Dickens och Austen jublar över Constable & Toop

På pärmens insida i Constables & Toops kistor och kransar finns det som i vilken bestseller som helst ett antal lovord från olika personer. Men...det är inte vilka personer som helst: "Omöjlig att lägga ifrån sig." tycker Samuel Pepys vålnad, "Vore blott denna skröna ett verk av min egen hand!" önskar Charles Dickens vålnad och "En enastående litterär pärla av en högst infallsrik och fantasifull skribent." är Jane Austens vålnads omdöme. Det finns fler eminenta vålnader som har uttalat sig, och jag blir helt fnissig innan jag ens egentligen har öppnat boken. Sånt här älskar jag!

Sam Toop jobbar med sin far på begravningsbyrån Constables & Toops kistor och kransar. Ända sedan han var liten har han kunnat se, och prata, med vålnader. Så en inte helt ovanlig situation är den när herr Constable sitter och pratar med den avlidnes familj om hur begravningen ska gå till, och Sam ser och hör hur den avlidne själv sitter med och försöker göra sina egna åsikter hörda. ("Jamen jag HAR ju sagt till dem flera gånger var jag vill bli begravd! Att de aldrig lyssnade!") Väldigt praktiskt, för med lite försiktiga förslag lyckas ofta Sam få de anhöriga att göra som den avlidne vill. Och det är inte bara begravningsbyråns egna "kunder" som får hjälp av Sam. Ryktet går ju bland vålnaderna i allmänhet att man kan få hjälp av den där Sam Toop, så han brukar få diverse märkliga besök där han ska försöka hitta bortglömda testamenten, gömda pengar och annat sånt.

Samtidigt som man får lära känna Sam (och Sams läskige farbror Jack) så får man följa ett ganska stort antal andra karaktärer varav de flesta faktiskt är döda sedan lång tid tillbaka. Lapsewood, till exempel. Han arbetar på ett kontor på det mystiska "Ämbetet". "Så länge Lapsewood levde hade han levt för sitt arbete, och som död var han likadan. Arbete innebar ordning. Det gav struktur. Det var tryggt. Det var att komma tidigt till kontoret, slå sig ner vid skrivbordet och arbeta sig igenom alla de papper som skulle vara åtgärdade vid dagens slut." Problemet för Lapsewood är bara det att (som för så många levande) högen med papper i inkorgen vid dagens slut inte har minskat utan snarare tvärtom. Och ganska omgående i boken så får han sparken från sitt trygga jobb och får i stället ge sig ut i de levandes London och ta reda på varför inspektören för alla husspöken har försvunnit.

General Colt är en annan vålnad som är rolig. Han är någon slags mellanchef på "Ämbetet" men sitter mest på kontoret och sover när han inte är ute och övar på sin golfsving. Lady Aysgarth är ett husspöke som är ytterst missnöjd med de nuvarande invånarna i Aysgarth House. Halvskillingen är vålnaden efter en sorglös tiggarpojke, Nell vålnaden efter en gatflicka, Mr Bray är en präst som förvisso fortfarande lever men som håller på att supa sig sönder och samman, och hans kyrka är svårt angripen av något ont - svartröta.

Man får träffa mängder av människor och vålnader, och den där svartrötan är det som binder ihop dem alla till en berättelse. Miljön är London på slutet av 1800-talet, med sotsvarta byggnader och mörka gränder. Riktigt mycket Dickens, så jag kan förstå att hans vålnad är förtjust i boken.

Jag har roligt när jag läser. Själva storyn, det här med svartrötan, är egentligen inget att jubla över och den får dessutom ett ganska abrupt slut. Men karaktärerna, miljön och alla roliga detaljer (ta bara det att Lapsewood har en kollega som han har oerhört svårt för, eftersom kollegan blev hängd och som vålnad har ett sår på halsen som ständigt läcker illaluktande grå sörja...) gör boken helt klart läsvärd.

Titel: Constables & Toops kistor och kransar
Författare: Gareth P. Jones
Orginaltitel: Constable & Toop
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-14 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.