Snöret, fågeln och jag

Selma är konstig. Det vet hon själv, och dessutom har hon en liten fågel inne i bröstet som pickar så det gör ont, och som hela tiden berättar för Selma att hon är konstig för att hon inte har någon bästis. Alla barn har kompisar, och alla har någon bästis, så är det bara. Utom Selma. Alltså måste det vara något fel på henne?

Men den här sommaren träffar Selma på personer som ändrar på hennes liv och som till sist får den där fågeln att sluta picka och flyga iväg: Hon träffar John, och hon träffar Snöret. John är en vuxen man som bor alldeles ensam i ett hus i skogen. Utan kompisar och utan familj. Borde inte han vara ensam och ledsen då? Men Selmas morfar förklarar det där för henne att man kan ha kompisar även om man inte träffar dem jämt, och att John gillar att bo i skogen för sig själv. Då tänker Selma det som jag tycker är bäst i hela boken:

”Det är så konstigt. När man är vuxen får man tydligen vara själv hur mycket man vill, men om man är barn måste man ha bästis och leka hela tiden för annars är man konstig.”

Varför är det så? Själv är jag en ensamvarg som trivs bra i mitt eget sällskap, och har varit sådan i hela mitt liv. När jag var barn var det inte OK. Det oroades och aktiverades och jag ansågs konstig. Nu när jag är vuxen så är det helt accepterat när jag säger att jag trivs att vara med mig själv. Mitt äldsta barn är precis som jag – men jag låter honom vara ifred med sitt ensamvargande.

Slut på den personliga utvikningen och åter till Selma. Selma träffar också Snöret. En flicka i hennes egen ålder som hon blir kompis med – och alltså bevisar att hon själv inte är vare sig konstig eller skulle ha några större problem med att hitta en bästis. Om hon vill.

Jag gillar alltså berättelsen i Snöret, fågeln och jag. Men jag höll på att missa den. Den har legat på mitt skrivbord på jobbet ganska länge, och i bokhyllan hemma ännu längre. Motståndet mot att läsa var enormt stort, trots Augustpris och allt, och trots att den var så tunn och säkert snabbläst. Det pinsamma är att jag inte ville läsa den eftersom jag tyckte framsidan var ful. Jag, som varje dag predikar för skolbarnen att de inte ska välja bort böcker de inte gillar framsidan på! Men jag kan inte förmå mig själv att tycka om Eva Lindströms illustrationer. För mig är de alldeles för mycket...70-tal tror jag. För tunna. För bleka? Äsch, jag vet inte, bara att de inte tilltalar mig. Och att det höll på att få mig att missa en väldigt bra bok. (Skämskudden är framme...)

Titel: Snöret, fågeln och jag
Författare: Ellen Karlsson
Illustrationer: Eva Lindström
Utg år: 2013
Förlag: Hippo Förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-12 år, och som högläsning från ca 6 år.


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-12-29 på LitteraturMagazinet.