Kusinerna Karlsson: Spöken och spioner

Kusinerna Karlsson: Spöken och spioner av Katarina Mazetti

Jag har läst en hel del av Mazettis vuxen-böcker, och tyckt om dem. Hon har ett sätt att skriva som tilltalar mig - enkelt, rakt på, om vanliga människor, och så med mycket humor. Men...ändå låg den här barnboken hon nu har skrivit i hyllan ganska länge innan jag tog mig an den. Och det är just därför att hon är vuxenförfattare och att detta var hennes första barnbok. Jag har läst så många böcker där vuxenförfattare har gett sig på att skriva för barn men gruvligen misslyckats, och jag har blivit besviken gång på gång av för många ord, för tillkrånglad handling, för svåra ord, humor som vänder sig till den eventuelle vuxne högläsaren (hallå! vem var boken skriven för egentligen??). Så jag bävade.

De första sidorna satt jag och läste liksom med ena ögat stängt och letandes efter fel. Ja, är hon inte lite pratig och omständig? Ja, är det inte lite vuxenhumor här i stället? Men så efter något kapitel så gav jag mig. Det här är ju bra! Det ÄR ju roligt! Och det är ju skrivet till barnen, på ett bra språk, och det är faktiskt en bra barnbok! Tjoho, hon kunde!

Det här är ett mer eller mindre klassiskt sommarlovsäventyr. Sol, bad, ösregn, frukost i det gröna, serietidningar, roddbåt, öppet fönster i natten, sovmorgnar...och så lite lagom mystik och spänning. Det är också en modern Fem-bok. Ungdomarna i Fem-böckerna har alltid lov, de är två pojkar och två flickor och de är väl också kusiner, tror jag, och så är det hunden Timmy som säger voff och dunkar med svansen i golvet på var och varannan sida. Här är hunden utbytt mot en katt som kallas Kattrackan, och som också uttrycker sina åsikter på var och varannan sida (meeiiooooo, mrraaaauuu). Annars är det samma förutsättningar. Könsrollerna är förstås uppdaterade - här är det en av killarna som står för all matlagning, och driftigheten/modigheten alt. ängsligheten/osäkerheten är jämt fördelad mellan pojkar och flickor. Mycket PK.

Storyn är att systrarna Julia, 12, och Humlan, 9 (heter egentligen Daniella) måste bo hos sin knasiga moster Frida över sommarlovet eftersom deras föräldrar ska till Indien på forskningsresa. Frida kan man inte bo hos, vet Julia, för hon gör konst av plåt och snören som ingen ser vad det föreställer, hon lagar aldrig mat utan man får leva på ostbågar och vatten, hon har ingen dator och hon är helt enkelt konstig på alla sätt och vis. Dessutom ska deras två andra kusiner komma dit. George är blyg och det enda Julia vet om honom är att han kan vifta på öronen. Alex bor i Frankrike och är nog bara 7 år så det är inget bevänt med honom precis. Eländiga sommarlov!

Men så blir det ju inte. George har nu slutat vifta med öronen och börjat prata i stället och är väldigt trevlig och lika gammal som Julia. Alex är också 12 år (det var Julias mamma som inte hade koll) och älskar att laga mat och experimentera i köket. Det låter väldigt ungt, men båda hans föräldrar är kockar så han har nog fått ganska mycket övning i köket. Nu får han rocka loss helt själv vid spisen för moster Frida är helt ointresserad av matlagning. Miljön är väldigt somrig: Fridas egen ö, och huset utan TV, dator eller indraget vatten. Ungdomarna stånkar men finner sig fort och trivs dessutom i varandras sällskap så nu blir det Sommarlovsliv enligt alla konstens regler.

Men så skulle det ju vara lite mysterium också. Det knakar i skogen som av vilda djur - men det finns det inga på ön enligt Frida. Det försvinner mat från huset. Mystiska skepnader och rökslingor anas i skogen. Och barnen Spanar efter Ledtrådar och Löser Fallet.

Även om Mazetti då skriver roligt, och bra för barn, så kan jag tycka att slutet på boken (som jag inte avslöjar) är lite för välkammat och duktigt för min smak. Det finns också en liten sidohistoria om hur någon förfalskar moster Fridas konst, och den historien får ett väldigt lättvindigt slut som stör mig. Men ändå är jag så pass överväldigad av att en vuxenförfattare faktiskt kan skriva bra för barn och att det är en fin sommarlovsberättelse och roliga karaktärer så jag gillar boken ändå. Tror den funkar alldeles utmärkt som högläsning. Tänk att läsa den här boken i januari och få lite sommardoft i allt det mörka, och få längta till bättre tider! Eller att läsa den i maj när sommarlovet hägrar och påminnas om allt det härliga man har framför sig!

För vem? 9-14 år, och som högläsning från 7 år.

Starcrossed: Helena

Starcrossed: Helena av Josephine Angelini

I väntan på Hades som är nästa del i Starcrossed så skriver jag om Helena som kom för något år sen.

 Helena är snart 17 och går på high school. Hon har lätt för sig i skolan, och är dessutom väldigt duktig på löpning. För duktig. Hon brukar hålla igen när hon springer, för om hon sprang så fort som hon kan så skulle folk förmodligen tycka att hon var ett freak, eller ett monster. En annan sak hon döljer är att hon är väldigt stark. Det hon inte kan dölja, hur gärna hon än vill, är att hon är 1,75 lång och sanslöst vacker. Alla tittar på henne, och det borde ju vara trevligt men det är det inte. Helena är extremt blyg och vill absolut inte ha någon uppmärksamhet. Hon får till och med ont i magen när det är för många som tittar på henne.

När skolan börjar efter sommaren så har en ny familj flyttat till stan. Barnen börjar på samma skola som Helena, en del t o m i samma klass. Men det är mycket märkligt när hon ser de där barnen, familjen Delos. Hon blir nämligen vansinnigt arg. Hon avskyr dem, kan knappt se på dem. Och allra argast blir hon på Lucas, som är lika gammal som Helena, också lång, också vacker som en gud. När hon ser honom för första gången i skolkorridoren så springer hon (inför hela skolan) skrikandes fram till honom och försöker strypa honom. På riktigt alltså. Hon, som avskyr all uppmärksamhet! Lucas och hans bröder övermannar Helena (de är tydligen också väldigt starka). Men varje gång Helena sedan träffar Lucas, och hans syskon, så vill hon ha ihjäl dem. Hon hatar dem. Hon vet inte varför, hon har aldrig sett dem förr och de har aldrig gjort henne något. Men de hatar henne också. Fast det som är märkligast är att hon inte kan sluta tänka på Lucas fast hon hatar honom.

Man anar innan man börjar läsa att det här ska dra åt Twilight-hållet. Och det gör det också - vissa saker är i princip tagna direkt från Forks: tonårstjej som bor ensam med sin tillbakadragne far, Delos-familjen som bor avskilt i ett väldigt stort hus med tillhörande garage med många dyra bilar, att de håller sig för sig själva och undviker kontakt med vanliga dödliga, att medlemmarna i Delos-familjen alla har någon särskild gåva som t ex att kunna flyga, gå under vatten, hela sjukdom eller skador, förutse framtiden, och så sist men inte minst attraktionen mellan Helena och Lucas som är förbjuden och livsfarlig och därför laddad med spänning. Men Angelini gör det hela ändå till sin egen värld och kan skriva en bra story så jag köper liksom hela paketet och läser utan att kunna lägga boken ifrån mig. Ännu bättre blir det av att det är skrivet med en stor portion humor (man anar till exempel hos Helenas bästa vän en stor trötthet på allt tjatande om snygga vampyrer. Vännen undrar vad det är med Helena egentligen men blir väldigt lättad när det inte är vampyr hon är, för att suga blod känns så "ohygienskt")

Det handlar om grekiska gudar och om deras ättlingar som lever i vår tid, ännu med vissa övermänskliga gåvor som det att Helena kan springa fort och är stark. Det som komplicerar det hela är att gudarnas öden har följt med genom tidsåldrarna ända från forntiden och ättlingarna lever samma öden om och om igen. Trojanska kriget skulle kunna återuppstå om de inte passar sig, hämndgudinnorna sitter och ylar i bakgrunden ifall olika guda-ätter träffas och verkar vilja bli sams vilket de inte får, utseenden från de ursprungliga personerna i mytologin går igen, namnen också. Deras öden är liksom redan avgjorda, och det är detta Helena och Lucas försöker kämpa emot.

Starcrossed ska bli en trilogi - och som sagt sitter jag på jobbet och längtar efter att Hades ska trilla in lagom till skolavslutningen. Sommarlov kom!

För vem? 12-19 år

Spökhistorier från den mörka tunneln

Spökhistorier från den mörka tunneln av Chris Priestley

Priestley har skrivit två liknande spökhistoriesamlingar: Onkel Montagues spökhistorier (läs här vad jag skrev om den) och Spökhistorier från det svarta skeppet (läs här vad jag skrev om den). Den här är den av de tre som kom ut sist och är i mitt tycke den svagaste av dem tre. Ramberättelsen är inte lika spännande och historierna drar åt väldigt olika håll och är inte riktigt lika vassa som i de två andra böckerna. Det är fortfarande en bra spökhistoriesamling, men har man inte läst de två andra så rekommenderar jag att man börjar med dem så man inte missar dem ifall den här inte är spännande eller läskig nog.

Robert ska åka tillbaka till sin internatskola efter sommarlovet. Och det ska bli skönt, tycker han märkligt nog. Jo, för hans styvmamma är så jobbig och överbeskyddande. Kramas ska hon göra också, jobbiga människa. Inte ens på perrongen dit hon följt honom för att vinka av honom vid tåget, inte ens där kan hon låta honom vara utan ska kramas. Precis när hon gör det så får hon ett varsel. Det får hon ibland - och också det tycker Robert är jobbigt. Hon överdriver nog bara, tycker han, eller hittar på för att få uppmärksamhet.  Varslet den här gången är att hon känner att Robert svävar i stor fara och att det handlar om en svart tunnel och en kyss innan tunneln. Robert försöker få slut på hennes trams, föser henne ifrån sig och går upp på tåget som nu anlänt.

Det blir snart fullt i Roberts kupé. Utom platsen mitt emot honom som förblir tom. Efter ett tag blir han sömning av tågets rörelser och ljud och slumrar till lite. När han vaknar så sitter det en helt vitklädd dam på den där platsen som var tom och han märkte inte alls att hon kom på tåget. Nu står tåget stilla, och det har stannat precis före en tågtunnel. Ingenting verkar hända. Ingen information kommer i högtalarna och de andra passagerarna i kupén sover djupt. De vaknar inte ens när Robert petar dem i sidan. För att förströ Robert medan de väntar på att tåget ska sätta igång så berättar damen i vitt spökhistorier för honom, den ena hemskare än den andra medan de andra i kupén bara snarkar vidare.

För vem? 10-16 år

Spökhistorier från det svarta skeppet

Spökhistorier från det svarta skeppet av Chris Priestley

Priestley har skrivit två liknande spökhistoriesamlingar som heter Onkel Montagues spökhistorier (läs här vad jag skrev om den) och Spökhistorier från den mörka tunneln (läs här vad jag skrev om den). Detta är i mitt tycke den bästa boken av de tre, med en rejäl aha-upplevelse på slutet.

Ethan och Cathy sitter ensamma i föräldrarnas värdshus när boken börjar. Värdshuset ligger längst ut på en klippa som hänger över havet och det råder en fasansfull storm. Inga gäster bor på värdshuset just nu. Det har det faktiskt inte gjort på ett tag. Ethan och Cathys mamma dog för någon tid sedan och sedan dess har deras pappa varit helt förtvivlad, så förtvivlad att att han är i det närmaste galen och skrämmer bort gästerna från värdshuset.
De är ensamma eftersom de blivit häftigt sjuka och pappa har gått för att söka efter hjälp. Han har sagt åt dem att inte gå någonstans, eller inte släppa in någon. Men eftersom det här är en spökhistoria så är det klart att de släpper in någon. Nämligen en sjöman som mitt i natten bultar på dörren och vill komma in. Han är blöt och kall - det är ju ett fruktansvärt oväder ute. Barnen förbarmar sig och låter sjömannen komma in, få ett glas rom och sätta sig framför brasan där barnen sitter och läser en bok med spökhistorier.

När sjömannen ser boken så undrar han om barnen gillar att höra kusliga berättelser och om de i så fall vill höra honom berätta några. Han kan många, nämligen. Och det är de kusliga berättelserna vi får läsa i boken. Alla har anknytning till havet, sjömän eller olika hamnar och ingen enda berättelse slutar bra. Det är ond, bråd död hela vägen igenom. Så småningom knyts berättelserna ihop och vi får läsa om det Svarta skeppet.

Jag tycker mycket om det här. Det är bra spökhistorier, väldigt annorlunda, och i spännande miljöer. Och så är ramberättelsen om sjömannen och barnen så finurlig. Jag satt och trodde att jag förstod hur det skulle hänga ihop - men inte hade jag det inte. Och inte tänker jag avslöja något här heller, för den här boken är värd att läsas.

För vem? 10-16 år

Echoes of Betrayal

Echoes of Betrayal av Elizabeth Moon

Detta är del 3 i serien Paladin´s Legacy. Läs här vad jag skrev om del 2.

Echoes of Betrayal tar vid direkt där Kings of the North slutade, i efterdyningarna av grannlandet Parguns attack på Lyonya. Och när man läst färdigt den så är ingenting färdigt, inga aha-upplevelser ges utan man får gå och vänta på att nästa bok i serien ska komma. (tror det ska komma fem totalt)

Nyckeln till det som händer är titlen på serien: Paladin's Legacy. Paks förändrade världen i Paksenarrion-trilogin, satte skeenden i rörelse men förändrade också människor och det är dessa vi får läsa om här. Som jag skrev om Kings of the North så är detta som en lång tv-såpa (fast i fantasymiljö) om ett antal personer som man bara måste veta hur det går för. Vi får läsa om Arvid Semminson, han som var tjuv och mördare men som nu verkar ha någon röst i huvudet som envist tjatar på honom om de rätta sakerna att göra. Mycket irriterande för honom. Vi får läsa om Kieri, numera kung i Lyonya, som äntligen lyckats få tyst på alla som tjatar om att han borde ta sig en fru och trygga arvsföljden i riket genom att ha blivit kär i och gift sig med Arian. (en gnällig kommentar: jag avskyr dåliga baksidestexter på böcker. På denna är det en sån - här står att det kung Kieri hotas av förräderi och dödsfara och att det även når hans Arian. Det är dock inte förrän i de allra sista kapitlen som Arian mycket riktigt utsätts för fara, och varför då ha med det i baksidestexten överhuvudtaget?) En trevlig karaktär som dyker upp på många möjliga och omöjliga ställen är Draken ("namn är oväsentliga"). Alltså en äkta drake, men som kan ta form av en människa och som besitter ett stort mått av livsvisdom (han har ju levt längre än någon annan), magisk kunskap (nästan oövervinnerlig, lite trist) samt en stor portion humor och roliga kommentarer. Hoppas herr Drake dyker upp mer i följande böcker. Dorrin får vi också läsa mer om. Hon har ju blivit hertig för den hatade släkten Verrakai och kämpar för att få folk att fatta att hon inte är lika elak som sina släktingar. Men det går inte så bra. Särskilt inte som de tre ungdomar hon haft hos sig som Squires råkar illa ut (ja, åtminstone två). Livet är helt enkelt inte rättvist. Moon kan inte riktigt heller släppa Phelans kompani som ju betydde så mycket i Paksenarrion-trilogin. De tillför inte storyn så mycket här, men hon älskar att skriva om soldatlivet så vi får veta en hel del om hur de har det iallafall. Särskilt Stammel, super-sergeanten som blivit blind. Han blir kompis med Drake - en osannolik duo som ger sig ut på ett eget mission.

Alla personerna har sina egna problem att brottas med, men det är liksom inte ett gemensamt mål eller ett stort och överhängande quest typ att kasta en Ring i Domedagsberget. Det är mer ett Det dagliga livets vedermödor för en nybliven kung och hans gamla och nya vänner i Paksenarrion-fantasyvärlden. Jag gillar det som ren underhållning, men har gott och väl kunnat läsa andra böcker parallellt med denna för det är inte jättespännande (utom bitvis) och inte en av de bästa fantasy-böcker jag läst alls. Men jag kommer ändå att läsa resten av böckerna i serien.

Onkel Montagues spökhistorier

Onkel Montagues spökhistorier av Chris Priestley

Karin bad om högläsningstips för sina barn som är lite äldre (11 och 13). Det här är en av de böcker jag lovade skriva om till henne - det kommer fler.

Chris Priestley har hittills skrivit tre såna här spökhistoriesamlingar - de andra två heter Spökhistorier från det svarta skeppet (läs här vad jag skrev om den) och Spökhistorier från den mörka tunneln (läs här vad jag skrev om den).

Edgar brukar på loven gå till sin onkel Montague, som bor bortom skogen i ett mörkt och dystert hus. Det är lite läskigt att gå genom skogen, och onkel Montague själv är ingen man blir särskilt lugnare av. Inte hans tjänare Franz heller, som Edgar aldrig någonsin har sett. Edgar får inte gå runt i sin onkels hus, utan bara gå direkt till hans arbetsrum. Och väl där brukar onkeln kalla på Franz som kommer med te och kakor. Men Franz stannar utanför dörren och Edgar har alltså inte ens sett hans händer som överräcker brickan. Man kan ju undra varför Edgar fortsätter med att gå till sin onkel när det är såpass obehagligt, det hela. Jo - det är så att onkeln är en mästare på att berätta historier. Allra mest spökhistorier. Som till exempel när boken börjar och Edgar kommenterar något om den mörka skogen han precis har gått igenom och de börjar prata om skogar och träd, vilket leder till att Onkel Montague berättar en historia om ett alldeles särskilt träd.

Och så får vi då läsa den första spökhistorien i boken: om en gammal, gammal alm som står utanför ett hus där en pojke flyttar in med sin familj. Redan första dagen undersöker familjen almen, tillsammans med sin hund. Hunden upptäcker något i en hålighet vid trädets botten som får den att skräckslaget yla och i panik rusa därifrån. I stammen på trädet står det märkligt nog inristat: Klättra inte! Givetvis kan inte pojken motstå detta, utan smyger sig senare tillbaka ensam till trädet, och klättrar...
I slutet på den här historien återvänder vi till Onkel Montague och Edgar i arbetsrummet. Samtalet leds vidare från träd till något föremål som finns i arbetsrummet, och så får Edgar höra en historia om just ett sånt föremål. Eller till och med just det föremålet som finns där i rummet, visar det sig. Vi leds på det här sättet vidare från spökhistoria till spökhistoria, och man kan inte sluta läsa eftersom man i slutet på varje kapitel liksom kastas mot nästa historia.
I sista kapitlet på boken får vi så slutligen höra historien som berättar om Onkel Montague själv, om hans hus, alla hans saker och hans hemlighet.

Det är mästerligt gjort. Jag tycker mycket om det här - dels för att spökhistorierna i sig är annorlunda (och otäcka!), dels för att ramberättelsen om onkeln i sitt dystra hus är så bra och listigt gjord.

För vem? 10-16 år

Stinkis

Stinkis av David Walliams

Det här känns väldigt mycket som Roald Dahl. Ännu mer förstärks den känslan av att det är Quentin Blake som har illustrerat. Precis som Dahl tar Walliams ut svängarna riktigt ordentligt. Det är så synd om huvudpersonen så det inte är klokt. Hennes mamma är så elak och har så hårdsprejat hår så det inte är klokt. Hennes lillasyster är så vedervärdig så det inte är klokt. Stinkis luktar så illa så att det inte är klokt. Och det är väldigt roligt att läsa.

Egentligen är själva storyn inget att ha, utan det är just alla dessa roliga personer och alla dessa överdrifter som gör att det blir kul att läsa. Ibland kräver överdrifterna en väldig massa ord och jag är lite rädd för att barnen tycker det blir för snårigt att ta sig igenom. Ta till exempel inledningen på boken: "Stinkis stank. Han stank lång väg. Och vore det korrekt svenska att säga att han stinkte, så stinkte han också. Han var den stinkigaste stinkis som nånsin gått i ett par skor. En stank är värsta sortens lukt. En stank är värre än när det luktar skit. Och när det luktar skit är det värre än när det luktar pyton. Och när det luktar pyton är det värre än när det luktar illa. Och att det luktar illa kan räcka för att du ska rynka på näsan."
Och så står det ytterligare något stycke om hur illa Stinkis luktar. OK, fattar, han luktade ILLA. Själv älskar jag såna här långrandiga utvikningar för att verkligen vräka på i en beskrivning - men den här boken är ju trots allt skriven för barn. Hoppas de orkar.

Chloe är 12 (snart 13 faktiskt) och har det inte alltför kul i skolan där hon mobbas. Hon har det inte alltför kul hemma heller där hennes mamma bara bryr sig om att vara så förnäm av sig som möjligt, klaga på Chloe och berömma Chloes sockersöta lillasyster. Varje dag på väg till skolan passerar Chloe en luffare som sitter på en bänk. Luffaren luktar...ja, illa. Förstår man ganska raskt eftersom det förutom i inledningen på boken påpekas typ 4 gånger varje sida. Den här luffaren luktar alltså illa. Illa luktar han. Och en dag tilltalar Chloe honom för hon är så nyfiken på vad hans bakgrundsstory kan vara (den får vi höra först i slutet på boken). Han luktar illa, den där luffaren, förresten. Ändå ber Chloe honom efter någon dag att flytta in i hennes trädgårdsskjul eftersom det ser lite trist ut att bo på den där parkbänken. Blommorna i trädgården sloknar av lukten. Att hålla en (illaluktande. Tror jag nämnde det) luffare gömd i ett trädgårdsskjul på tomten är ganska svårt. Och det skulle anses som Extremt Olydigt om Chloes mamma får reda på det. Hur olydigt det anses får vi reda på i diverse diagram i boken. Eftersom Chloes mamma samtidigt som detta händer försöker bli vald till något slags politisk post och bland annat förespråkar att alla hemlösa ska förbjudas så blir det vissa spänningar i det Crumb-ska hemmet. Inte nog med det. Chloe upptäcker sin far gömd i garderoben också, under dagtid när han egentligen borde befinna sig på jobbet. Det visar sig att han har blivit arbetslös men inte vågar säga det till sin förnäma fru än.

Så, ja, det blir fullt av förvecklingar. Och mångordiga överdrifter. Ta till exempel lillasysterns veckoschema. Hon är ju så duktig och begåvad. På första sidan och första dagens schema ser det ambitiöst och jobbigt ut. Tösen börjar vid 6 på morgonen med någon aktivitet, typ fiol, följt av någon språkkurs, sedan skola och sedan 3-4 aktiviteter till. Sedan vänder man blad i boken och så följer resten av schemat. Det ballar liksom ur redan på onsdagen, när aktiviteterna börjar kl 03.00 och man fattar att hon spelar kanske 10 instrument, utövar 20 sporter och talar 10 språk eller så. Varvat med korgflätning och avancerad pannkakslagning. På fredagen går hon upp 01.00 för att flyga till Schweiz och ha backhoppningsträning, tror jag det är, och även flygresan är full av språklektioner och vävning. Man bara fnissar i slutet på schemat. Det där följs upp i storyn sen också, när mamman väcker Chloe lördag morgon kl 06.45 med ett hurtigt "här kan du inte ligga och dra dig. Din syster har redan genomfört ett triathlon."
Och en annan obetalbar lista är mammans valmanifest där bland annat alla under 30 år har utegångsförbud efter 20 på kvällen då de ska ha lagt sig och släckt lampan. Typ.

Som sagt var - ingen story att tala om, men underbart svulstiga och mångordiga överdrifter.

Och en luffare som luktar illa.

För vem? 10-14 år

Ett monster sover över (Familjen Monstersson)

Ett monster sover över (Familjen Monstersson) av Mats Wänblad

Börja läsa-böcker behövs det alltid fler av, tycker jag, och nu ger Rabén och Sjögren ut en hel rad böcker som de kallar "Lättläst". De jag har läst hittills i den här serien har varit mycket bra och framförallt roliga. (Andra i serien är Alma och Egon, Morgan och piraterna, Mera Max) Det är lite text i korta rader och enkla meningar och i de flesta böckerna finns också pratbubblor i bilderna. Texten i pratbubblorna är ännu lättare och skriven med versaler, och för också berättelsen framåt.
Jag har redan skrivit ett inlägg om de två första böckerna i Familjen Monstersson, Min vän Boris och Monstermaskerad, (läs det här) men den här boken är så bra så den får ett eget inlägg ändå.

Det finns en del barnböcker som handlar om att sova över hos en kompis, om hur ovant allt kan vara och lite läskigt när lampan släckts och det inte är hemma. Den här boken får med allt det - fast tvärtom. Boris är inte van att sova på natten, till exempel (man undrar ju lite hur Boris och Ebba någonsin lyckades bli vänner....när träffades de? På dagen eller natten? Och var???). Han längtar hem alldeles förfärligt när det blir sovdags och han ska ligga på en madrass på golvet.  Till på köpet läser pappa en läskig saga om prinsar och annat otäckt. Fast det blir bättre när Boris får hänga uppochned i garderoben och sova, efter det att pappa i stället berättat en blodisande spökhistoria om vampyrer och varulvar. Sen är det Ebba som är så uppskrämd så hon inte kan sova. Inte blir det bättre av att det där dreglande monstret Boris har som husdjur (och har tagit med sig till Ebba) står utanför huset och ylar i natten.

Bildena är alldeles fantastiska. Texten är egentligen ganska kort och konstaterande, och då blir det så roligt när man i bilderna ser så mycket mer. Ta till exempel första bilden. I texten står det bara att "Ebbas vän Boris ska sova över. Det tycker hon är jätteroligt." Låter helt normalt. Som taget ur vilken förnuftig barnbok som helst. Men så ser man då bilden till detta: Det regnar. Ebba går framför Boris på vägen. Boris är något slags kombo av Frankenstein och läskig zombie, och han har ett paraply som är svart med spindelnätsmönster. Och bakom honom kommer Mysen, "husdjuret", en gigantisk hårig best med gula ögon, huggtänder och dreglande tunga, större än Boris och Ebba. I koppel. Och med dum, stirrande blick. Jubel!!
Eller den här scenen (obetalbar): I texten står det "Vi brukar inte ha pyjamas i min familj, säger Boris. Så pappa fick köpa en ny till mig. Ebba tycker den är väldigt snygg." På bilden ser man Boris/Frankenstein/Zombie, nu barfota så man ser hans enorma klor på fötterna, iförd ljusblå pyjamas med rosa kaniner..... (Ebba har en svart pyjamas med påtryckt skelett)

Alltså, det är så bra, så bra, så bra.

För vem? 6-9 år (och för vuxna som ren humorbok)

Fablehaven - Den förbjudna skogen

Fablehaven - Den förbjudna skogen av Brandon Mull

Karin bad om högläsningstips för sina barn som är lite äldre (11 och 13). Det här är en av de böcker jag lovade skriva om till henne - det kommer fler.

Den förbjudna skogen är den första boken i serien Fablehaven där det hittills kommit tre böcker. De andra två är Aftonstjärnans hämnd och I skuggornas makt.

Jag gillar den här. Storyn är väl egentligen rätt lam och så är det ju en fantasybok som utspelar sig i vår egen värld, något jag inte brukar tycka om (men jag är inte konsekvent på något vis), så varför gillar jag den, då? Jo, det är den underbara beskrivningen av alla de väsen, magiska djur och märkliga varelser som finns på Fablehaven. Det dyker ständigt upp nya aktörer och det borde bli lite hoppigt och stressat, men det är lite som att åka på upptäcktsfärd själv i en spännande park full med fantasy-arter - man vill bara se nästa och nästa och nästa. Satyrer (de har affärssinne och pratar konstant) och älvor, häxor och demoner, imper, en golem (bra arbetskarl...). Till och med en gigantisk magisk ko. Fast det är orättvist att kalla storyn lam, ändå. När "rundturen" i Fablehaven är över och vi har kommit underfund med vilka som finns där och hur farligt det kan vara - då sätter komplikationerna igång på allvar. Demoner som fjättrats i underjorden sedan tusen år eller så men som släpps lösa är alltid intressanta att läsa om.

Men det börjar med att syskonen Kendra och Seth ska bo hos sin farmor och farfar ett par veckor. De har aldrig varit hemma hos dem förut, och om farfar hade fått bestämma så hade de inte fått komma nu heller. Men de måste, för av olika anledningar finns det ingen annan de kan bo hos just nu. Farfar försöker slingra sig, eller åtminstone ändra datum, men får ge sig med suckande: ”ja vi hittar väl någonstans vi kan låsa in dem”….fast det där sista var det inte meningen att barnen skulle få höra. Fast inlåsta blir de, i princip. Man anar oråd redan på den långa uppfartsvägen till farmor och farfars hus som är lång. Väldigt lång. Och det finns skyltar uppsatta där det i början står ”Privat” och "Enskild väg"men som snart blir hotfullare: ”Varning för hagelbössa” och ”Inkräktare torteras”…

Och Kendra och Seth får utegångsförbud redan när de kommer, eftersom "fästingarna i skogen är så farliga"... Bah! Fästingar! tycker Seth och struntar i inlåsning och utegångsförbud och ger sig raskt ut i skogen. Han får snart möta en av Fablehavens invånare. Mycket värre än en fästing, visar det sig. I ett skjul klätt med murgröna sitter en gammal kärring, ohyggligt ful och smutsig, på en stubbe, och gnager på ett rep fullt med knutar. Hon har inga tänder och gommen blöder så hon har nog gnagt länge. Äckligt! Och hon tjatar och tjatar på Seth att han ska komma in på te hos henne. Även om han flyr därifrån så har han ändå i sitt samtal med häxan råkat släppa något löst, och farfar blir Mycket Upprörd och förstärker utegångsförbud och inlåsningstider.

Så småningom får barnen veta att farfar har fog för alla sina regler. Fablehaven är nämligen ett reservat för magiska djur och varelser. Farliga djur och varelser ska det visa sig i många fall. Och farfar borde ha fått sin vilja fram i att Seth och Kendra inte skulle få komma dit, för hur snälla och försiktiga de än är (och Seth är inte så duktig på det) så råkar de sätta igång händelser som leder till katastrof.

(Vän av ordning som undrar var farmor är, det är ju bara "farfar" hit och "farfar" dit ovan, får undra länge. Typ halva boken igenom. Farmor är....väck, skulle man kanske kunna säga)

För vem? 11 - 16 år

Böckerna om Alma och Egon

Vem lurar vem? (Alma och Egon) av Carin Wirsén
Häxläxa (Alma och Egon) av Carin Wirsén
Glassmaskinen (Alma och Egon) av Carin Wirsén

Börja läsa-böcker behövs det alltid fler av, tycker jag, och nu ger Rabén och Sjögren ut en hel rad böcker som de kallar "Lättläst". De jag har läst hittills i den här serien har varit mycket bra och framförallt roliga. (Andra i serien är Familjen Monstersson, Morgan och piraterna, Mera Max) Det är lite text i korta rader och enkla meningar och i de flesta böckerna finns också pratbubblor i bilderna. Texten i pratbubblorna är ännu lättare och skriven med versaler, och för också berättelsen framåt.

Böckerna om Alma och Egon är inte fullt lika knasroliga som de andra i serien, men ändå bra. Alma och Egon är nämligen två helt vanliga barn som bor i samma hyreshus och går på samma skola (dock ej i samma klass). Lite extra finurliga tycker jag nog de är och tror de kommer att lyckas bra här i livet.

I Vem lurar vem är Alma arg, för stora Lisa och Leon har lurats. Nu ska hon luras tillbaka, och hon har en plan. För att lyckas med den behöver hon hjälp av Egon och två av Egons askar (han har massor av tomma askar i sitt rum, brukar tydligen leka "bygga-stad-leken" med dem). Det Alma har kommit på är både smart och gullig. I den ena asken lägger hon ner två stora kolor och tejpar fast dem på botten. I den andra asken (som är exakt likadan som den första) lägger hon ner två stora kolor och fyra små kolor i mitten. Sedan tar hon med den ena asken till skolan och berättar för Lisa och Leon att kolorna hon har i asken kan få barn...man ska bara lägga dem i en ask och låta dem vara ifred en timme. Varpå hon gräver ner ask 1 under en busken med en tvivlande Lisa/Leon som tittar på. Givetvis smyger sen Egon fram när ingen ser och byter ut askarna så att Alma senare kan gräva upp ask nr 2 och bevisa att de stora kolorna har fått 4 kola-bebisar...Lisa och Leons hakor hänger på bröstet och jag jublar!! Här har vi sexualkunskap på helt nya nivåer!

I Häxläxa får Alma och Egon för sig att det bor en häxa i deras hus. Alla tecken stämmer: det står en kvast utanför hennes dörr, det hörs morrningar och tjut bakom hennes dörr (så låter häxor, det vet ju alla), hon har svart kappa och knäpp hatt (mycket häx-mässigt). Och så köper hon massor av purjolök. "Häxor äter massor av purjolök. Det är Egon säker på." Fast sen träffar de "häxans" barnbarn som bjuder in dem till sin farmor som visar sig vara en fullt normal dam som dessutom bjuder på potatis- och purjolöksoppa. Utan att morra eller tjuta en endaste gång.

Glassmaskinen är väl den i min tycke svagaste boken av de tre. Den har ingen riktig knorr, som de andra, även om barnen visar fina affärstalanger. De vill gärna köpa en glassmaskin, men såna är dyra. 240 kronor. Så Alma och Egon beslutar sig för att sälja gamla leksaker och urvuxna kläder på loppis. När de sålt färdigt har de inte fått in ens hälften av vad glassmaskinen kostar, men till sin lycka så ser de att en dam i ett närliggande loppis-stånd säljer en exakt likadan glassmaskin som den som finns i affären. Och de får den för bara 20 kronor så det blir pengar över till glass-kalas.

Fördelen med Alma och Egon-böckerna gentemot de andra "Lätt-läst"-böckerna är att barnen kan känna igen sig i sin egen vardag. Jag kan också tycka att dessa är snäppet lätt-lästare än de andra.

För vem? 6-9 år

Max i djurparken

Max i djurparken (Mera Max) av Mari Kjetun

Börja läsa-böcker behövs det alltid fler av, tycker jag, och nu ger Rabén och Sjögren ut en hel rad böcker som de kallar "Lättläst". De jag har läst hittills i den här serien har varit mycket bra och framförallt roliga. (Andra i serien är Familjen Monstersson, Alma och Egon, Morgan och piraterna) Det är lite text i korta rader, enkla meningar och roliga bilder (i de flesta böckerna med pratbubblor, dock inte i Max).

Max är mycket riktigt i djurparken, men det är ingen traditionell djurparkshistoria, detta, en sån där när ett barn travar igenom djurparken och tittar på olika djur alla har sett hundra gånger innan. I stället får vi redan på första uppslaget reda på att djuren är uttråkade (I alla fall zebran. Men den är i och för sig alltid uttråkad. Hela boken igenom. Med ett mycket bistert ansiktsuttryck.) och djurskötaren har ingen att prata med. Raskt blir det bestämt att giraffen, som Max gillar att leka med, får byta plats med Max pappa som kan behöva lite semester. Fast det ser inte ut att bli mycket till semester för Max pappa - han sitter utanför giraffens gula hus med ett berg med morötter bredvid sig (han får så många morötter han vill) men i knäet har han sin laptop... Giraffen har anpassat sig väl till civilisationen, måste jag säga, han trivs bäst i vardagsrummet och tycker TV-sporten är bäst. (på bilden får man se en väldigt laid-back giraff som läser tidning och röker pipa framför TVn)
Max har två kompisar, Jens och Tea, som också vill ha giraff. Eftersom girafferna ju tagit slut så får de ta hem zebran och flodhästen i stället. Och således får Jens och Teas pappor också flytta in i djurparken. Allt borde vara frid och fröjd (djurskötaren har ju äntligen fått någon att prata med) men det är det inte. Zebran är sur och uttråkad (förstås). Giraffen tar för stor plats. Och så får man veta att "Djurskötaren är väldigt sträng. Han tänder lampan klockan sju. Alla måste gå ut klockan åtta. Varje dag." med en bild på Max pappa stående utomhus i ösregn, dyblöt, i skjorta och slips och ett ansiktsuttryck likt Frankenstein. Dessutom tar Jens pappa hela tiden de bästa morötterna.

Jag gillar den här. Säkert borde jag invända något mot könsroller och sånt (typ att när giraffen tar över pappans liv så parkerar han i soffan framför TV med tidningen i handen) men jag blir så såld på den roliga storyn och bilderna så det gör jag inte.

För vem? 6-9 år

Morgan och piraterna - Havens fasa + Sjöodjuret

Morgan och piraterna: Havens fasa av Mats Wänblad
Morgan och piraterna: Sjöodjuret av Mats Wänblad

Börja läsa-böcker behövs det alltid fler av, tycker jag, och nu ger Rabén och Sjögren ut en hel rad böcker som de kallar "Lättläst". De jag har läst hittills i den här serien har varit mycket bra och framförallt roliga. (Andra i serien är Familjen Monstersson, Alma och Egon, Mera Max) Det är lite text i korta rader och enkla meningar och i de flesta böckerna finns också pratbubblor i bilderna. Texten i pratbubblorna är ännu lättare och skriven med versaler, och för också berättelsen framåt.

Morgan ska hälsa på faster Gullan på sommaren, men upptäcker raskt att faster Gullan inte riktigt är som han mindes henne. Nu kallar hon sig för Gullan råskinn och är kapten på båten Sjöbesten. Hennes besättning består av elaka pirater, till exempel Erland Änterhugg, Halv-Nelson och Styrman Sned. Men det hela känns ganska nytt och är inte riktigt genomtänkt, förstår man. Båten är väldigt tydligt Gullans gamla båt, Sjöhästen, som blivit omgjord (och gamla namnet överstruket). Besättningen "verkar inte vara några vidare bra pirater" står det. Nej, det kan man se på bilderna och fnissa åt. Halv-Nelson ska vara utkik men trillar alltid ner och slår sig på något sätt. Erland Änterhugg är ständigt sjösjuk, även när båten ligger i hamn. Styrman Sned både ser och hör dåligt. Skeppskocken avskyr mat och framförallt fisk.
Piraterna kan inte ens segla båten ut ur hamn i Havens fasa eftersom det ligger en liten mini-pytte-ö precis utanför hamnen som båten ofelbart går på grund på. ""Så här blir det varenda gång" snyftar Gullan Råskinn och så kryper det fram att piraterna ännu inte lyckats kapa ett enda fartyg. Morgan får hjälpa dem, helt enkelt.

I Sjöodjuret har man fått spaning på ett skepp fullt med "pärlor och gull" som man tror. (Morgan vet dock sanningen. Gullan höll kikaren uppochned när hon spanade, och läste fel på lådorna som stod på det andra skeppets däck. Det är päron och ull som fraktas...) Helt obetalbart blir det när Sjöpesten äntligen lyckas borda det andra skeppet och man verkligen får se att de här piraterna inte är så duktiga än. Halvnelson missar relingen på det andra skeppet och slår sig. Styrman Sned står på andra sidan Sjöpesten och stirrar ut i havet utan att se något skepp att borda alls. Erland Änterhugg sitter på relingen och ser grön ut i ansiktet och vågar inte hoppa över.
Så här håller det på bägge böckerna igenom, och jag tror barnen kommer att älska kombinationen pirater och knasigheter.

En invändning har jag dock: Det visar sig att böckerna är skrivna i ordning. I Havens fasa  kommer Morgan till faster Gullan och upptäcker att hon blivit pirat, och man får lära känna besättningen på Sjöbesten. I slutet på boken spanas det andra skeppet med "pärlor och gull" in och förföljandet börjar. I Sjöodjuret fortsätter storyn där den slutade i förra boken. Man får förvisso veta att Morgan vet att det bara är päron och ull på det andra skeppet, men inte varför. Jag läste den här boken först och undrade lite över den knappa förklaringen till förföljandet av den andra båten och varför Morgan var bland piraterna, men tyckte ändå det var roligt att läsa. När jag sedan läste Havens fasa fick jag bakgrunden till det hela samt personerna mer presenterade för mig.
Jag tycker inte att börja läsa-böcker ska ha någon inbördes ordning om det är en serie. Barnen ska kunna ta vilken bok som helst i serien och inte behöva ha några förkunskaper.

Nu går det att hänga med i böckerna om Morgan i alla fall, och jag kommer garanterat att sätta dem i händerna på många barn framöver.

För vem? 6-9 år


Helt obet elt obetalbart är det i Havens fasa när piraterna ska borda et

Vren - De glömda rummen

Vren - De glömda rummen av Lotta Olivecrona

Karin bad om högläsningstips för sina barn som är lite äldre (11 och 13). Det här är en av de böcker jag lovade skriva om till henne - det kommer fler.

Vren är en trilogi där detta är den första boken. Andra boken är Vren - Tornens hemlighet och den tredje heter Vren - Evighetens port.

Jag läste de här böckerna för några år sedan, och jag tror det kan ha varit en av de första böckerna jag läste där miljön var vår egen värld, fast i en avlägsen framtid där civilisationen på ett eller annat sätt har fallit så att världen har kastats tillbaka till en värld helt utan teknik. Det finns säkert ett genre-namn på det hela, men det är inte sci-fi jag är ute efter utan en kombo av sci-fi och fantasy. Ofta finns rester av det gamla samhället kvar i de här böckerna, men eftersom man inte vet hur sakerna funkar så anses det som magi. När jag läste den här boken så föll jag pladask - jag gillar ju både fantasy och sci-fi och här fick jag båda. Och en spännande story också! Jag har läst många böcker i "sci-fi/fantasy"-genren senare, men den här trilogin är nog bland det bästa.

Vi befinner oss ungefär 400-500 år in i framtiden. Jorden lyckades lista ut ett sätt att färdas i rymden ungefär år 2100 och koloniserade därefter ett antal planeter. Sedan ville dessa (likt USA) ha större frihet och tyckte Jorden bestämde för mycket, så det blev krig. Jorden förlorade och rasade därmed tillbaka i utvecklingen så det nu är rätt likt medeltiden, med en del skillnader. Till exempel finns magi (fast det folk tror är magi är rester av biogenetiska experiment, ungefär). Och så finns det en art av utomjordingar som har blivit kvar på jorden. Det är vrenerna. De liknar vargar litegrann men är intelligenta, kan prata, är fullständigt livsfarliga men hålls som slavar av människorna, en del som rena mördarmaskiner.

Anya är på väg hem från sin skola, där hon normalt bor men nu har hon lov. Hon räknar med att vandringen ska ta ett par dagar. Nu snubblar hon nästan över en man på stigen. Han är död, helt uppenbart mördad och redan i förruttnelse. Hon nästan kräks av lukten. Och precis bredvid ligger en döende vren. Han sitter fast i sitt koppel som är bundet i ett träd, och han håller på att dö av törst. Anya vågar knappt gå nära den normalt livsfarliga vrenen, men tycker synd om den och ger den vatten. Dessutom, efter att han lovat henne att lyda och svär ägareden till henne, något som helt binder en vren att lyda, så släpper hon honom lös. (för att göra det måste hon först fiska upp nyckeln som hänger runt det som var likets hals - helt vedervärdigt).

Anya hinner inte mer än komma hem förrän hennes vren, Kirvan, och hon själv anklagas för mord och de måste fly för sina liv.
Snart är de också indragna i en stor härva där någon planerar att mörda kungen, och ännu värre: en slags rymd-maffia som har Onda Planer för hela världen. Jorden och dess "glömda rum" (En farlig kvarleva från teknikens tid som ingen numera vet vad de är till. Anya brukar använda dem som raststugor när hon vandrar till och från skolan) ska bli ett verktyg i dessa onda planer.

Som sagt: en underbar blandning av en medeltida värld, av teknologi som glömts bort, av rymdfärder och av vänskapen mellan en ung kvinna och en mördarmaskin med päls.

(Kul att veta: Den här trilogin fick en kille på min skola att komma igång med läsningen. Han hade haft det svårt innan, inte velat eller kunnat. Men det här! Han lyssnade igenom (talbok) hela trilogin på kort tid, och har sedan återvänt flera gånger för att lyssna om på alla tre böckerna. Såna böcker borde bindas in i guld och sättas upp på väggen.)

För vem? 11-16 år

Kurt och fisken (och andra Kurt-böcker)

Kurt och fisken m fl av Erlend Loe

Karin bad om högläsningstips för sina barn som är lite äldre (11 och 13). Det här är några av de böcker jag lovade skriva om till henne - det kommer fler.

Böckerna om Kurt är svåra att sätta etikett på så jag klämde till med allihop + högläsning. För det är så det är - alla passar att läsas högt, men alla passar absolut inte till de mindre barnen.

Kurt och fisken kommer först. Den passar till högläsning från 8-9 år sådär, och egenläsning från kanske 10, och det är en fantastisk skröna om när Kurt och hans familj reser jorden runt. Loe har en alldeles speciell stil i Kurt-böckerna (skam till sägandes har jag aldrig läst någon av hans vuxenböcker. Men Jag Ska, Jag Ska, Jag Ska....)Det är underbart galet men ändå fullt av visheter, det är knäppt utan att bli flamsigt och tramsigt.
Först får vi veta att Kurt när han var liten gick i skolan som alla barn gör. Men han tyckte inte om det och var ofta sur. Men när Kurt inte behövde gå i skolan längre skaffade han en truck och blev truckförare. Det tycker han mycket bättre om. Vi får veta väldigt mycket om Kurts truck-liv, och först på sidan 17 får vi träffa resten av hans familj: "Kurt har mustasch. Och så har han en fru som är jättetrevlig och söt och arkitekt. Hon heter Anne-Lise." Det där är en väldigt typisk Kurt-boks-formulering. De tre barnen Helena, Lill-Kurt och Bud beskrivs också med väldigt typiska Kurt-boks-formuleringar.
Kurt hittar en dag en väldigt, väldigt stor fisk på kajen där han arbetar. Han tar hem den (på trucken förstås) och familjen bestämmer raskt att nu när de har så mycket mat för ett bra tag så kan de sluta jobba och åka ut och resa lite. Så det gör de. I trucken... Bilderna är förstås fantastiska. Vi ser hela familjen på 5 pers, med enorm packning, intryckt i en truck och så med jättefisken frampå truckgaffeln. Och så fortsätter det i den stilen. Anne-Lise sitter och kollar på jordgloben de har med sig som karta: Amerika ser fint ut, Kurt, kan vi inte åka till Amerika? Varför inte, säger Kurt och styr mot havet. "Sånt kan man göra när man är ledig från jobbet och har en jättestor matsäck." Och transporten över havet är väl inget problem - upp med trucken på fisken och så drar de iväg.
Underbar bok.

De andra böckerna om Kurt är lite annorlunda, lite mer undermening och allvar. Men fördenskull lika roliga att läsa.
Kurt blir elak handlar om just det. Han får ärva en väldig massa pengar av en man han råkat rädda livet på vid kajen. Precis innan det händer har han och Anne-Lise pratat om huruvida de skulle blir förändrade om de fick mycket pengar. Nej, säger Kurt då, jag skulle alltid vara densamme. Men han blir alltså elak. Av alla miljoner han får så ger han Anne-Lise bara 100 kr, och så köper han helt vansinniga grejer för pengarna (till exempel en borrmaskin han går lös på väggar och möbler med).
I Kurt Quo Vadis så ska Kurt och hans yngste son dammsuga hela Tyskland. Ja, förstås finns det en historia bakom. Väldigt Loe-isk. Kurt har fått lite prestationsångest eftersom han på en fest träffat andra människor som tycker de har finare jobb än han som bara kör truck. Anne-Lise är arkitekt. Och Kurt kör bara truck. Åh. Han säger upp sig - och står snart i Tyskland tillsammans med Bud och dammsugaren. Och just när man läser det så känns det logiskt. Eller inte.
Kurt kokar skallen tar sig an flyktingfrågor. Det upptäcks att en massa flyktingar har flyttat in i en container på kajen där Kurt jobbar med trucken. Anne-Lise blir vän med flyktingarna, speciellt Rashid (som också är truckförare, visar det sig). Det är inte bara flyktingarna som stökar till i Kurts liv, för det har öppnat en ny kaj i hamnen, och nu kör alla båtarna dit istället för till den gamla kajen där Kurt jobbar. Kurt kanske blir av med jobbet om inte båtarna kan förmås komma till den gamla kajen igen.

Sen har vi då de två sista böckerna om Kurt, som skiljer sig rejält från de andra. Framsidorna har tappat fyrfärgen och är gråsvartbruna. Och innehållet är mörkare, intelligentare, mycket vuxnare, elakare, ibland rent av stötande. (Väldigt stötande tycker en del. På vissa bibliotek har Kurt i Kurtby klassats om som vuxenlitteratur. Eller tagits undan.) Jag läste bägge högt för mina barn som roades och förfasades i lika mån, men som hängde med på det mesta (det är en del humor och referenser som riktas till vuxna läsare, speciellt i Kurtby-boken) - men mina barn är nu 11 och 13 och har liksom fått växa med Kurt-böckerna. Ska man läsa själv får man nog vara över 14 för att ta till sig innehållet i de senaste två böckerna.

I  Kurt i Kurtby ska familjen åka till Finland på semester (i trucken...). De kommer dock inte så långt utan landar i Kurtby i Sverige. Där finns en mycket speciell kyrka, Pingiskyrkan, som har behov av en ny pastor eftersom den förre blev tagen av polisen. Kurt får jobbet, och får dessutom andlig och annan ledning av Kirsti brud. Anne-Lise får hålla sig undan och sitta och sticka så att hon inte råkar ut för någon olycka. I badkaret eller så.
I Kurt Kurir är det inbördeskrig i Norge. Nord-Norge vill bli självständiga, och bedriver först ett gerillakrig mot Syd-Norge, men kriget eskalerar. Kurt skickas (av givetvis mycket märkliga omständigheter) som kurir till norraste Nord-Norge för att  lämna ett viktigt meddelande till någon. Det här är en parafras på Tsarens kurir - Kurt blir t o m bländad av ett glödande svärd mot slutet av boken.

För vem? Alla åldrar, men ändå inte. Läs ovan!

Den gömda skogen

Den gömda skogen av Gillian Cross

Karin bad om högläsningstips för sina barn som är lite äldre (11 och 13). Det här är en av de böcker jag lovade skriva om till henne - det kommer fler.

Den gömda skogen är den första delen i en trilogi, där de andra två delarna är Det svarta rummet och Mardrömsspelet.

Den här boken börjar med en flygkrasch. Tror man, i alla fall, och det är också vad Robert, huvudpersonen tror att han har varit med om. Han har nämligen inget minne av hur han hamnade där han är - helt naken i en djungel med gigantiska växter. Det sista han minns är att han satt i ett flygplan tillsammans med sin familj, och att han gick på flygplanstoaletten. Där inne såg han på sig själv i spegeln och tyckte det var något konstigt med spegelbilden, böjde sig närmare glaset och tyckte han såg någon se ut från ögonens pupiller. Någon annan än han själv, alltså. Därefter är allt svart och total minneslucka och nu står han i den här djungeln, frusen, kall, hungrig. Så det måste ha varit en flygkrasch. Men var är hans familj? Var är flygplansdelarna? Räddningsmanskap? Var är alla??

Hur det än är så måste Robert överleva. Massor av smarta överlevnadstekniker flimrar upp i huvudet på honom, sånt man lär sig på scouterna och så. Men hur lätt är det när man inte har några kläder, ingen kniv, inga tändstickor, inget att börja med? Han vandrar genom djungeln och lyckas hitta vatten att dricka, nötter att äta och något att svepa in kroppen i men ingen annan människa. Däremot finns det andra varelser. Han blir till exempel attackerad av något slags flygande monster när han ska ta sig över en ravin. Räddningen blir att klänga sig upp i ett av de där gigantiska träden och gömma sig för monstret. Han klättrar högre och högre i trädet och börjar få översikt över området omkring. Vad han ser är obegripligt. Han ser hus. Han ser kyrkor. Han ser ett samhälle han känner igen alldeles i närheten. Det är nämligen där han bor. Och han ser att djungeln han går i inte är en djungel. Det är parken som finns utanför huset där han bor.

Det är inte världen som har blivit konstig. Det har inte varit någon flygplanskrasch. Det är han själv som har blivit ett par centimeter stor. Hur hände det? Hur ska han överleva? Och hur ska han bli normal igen?

Det här är väldigt spännande att läsa. Det är inte bara Robert som blivit liten, och ju mer man läser så anar man att det finns ett stort mysterium här. Miljön blir också fantastisk att läsa om - det är vår vanliga närmiljö med park, gräs, katter, hundar, skalbaggar. Men när man är så liten som Robert så blir minsta kryp en dödlig fara.

För vem? 11-16 år

Sjutton år och skitsnygg

Sjutton år och skitsnygg av Emma Granholm

Nu får jag äntligen, tack vare Emma Granholm, en titt in i hjärnan på den snyggaste killen på skolan. Och var det inte som jag trodde? Det som hörs där är ett ständigt mantra: jag-är-sjutton-år-och-skitsnygg-jag-är-sjutton-år-och-skitsnygg-jag-är-sjutton-år...
Nej,givetvis trodde jag inte att det var (är) så. Då, när det begav sig, så hade jag ingen uppfattning alls om vad som rörde sig i huvudena på skolans högdjur, de där snygga och populära. Jag var en av de grå, en av dem som man i den här boken inte ens orkar hälsa på eller ha koll på vad de heter, och de där Snygga var en annan art.

Nu är jag vuxen. Nu är jag vis. Nu vet jag att även Snygga kan vara trevliga. Man kan till och med vara vän med en som är Snygg!! För det jag som vis medelålders vet är att insidan är viktigast.

Men så läser jag då den här boken, och blir så väldigt kluven till den. Jag kastas tillbaka till skolan, till det som gäller när man är tonåring, och fattar att Emma Granholm skriver bra och smart just eftersom hon får mig att kastas tillbaka till tonåren. Men jag gillar det inte. Jag får myrkrypningar av obehag när det bara är yta, yta, hur ens utseende uppfattas av andra, när uppmärksamhet och vikten av att stå i centrum är viktigast.

Handlingen är att Felix, som är snyggast av alla (alla vet vem Felix är. Det är honom man skriver om på skoltoalettens väggar), kommer tillbaka från två veckors semester med sina föräldrar, och upptäcker att han liksom inte står i centrum längre. Blickarna vandrar inte till honom. Ingen lyssnar riktigt ordentligt på när han berättar om sin semester. Och det är han inte van vid. I stället har en ny kille, Zäta, hamnat i centrum. Han är snäppet snyggare och muskulösare än Felix, och dessutom lite mystisk av sig, vill inte avslöja var han bor eller hur gammal han är. Felix känner det som en tävling, att Zäta konkurrerar om tjejerna i Felix närhet, och också om Felix flickvän Alexa. Och så får vi läsa om hur Felix och Zäta genomför den äldsta av alla strider i djurvärlden, den när två hannar visar upp sig och den som vinner får honorna. En del djur slåss, en del djur sjunger, men de här två går balansgång uppe på ett hyreshus. Bland annat.

Ju mer Felix "strider" mot Zäta, desto mer kommer han till insikt om sig själv och hur han varit de senaste åren, sedan han "gjorde om sig till snygg och populär" i sexan. Att se Zäta är att se sig själv utifrån, och han förstår mer och mer att hans handlande fört konsekvenser med sig, att han kanske sårat folk i sin omgivning. (tänka sig, att någon kanske blivit ledsen när han sagt elaka saker till dem?!)
Men hela tiden handlar det om hur Felix positionerar sig mot andra, vilken uppmärksamhet han får. Jag blir fnoskig av att inte få veta något annat om honom. Vad gillar han egentligen att göra (förutom att träna så att kroppen ska vara vältränad och snygg) (och förutom att vara med Alexa, sin snygga flickvän)? Vad skrattar han åt? Läser han? Vilka filmer gillar han? Vad är han rädd för? Intressen utöver utseendet och att skaffa t-shirts som alla går i stilen "Stud", "Too sexy" etc?

Det tar över, den här frågan om det är det viktigaste att vara snygg. Visst, vi får läsa om vänskap också, men att vara snygg och få uppmärksamhet är ändå så viktigt att det är helt OK att "göra om sig" (som Felix gjorde när han gick om sexan, Alexa gjorde på höstterminen i sexan och Zäta gjorde när han bytte skola efter sjuan) och efter det bara lämna den man var eller de kompisar man hade bakom sig och inte hälsa på dem. Boken provocerar och sätter igång tankar. Men när jag läst klart den så är utropstecknet i slutet på boken (ska förstås inte berätta hur den slutar) att Ja! Ytan är viktigast! Att få uppmärksamhet är viktigast! Och jag vill bara skrika att Nej! Det finns mer!
Säkert meningen med boken att jag ska tänka så. Eller????

För vem? 13 och uppåt

Reckless

Reckless av Cornelia Funke

Karin bad om högläsningstips för sina barn som är lite äldre (11 och 13). Det här är en av de böcker jag lovade skriva om till henne - det kommer fler.
Detta är en bra högläsningsbok i just den sitatutionen: någon vuxen som läser för ett eller två barn, så att man kan pausa ibland och prata. Jag har en lärare på min skola som på min rekommendation läste den här i sin klass (10-11-åringar) men de tyckte den var jobbig (boken är ju också ungdomsklassad) så hon fick byta bok. Jag tror de hängde upp sig på att det är ett hopp i tiden i början på boken. En del barn brukar ha lite problem med att godta tidshopp så där bara (ja men, det kan ju inte bara försvinna 15 år! Vad hände då, liksom?) Det är också ganska många personer att hålla reda på, och så bör man som läsare vara väl förtrogen med folksagotraditionen, speciellt bröderna Grimms, för det är många referenser som görs till kända folksagor.
Alltså kanske inte till högläsning i klass, men för barn som är lite större tycker jag den är perfekt. Och också för egen läsning, för barn över 11 och uppåt! Det är ett fantastiskt äventyr, och jag älskar den här flirten med folksagans värld.

När boken börjar är Jakob och Will Reckless pappa borta sedan något år tillbaka. Han har alltid rest mycket och varit borta långa tider, men nu har han inte alls kommit tillbaka igen. Deras mamma ligger mest inne i sitt rum och är ledsen, och ingen får gå in i pappas arbetsrum. Men det gör Jakob i alla fall, för han letar efter ledtrådar till var pappan kan vara.
Av en slump lyckas han aktivera den gamla spegeln som hänger på väggen i arbetsrummet, och kommer genom den till en helt annan värld. Skräckslagen återvänder han några sekunder senare till vår egen värld, men vet nu hur den där spegeln fungerar. Och han kommer att använda den många, många gånger. Det är nu boken gör ett långt hopp i tiden till när Jakob är vuxen, och en van resenär till den andra världen. Den andra världen är sagans värld - allt som någonsin funnits i en saga finns på riktigt här. Jakob försörjer sig som skattletare, och letar som sådan rätt på svanhamnar, bordet i "bord duka dig", nycklar som öppnar alla lås, delar från pepparkakshus där det bor människoätande häxor och annat sånt. Sen säljer han dyrgriparna till samlare.
Även skräckfigurer från sagorna finns på riktigt i den här världen, och det är därför en ganska farlig sysselsättning att vara skattletare. Men det som driver Jakob är att han vill hitta sin far.

Jakob har aldrig tagit med sig sin bror Will in i spegelvärlden. Men nu har Will löst spegelns hemlighet själv och hittat Jakob. Och det första Will råkar ut för är att han blir sårad av en goyl. Goyler är gjorda av sten, men lever. De bor normalt i stora städer under jord, men nu krigar de mot människorna i den här världen, och de människor de sårar med sina klor blir själva förvandlade till goyler av sten. Ingen kan rädda någon som blivit sårad av en goyl - men Jakob måste åtminstone försöka, tycker han. Och äventyret kan börja.

Det är en bra bok, spännande och rolig ibland. Som vuxen kan jag tycka att vissa lösningar är lite fåniga, och att det ibland blir lite krystat för att få med ännu en sagofigur eller väsende i handlingen. Men det funkar. Och jag roas. Speciellt mycket gillar jag att läsa om goylerna (och så de där prylarna från folksagorna som jag skrev ovan). Det var ett tag sen jag läste boken, men jag vill minnas att det inte var alla goyler som ville ut och kriga, att det rörde sig om interna goyl-stridigheter, och att jag gillade att läsa om det.

Det ska komma en fortsättning på Reckless till hösten 2012.

För vem? 11-15 år

Millan och slottets hemlighet

Millan och slottets hemlighet av Milena Bergquist

Den första boken om Millan, Millans äventyr,  kom 2005 och sedan följde Mera Millan och Modiga Millan åren därefter. Milena Bergquist berättade om sin egen barndom i först Fagersta och sedan Katrineholm. Jag läste Millans äventyr högt för barnen, och vi tyckte mycket om den alla tre (jag har inte läst bok 2 och 3). Det är perfekta vardagsäventyr, spännande och roligt och pinsamt, men hela tiden sånt som barnen själva kan känna igen sig i. 60-talsmiljön och bilderna gjorde det lite annorlunda, men de passade.

Nu har det gått ett par år, och nu har en fjärde bok om Millan kommit: Millan och slottets hemlighet. Den är helt OK, och passar som högläsningsbok även den, men den är faktiskt inte alls lika bra som Millans äventyr.

Millan har nu hunnit bli 9 år, och detta handlar om en semesterresa hon och hennes familj gör på sommarlovet. De åker bil ner till Frankrike där de bor i ett slott (som gjorts om till hotell) under en månad. Vi får läsa om resan ner och så får vi läsa om slottsvistelsen. Millan får rida på hästar på slottet, hon och systern leker med en liten fransk pojke, de upptäcker ett människoben under en gran i parken och de upptäcker hemliga rum under slottet, rum som tyskarna använt när de under andra världskriget ockuperat Frankrike och slottet.

Det som var så charmigt och bra med Millans äventyr var mycket igenkännandet, vardagsdramatiken, och det har förlorats här. Förvisso är det som händer fortfarande skildrat från Millans 9-årsperspektiv, och det är roligt med roliga detaljer, men det har mer blivit ett försök till äventyrsberättelse ("slottets hemlighet"). Och så är det ganska mycket berättande om de där hästarna - det blir lite för mycket för det tillför egentligen inte handlingen något. Grejen är att det bara finns stora hästar i stallet, så först får inte Millan rida på dem för att hon är för liten. Men hon börjar hänga i stallet i alla fall och till sist får hon rida på hästarna ändå, efter att ha engagerat sig i en häst när den är sjuk. Det känns som att halva boken handlar om de här hästarna, och det är liksom inte en hästbok.

Och så är det fortfarande 60-tals-miljö. Men nu blir det mindre bra eftersom det är så mycket som är annorlunda från nu. Jag som vuxen minns alla de här detaljerna, och roas av t ex det här växlandet mellan olika valutor man tvingades till vid bilsemestrar i Europa, de enarmade banditerna på båtarna, det att pappa rökte i bilen (fast då, när jag var liten, var det en pina). Men för barnen är det nytt och främmande. Och det här att andra världskriget ligger så nära i tiden att det fortfarande kastar en skugga över folk - det är förvisso intressant att läsa om men jag vet inte om barnen uppfattar det, eller förstår det (t ex den holländske affärsinnehavaren som först går ut ur affären när Millans pappa pratar tyska med honom, men sen kommer tillbaka när de ropar att de är svenskar).

Helt ärligt så känns det inte så äkta längre. Det som gör Millans äventyr så bra är bland annat detta att det känns självupplevt, och att andra barn också skulle kunna vara med om samma sak. Men nu i den här boken känns det som ett avlägset semesterminne, som dessutom är ordentligt utbroderat. Ja, det fanns hästar på slottet och Millan längtade efter att rida, och ja, hon hängde i stallet. Men att hon verkligen fick ta ridlektioner på de stora hästarna efter en "hjälteinsats" i stallet känns inte trovärdigt? Ja, de hittade ett ben i parken. Men det var nog inte ett människoben? Ja, det fanns en tunnel från slottets källare ner till grindstugan. Men det grenade nog inte ut sig ett tunnelsystem med kvarglömda förhörsrum från tyskarnas tid, ett tunnelsystem som ingen upptäckt på 20 år förrän Millan och hennes kompis kommer?

Givetvis får man hitta på vad man vill i en bok!! Men just när det gäller Millan så vill jag liksom ha det självupplevt, äkta och trovärdigt, och inte ett sommarlovsäventyr à la Fem-böckerna i ett franskt slott.

För vem? 9-12 om barn läser boken själva, 7-12 om man läser högt för barn

Tonje och det hemliga brevet

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Jag läste den här högt för barnen för ett par år sedan och läste om den igen nu eftersom jag har den i en bokcirkel för femmor. Då, när jag läste den för barnen, så vet jag att jag tyckte den var rolig, och att den har ett fantasiskt språk utmärkt för högläsning. Men det var jobbigt eftersom det ett par gånger blir så oerhört starkt, det som händer mellan Gunnvald och hans dotter, att jag började gråta. Det är jobbigt att börja gråta när man läser högt - barnen var för små för att förstå det jag läste på samma sätt som jag (även om de tillfullo uppskattade de roliga bitarna) och undrade vad det var med mig. Jag harklade mig, liksom, och försökte läsa vidare.

Nu, när jag läste om den så läste jag i ett svep, och jag började gråta igen. Flera gånger. Men nu kunde jag ge mig hän. Åh, att man kan skriva så bra om känslor! Och åh, vilken hisnande bra bok det här är! (och åh! att framsidan är så tråkig på den svenska upplagan...den norska är mycket finare har jag sett)

Men viktigt är att det inte är en sorglig bok. Det är en bok om en viljestark 9-årings liv, och om hennes vänskap med Gunnvald som är över 70, och så om förhållandet mellan Gunnvald och dennes vuxna dotter Heidi som inte träffat sin far på 30 år. Det är en bok så sprängfylld av liv så att det bara väller ut från sidorna. Språket är så kolossifialt bra. Jag är inte så duktig på att skriva om sånt med fina ord, men när jag läser det här så tänker jag på Astrid Lindgrens texter. Åt samma håll och lika bra men ändå eget och speciellt.
Och så passar det till högläsning, trots det jag skrev i början. Det är nämligen en lång rad episoder, som ändå hålls ihop av Gunnvald/Heidi-historien. Man får helt enkelt vara beredd på de gråtframkallande styckena (eller så är väl jag extra blödig, vad vet jag).
Det var likadant, fast tvärtom (eehh..) med Maria Parrs andra underbara, underbara bok: Våffelhjärtat som är skriven för något yngre barn och klassad som Hcf: den är perfekt till högläsning. Men här kommer det partier där man inte kan hålla sig för skratt - och då är det också knepigt att läsa högt.

Tonje bor i Glimmerdalen, i Norge. Dalen domineras av fjällen runtomkring och av Glimmerdalsälven. Och så domineras den av Tonje, 9 år. Det är hennes dal, mer eller mindre. Tonje är det enda barnet som bor i Glimmerdalen och sen är det vuxna i olika storlekar. Gunnvald är viktigast - han bor på granngården till Tonjes, på andra sidan älven. Han är över 70, är väldigt stor med rufsigt hår, ögonbryn som ser ut som tandborstar och stora händer. Han ser ut som en troll men är en överdängare på att spela fiol. Och på att göra rattkälkar, som Tonje ska testköra.
Och så har vi Tonjes föräldrar, förstås, och hennes fastrar, och nyfikna Sally, och så Klaus Hagen som äger Hagens hälsocamping lite längre ner i dalen. Klaus Hagen avskyr barn. Alldeles särskilt avskyr han Tonje (som han genomgående kallar Trulte). Folk kommer till hans camping för att få lugn och ro, och där är inte tillåtet att ha barn med sig. Speciellt Tonje är inte tillåten att komma till campingen. Men eftersom det är Hennes Dal så kommer hon ihop sig med Klaus en hel del.

Ja, och så får man läsa episoder från Tonjes liv, med Gunnvald, med (mot) Klaus. Och så får Gunnvald det där hemliga brevet som triggar igång en kedja händelser där så småningom hans dotter Heidi kommer till dalen. Det blir inte helt....okomplicerat.

Det här är nog en av de bästa barnböcker jag har läst. Den, och Våffelhjärtat. Skulle någon vilja vara så snäll och övertala Maria Parr till att skriva fler böcker? Eller ge henne något litet nobelpris eller så?

För vem? 9-15

Nyckelbarnen

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Det är andra gången jag läser den här boken, eftersom jag har den nu i en bokcirkelgrupp för femmor. Första gången jag läste den för ett par år sedan, så blev jag arg. Jag blir lika arg den här gången jag läser, och det är en bra bok att ha i en bokcirkel så att barnen får diskutera vad som händer. Vem är det som gör fel? Barnen? Eller föräldrarna? Eller de vuxna i barnens värld??

Vad är det då som gör mig så arg när jag läser?

Siri har börjat femman, och kommunen har stängt fritidsklubben i besparingssyfte så hon får gå hem till lägenheten och vara ensam där när skolan har slutat. Och hon får vara ensam länge - hennes föräldrar verkar att enbart leva för arbetet. De jobbar länge, reser mycket och långt bort, och när de så äntligen kommer hem så sitter de gärna med varsin laptop och mailar vidare.
Det är jobbigt att vara ensam många timmar. Siri har egentligen alltid gillat att vara för sig själv, men nu blir det för mycket. Så hon börjar vara med Linn och Leo som går i hennes klass och faktiskt bor i samma hus fast de aldrig har varit med varandra förut. Och nu upptäcker de att de trivs tillsammans. Leo har svårt för att sitta still, och nu när han som vanligt är stökig i klassrummet så försvarar Linn och Siri honom när läraren Maggan antingen skäller på honom eller försöker ignorera honom. När det sedan blir matkrig i matsalen så blir Leo oskyldigt anklagad för att vara den som började, och också den som kastade mat på Maggan. Rektor kallas in och tar parti för Maggan, trots att eleverna vittnar om att det var en annan elev än Leo som var skyldig.

Kadefors är så skicklig när hon skriver, för hon undviker att lägga vuxet perspektiv på skeendet. Vi får läsa om hur barnen resonerar: Maggan är elak. Maggan var orättvis när hon anklagade Leo. Rektorn är dum i huvudet när hon ställer sig på Maggans sida fast hon vet att hon hade fel. Barnen i klassen skriver på en protestlista om att de inte vill ha Maggan kvar som lärare för hon är dum. Rektorn låter henne ändå vara kvar! Någon ser rektorn och Maggan sitta på en restaurang och skratta precis som om de vore kompisar!
Hur skapar då barnen rättvisa? Jo, genom att förstöra saker. De tycker att det är rätt att sno rektorns kavaj och färga den grön, att förstöra saker på hennes kontor, att rycka upp hennes brevlåda och byta ut mot någon annans brevlåda....och allt värre saker.
Förutom allt hämnd-förstörande så gör Siri, Linn och Leo oroväckande saker: de hänger på gallerian och leker loss i affärerna, de (eller Linn) snattar, de har hittat en trappa bakom ett kodlås där de kan hänga, de bryter sig in i fritidsbåtar i hamnen, de sitter gärna bredvid eller retar "fullisarna" i parken...

Och varför reagerar inte barnens föräldrar? De är inte där. Det är så jobbigt att läsa om det. Siris föräldrar jobbar jämt och är ofta borta även på kvällar och helger. (Det är rätt roligt - men beklämmande - att läsa om när de äntligen ska ha en kvalitetshelg med Siri och göra det hon vill men att det bara blir pannkaka av allt och att de med en suck av lättnad på söndagen får återvända till laptopen i stället.) Linns mamma har uppenbarligen stora problem med sig själv. Vi får inte exakt läsa hur men hon har en pojkvän från och till som Linn inte gillar, blir av med jobbet, är ofta borta många dagar i sträck då Linn och storasystern får klara sig själva. Leos föräldrar bryr sig tydligen bara om alla sina hundar som tar all fritid och alla helger då de tävlas.

Jag blir så arg. Först när jag läser blir jag arg på barnen. Men det är för att jag är vuxen och begriper att Maggan gör så gott hon kan. Hon har tydligen en jobbig situation hemma får man veta, och mår inte bra. Givetvis ska detta inte gå ut över barnen i skolan, men hon är ju inte mer än människa. Rektorn är hennes chef som stöttar henne i en svår situation. Och man kan inte bli av med jobbet för att barnen skriver en protestlista om att man ska bort.
Men sen övergår jag till att bli arg på alla vuxna i barnens närhet och framför allt föräldrarna. Varför märker de inte att barnen mår dåligt? Ja, de frågar tusen gånger om "hur det är" men orkar inte tränga igenom standardsvaret "bra". Hur kan Siris föräldrar ljuga så för Siri och säga att allt är bra när de i själva verket redan skilt sig och skaffat en övernattningslägenhet där de bor varannan vecka (de "reste" i själva verket inte så mycket utan var kvar i stan, men hade "tid för sig själva") - särskilt när Siri verkligen frågar (för hon har sett dem i stan och vet att de ljuger) om de har några hemligheter för henne. Hur kan Linn få gå i trasiga kläder och själv laga sin mat (när även storasystern försvunnit) under så lång tid (eftersom hennes mamma inte kommit hem på över 10 dagar) utan att någon annan vuxen i hennes närhet reagerar?

Och hur kan Kadefors skriva så bra så att jag fortfarande blir lika arg när jag läser som första gången jag läste boken?

Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll

Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll av Linda Belanner & Fredrik Persson

Jag tycker den här var rätt usel, faktiskt. Det känns som att någon har kläckt en rolig idé (Jag vet! vi låter Döden få en medhjälpare, en ung modern kille i svart hoodie som inte gillar sitt jobb. Och så döper vi Döden till...ehh...Göran! fniss fniss fniss Ja det gör vi! Och så låter vi unge medhjäparen träffa en tjej som han blir kär i, men det går ju inte för är man dödens medhjälpare så måste man ju vara typ död själv?) men som sen inte har kunnat tillföra någon berättelse till den roliga idén. Vi har huvudpersonerna. Vi har idén. Vi sätter dem i en miljö som ungdomar känner igen: skolan. Och så kan spelet börja.

Sen, när alla personerna är utplacerade på scenen och grundförutsättningarna givna, så blir det liksom inget mer. Det blir berättelser från en högstadieskola. Med snygge sportkillen, med mobbarna, med bimbo-tjejen, med tuffa bruden som går sin egen väg, med duktisen och alla stereotyper man kan tänka sig.
Varför måste Mattias gå i en skola??

OK, från början: Mattias är död, tror han. De senaste åren har han gått i lära hos Döden. Som heter Göran, alltså. Han har inte gillat jobbet, förstår vi, men har hittills inte behövt göra något själv utan sett på när Göran gjort jobbet. Men nu vill Göran på semester, så Mattias får sitt första uppdrag. Zahra. Men inte kan han göra det, inte. Han känner sig direkt pinsam när han säger till henne att "jag har kommit för dig". Och inte fattar hon vad han menar heller. Hon ställer sig upp och skrattar åt honom och cyklar därifrån. Göran lackar ur och skäller på honom, men ger honom en chans till: en gammal kvinna på ett vårdhem. Inte heller henne lyckas Mattias ta med sig. Han gillar inte jobbet, liksom.

Så här långt gillar jag alltså boken.

Sen, när Mattias misslyckats med Zahra-jobbet, så drar han sig tillbaka till en hörna i ett parkeringsgarage, där han bor. Bor? Och han har inga pengar, vilket är jobbigt, för han är hungrig. Hungrig? Han träffar på en kille som är Överjordiskt Snäll och har en korvkiosk, och får mat av honom. Varje kväll. (vad levde han på innan? På tio år eller vad det är som han gått i lära hos Göran borde han väl lärt sig lite skaffa-mat-tekniker?) Och sen, sen börjar Mattias skolan. Samma klass som Zahra. Och det är här boken tappar mig. För vad är det som ska hända här? Varför skola?

Jo, vi ska få träffa lite stereotyper, och så ska Mattias fundera lite på varför det är så att vissa ska dö och andra inte. Att det är orättvist.

Göran håller sig undan ett långt tag, typ halva boken, och Mattias går till skolan varje dag, får hamburgare av korvkioskgubben varje kväll och jag som läser undrar vad som hände med storyn. Det är skildringar av lektioner, av handbollsmatcher (För visst spelar Döden handboll. Mattias står i handbollsmålet. Flera gånger. Begriper inte titeln heller, alltså)(Förutom att det är fräckt med långa titlar på tonårsböcker nu, och den här meningen var cool)(Tja, det fick mig att läsa boken i alla fall så det funkar ju) skolliv och intriger, autentiskt tonårsprat och läxor. Och det är kvartssamtal. (när slutade man säga det?) Och nu helt plötsligt blir det liv över att Mattias inte har några föräldrar att ta med till skolan (eller han säger att de inte har internet så de kan inte kontaktas). Hur Kunde Han Då Överhuvudtaget Börja Den Där Eländiga Skolan?? Om han bara dök upp en dag och satte sig i skolbänken och ingen reagerade, så behöver man väl inte ta upp i detalj hur Kvartssamtalet ska gå till (han drar med sig Aina, den gamla tanten han inte dödade) (och varför kvartssamtalet är med begriper jag inte heller - det tillför inte handlingen ett endaste dugg)

Nå. Skolskildringen fortsätter boken igenom. Med några ilskna telefonsamtal från Göran. Som Mattias tycker är jobbiga men inte vet vad han ska göra åt. Och så de sista 20 sidorna så blir det lite action (i skolan förstås) och så tar boken slut.
Och så ska man fråga sig om vem det är som är ond, egentligen. Är det döden? Är det OK att ha ihjäl någon även om han varit elak? Och inte fick man reda på vem korvgubben var, egentligen. Mer än att han var Överjordiskt God. Troligen med betoning på Överjordiskt.

För vem? 12-16 år

En sån där vidrig bok där mamman dör

En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones

Jag älskade verkligen Sones Vad mina vänner inte vet + Vad min flickvän inte vet och såg fram emot att läsa den här som nu ges ut på svenska även om Sones skrev den mellan Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet. Även En sån där vidrig...är skriven på vers.

Jag fullkomligt slukade den. Det blir ju så - ett kapitel är en vers på 1, max 1,5 sida och när man läser ska man bara läsa nästa sida innan man slutar, och så nästa....och så ska man bara kolla nästa sida...och rätt var det är så är man i mitten på boken fast man bara skulle kolla om det var samma känsla som i Vad mina vänner inte vet. Jo. Det är samma känsla - tonårsliv i koncentrat.

Nu, några timmar senare när, "hoppsan", boken plötsligt var slut så sitter jag med ett stort smajl på läpparna och är glad. För det är en feel-good-bok (vilket man ju inte tror när man läser titeln). Men vad är det då som gör att den är bra?

Egentligen, egentligen, så är det en ganska rejält förutsägbar tonårsroman. Redan när det börjar och Ruby sitter på planet på väg till L.A och sin svikar-pappa filmstjärnan och sörjer sin mamma (som alltså dött redan innan boken börjat) och längtar efter sin bästis Lizzie och sin pojkvän Ray - redan där anar man ju en hel del. Om förhållandet med pappan. Om förhållandet med Ray, och Lizzie. Och visst, det blir som jag trott, med allt faktiskt. Man kan nästan höra fiolerna stråka loss i bakgrunden.
Och egentligen, egentligen, så stör jag mig på den stereotypa Hollywoodskildringen. Den rika filmstjärnepappan (som Ruby nu ska bo hos efter att i 15 år bott med sin mamma och aldrig ens hört av sin pappa) som har ett lyxigt hus med alla bekvämligheter, som samlar på antika sportbilar, som bor granne med Cameron Diaz, som får skriva autografer var han än går, skolan där Ruby hamnar som är full av överjordiskt snygga ungdomar i dyra moderna kläder, namndroppandet av alla dessa kändisar som Ruby möter på snabbköpet, hemma hos pappan, på caféet (tänka sig att jag stod i kön bakom Brad Pitt, på riktigt liksom, tänka sig att Julia Roberts var hemma hos pappa på Halloweenfest). Det känns bara för mycket som en turistresa i kändis-Hollywood.

(och tänk vad en sån hade varit bortslösad på mig. Jag hade 1. inte förstått storheten i att möta Kändis Kändisson eller Filmstjärna Snyggvesson eftersom jag inte sett någon film med dem 2. inte känt igen dem förrän någon påpekade att det var just Cameron Diaz (förlåt men vem är det? Har jag missat något?))

Jaha. Om jag nu stör mig på miljön och tycker att boken är förutsägbar - varför kommer jag ändå att rekommendera den till varenda unge på högstadiet som frågar mig efter boktips?

Jo, det är just det här med prosapoesin. Sones ger ett så kristallklart koncentrat av det som händer - precis bara det som behövs. Dagen i ögonblicksformat. Ett mail. En fundering. En skildring av en vanlig morgon i klockslag (underbar...). En rast med Colette i skolan. En sidas återgivnng av de fruktlösa helgerna med pappan. Ett driv framåt, framåt. Bara en dikt till...
Dikterna var och en för sig är ju egentligen inget att ha - men tillsammans...! Nu har jag läst 319 sidor dikter - på mindre än en dag - och det känns som att jag läst en roman på 500 sidor eller så. Jag mår så bra.

För vem? 13 och uppåt (även vuxna!)

Vildhäxa: Viridians blod

Vildhäxa: Viridians blod av Lene Kaaberbøl

Det här är andra boken om Clara, 12, som är en vildhäxa men som knappt själv vet vad det innebär än. Ännu mindre vet hon vilka krafter hon har. Vi kastas ganska omgående ut i en märklig handling, och jag har faktiskt lite svårt att förstå vad som händer. Lite är det eftersom det var ett år sen jag läste Eldprovet och har glömt en del. Vem är till exempel Shanaia som ligger nästan död i en svart plastsäck i parken? Vad jag minns så var väl inte hon så viktig i första boken? Fast jag kan ha fel. Nu blir hon viktig i alla fall. Hon vill nämligen ha Claras hjälp att ta tillbaka sitt hem Västmark från den onda fågelhäxan Kimera. Men Clara har ju som sagt inte riktigt koll på sina krafter och vågar inte ställa upp. Hon fortsätter med sitt vanliga tolvårsliv, fast bästisen Oscar (som vet att hon är en vildhäxa och är mäkta impad av det) verkar tycka att hon borde ställt upp och hjälpt Shanaia. Lätt för honom att säga, det är inte honom Kimera är efter. Och det är inte han som har krafter han inte själv kan hantera.
Clara får snabbt ångra att hon varit lite småsur på Oscar, för både han, Shanaia och moster Isa (hon som är typ Etablerad Vildhäxa och som vill lära Clara det hon behöver veta men som liksom inte kan göra som hon vill för Claras mamma inte vill ha med henne eller häxerier att göra) försvinner spårlöst – förmodligen fångade av onda Kimera. Hur rädd Clara än är måste hon nu ta sig till Västmark för att rädda dem.

Jag fortsätter att ha svårt att förstå vad som händer – det är nästan lite drömvärld över det hela med läskiga onaturliga fåglar som har människoansikten och en gammal förbannelse som jag inte riktigt blir klok på. Det har att göra med en Viridian, vars blod nu rinner i Claras ådror. Men om elaka ondingen Kimera vill utnyttja eller häva förbannelsen fattar jag inte.

 Jag har också min ovilja mot fantasyböcker som utspelar sig i vår egen värld att slåss mot. Precis som i Vildhäxa: Eldprovet (se här vad jag skrev om den) så är det på gränsen till att jag ska tycka illa om den här, för det blir så fånigt till exempel när moster Isa sitter i Elverparken och sjunger vildsången över Shanaias iskalla kropp. Men Clara försvinner iväg till det mystiska Västmark ganska tidigt i boken, och då släpper vi vanliga-samhälles-kontakten och jag kan ta till mig det övernaturliga och tycka om det jag läser.

 För vem? 11-16 år. Man måste ha läst Eldprovet innan. Typ en vecka innan.