något av Brandon Sanderson. Det var ju han som fick det nästan omöjliga uppdraget att avsluta Jordans mastodontverk. Visst skrev Sanderson en fortsättning på Jordans arbete, utifrån hans utkast och anvisningar - men det kändes ändå som en ny ton i böckerna, och en ton jag gillade mycket.

Nu är det dags! Efter att ha läst en hel del om Sanderson på diverse bloggar etc har jag fattat detta: 1. karln är otroligt produktiv - han bara spottar ur sig tjocktjocka böcker, men 2. han är (till skillnad från vissa herrar Jordan, Rothfuss och inte minst Martin...) mycket strukturerad och avslutar faktiskt sina serier inom en överskådlig tid. Och 3. de flesta verkar gilla det mesta han skriver.

Så jag fick en hel del beslutsångest. Så många böcker och serier att välja mellan...och alla verkar bra. Vilken ska jag börja med?

Det fick bli The Mistborn trilogy. Har nu precis packat upp dem ur paketet och klappat lite på dem.

Samtidigt upptäckte jag att vi har en ungdomsbok (eller kanske mer för 10-15, vet inte än) av Brandon Sanderson på biblioteket där jag jobbar: Alcatraz versus the Evil Librarians. Det är jag själv som har köpt in den för några år sedan (givetvis på titeln - en sådan titel måste bara biblioteket ha anser jag) men sedan glömt att vi hade. Bara inledningen lockar mig till läsning:
"So, there I was, tied to an altar made from outdated encyclopedias, about to get sacrificed to the dark powers by a cult of evil Librarians". Måste ju läsas, eller hur?

Så nu ligger böckerna hemma i min hylla och gör mig tokig av läslängtan. Ska bara klara av de sista fyrahundra sidorna i A Storm of Swords av George R.R. Martin först.

Jag har inte tid att jobba, faktiskt. Kan någon sponsra min läsning lite, tack? "Snälla Carolina - vi vill så gärna höra vad du tycker om den här högen med fantasyböcker så vi betalar dig lön i fyra månader för att läsa dem". Typ något sånt.

Barnhemmet - en eländesthriller

Eländigt och hemskt är bara förnamnet på hur barnen har det på Edgar & Tekla Bjelkes Skolhem för Vanartiga Barn. Bilden ovan är tagen från bokens baksida, och skildrar ganska precis känslan man får av att läsa om barnen och lärarna på barnhemmet – bistert, strängt, hopplöst och trist.

En del barn har föräldrar som alla verkar ha placerat dem där för att de ska lära sig veta hut eller bara vara ur vägen. Men ganska många barn har inga föräldrar alls, och de avundas dem som trots allt får besök av sina föräldrar då och då (även om besöken mest verkar gå ut på att sucka besviket över sina misslyckade barn eller skälla ut dem efter noter för att de fortfarande inte har blivit älskliga/ståtliga/lyckade).


Ingen enda vuxen verkar vara på barnens sida. Inte någon! Inte någon av lärarna där den ena är elakare än den andra (ja, även den som allra först verkar snäll), inte skolans övriga personal (trädgårdsmästaren är ett under i elakhet) och definitivt inte föräldrarna (när de behagar dyka upp). De enda som står på barnens sida är barnen själva.

Så när det hemska händer att det i allt elände till och med börjar försvinna barn spårlöst från barnhemmet – ja då är det barnen själva som måste lösa deras försvinnanden. Dels för att de verkar vara de enda som bryr sig (lärarna rycker mest på axlarna eller kommer med urfåniga bortförklaringar och föräldrarna lyssnar överhuvudtaget inte på vad barnen säger), dels för att det kan vara de själva som försvinner nästa gång.


Omslaget på Barnhemmet signalerar spökerier och ”läskig bok”. Läskig är den, men det är just det där med barnens utsatthet och vedervärdiga tillvaro som är läskigast. Spökerier blir det inte, men nagelbitande otäckt och spännande ändå. En thriller för barn. Dock inte helt lättläst eftersom det är ganska många barn på det där barnhemmet och vi får allas olika berättelser och bakgrunder. Namnen yr friskt ett tag men en bit in i boken har man lärt sig dem rätt bra. Jag gillar den här.

Titel: Barnhemmet
Författare: Cecilia Lidbäck
Illustrationer: Robert Vallmark
Utg år: 2013
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Boksamlare? Jag??

I den här veckans jerka har Annika hämtat inspirationen från BOTNS podcast: Do readers have to be collectors?

Och mitt enkla svar är: Nej. Läsare behöver inte vara samlare. Varför skulle de behöva vara det? En läsare vill väl åt själva läsningen, eller hur?

Eller sån är jag i alla fall. Jag läser en bok. Jag lägger den åt sidan (och lämnar i 99 fall av 100 tillbaka den till biblioteket). Jag känner inte något överdrivet behov av att sedan äga den boken och alla böckerna den författaren har skrivit och alla möjliga olika utgåvor av böckerna och när jag ändå håller på alla böckerna från förlaget som givit ut de böckerna...

Som jag skrev i ett inlägg i bloggen igår (när jag publicerade två "shelfies") så hade jag dock en tid i mitt liv (ungefär samtidigt som jag läste litteraturvetenskap) när jag kände att jag ville äga så många klassiker som möjligt. Men jag blev aldrig någon samlare för det. (tänk vilket stort hus man hade behövt om man skulle samla på alla klassiker som finns...)

Jag är överhuvudtaget ingen samlare. Ingen prylägare alls egentligen. Jag vill helst bara ha de saker jag faktiskt behöver.
Tyvärr delar inte resten av min familj denna praktiska livsuppfattning (för då hade vi nog kunnat bosätta oss i husbilen och leva mycket billigt). Det samlas på diverse ting i vårt hus. Smurfsamlingen är väl den mest framträdande. Den är mycket fin, visst, men den tar ganska stor plats. Sen har vi samlingen med orienteringskartor som växer för varje år, strikt sorterad i gigantiska pärmar. Gosedjur ska det också samlas på, för att inte tala om affischer med One Direction. Alltså - det är bara en himla tur att jag inte mitt i allting också prompt behöver samla på mig all världens böcker också.

Som en bonus försiggår det också en spännande utlottning av bokaskar hos Annika den här veckan. Jag skulle gärna vilja vinna den här. (som jag tänkte att resten av familjen kan förvara sin fjärrkontrollssamling i)

Shelfie - åtminstone valda delar

Den senaste tiden har det publicerats en hel del shelfies i läsa-om-böcker-världen. Jag var inte så sugen eftersom 1. hyllan är så pinsamt belamrad med grejer som inte hör dit, typ tidskrifter vi inte vet var vi ska göra av, mästerverk gjorda i trä- eller syslöjd av barnen, havererade broderiförsök (mormor försöker introducera barnbarn....det gick väl sådär, kan jag rapportera), hörlurar och sladdar till förbannelse samt en massa små minisnapsflaskor vi inte heller vet riktigt var vi ska göra av, och 2. det är så stora delar av hyllan som upptas av oäkte makens böcker som inte alls representerar mitt eget bokläsande.

Men nu idag blev jag stående och glodde på ett par av hyllorna. "De där skulle jag ju kunna fota", tänkte jag, för det är faktiskt mestadels mina böcker. Jag blev duktigt shelfie-peppad och röjde lite spritflaskor och dammiga broderidukar åt sidan (analog photoshopping kallas det).

Här är sålunda två Carolina-shelfies. De speglar väldigt tydligt min spretiga boksmak. En stor del är klassiker - jag hade en tid i mitt liv då jag hade ett omättligt behov av att läsa och äga klassiker. Och så finns det en hel del fantasyserier - dem jag gillat så mycket att de har fått stanna kvar i min hylla. Och så Selma, förstås. Selma har nästan en egen hylla hos mig.

Böckerna som ligger framför de andra är ska-snart-läsa-böckerna.

(Det visade sig att oäkte makens böcker faktiskt mest breder ut sig under C. (Ja, vi har böckerna i bokstavsordning. Är man bibliotekarie så är man.) C som i Clancy, Child, Connelly, Cussel...)

Djävulsstjärnan - Hole, Hasselhoff och en seriemördare

Jag har två problem med Harry Hole-serien. Det ena är hans drickande. Ja, jo, jag vet, "ensamlevande polis med alkohol- och relationsproblem" är en så allmänt vedertagen deckarstereotyp så att jag nästan misstänker att den är inskriven i någon slags handbok för deckarskrivande. Men jag gillar inte att läsa om när han dekar ner sig. Jag vill inte läsa om alla dessa genomklappningar tillsammans med herr Beam, alla dessa öl på sunkiga hak, alla dessa uppkastningar och huvudvärkar.

Det andra är denne eländige Tom Waaler som har fått husera fritt i Rödhake, i Smärtans hus och så nu i Djävulsstärnan. Hur länge ska karln få gå runt med sitt iskallt vackra leende och sin David Hasselhoff-(bluääärgh...)kropp och göra onda och elaka saker? Tre böcker är alldeles på tok för länge. Hole borde ha satt p för hans ondsinthet redan i Smärtans hus.

Men jag kan faktiskt helt förlåta Nesbö (nä, jag orkar inte klydda (skånskt bra ord) med att försöka klippa in det där norska ö-et i texten den här gången) dessa mina problem med Holeböckerna, för karln kan ju få till en sanslöst bra och spännande story. Djävulsstärnan, t ex. Inte går det att sluta läsa den, inte. Nesbö låter släppa lös en seriemördare i Oslo, komplett med ritualer kring mordplatsen (stjärnformad röd diamant på offret och ett avhugget finger), katt- och råttalek med polisen och total galenskap som motiv för morden.

Hole får sparken från jobbet, men korkar trots det tillfälligt igen herr Jim Beam och ger sig med sin egen listighet ut på jakt efter mördaren. Han måste samarbeta med....(*läskig bakgrundsmusik*) Tom Waaler. Och hur ond Tom W än är så är han en duktig polis, som när utredningsarbetet kommer igång faktiskt nästan verkar snäll och trevlig. Men jag skulle aldrig lita på ens David Hassel(bluuääääärgh...)hoff, än mindre på Waaler, så jag bara väntar på att han ska visa sitt rätta, elaka jag. Vilket han förstås gör snart nog.

Titel: Djävulsstjärnan
Serie: Harry Hole, bok 5
Författare: Jo Nesbö
Orginaltitel: Marekors
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2004
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Smärtans hus - Hole och de tusen ledtrådarna

Full av förväntan efter mästerliga Rödhake laddade jag ner nästa Harry Hole-bok i telefonen. Här skulle lyssnas! Men det blev riktigt segt – faktiskt vill jag nog säga att jag blev riktigt besviken.

Visst – Jo Nesbø är en mästare på att förvilla sin läsare, lägga ut falska ledtrådar och gömma hemligheter i hemligheter. Aldrig kan jag som läsare riktigt veta ”vem som gjorde det”. Men i Smärtans hus blir det alldeles för mycket av småpillspolisarbetet. Jämföra fingeravtryck, leta efter hårstrån, analysera matrester, se filmen från en övervakningskamera som filmat ett bankrån. Om och om och om igen, dessa fem minuter eller vad det är, sekvens efter sekvens efter sekvens för att om möjligt finna ännu en ledtråd till vem den maskerade bankrånaren är. Just denna film, och i förlängningen jagandet efter bevismaterial, är det absolut centrala i den här boken. Smärtans hus, ”House of Pain”, är polisernas namn på filmrummet i polishuset där man tittar på filmer från övervakningskameror från bankrån och sådant.

Och jag ledsnar. Säkert finns det de som älskar att läsa om sådant här noggrant polisarbete – men jag vill ha mer av annat. Intressanta personer, till exempel. Åh, jo, det finns flera intressanta personer i Smärtans hus. Vi har Raskol, som är någon slags bankrånarnestor som dock sitter i fängelse och därifrån ger Hole råd och tips i utredningen. Givetvis mot någon slags betalning. Vi har Beate Lønn, kvinnlig polis som har den egenskapen att hon minns ansiktet på alla människor hon mött. Behändigt, när man ska sitta i House of Pain och kolla på bankrånsfilmer. Och så denne eländige Tom Waaler, poliskommissarie, elak och ond. Han var med redan i Rödhake, och var en läskig typ redan då. Nu fortsätter han med sin ondsinthet, utan att någon fattar något eller gör något åt karln. Himla irriterande är han.

Men även om jag gillar att läsa om personerna i Smärtans hus så är det mest det där långtråkiga detaljpolisarbetet jag minns efteråt. Det, och så det att boken är rätt splittrad eftersom det egentligen handlar om två fall samtidigt. Bankrånet där en i bankpersonalen blir skjuten, och så mordet på Harry Holes f.d. flickvän. Ett mord där han blir personligt indragen. Och där det är Tom Waaler som leder utredningen.

Kanske att jag hade upplevt boken som mindre lång och omständig om jag i stället hade läst den i pappersformat. Nu lyssnade jag på den, och uppläsaren Jan Waldekranz röst tilltalar mig inte heller. Han har en absolut beige röst och betonar sällan något i meningarna. Helt odramatiskt. En del gillar detta, men jag vill gärna ha in åtminstone lite tolkning och färg i en bokuppläsning. Enda gången han ändrar rösten något är det när det är kvinnor som pratar, då gör han rösten lite mjukare och ljusare, vekare liksom. Han är extremt sövande.

Men även om Smärtans hus blev lite långtråkig är jag definitivt inte avskräckt från att läsa om Harry Hole. Jag vet från flitigt bloggläsande och oäkte makens rapporter att jag fortfarande har de bästa böckerna om honom framför mig. Fast jag tror det blir pappersböckerna, eftersom det tydligen är Jan Beigekranz som läser in de nästkommande tre ljudböckerna. Att jag gillar uppläsaren är viktigt för mig när jag ska lyssna på en bok.

Titel: Smärtans hus
Serie: Harry Hole, bok 4
Författare: Jo Nesbø
Orginaltitel: Sorgenfri
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - uppläsare: Jan Waldekranz
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet

Rödhake - upp till bevis för Harry Hole

Jag läser Harry Hole-deckarna i den ordning de skrevs, och har alltså mer eller mindre tragglat mig igenom Fladdermusmannen och Kackerlackorna. De har varit OK deckare men absolut inte mer. Men, hade jag hört och läst mig till, Hole blir så mycket bättre sen. Rödhake är alltså en av de där ”sen”-böckerna, och nu var det liksom upp till bevis.

Och, oj! vilken skillnad! Den här kunde jag inte lägga ifrån mig! Borta är resereportagen där det skulle redogöras för alla Bangkoks och Sydneys specialiteter och kulturella egenheter, och borta var långa redogörelser för lokal politik och smarta ekonomiska transaktioner. Hole stannar kvar i Oslo, och det tycker jag är så mycket bätttre. Och här är en riktigt bra story, som bottnar i händelser under andra världskriget, och den är inte bra bara eftersom det är en spännande deckare. Nej, här finns mer att fundera på. Jo Nesbø skriver i ett tillägg i slutet på boken om hur Rödhake kom till: ”Det var historien som min pappa skulle ha skrivit. Om nordmän på bägge sidor under andra världskriget, om den mytiska, norska självbilden av ett folk och en nation i aktivt motstånd mot Hitler. Om varför människor väljer som de gör och om segerherrens rätt att skriva historia.”

Boken börjar med att Harry Hole råkar skjuta en secret-service-person under säkerhetsuppbådet kring amerikanska presidentens besök i Oslo. Det är inte hans fel, men det skulle kunna bli skandal så för att tysta det hela får Hole en icke-tjänst som kommissarie på säkerhetspolisen. Där ska han mest sitta och läsa igenom rapporter och inte ha något att säga till om. Fast han råkar läsa en rapport om ett ovanligt gevär som illegalt troligen befinner sig i Norge. Ett gevär som råkar vara perfekt till attentat av olika slag. Och det är när han gräver efter information om det här geväret han stöter på kopplingar till de norrmän som slogs för Tyskland mot Ryssland på östfronten.

Parallellt med detta får man läsa om just dessa norrmän och om det vedervärdiga livet i skyttegravarna utanför Leningrad. Lössen, kylan, den ständiga döden överallt, längtan hem. Det är något som händer här i skyttegravarna. Någon dör och jag reder inte ut vad det är som är fel. Det är inte meningen att jag ska förstå det, heller. Händelsen är central för allt det som händer i Holes Oslo, och det är just allt det där som får mig att glödande läsa igenom hela boken för att förstå hur allting hänger ihop.

Nu sällar jag mig till Nesbøs hyllningskörer, och är väldigt lycklig över att jag har så många Harry Hole-deckare olästa framför mig.

Titel: Rödhake
Serie: Harry Hole, bok 3
Författare: Jo Nesbø
Orginaltitel: Rødstrupe
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2002
Köp den till exempel här eller här

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.