Mary, spöket och resan genom natten

Ni vet att det ibland finns foton på tidningarnas familjesidor med ”fyra generationer på en bild”, exempelvis mormorsmor, mormor, mamma och dotter? Det där är rätt fascinerande och det är nog verkligen inte många familjer som ens får till ett möte mellan fyra generationer. Men tänk om det gick ändå, om en av dem var död men ändå kunde prata med de andra? Vad skulle de prata om? Det är det som är den bärande idén i den här boken.

Tansey är mormorsmoren. Hon levde på en bondgård på den irländska landsbygden i början av förra seklet. Lyckligt äktenskap men hårt liv och hon dör hastigt redan vid tjugofem års ålder eller något sånt, i en helt vanlig influensa. Emer är mormorn, alltså Tanseys dotter som var tre år när Tansey dog. Emer växte upp på den där bondgården, träffade en man, flyttade in till Dublin och fick en dotter: Scarlett. Scarlett är alltså mamman i fyragenerationershärvan, och vad hon pysslar med framgår inte riktigt, men alla hennes meningar brukar avslutas med utropstecken. Och så har vi då titelns Mary, som är dotter till Scarlett. Mary är tolv år och dyster. Alltså, hon är inte dyster jämt, men när boken börjar är hon det eftersom hennes bästis har flyttat. Det är då, när hon dystert går hem från skolan, som hon träffar på en gammal dam som visar sig vara Tansey och som spökar kvar här för hon har ett meddelande till Emer (som ligger döende på sjukhuset).

Och om det här låter rätt förvirrat så är det faktiskt så det är i boken också. Det är egentligen ingen handling att tala om mer än att de fyra kvinnorna, Tansey, Emer, Scarlett och Mary sammanförs. Mellan själva ”huvudkapitlen”, som är numrerade, kommer historiska tillbakablickar i kapitel som i stället har de olika personernas namn som rubrik. Vi får följa Tanseys liv ett tag, Emers liv som barn och som vuxen, Scarletts liv som ung och så växlar det mellan dem. Jag hade fruktansvärt svårt att hålla isär vem som var vem, vem som är farmor eller mormor till vem och alldeles särskilt jobbigt hade jag det när de fyra träffas på en gång eftersom det är så många "mamma" inblandade.

Och tyvärr är det mitt bestående intryck av boken – en enda förvirrande härva av fyra kvinnors liv som blandas ihop med varandra. Idén är bra, med fyra generationer som möts och minns, jämför liv och så där (Tansey får till exempel åka bil och tycker det är rätt spännande). Men boken gör liksom ingenting av idén mer än själva sammanförandet. Inget driv, inget som för berättandet framåt. Dessutom är den enormt pratig. Det är långa tjafsiga dialoger som stoppar upp det hela ytterligare.

En besvikelse, och inget jag kan rekommendera. Särskilt inte till bokens målgrupp, som ska vara barn mellan 9-12 eftersom jag tror att de kan ha svårt att hålla isär de olika personerna.

Titel: Mary, spöket och resan genom natten
Författare: Roddy Doyle
Orginaltitel: A greyhound of a girl
Översättning: Eva Lindeberg
Utg år: 2013
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 11-15 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.