Om fantasyvärldarnas morgonvanor

Jag är djupt försjunken i en fantasy-lunta för närvarande (Sanderson, Mistborn, helt förträfflig för övrigt). Det brukar poppa upp en hel del frågor av praktiskt slag när jag läser sånt, och för det mesta lyckas jag trycka tillbaka den egna och verkliga världen och tråkiga praktiska ting när jag läser. Men ibland bara måste jag ventilera mina funderingar. Det där om ärmar som förvaringsplats, till exempel. Eller som nu - denna ständiga och allestädes i alla fantasyromaner återkommande vana att "ge sig av i gryningen".

Det ska alltid ridas i väg i gryningen (och ja, anfallas också när det gäller krig: "We attack at dawn" är en förutsägbar replik). Visst, säkert bra grej att utnyttja dagsljuset så mycket som möjligt. Men ju mer jag tänker på det, desto mer har jag att invända mot det hela.

För det allra första verkar gryningen alltid infalla vid ungefär samma praktiska morgontid, säg sisådär sjutiden på morgonen. Alla verkar hyfsat utsövda och hela samhället verkar sätta igång. Men i min värld finns det sånt som sommarmorgnar i juni, då det blir ljust vid vadå? Tre? Det känns hårt att hurtigt anbefalla ett helt sällskap av trötta människor att studsa upp på hästar eller vad det nu är och ge sig iväg vid tre-tiden på morgonen. Omvänt förstås vintermorgnar när gryningen gäspande masar sig upp en stund efter åtta. Vilket fantasysällskap som helst med självaktning borde då vara på väg sedan många timmar, och att "rida i gryningen" blir då ingenting alls att känna sig duktig för.

Men, OK då. Säg att fantasyvärldens gryning alltid, alltid infaller hurtiga 6.48 på morgonen. (och hur är det - det kanske alltid är gryning även i min värld samma tid varje dag vid ekvatortrakterna? Fysik och sånt är inte min grej) Hur kan alla dessa människor så självklart vara klara att "ge sig av i gryningen"? Vem väckte dem? För det måste ju göra pre-gryning om man ska vara klar vid gryningen, och hur lätt är det att vakna mitt i becksvarta natten, av sig själv?) Har alla hunnit äta frukost? Gå på toa? Före gryningen, för då rids det.

Och så kvällsmänniskans (alltså min) invändning: varför måste alla dessa morgonmänniskor få sin vilja igenom även i böckerna? Så himla jobbigt att studsa upp så där i ottan. Kan man inte sova lite längre, komma iväg senare och sedan faktiskt rida lite längre på kvällen i stället? Hästarna klarar ju ändå bara en viss sträcka per dag, och kvällsljuset måtte väl vara precis lika bra att rida i som det där jämrans gryningsljuset?

Det finns en karaktär jag har stor förståelse för. Det är Doran, prince of Dorne i Game of Thrones. Han försöker också myndigt påstå vid ett flertal gånger att det ska resas iväg i gryningen. Men hans vaktsoldat (som har berättarperspektivet) himlar liksom alltid inom sig med ögonen åt detta. Han vet hur det kommer att bli: tidigast vid lunchtid kommer de iväg, för prins Doran blir aldrig klar i tid ändå. Hade jag varit en fantasykaraktär så hade jag troligen varit honom.

We ride at dawn...pah.