När framsidan är 125 gånger läskigare än innehållet

Framsidan på Possessed av Kate Cann är riktigt snygg. Och riktigt läskig. Just besatthet har alltid varit det som skrämt mig mest i böcker och filmer, ända sedan jag hade otaliga mardrömmar efter att ha sett Exorcisten alldeles oförberedd som rätt ung. Och så fick jag nästan en alien-känsla av den här bilden. Mmmm….skräckmys, tänkte jag, spände liksom fast säkerhetsbältet i läsfåtöljen och började läsa.

Det är en helt OK bok. Men läskig – nä, det är den inte. Och besatthet? Alltså, när då?

Rayne är sexton, och bor i ett av östra Londons stökigare områden. Det är gängkrig, dagliga polisingripanden och definitivt inte bra att gå ensam hem på kvällen. Hon har en äldre pojkvän, Damian, som är rätt tuff och som folk inte muckar gräl med i onödan. Snygg är han också, och hon känner sig trygg med honom. Men lycklig? Nä. De gör oftast sånt som Damien vill att de ska göra, och Rayne hänger mest med i hans liv och tycker som han tycker. Hemma är det ännu värre. Hon bor i en liten trång lägenhet tillsammans med sin mamma och sin lillebror som är i två-årsåldern. Hon får aldrig någonsin vara för sig själv, och mamman kräver ständigt hennes hjälp med lillebroren, medan hon själv gör annat, typ dricker vin och ligger utslagen i soffan. Till sist känner hon att hon bara måste få komma bort från allt det trånga och tvingande, smutsiga och högljudda i London. Hon söker ett jobb som servitris i en servering på ett stort gods i västra England, Morton’s Keep nära Marcle Lees, får jobbet och sticker ifrån pojkvän, trångboddhet, tjatiga mammor och rubbet.

På Morton’s Keep hittar hon lugnet. Det är skogsus och fågelsång i gryningen, det är daggvått gräs och milslånga ensamma promenader i naturen runtomkring, det är ett jobb hon trivs med, med sconesbakande och teserverande till glada pensionärer, det är frihet! Men själva huset Morton’s Keep gillar hon inte. Det är urgammalt, gigantiskt, mörkt och kallt och lokalbefolkningen skyr stället som pesten (de glada pensionärerna som kommer och dricker te hör alltid till busslaster med turister som guidas runt på slottet). Historien talar om avrättningar på gårdsplanen och sadistiska godsherrar som tillfångatagit ungdomar för att plåga ihjäl dem. Eller äta upp dem. Sägnerna skiljer sig lite i detaljerna, men att stället har en mörk och lång bakgrund samt kryllar av spöken är alla överens om.

Ändå trivs Rayne. Första natten ligger hon mest och är rädd för mörkret och tystnaden, men när hon fattar att de konstiga ljuden hon hör är livs levande djur som ugglor och rävar som väsnas (sånt där som liksom inte ens finns på vykort i London) så lugnar hon sig. Och när hon dessutom lär känna en liten grupp ungdomar inne i Marcle Lees så känns allt rätt förträffligt. Gruppens ledare heter St John och är otroligt snygg. Damien kan fara och flyga, tycker Rayne, och så blir hon ihop med St John i stället.

Men det är en hel del som inte stämmer. Gruppen kring St John känns egentligen inte som de är nyfikna på Rayne, mer som att de intervjuar henne för att få information. Morton’s Keep känns inte mindre läskigt och främmande fast Rayne har bott där ganska länge nu – snarare tvärtom. Det finns platser i huset och i trädgården som Rayne inte kan förmå sig att gå till. I skogarna runt om Morton’s Keep samlas tydligen grupper med människor för att utföra urgamla ritualer med eld och konstiga symboler. Alla i bygden verkar veta väldigt mycket mer än de vill tala om för Rayne.

Det är en krypande oro i boken som gör att jag måste läsa vidare. Men när jag läst färdigt sitter jag mest med en känsla av att ha läst en bok om ung tjej som gör sig fri och upptäcker att hon inte behöver någon överbeskyddande pojkvän, att hon trivs med att bo på landet. Inte att ha läst en skräckbok. Jag får bara läsa om att det finns spöken – men inte uppleva dem själv. Den krypande spänningen och oron får sin förklaring men upplösningen på det hela blir mest ett enda ”jaha?”. Skrämd blir jag aldrig. Och jag ville bli skrämd!

Det finns en fortsättning på Possessed, som heter Consumed. Om man vill. (fast jag vill inte)

Tillägg: Nu har jag sovit en natt efter att ha skrivit inlägget ovan, och min hjärna jobbade vidare och kom fram till en hel del. Nu tänker jag att titeln Possessed inte är possessed som i "besatt" utan mer som i "ägd". Och att fokus kanske inte alls ska vara det läskiga utan faktiskt mer det här att Rayne gör sig fri från dominanta pojkvänner och sin mamma. Framsidan är fortfarande åt det läskiga hållet, men jag kan se att figuren faktiskt sitter fast bakom något osynligt hinder och försöker göra sig fri? Det är nog en mer rättvis bedömning av boken, tror jag.

Titel: Possessed
Författare: Kate Cann
Utg år: 2011
Förlag: Point
Köp den till exempel här eller här
För vem? 14 år och uppåt


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.