Hur kan man ens bli vän med någon som luktar bajs ur munnen?

Majken har många katastrofer att hålla reda på. Tänk bara på hur farliga helikoptrar kan vara? Kanske inte helikoptern i sig – men om helikoptern transporterar en gris hängande i ett rep undertill? Och repet brister? Och grisen landar i huvudet på en människa så att den människan dör? Det har Majken läst om en gång, och därför håller hon noga koll på helikoptrarna som ofta far förbi utanför fönstret där hon bor. Hon bor nämligen i Stockholm, nära Karolinska sjukhuset som har en egen helikopterplatta där det ofta behöver flygas in och ut dödssjuka människor.

Hon blir oroad av det också. Att det finns så många dödssjuka människor, alltså. För då tänker hon på alla sjukdomar hon själv skulle kunna få. Det är de flesta. I början på boken står Majken och studerar sin kropp i spegeln och spanar efter sjukdomstecken. Nyckelbenet står ut på ett konstigt sätt, till exempel. Men det har det gjort länge och hon har redan frågat skolläkaren om det tre gånger. Nu upptäcker hon en brun fläck på axeln! Brun fläck! Hudcancer!! Hon är just på väg att ringa 112 när hon upptäcker att det inte är någon leverfläck utan bara en liten bit intorkad choklad. Puh, faran över för den här gången. Men det finns så mycket annat att oroa sig över. Sånt som nedfallande grisar, flygplansolyckor, farliga kemikalier i mat, bilar, solsken, klimatförändringar.

Majkens liv består av att skydda sig mot olika katastrofer. Att oroa sig. Att undvika att äta olika saker. Det är mer och mer mat hon vägrar äta för att den är farlig, eller för att maten i sig är farlig för jorden eller orättvis eller något. Hennes mamma bara suckar. Nähä, inte kyckling heller. Eller hardtopping. Eller godis. Eller tonfisk. Eller kalv. Eller ris, druvor, paprika. Eller något som ligger i någon slags plastförpackning. Eller i konservburk.

Majkens mamma tycker att hon inte ska oroa sig så mycket, och att hon ska gå ut i solen nu när det är sommarlov och vackert väder och sånt där. Så efter en tids tjatande när Majken inte går ut och mest sitter och gör listor över alla möjliga katastrofer – ja då kommer mamma hemdragandes med en hund som hon har lånat ett par veckor. En hund! De äter ju bajs! En sån kan man väl inte bli kompis med!? Ful är den också.

Tycker Majken. Som förstås med hunden Blunders ankomst tvingas lämna sina katastroflistor och komma ut i solen och livet lite.

I början tyckte jag mycket om att läsa om Majken och all hennes oro. Det är så mycket hon oroar sig för, men Jackert skriver så kul att man samtidigt skrattar åt Majken och håller på henne. ”Bra där, envisa och smarta tjej!” liksom. Samtidigt tyckte jag synd om henne – så oerhört jobbigt begränsande hennes rädsla verkar vara.

Men ganska snart tröttnade jag. Det blev för många roliga formuleringar och för lite som tog berättandet framåt. Lite hoppigt blir det emellanåt också – som när Blunder kommer med i texten. Allra först nämns han kort som någon som Majken tycker är ful, med en rosslande andning som lät som någon som snart skulle dö. Sedan får vi läsa lite om hur folk låter när de dör, vidare till ett samtal Majken nyligen haft med sin mamma om faran med cigaretter för att sedan komma in på det där med helikoptern, och en helikopterpilot som mamman tydligen nyligen blivit ihop med, och att Majken inte gillade honom, och först efter nio sidor med annat så återkommer berättelsen till vad och vem det är som är ful och har en rosslande andning, nämligen Blunder.

Så, roligheter i all ära och ett bra språk och allt det där – men jag skulle vilja skala bort så pass mycket av det att man ser Majken och hennes sorg lite tydligare.

Titel: Dagens katastrofer
Författare: Cilla Jackert
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.