Kulla-Gulla-liv, fast utan ljusa lockar och utan någon rik morfar

När Lill-Pär föddes var han liten som en räka och ingen trodde väl egentligen att han skulle överleva. Det gjorde han trots allt, men alltid var han sjuk, och snorig, och kissig, och hostade och hade sig. Det gick liksom inte att ha honom med på lekar och sånt för då blev allt bara förstört. Ändå måste han förstås få vara med. Han hörde ju till.

Men det var så besvärligt med Lill-Pär. Han fick inte följa med till kyrkan, för då störde han prästen i predikan med allt hostande. Hemma ensam kunde han aldrig vara, utan krävde ständig passning eftersom han var så sjuk och eländig. Och det värsta av allt – han tog så mycket av mors tid! Maja, Lill-Pärs storasyster är inte särskilt stor. Hon skulle så gärna också vilja sitta i mors knä och bli klappad. Och hon skulle så väldigt gärna vilja ha Lill-Pärs lilla trädocka att leka med. Men inget av det får hon. Så ibland önskar hon det alldeles förbjudna: att Lill-Pär kunde dö någongång så att de slapp honom.

Och boken börjar med just det – att Lill-Pär dör. Han ligger i mors och fars säng och kämpar efter andan, och så till sist så slutar han andas. Far öppnar dörren till stugan för att Lill-Pärs själ ska kunna fara till himlen utan problem. Mor och en annan kvinna gör i ordning Lill-Pär så att han kan läggas i en kista och så kommer grannar och släkt och en väldig massa folk och tittar på honom, dricker kaffe och äter kakor med små svarta kors på. Lukten av hackat granris är stark. Och Maja har fruktansvärt dåligt samvete. Nu kan hon inte säga förlåt till Lill-Pär för allt det dumma hon tänkt om honom. Eller för att hon faktiskt tog hans docka en gång.

Lill-Pär och jag är en annorlunda barnbok. Miljön är ett fattigt torp i Sverige för kanske 150 år sen eller så. Jag tänker direkt på Kulla-Gulla-böckerna, men här finns det absolut ingen rik patron som räddar situationen. Det är heller inte snyft-sorgligt (fast det dör ett barn) utan det liksom bara är. Man ser torpet ur Majas ögon, och det bara rätt upp och ner är som det är. Grått men renskurat, liksom. Uppstekt gröt till kvällsmat men en pappa och en mamma som bryr sig om trots allt det jobbiga.
Den är tänkt för barn på lågstadiet, men jag tycker absolut att den kan (eller borde) läsas av eller ännu hellre läsas för större barn. Det finns så mycket att fundera lite längre över i den här boken, och mycket sånt man kan prata om tillsammans när man läst den. Hur barnen hade det förr. Hur det ändå kunde vara syskongnabb och avundsjuka mitt i allt det där annorlunda. Hur nära döden kom när den kom – tänk bara på det här med att den döde ”står lik” i kammaren ett par dagar innan begravningen! Maja tycker det är lite läskigt att sova första natten när Lill-Pär ligger där i kammaren och är död, men de andra i familjen somnar tryggt utan några konstigheter.

Maja känns väldigt trovärdig och hon får mig att tydligt se torpmiljön framför mig. Jag gillar den här.

Titel: Lill-Pär och jag
Författare: Cecilia Davidsson
Utg år: 2013
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? 8-12 år, eller som högläsning från ca 6 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.