"Alla barnen..." som kapitelbok? Nja, mest namedropping

Det charmiga med Alla barnen-bilderböckerna tycker jag är att bilderna fullkomligt myllrar av ett omöjligt antal barn, och att texten är korta verser med rim på barnens namn, som i de där alla barnen-historierna fast utan att vara elaka (eller snuskiga).


Alla barnen får ett syskon är i stället en kapitelbok, med vanlig text. Det är fortfarande många bilder, men barnen myllrar inte så mycket längre. Man får se några åt gången, och barnaskaran har bestämts till att bli tjugo syskon. Det är fortfarande väldigt många barn, och större delen av berättandet går åt till att återge hur jobbigt det är bara att klä på sig och gå ut för att kasta snöboll, hur många bananer som går åt till ett mellanmål och hur jobbigt det är när alla ska nattas.

Men det som jag gillade med bilderböckernas Alla barnen… har försvunnit här. Jag tycker mest att det blir en massa uppräknanden av namn på barnen som gör si eller så:

”Det var roligt med kurragömma. Särskilt när man var så många. Enda problemet var att det var svårt att hitta gömställen där man fick vara själv. Fem av barnen gömde sig till exempel under täcket i stora sängen.
- Tuva, Kim So, Jorma, Ali och Frans. Elva, tolv, tretton, fjorton och femton.
Ellinor var alltid svår att hitta. Hon hade gömt sig i tvättkorgen, under all smutsig tvätt.
Sjutton, sa Isabell.
Och så var det Mustafa. Till slut hittade Isabell honom i garderoben längst in bakom flyttlådorna, där det alltid luktade fotsvett. Det var ett bra gömställe, dit in ville man helst slippa krypa.”

Det är en rolig tanke med så många barn som leker kurragömma i en lägenhet (ja, för de bor i en lägenhet fast de är 22 i familjen…). Men när namnuppräknandet sedan fortsätter vid sänggåendet, vid städningen av köket, vid mellanmålet och allt det andra så blir det faktiskt rätt tjatigt.

Det berättelsen kretsar kring är att mamma Flavia nu väntar ännu ett barn. Det är ett oerhört stort engagemang i denna mage och boken kan med fördel därför läsas högt för barn som själva väntar syskon. Men jag tänker lite tråkigt att det var väldigt vilken uppståndelse det blir – den här familjen måste ju dock ha fått minst ett syskon om året så länge de kan minnas? Barnen borde i det närmaste gäspa av uttråkning över mammans växande mage?

Sen är det det här med barnaskaran som jag undrar lite över. Pappa Alfred är vit i skinnet och mamma Flavia är brun. Barnen har alla möjliga färger, även klargula (och heter då till exempel Kim So). Jag förstår absolut mångfaldstanken bakom det här, men jag tycker det blir lite överdrivet när det ska vara inom en familj (låt vara att den är stor). En skolklass med många hudfärger, visst. Men en familj? För försök inte inbilla mig att föräldrarna har adopterat barn när deras eget barnalstrande är så oerhört framgångsrikt?

Den ganska namntjatiga texten får mig alltså rätt kluven till den här boken. Rolig, visst, men mest tycker jag att Alla barnen… kan få fortsätta att myllra i bilderboksform.

Titel: Alla barnen får ett syskon
Författare: Måns Gahrton
Illustrationer: Johan Unenge
Utg år: 2013
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7 - 10 år, och som högläsning från ca 5 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.