När jag själv var i tonåren läste jag två böcker som jag fullständigt älskade och läste flera, flera gånger: Förbjudet hette den första och Tillåtet hette fortsättningen. De handlade om Karl-Ludvig och Johanna som blev kära i varandra, och det var mycket beröring, blickar, pirr och spänning. De var skrivna av Hans-Eric Hellberg och Elvira Birgitta Holm tillsammans, och de skrev vartannat kapitel (Hellberg om Johanna och Holm om Karl-Ludvig, jag gillade kapitlen om Johanna bäst minns jag). Det som gjorde dessa böckerna så himla bra var just det där att berättarperspektivet växlade mellan Johanna och Karl-Ludvig - och det är precis så det blir här med Vi måste sluta ses på det här sättet. Jag blir inte jätteimpad av deras kärleksstory (mer av deras dialoger) eller av dem själva heller - men just växlandet mellan vad de upplever gör det här till en riktigt bra bok ändå.
Hanna är 18, och ska ta studenten till sommaren. Då ska hon och en kompis, Märta, åka till Paris, studera och/eller jobba, uppleva äventyr och bli vuxna. Jens är 24 år, och har alldeles precis separerat från Kajsa. Tillsammans har de dottern Rut, 2.5 år, som nu ska bo varannan vecka hos pappa, varannan hos mamma. Kajsa studerar och Jens försörjer sig på tillfälliga jobb - härnäst som assistent åt en rullstolsbunden gymnasieelev, Oskar.
När boken börjar är Hanna på krogen tillsammans med Märta för att prata Parisplaner och Parislängtan. Jens är på samma krog, tillsammans med sin kompis Manny. Jens och Hanna möts - först vid bardisken, sedan i toalettkön och faktiskt även på tunnelbanetåget hem. Och faktiskt ända hem till Jens, där Hanna stannar över natten.
Sedan träffas de inte igen förrän skolan börjar efter jullovet. Hannas sista termin. När hon kommer till skolan första skoldagen så är de vanliga i klassen där. Oskar också. Men han har fått en ny assistent. Jens...! Och hela den dagen blir ett enda "Han?! Här?!".
Varför blir jag inte så tagen av kärleksstoryn, då? Åh, det är knappt att jag kan förklara för mig själv. Det här är precis så som det skulle kunna vara i verkligheten - man blir kär, men det är saker som är jobbiga. Ett gammalt, inte helt avslutat förhållande, ett litet barn, resplaner i en snar framtid som det inte får plats någon akut romans i. Jag blev själv kär i någon precis när jag tagit studenten och hade bokat in en resa till hösten för en årsvistelse i Skottland, biljetter och allt klara. Skulle jag stanna? Skulle jag åka? (jag åkte...) Det är realistiskt och det är bra - men samtidigt vill romansläsaren i mig ha det mer rosenrött. Hinder ska upplösas, problem ska försvinna. Paret ska falla i varandras armar på slutet och leva lyckliga ever after. Här får jag ett par som börjar hela boken med att första kvällen hoppa i säng med varandra. Jag höjer inga moraliska pekfingrar för en sån sak, men det sticker liksom hål på min romans-spännings-ballong (eehh...tja, ni får väl visualisera den...). Det var det, liksom. Och nu ska vi lära känna varandra. Kanske vi upptäcker att vi gillar varandra så mycket att vi vill ligga igen? Och så lär de känna varandra steg för steg, spänningen uppstår och de blir mer och mer kära...men jag har lite tappat spänningen och ser bara vardagsproblemen. Jens som springer till dagishämtningar och planerar middagar och förnuftigt undviker socker mitt i veckorna samtidigt som Hanna bor hemma hos föräldrarna och mest bekymrar sig över kompisproblem och så där. Jag har svårt att hänge mig åt kärleken för allt det som trots allt skiljer Jens och Hanna åt. Oresonlig är jag, jag vet. Jag får väl gå och läsa lite Sagan om Isfolket i stället, då. Eller nåt.
Titel: Vi måste sluta ses på det här sättet
Författare: Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck
Utg år: 2013
Förlag: Gilla Böcker
Köp den till exempel här eller här
För vem? 14 år och uppåt
Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.
Tyckte denna var okej men inte mer.
SvaraRaderaEn del var bara OK, en del var himla bra men jag hade nog väntat mig mer, tror jag.
RaderaJag hamnade ju i det läget till slut att jag verkligen hoppades på att de inte skulle bli tillsammans i slutet. Och i slutet känns det ju som att de faktiskt tar sitt förnuft tillfånga, just för att de är ett så omaka par. Och sen kommer den j*vla epilogen och förstör allt!
SvaraRaderaKanske därför jag inte gillade att läsa den? Jag ville ha något rejält romantiskt men förstod redan från början att det där mellan dem två inte kunde funka.
RaderaOch även om epilogen pajar det - så känns det fortfarande som lika kört.
Jo, men precis. Det är ju kört från första stund för dem. Och ingenting har ju egentligen förändrats i slutet. Hon är fortfarande tonåring. Han är fortfarande separerad småbarnsföräldrar. Det är en av de få böcker jag slagit ihop när jag läst ut den med ett högljutt "men vad faaaan...." tror jag :)
SvaraRadera