torsdag 8 maj 2014

Hjärtlös i New York

Jag gillar den här boken väldigt mycket, och läste den i ett enda svep. Och den kommer att lånas, läsas och tyckas om av barnen på "min" skola, det är helt säkert.

Det är obehagligt att läsa den, både därför att själva storyn som sig bör är obehagligt läskigt krypande, men också för att Maia är så väldigt ensam.

Maia är enda barnet. Hon har precis flyttat till New York med sina föräldrar, till en fantastisk våning nära Central Park. Våningen var förut hennes farfars. Hennes pappa är uppvuxen där och själv är hon faktiskt född där innan hon och föräldrarna flyttade till Sverige. Nu har bägge föräldrarna fått fantastiska karriärsjobb i New York och därför flyttat tillbaka dit med Maia. Men hon har förstås inte lärt känna någon än. Går inte i någon skola än, utan får privatundervisning i hemmet av diverse lärare som kommer dit. Föräldrarna är så frånvarande så att jag blir ledsen. De jobbar och jobbar, och kommer ofta hem så sent som vid elva-tiden på kvällen (om alls - ibland sover de kvar på jobbet). Så hela dagarna går Maia runt ensam i den enorma våningen som alltså är så stor att man kan gå vilse i den.

Så får Maia en liten hamster av sin mamma (himla bra sällskap....?). Redan första dagen har dock hamstern försvunnit någonstans i den där gigantobostaden och Maia letar förtvivlat. Till sist även i det låsta hörnrummet dit hon annars är förbjuden att gå. Och dit borde hon verkligen inte ha gått, heller. Där är förstås ljust och trivsamt, och varmt (till skillnad från resten av våningen som alltid är märkligt iskall) - men där finns en röst som talar till Maia.  Som säger att Maia inte är ensam. Att "jag är du".

Jag gillar verkligen den här krypande skräcken. De här små sakerna som tillsammans gör det läskigt: kylan i våningen, spåren efter hamstern, grannen i våningen under som ryggar tillbaka när hon ser Maia... Jag gillar miljön: den enorma fantastiska ärvda våningen mitt i New York, i ett hus med klaustrofobiskt trånga korridorer och trappor och en reception när man kommer in i huset.

Men nästan lika läskig som det otäcka som finns i hörnrummet är Maias pappa. Karriärspappan, tydligt uppfostrad och formad av farfarn som fortfarande på något sätt finns kvar i lägenheten som en hotande och fördömande skugga. Pappa John känns mer som att han kan finnas på riktigt lite varstans, och han skrämmer mig.

"Sedan han [pappan] började jobba på Feinstein Institute hade hon knappt sett skymten av honom. Maia förstod inte hälften av vad han pratade om på kvällarna, men en sak var väldigt tydlig: Om han måste välja mellan sitt jobb och sitt enda barn skulle valet inte vara svårt. Det var därför de var tillbaka här i USA. Pappa hade fått ett erbjudande om en internationell karriär som han varken kunde eller ville säga nej till. Och det var faktiskt lite samma sak med mamma. Hon hade fått ett fint jobb på Queens Hospital Center även om hon redan efter en vecka konstaterat att hon inte trivdes och ville sluta. Båda Maias föräldrar var karriärister och hon visste redan vad som förväntades av henne."

Maias mamma oroar sig för att Maia går ensam hemma hela dagarna. Så icke hennes pappa. Han anser att hon har det så bra hon kan ha det, och att hon minsann snart ska få börja på någon fin skola som finns i närheten. Ingen ska komma och säga att de inte bryr sig om sitt barn, minsann.

Så Maia äter sina ensamma middagar, får tiden att gå genom att spana genom fönstret på grannarna i huset mittemot. Och när sedan en viskande röst tryggt förklarar för henne att "hon inte är ensam" så är det inte så skrämmande för Maia som det borde. Hon är så ensam och behöver så desperat någon att prata med.

Titel: Hjärtlös
Författare: Petrus Dahlin
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9 - 15 år 

2 kommentarer:

  1. kan man lära sig något av boken?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, jag tycker inte det är den sortens bok.

      Radera