Pym Pettersons familj "är liksom som en Grandiosapizza"

Pym är en rolig tjej som enligt sig själv har en totalt misslyckad familj (fast jag tycker den verkar ganska normal...). Hon har rätt lätt för att...tja, ska vi säga ”tänja på sanningen”? Och just den egenskapen brukar försätta henne i diverse jobbiga situationer med missnöjda lärare, arga föräldrar och en storasyster som mest verkar likna ett vandrande vulkanutbrott.

Pym går i femman, och vi får läsa om henne de sista veckorna innan vårterminen. Det hela börjar med att hennes klasslärare ger alla i klassen i uppgift att skriva en berättelse, en uppsats, om sin familj. Det kan vara någon i familjen eller någon äldre släkting eller så, men det måste vara sant. Och så ska alla läsa upp sin uppsats i tur och ordning inför klassen, samt hänga upp dem på ett träd som byggts upp längst bak i klassrummet. Det verkar vara rena mönsterklassen, för alla barnen jublar och tindrar med ögonen och kastar sig över uppgiften med stor frenesi. Och det läses så småningom upp familjeberättelser som är rörande och fantastiska och tårdrypande och sockersöta och...alldeles alldeles underbara. Alla barnen viftar med händerna så fort det är dags för norskalektion i skolan (ja, Pym bor i Norge) och det ska läsas, och vill att det ska vara just deras tur. Alla barnen vill läsa...utom Pym Petterson. För hon har ännu inte skrivit sin uppsats.

För vad skulle hon skriva om? Hennes familj är en total katastrof. De är slarviga och bullriga och bråkiga. Allt hemma är en enda röra. Storasyskonen Sanna och Sigmund bråkar ständigt, och bråkar de inte med varandra så bråkar de med Pym. Pappa snarkar på nätterna så att mamma inte får sova och går runt som ett vrak med ständig huvudvärk och svarta ringar under ögonen. När de andra klasskompisarna berättar om goda middagar och fin mat så tänker Pym på hur de har det hemma: ofta uppvärmd Grandiosa-pizza fast till och med den med vidbrända kanter. Ingen i familjen har gjort något bra någonsin som är värt att skriva om. Ingen släkting heller, vad Pym vet i alla fall.

Så hon funderar ut saker som skulle kunna ha hänt, och så skriver hon om dem. Till exempel det att en Petterson-släkting var den tredje mannen på månen. Eller att hennes storasyster Sanna egentligen är adopterad från Kina, fast eftersom hon har bott så länge i Norge så har hennes asiatiska drag liksom vuxit bort. Det går inte jättebra, det där uppsatsskrivandet. Hennes klasslärare har känt Pym i många år nu. Särskilt väl känner hon till Pyms fantasi. Och just den här gången är hon envis: Pym SKA skriva något som är sant.

Jag har läst den här boken högt för mina stora barn (12 och 14 år) och det har den passat utmärkt till – vi har haft väldigt roligt åt Pym och hennes familj. Men jag tror säkert att barnen själva uppskattar att läsa om Pym. Det är oftast mycket korta kapitel, och mycket som händer. Lite dagbokskänsla över det hela, faktiskt. Jag tänker att det här är ännu en (skrev ju nyligen om Nikkis dagbok) bok man kan föreslå till alla barn som vill ha något som ”liknar Dagbok för alla mina fans”.

Titel: Pym Pettersons misslyckade familj
Författare: Heidi Linde
Orginaltitel: Pym Pettersons misslykka familie
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.