Fina, fina böckerna om Dunne!

Så här är det - om du går runt här i världen utan att ha läst en enda av Dunnes böcker - då får du sluta med det. Så kan vi inte ha det. Dunnes böcker är de finaste barnböckerna som finns. Alla måste läsa dem. Särskilt alla vuxna, som sedan borde läsa dem för de barn som inte kan läsa själva än, eller så ska de vuxna ge Dunnes böcker till de barn som har lärt sig läsa.

För så har Carolina sagt.

För några dagar sedan satt jag och hade en förträfflig barnboksfrukost alldeles för mig själv. Först läste jag En mördarkatts dagbok och skrattade så att jag höll på att sätta teet i vrångstrupen. Nöjd med den plockade jag raskt upp tredje boken om Dunne: Sist jag var som lyckligast. Men när jag läst ungefär fem minuter i den (den är väldigt snabbläst om man är vuxen) så satt jag och riktigt fulgrät där vid frukostbordet. Åh, det är så synd om Dunne, och bilderna är så fina när hon är ledsen att det gör ont i hela mig att läsa om henne.

Det är ju så här med Dunne att hon är en liten tjej som nästan alltid är glad, och som hittar så många grejer att vara lycklig för - men egentligen har hon det inte särskilt lätt alls. I Mitt lyckliga liv får hon en bästis - men så flyttar bästisen till en annan stad. I Mitt hjärta hoppar och skrattar är hon ganska ensam och utanför i skolan och längtar sig trasig efter Ella Frida, bästisen som flyttade. Och här i Sist jag var som lyckligast? Åh, där ska det vara sommaravslutning i skolan och Dunne har fått en ny klänning - när fröken kommer in i klassrummet och berättar för henne att det är mormor som hämtar henne efter skolan idag eftersom pappa har råkat ut för en olycka och ligger på sjukhuset. (Dunnes mamma är död - hon bor bara med sin pappa) Slitet i hjärtat när jag läser och inte vet om Dunne ska bo med sin mormor för alltid nu...som jag grät.

(OK. Den kanske inte är helt bra som högläsningsbok - om man inte är av den typen som kan läsa sorgliga böcker högt utan att börja gråta)

Dunnes böcker är så fina. Det är väldigt bra och lättläst text med mycket att fundera över och prata om, och så är det de där så fantastiskt fina bilderna av Eva Eriksson som lyfter böckerna till den där nivån där Carolina står och pekar med hela handen åt allt och alla och säger "Läs!".

Dunne tar hål i öronen. Pappa är...tryggt stöd (?)

Titel: Sist jag var som lyckligast
Serie: Böckerna om Dunne, bok 3
Författare: Rose Lagercrantz
Illustrationer: Eva Eriksson
Utg år: 2014
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-12 år, och som högläsning från ca 5 år