Austens baddies

De här älskar jag att läsa om i Austens böcker: de inte-så-trevliga personerna. De är så underbart vämjeliga, så oemotståndligt otrevliga och så alldeles fantastiskt fulla av fel och brister. Och Austen tecknar dem så elegant och precist. Hon är mästerlig.

Vi har mr Collins i Stolthet och fördom som är så äckligt lismande. Vi har sir Elliot i Övertalning, denne man som har herrummet fullständigt belamrat av helfigursspeglar och som kan bli riktigt irriterad på människor som har fräckheten att få rynkor och se fula ut. Vi har mr Woodhouse, Emmas pappa i Emma, som anser att hela världen borde äta välling på kvällen eftersom han själv tycker om att göra det, vars hela liv går ut på att vara bekymrad för vädret, hälsan och fasan av att utsättas för drag. Vi har den vedervärdiga mostern i Mansfield Park, mrs Norris, oerhört "sparsam" och manipulerande, och vi har en hel hoper andra karaktärer som är mer eller mindre underbara att läsa om.

Och så har vi mr Palmer i Förnuft och känsla som jag lyssnar på just nu. Han sitter mest i ett hörn och tjurar, eller så fnyser han föraktfullt åt allt som de andra säger. När han presenteras i boken så bugar han oerhört kort mot sällskapet, sätter sig i en fåtölj och tar omedelbart upp en tidning som han sedan sitter och läser resten av tiden de andra sitter och pratar. En oerhört oartig grej att göra i Austen-världen. Det enda han vid det här tillfället överhuvudtaget yttrar är precis när han och hans inte-fullt-så-tysta-fru ska gå, och då bara en sur kommentar om att taket i salongen är för lågt. Snett är det också. Fnys.

Åh, vad jag älskar att förfasas över mr Palmers oartighet!

Om det hade funnits ett sånt där typiskt facebook-quiz "vilken karaktär i Austenromanerna är du?" - då hade jag säkert blivit mr Palmer, osocial som jag är.

Himla grann bok - som jag aldrig orkar sitta och läsa i eftersom den säkert väger 10 kg eller så - men man kan ju kolla upp grejer i den...

Som den här, t ex: Enter mr Palmer

Mr Palmer has left the building