För det första så var jag väldigt färdig med huvudpersonerna från Brobyggarna och Dandy. Jag HAR redan läst om hur duktiga de tre bröderna Lauritzen är. Nu är de bara fortfarande listiga, förutseende, världserfarna, kloka och moraliskt förträffliga – men de hade liksom redan utvecklats färdigt till detta i de två första böckerna. Lauritz och Ingeborg har redan fått varandra, Oscar har skjutit lejon och blivit rik, järnvägen mellan Bergen och Oslo står klar. Höjdpunkterna i huvudpersonernas liv har på något sätt redan passerat. Så i början av boken får jag alldeles för mycket en känsla av att detta är en slags epilog till de två första böckerna, en ”vad hände sen”.
Dem jag hade velat följa nu är nästa generation, sönerna och döttrarna Lauritzen. Visst, de är med en hel del, till exempel äldste sonen Harald som uppslukas av alla nationalromantiska och nationalsocialistiska tankar som nu spirar i Tyskland. Eller hans syster Johanne med radikala idéer och förmågan att göra präktiga skandaler. Men jag hade gärna följt utvecklingen helt och hållet genom deras ögon. De är förstås bara barn när boken börjar 1918 – men för mig hade det inte gjort något om boken mycket snabbare hade svept över 20-talet och stannat upp igen när Lauritzenbarnen blivit äldre tonåringar.
För som det är nu så känns det som att berättandet i Mellan rött och svart bara blir en mängd korta nedslag under hela mellankrigstiden bara för att hela perioden måste vara med. Det känns stressigt, och jag får aldrig försjunka i någon av situationerna. Så fort någonting känns lite spännande eller intressant eller att någon karaktär dras in i något eller står inför någon utveckling – så är kapitlet slut och berättandet återupptas i nästa kapitel några år senare eller så. Jag kände mig ofta besviken på att jag inte fick läsa färdigt om det som verkade bli intressant, eller att jag inte ens fick veta ordentligt hur det gick.
Även om åren rinner förbi alltför fort känns ändå första halvan på boken tråkig. Allra mest är det då huvudpersonerna från de två första böckerna som nu medelålders, framgångsrika och nöjda sitter och för ändlösa diskussioner om aktuella tankar och händelser, ofta på småtimmarna med ett glas utsökt vin i handen. Alla dessa diskussioner drar ner på tempot och känns mest som ett praktiskt sätt att få redogjort för 20- och 30-talets ideologier och tankeströmningar, att allt liksom måste tröskas igenom. Kommunism, mode, expressionism, funkisarkitektur, de nationaltyska idéerna om hemland och ursprung. Det är lite som att läsa en handbok i idéhistoria.
Andra halvan på boken flyter bättre och det är intressant att läsa om utvecklingen i Tyskland efter 1930. Det är i andra halvan jag riktigt känner berättandet går för fort fram, att jag inte hinner läsa färdigt om allt det huvudpersonerna råkar ut för.
Men sammantaget känns det som att Mellan rött och svart innehåller så mycket redogörelse för allt som hände i mellankrigstiden i Europa att personerna vi läser om försvinner i allt det. Visst, det är kul när Guillou låter Lauritzen-familjen bli inblandad i diverse sammanhang, som till exempel när Tolvskillingsoperan har premiär så är det en Lauritzenbroder som äger teatern där uruppförandet sker, eller när man börjar använda sig av färdiggjutna betongelement vid husbyggen så är det en Lauritzenbroder som tillsammans med Lauritzensöner som kläckt idén.
Men det blir så många namn, så många som måste vara med. Och det känns lite för mycket när familjen Lauritzen är personliga vänner med så många av dem: Berthold Brecht, Alfred Döblin, Virginia Woolf, Herman Göring…
Trots allt gillade jag att läsa Mellan rött och svart – men jag hade gillat den så mycket mer om den yngre generationen Lauritzen hade fått föra berättandet förbi alla tjugotalsredogörelser och tagit över mer även av 30-talets dramatik. Om namnen hade varit färre och känslan av historiaredovisning mindre.
Däremot väntar jag mig mycket av nästa bok i serien. Andra världskriget bryter ut på sista sidan i Mellan rött och svart, barnen Lauritzen är vuxna nu och kan ta över, och Jan Guillou är en mästare på att beskriva dramatiska skeenden.
Titel: Mellan rött och svart
Serie: Det stora århundradet, bok 3
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2013
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar