Det andra inte ser

Tove flyttar till Rättvik med sin mamma och storasyster. Huset de ska bo i ligger i ett villakvarter, är rätt stort och med riktig trädgård, men är i behov av renovering. Köket är fint, vilket är bra eftersom Toves mamma Marie frilansar som provmatlagare för en tidskrift. Nu ska ett nytt liv börja, ett där pappa inte längre finns med dem, men också ett liv där mormor ska finnas med mycket mer än förut. Marie har inte haft mycket kontakt med sin mamma, men efter en brand är hon bostadslös och skör, och ska nu bo med dottern och dennas familj.

Det är något i huset som inte stämmer. Det hörs konstiga ljud, är kallt på ett sätt som inte känns naturligt, särskilt Marie får känslan av att någon betraktar henne fast det inte är någon där. Och flera gånger hörs ljudet av rinnande vatten från badrummet på andra våningen - och när Tove öppnar så är badkaret till bredden fyllt. Av ingen. Tove är helt övertygad om att något har hänt i huset förut, att någon försöker ta kontakt med dem. Och det är ju det här med Tove - hon ser det som andra inte ser. I hela sitt liv har hon kunnat se döda människor. Så nu är det klart att hon tycker det är obehagligt, men hon är egentligen inte rädd utan hon vill ta kontakt med den som så uppenbart finns på andra sidan och ta reda på vad det är som är fel.

Jag tycker väldigt mycket om när Christoffer Holst skriver om människor i vardag, om detaljer som får miljön levande, om vänskap som vaknar, och alldeles särskilt älskar jag när han skriver om mat och matlagning. Jag vill gå in i det där köket och få vara med och smaka på Maries provlagade mat, se de fina uppläggningarna, känna dofterna...
Och han kan även skriva så det blir orimligt skrämmande med mörka fönster i en vanlig villa, och med det ohyggliga med ett badkar fullt med vatten. Det är skrämmande, och bra, och spännande!

Men när jag hade bara några sidor kvar i boken började jag bli orolig - hur ska allt det som är igång här kunna avslutas? Kommer jag få svar på allt det jag undrar över?
Tyvärr blev jag besviken eftersom jag tyckte att jag inte fick det, att det var så mycket som förblev oklart och ouppklarat. Främst tycker jag att boken faktiskt innehåller två olika berättelser som egentligen inte hänger ihop, och att ingen av dessa två berättelser fick bli riktigt färdig. Och så hade jag gärna läst mer om Toves syner och hur eller om hon lär sig handskas med dem.

Så mer av detta, denna kombo av feel-good och skräck, tack, men med fördjupning.

Titel: Det andra inte ser
Författare: Christoffer Holst
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år

Carolina summerar... 2019

Mitt gångna läsår har innehållit väldigt många drakar. "Årets drakfest" brukar vara en återkommande rubrik i mina årslistor, men i år är den absolut nödvändig. Det har också funnits med fler magiska hästar än vad som kanske är nyttigt, uppblandade med horder av liemän i färgglada kåpor, intelligenta rymdskepp och läskiga androider och andra robotar. Samt en grön liten person som tror att han möjligen kan vara en zombie. Pinsamma kommunalråd har trängts med kloka tonåringar, mindre kloka tonåringar har kört bil olagligt genom Tyskland, och så har det rått sträng vinter i så många böcker att det nästan känns som en trend.
2019 har innehållit så väldigt mycket bra läsning att jag i år inte kunde begränsa min avslutande bästa-fem-i-år-lista till snåla fem, utan fick utöka till bästa-sex-i-år, och dessutom låta flera av dessa vara hela serier eller trilogier. Ett fint läsår, det.

Årets AI: M-bot i Brandon Sandersons Skyward och Starsight

Årets androider: Lifelike av Jay Kristoff

Årets maskrosbarn: Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Årets magiska häst med stora blå ögon: Magic’s Pawn av Mercedes Lackey, med flera böcker ur hennes Valdemar-universum, möjligen förutom…
… årets gnälligaste: Vapenmästaren Alberich i Exile’s Honor och
… årets pinsammaste: Exile’s Valor (vet inte vilket som är pinsammast: att Mercedes Lackey skriver in sig själv som heralden ”Myste” i boken, eller att jag faktiskt läste klart hela boken. (fast att skumläsa-alla-pinsamma-och/eller-trista-bitar kanske inte räknas som att läsa en bok på riktigt?)

Årets Bee-figur: Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb (ja, den som har läst fattar vad jag menar)

Årets drakfest 1: hela Temeraire-serien av Naomi Novik, underbar från början (His Majesty’s Dragon till slut (League of Dragons)

Årets drakfest 2: Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb där drakarna har en helt annan attityd än Temeraire & Co

Årets tålmodigaste: Bob (av Wendy Mass & Rebecca Stead) när han troget sitter i en mörk garderob i fem år och väntar på att Livy ska komma tillbaka

Årets tidsresenär 1: Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död av Alexander Karim

Årets tidsresenär 2: Nick i Hawkings korridor av Neal Shusterman & Eric Elfman

Årets tidsresenär 3: Jorun i Kolvinge av Kerstin Lundberg Hahn & Maud Mangold, fast hon är skitdålig på att styra rätt

Årets lieman: Scythe av Neal Shusterman

Årets Mary Balogh-njut: att få läsa om familjen Westcott i nu 7 böcker långa (and still counting) serien som börjar med Someone to Love

Årets vintersaga: Spinning Silver av Naomi Novik

Årets vinterkatastrof: Kyla av Therese Henriksson

Årets plånboksstöld: Den i Välj mig av Christina Lindström

Årets tolvåringar: hittar vi i trilogin Ellinor - Leo - Viktor av Katarina von Bredow... eller om de har hunnit fylla tretton? De slutar sexan, i alla fall, och står i porten till tonårslivet.

Årets mest olagliga bilresa: Tschick av Wolfgang Herrndorf

Årets Stenguden-får-själv-berätta-ur-sitt-inte-så-rafflande-stengudsperspektiv: The Raven Tower av Ann Leckie

Årets lingvist: Nahri i City of Brass av S.A. Chakraborty

Årets smärtsammaste: Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson

Årets kommunalråd 1: gör bort sig i Förstörda bevis, första boken i serien Scoopet av Erik Fichtelius och Martin Widmark

Årets kommunalråd 2: är också rätt pinsam och finns i Regnmannen av Jonas Karlsson

Årets ordentligaste: är Maisie Dobbs med sina kartotekskort och färgpennor, den här gången i Messenger of Truth av Jacqueline Winspear

Årets perspektivskifte: En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

Årets hamster: dör mycket sorgligt i en filminspelning i Djur med päls - och utan av Hanne Kvist

Och så Årets sex bästa - utan inbördes ordning: (och jag kunde inte få ner den här listan till färre än sex, och då har jag ändå med hela serier som "bästa bok")
Välj mig av Christina Lindström
His Majesty's Dragon och resten av böckerna om Temeraire av Naomi Novik
Trilogin The Last Herald Mage av Mercedes Lackey
Trilogin Ellinor - Leo - Viktor av Katarina von Bredow
Kyla av Therese Henriksson
En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

In Good Company av DanielGovar - drakarna i Temeraire-serien

Antal lästa böcker 2019: 134 st

Acceleratitrilogin

Jag läste nyligen Arc of a Scythe-trilogin av Neal Shusterman, som jag tyckte väldigt mycket om (åtminstone bok 1 och 2). Och då påmindes jag om att jag för några år läste Teslas vind av samme författare tillsammans med Eric Elfman. Jag gillade Teslas vind för den var så smart gjord, med humor i precis min smak kombinerad med kul referenser och så en hel del vetenskapshistoria insprängt i det. Jag skrev ett inlägg om boken här på bloggen, där jag minsann också skrev att jag nog borde kolla upp den här Neal Shusterman lite mer, särskilt hans Unwind-serie. Det gjorde jag ju aldrig. Inte heller läste jag färdigt Accelerati-trilogin. Förrän nu, alltså.

Jag fick förstås läsa om Teslas vind för jag kom inte ihåg den så bra. Jag tyckte fortfarande om den, för precis samma saker: humorn, de knäppa uppfinningarna som Nick Slate först säljer på en fullständigt obegripligt framgångsrik loppmarknad, sedan inser att

uh-oh 1: borde nog inte ha sålt de där prylarna pga är ovärderliga uppfinningar av en viss Nikola Tesla, och uh-oh 2: de behövs för att rädda världen, och uh-oh 3: de kan vara fullständigt livsfarliga i fel händer, och uh-oh 4: de måste absolut räddas undan Accelerati-sällskapets kriminellt långa fingrar. Och sedan får Nick, hans familj och hans vänner rädda världen undan förstörelse och undergång i slutet av bok 1 för att ganska omgående...

... i bok 2, Edisons källare, fortsätta med att samla in de Tesliska uppfinningarna. Bok 2 är väldigt mycket en typisk mellanbok i en trilogi, och inte alls lika bra som vare sig första eller sista boken. Det som händer är egentligen bara att uppfinningarna samlas in, och vi får veta mer om varje uppfinning och vilka galna eller smarta saker den kan göra (alltid så skruvat vetenskapligt att det blir magiskt overkligt). Vi får också veta mer om det där Accelerati-sällskapet, vad de vill (tjäna pengar och inneha makt) och vem som står bakom dem (bokens titel kan vara en avslöjande ledtråd, även om personen ifråga borde vara väldigt död).
Teslas uppfinningar måste samlas in, eftersom de tydligen allihop hänger ihop i en jättestor och jättesmart super-uppfinning som också ska användas för... ja, att rädda världen. Igen. Fast på ett annat sätt den här gången.
Inte lika bra som de andra, alltså, men jag läste vidare mest pga humorn. Och så kom jag då till...

... bok 3, Hawkings korridor. Och om jag gillade bok 1 så älskade jag den här. Den är galet bra! Jag kunde absolut inte släppa den (och vilken tur att jag läste den när det var jul och ledigt från jobbet...)! Det är precis som om författarna tog ett djupt andetag under skrivandet av bok 2, samlade all humor, alla idéer och all spänning och bara lät det explodera i bok 3. Det är smarta referenser till allt möjligt, det är så mycket underbar humor (jag satt och fnissade ungefär på varje sida) och storyn... ja, nu blandas tidsresor in i det hela. Och en tidstelefon. Det blir omöjligheter och paradoxer och ännu mer vetenskapshistoria, och så ska då banne mig världen räddas ännu en gång. När det bara var några kapitel kvar av boken läste jag så ögonen gjorde ont, för hur skulle författarna få ihop allt det här? Det får de. Inga trådar lämnas lösa, och jag älskar när författare verkligen har en plan för sina kluriga stories.

Nu har jag läst hela trilogin, och jag är så glad att jag kom ihåg att göra det. Jag kommer nog att le varenda gång jag ser namnet Nikola Tesla och tänka att "hehe, om ni bara visste...". OK, jag vet att detta bara är ihopfantiserat av herrarna Shusterman och Elfman, men det är så himla bra ihopfantiserat...


Titel: Teslas vind + Edisons källare + Hawkings korridor
Serie: Acceleratitrilogin
Författare: Neal Shusterman & Eric Elfman
Originaltitel: Tesla's Attic + Edison's Alley + Hawking's Hallway
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2014 + 2015 + 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den via Omnible

Bob

Det är så länge som fem år sedan Livy senast var och hälsade på hos mormor, men så kan det vara om mormor bor i Australien och man själv bor i USA. Förra gången var Livy fem år gammal, nu är hon alltså drygt tio, och det är inte mycket hon kommer ihåg från mormors hus ute på landet. Men var det inte något med hönshuset? Och någon kyckling som var... annorlunda på något vis? Och rummet hon bodde i då (mammas gamla flickrum) känner hon vagt igen. Särskilt garderoben, det var något med den! Och visst var det - när Livy öppnar garderoben så sitter där en liten någon där och väntar på henne.

Denne någon är Bob. Han är grön, har snälla bruna ögon, ett enda långt ögonbryn, lite hårtofsar uppe på huvudet, och så är han klädd i en gul kycklingdräkt som inte är så där värst övertygande som förklädnad. (Det var Livy som tillverkade den åt honom när hon var här då senast, och alltså var fem år...) Han tror att han kanske är en zombie, men är inte helt säker.

Bob har alltså suttit i Livys garderob och väntat på att hon ska komma tillbaka, för de håller tillsammans på att försöka ta reda på vad och vem Bob egentligen är, vart han kommer ifrån och var hans familj är. Vänta här, sa femåriga Livy, och så försvann hon. Och Bob väntade här, i garderoben, i fem år. I början grät han en hel del. Sedan har han läst i ett lexikon, och byggt och byggt om ett piratskepp av lego, och väntat och väntat och väntat. Och nu kommer hon då äntligen tillbaka - och har glömt bort att han finns. Hon minns inte ens hans namn!

Det här är en alldeles fantastisk bok, och något av det bästa jag läst på länge! Den är rolig, och lite sorglig, och smart, och spännande - allt på en gång! Största gåtan är förstås vad eller vem Bob faktiskt är, och hur de tar reda på det, och hur allt hänger ihop - men man tar denne märklige lille gröna person till sitt hjärta redan första gången man får läsa om honom där han tålmodigt suttit och väntat i den mörka garderoben. Han är så alldeles speciell, och rolig. Extra bra blir boken också eftersom så fort Bob har kommit med i historien så blir vartannat kapitel ur hans berättarperspektiv.

Vad är Bob för något? Och hur kunde Livy glömma bort honom, fast han är så speciell? Läs boken! Det måste du!


Titel: Bob
Författare: Wendy Mass & Rebecca Stead
Illustrationer: Nicholas Gannon
Originaltitel: Bob
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Starsight

Och så hade det kommit en bok till i serien Skyward av Brandon Sanderson, den där när han lämnar sitt vanliga fantasy-universum Cosmere och ger sig på sci-fi i stället. Jag tyckte mycket om första boken om Spensa, så det var klart att jag kastade mig över den här.

Och den börjar ungefär där bok 1 slutade, eller några månader efter. Vi kastas rätt in i ännu en actionpackad och fullständigt livsfarlig rymdfight mot the Krell där Spensa och M-bot gör helt fantastiska (och olydiga) manövrar och jag läser på och tänker att bok två ska vara i samma stil som bok ett. Hur dum är jag? Har jag inte läst Brandon Sanderson förr? Han överraskar alltid. Nu också. Så en bit in i boken är vi banne mig inte ens kvar på Spensas hemplanet. Hon och M-bot har dragit rätt till fiendens centrum, ett oändligt antal ljusår från den invanda grusmiljön vi vant oss vid. Och nu får Spensa röra sig i miljöer som känns som rena Star Wars-cantina-festen. Underbara varelser! Och kulturerna, och religionerna, och politiken...! Det är som en ny bokserie igen - fast ändå inte eftersom Spensa och M-bot är med.

Och vi får läsa om det värsta hotet av alla: the delvers som kan krossa en hel civilisation på bara några minuter. Och Spensa får flyga mer, och M-bot får vara sitt vanliga stingsliga jag (och välja de mest olämpliga tillfällen att genomgå livskriser). Och Doomslug (min favorit-larv/snigel eller vad den nu är...) får vara med också! Jag kan inte avslöja så mycket om det som händer eftersom det spoilar, men ändå: att hitta vänner och allianser där man minst anar. Och om att det inte alltid är lätt att veta mer om sina fiender om det gör dem mer... eh, mänskliga eller vad man ska säga.

Men det här är inte OK, herr Brandon Sanderson: det du gör med M-bot. Absolut nej. Och slutet? Absolut inte OK, inte någonstans, och hur ska jag nu kunna vänta på bok 3 som ju inte ens är skriven än? Kommer troligen 2021...?? Hallå!?

Titel: Starsight
Serie: Skyward #2
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2019
Förlag: Orion Publishing
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Blodbadet + Gudarnas krig

Blodbadet och Gudarnas krig ingår bägge i något som förlaget Liber kallar "Svenska med SO" och ska kombinera skönlitteratur med centralt innehåll i SO-ämnena. Jag läste dem för att testa om de kunde rekommenderas till SO-lärare på mellanstadiet, och hade väl inga större förväntningar på innehållet egentligen. Men faktum är att jag blev överraskad över hur mycket jag gillade dem, och hur de lyckades med att få historien att vakna till liv.

I Blodbadet vandrar Olof och hans storebror från Brännkyrka (som är landsbygd långt från staden) in till Stockholm för att skaffa extraarbete. Olof är bara 12 och får en hel del törnar, råkar ut för en gniden skomakare som lurar honom på lönen och blir retad för sin bonnighet (töntiga kläder och skor som ingen i stan har nuförtiden). Och så står han i folkmassan på Stortorget under Stockholms blodbad.

Gudarnas krig handlar om brytningstiden mellan asatro och kristen tro, och vi får läsa om trälflickan Astrid som först jobbar åt Ragnar (som håller sig till de gamla gudarna) och sedan åt Ragnars bror Torbjörn (som har gått över till Jesus eftersom det är mer lukrativt för affärerna med folk söderifrån). Astrid drömmer om att rymma och bli fri, så hon kan låta håret växa långt och få sova längre om morgnarna.

Och bägge böckerna fick mig att känna för personerna i dem, att kunna tänka mig in i hur vardagen var för dem där på Stockholms gator eller trälhusets golv, hur det var att äta maten då (och det svindlande i att blåbär smakade likadant då som nu...), tänka mig lukterna och det andra. Men inte nog med det - bägge böckerna fick mig att fundera vidare och vilja ta reda på mer. När det gällde Stockholms blodbad hade jag glömt bort det mesta utom just årtalet när det skedde och så några namn som var inblandade. Nu blev jag så nyfiken att jag pausade boken för att leta mer information, och satt ganska länge och läste om Gustav Trolle, kung Kristian, om kätterianklagelser och politik, och det var intressant. Lika intressant var det att läsa om hur litet Stockholm stad faktiskt var på 1500-talet, var stadsgränserna gick, och att det som idag räknas som rätt centralt då var långt ute på landet. Och när jag läste den andra boken satt jag snart och letade info om urgamla träluppror som var dimmig historia redan på Astrids vikingatid.

Så jag slog upp saker, och lärde mig mer om historien, och funderade på hur det kunde vara att leva där och då - och då tycker jag absolut att de här böckerna har lyckats. Bra!


Titel: Blodbadet - Olofs äventyr i Stockholm + Gudarnas krig
Serie: Svenska med SO
Författare: Kalle Holmqvist
Utg år: 2018
Förlag: Liber
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible

Someone to Remember

Det här är sjunde boken i serien om familjen Westcott, och den är egentligen en kortroman, eller lång-novell, och kom till (detta står i ett författarförord till boken) när Mary Balogh liksom bara skrev lite för sällskaps skull. Hon var "mellan böcker" i sitt författande, men hade ändå följt med sina författarvänner på den årliga skriv-retreat de tydligen brukar ha. Och så, ja, så bara satt hon där och knapprade lite allmänt på tangenterna för sällskaps skull, och vips hade hon börjat skriva om Matilda Westcott, eftersom Matilda Westcott tydligen ville bli skriven om. Och så blev det en "novella". Så kan det gå om man är en produktiv författare med livlig fantasi och flinka fingrar. (och jag älskar att läsa när författare skriver sådana här "så-här-kom-boken-till"-berättelser. Balogh brukar göra dem, likaså min andre favoritförfattare Brandon Sanderson)

Matilda, alltså. Så osannolik som huvudperson i en romancebok, och så himla lycklig jag är över att hon fått bli det! Hon har nämligen varit med i bakgrunden i hela serien om familjen Westcott, som den ogifta fastern/mostern som fjantar runt gamla mamma Westcott och drar fram hennes luktsalt i tid och otid så fort det händer något, som puffar upp kuddar bakom hennes rygg, som aktar henne för drag och lägger sjalar runt hennes axlar, som hämtar hennes te och har exakta mängden mjölk i det. Och mamman alltid bara: "nej, nej, Matilda, jag behöver inget luktsalt, och sluta behandla mig som lastgammal och hjälplös, jag är fullt kapabel att hantera mina sjalar och kläder själv. Stop fussing, Matilda!"

Denna ogifta, förlöjligade äldre släkting (hon finns i måååånga romaner) får nu äntligen komma fram och bli en person. Någon, som när hon var i 18-årsåldern blev himlastormande kär i en ung man (och han i henne), men vars föräldrar inte godkände denna kärlek som lämplig och alltså sade nej när den unge mannen frågade om deras tillåtelse att få fria till deras dotter. Han blev så arg och ledsen att han stack, och ägnade de närmaste åren åt att ligga runt och försöka festa ihjäl sig. Hon blev så arg och ledsen att hon bestämde sig för att "får jag inte honom ska jag aldrig gifta mig".

Och nu är alltså Matilda 56 år, ogift, hela livet går ut på att pyssla om lilla mamma som är 70+. Och in i historien (eller, faktiskt sker det redan i bok 6 om Westcotts) kommer nu plötsligt den där karln hon var kär i då för hundra år sen. Han har haft fru och barn, men de barnen är nu vuxna och frun är död. Och han är alltså till äktenskap ledig - och numera är Matilda väldigt myndig och kan bestämma själv. De är fortfarande kära i varandra. De gifter sig.

Okej - själva kärleksstoryn i den här boken är inte särdeles märkvärdig, det kan jag hålla med om. Hindret som ska övervinnas (det ska ju alltid finnas ett hinder i romance) är "men herregud vad ska alla SÄGA?? Vi som är så gamla? Vad ska barnen säga?" och mer i den stilen. Men jag är fortfarande helt varm av lycka över att Mary Balogh låter alla böckers standardkaraktär "the old spinster" vara den som får stiga fram, bli någon och få vara med om ett eget happily ever after. Bravo!


Titel: Someone to Remember
Serie: The Westcott series #7
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2019
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här, här eller via Omnible