Den besvärlige men ende vännen Jagger

Nu har jag läst Augustprisnominerade Jagger Jagger av Frida Nilsson, och jag är kluven till den. Jag tycker väldigt mycket om det Frida Nilsson skriver, och jag har läst varenda bok av henne. Men – det som händer när böckerna kommer till biblioteket är att jag pratar mig blå om dem för alla barn, och sedan lånar de endast böckerna om Hedvig. De älskar Hedvig! Jag älskar också Hedvig-böckerna (fantastiska högläsningsböcker, förresten) – men även Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna. Men de lånas inte. Och min kluvenhet till Jagger Jagger är just att jag känner som för dem att: Åh! Ännu en bra och ganska svart bok av Frida Nilsson, med mycket att fundera över när man läst, men ännu en bra bok som inte kommer att lånas av barnen.


Bengt är åtta, och han är äcklig. Det säger de andra barnen på gården när de retar honom, och det tycker han själv också att han är. Han är tjock och fel. Han får givetvis inte vara med på några lekar – man får inte det när man är äcklig, men han vill inte beklaga sig hemma för då blir mamma så ledsen. Men det är inte kul att få sin nya fotboll nedkastad i ån, eller lera insmetad på cykelsadeln. De andra barnens föräldrar ser vad som händer, men ursäktar det som ”det är ju så barn leker” och ”nog såg det ut som om Bengt var med på det hela”.

Det skär i hjärtat att läsa om Bengt. Ingen är på hans sida (eller jo, hans föräldrar, men de är definitivt inte av den rakryggade sorten). Men den värsta dagen, den när han har blivit inlåst i soprummet och sitter där och fryser fast det är sommar, då kommer Jagger in i soprummet och in i Bengts liv. Jagger är en smutsig hund i en solkig tröja, och han drar en rullväska med sig som han stoppar den mat han hittar i soptunnorna i.

Precis som i Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna så reagerar ingen på att Jagger är ett talande djur i kläder. Gorillan i Apstjärnan är konstig för att hon har en skruttig Volvo och bor i sin skrothandel – inte för att hon är en apa. Råttan Dante i Jag, Dante och miljonerna är konstig och pinsam att bli sedd med för att han bor på en soptipp – inte för att han är en råtta. Det första Bengt tänker när Jagger pratar med honom är att hundar kan vara farliga och att man ska hålla sig borta från dem så att de inte biter ansiktet av en. Men när Jagger tröstar honom och ber honom följa med till sitt hem (som han har i en container nere vid ån) så gör Bengt det.

Jagger är inte särskilt trevlig, och en ganska besvärlig vän att ha. Fast Bengt har ju ingen annan, och det finns ju stunder när han och Jagger har det ganska kul ändå. Men det är det där med hämnden. Jagger är på Bengts sida, och hjälper honom att hämnas på de andra elaka barnen på gården. Bengt hänger på, fast det känns egentligen inte alls bra, det där hämnandet.

Det här är en bok att prata om – för det är så många som gör fel mot varandra i den. Och om nu inte barnen lånar den självmant – låna eller köp den som vuxen och läs den för dem.

Titel: Jagger, Jagger
Författare: Frida Nilsson
Utg år: 2013
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-14 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-11-06 på LitteraturMagazinet.